Världens förenade stater

Världens förenade stater av Håkon Løken

VÄRLDENS FÖRENADE STATER

INGEN UTOPI UTAN EN LOGISK

KONSEKVENS AV RÄTTSHISTORIEN

AV

HAAKON LÖKEN

STATSADVOKAT I KRISTIANIA.

Medlem av Norges Venstreforenings Hovedstyre.
Medlem av den neutrala konferensen i Stockholm.

STOCKHOLM
SVENSKA ANDELSFÖRLAGET.

STOCKHOLM 1916 :: TRYCKERI-A.-B. THULE

FÖRORD.

Då jag i september 1914 hade hållit ett föredrag inför ”Studentersamfundet” i Kristiania om detta ämne, som jag sedan har talat om på flera andra ställen i Norge, Sverge och Danmark — uttalade en av fredsarbetets officiella funktionärer i ett föredrag, att denna tanke, ”Världens förenade stater” bara var en opraktisk idé, hos folk som aldrig hade studerat fredssaken, men först nu under världskriget blivit uppskakade, och som därför voro utan förutsättningar att förstå, huru orimliga deras planer voro. Detta gäller i varje fall icke mig.

År 1877 fick jag följande uppsatsämne på skolan i Trondhjem: ”Varför kan det icke tänkas, att krig kunna upphöra under nutida förhållanden?” Jag läste då för första gången om ”Den eviga freden” och det föranledde mig i mitt svar på uppgiften att påpeka möjligheten av en universalstat, varest de enskilda staterna voro som kommuner eller individer — eller i varje fall en gemensam skiljedomstol, som skulle avgöra alla stridigheter. Och härtill fogade jag följande ord:

”Denna tanke besitter i sanning en stor tilldragningskraft och är i stånd till att sätta fantasien i rörelse; men det förhåller sig icke alltid så, att de skönaste tankar låta förverkliga sig, och det kan måhända befaras, att det också är så med denna. Men då många omständigheter i alla fall peka hän på förbättringar i sådan riktning, så lär väl ingen kunna bestämt påstå, att idén är fullständigt ogenomförbar.”

Sedan den tiden, — jag var då 17 år —, har min tro icke blivit mindre. Mycket har redan skett, bland annat har ju världsdomstolen i Haag blivit upprättad. Om den ock är liten och svag ännu, så är den i alla fall ett officiellt faktum.

Världskriget har gjort att många nu säga, att allt fredsarbete är totalt onödigt. Just världskriget nu borde förmå hela världen att sluta upp omkring fredstanken — en internationell världsordning med bindande traktater om att alla stridigheter skola, avgöras vid världens gemensamma skiljedomstol, och — märk väl — med gemensam makt bakom rätten.

Konservativa männskor och alla tanklösa kalla detta för utopiskt. Men idén är icke allenast möjlig, den bör och skall bli genomförd!

Den är alldeles icke någon utopi, ty där är i den icke något okänt eller omöjligt. Det är kända saker från rättshistorien, som skola genomföras, nu som förr, och — denna gång ända upp till toppen!

Och det kan ske, när opinionen i alla länder blir tillräckligt bearbetad.

Stockholm, mars 1916.

HAAKON LÖKEN.

* Många skola säkerligen påstå att det

nu för ögonblicket är mera skäl till att tala om krig och försvar än om fred. Och vi äro naturligtvis ense om att intet må försummas, som kan göras för att skydda oss mot en erövrings olyckor, och att den tiden ännu ej är inne, då man kan vila på freden utan försvar och lägga ned alla vapen, förrän det kan ske vid allmän överenskommelse. Men det hindrar icke att vi — mitt under krigets gny och pessimism och mitt under alla offren till försvaret — ha lov att speja efter möjligheter, som kunna ge oss hopp om en bättre framtid, en rättsbetryggad fred.

Det världskrig, som nu föres mellan mer än hälvten av alla världens nationer, ger just det bevis som borde tvinga alla att se, att krigen äro till skada för alla — icke bara för de tappande utan också för de segrande, — och att det både kan och bör bildas ett världsförbund mot kriget självt, mot kriget som institution, som rättsmedel.

I de viktigaste stridsfrågor mellan staterna är kriget nämligen ännu det enda medlet till uppgörelse, när fredligt frivilligt avtal strandar. Rättegång är icke införd.

Mellan individerna har slagsmålet för länge sedan avlösts av lagbunden rättegång, självsvåld är förbjudet och belagt med straff, och för domstolens utslag kan till sist respekt krävas. Bland individerna stiftar samhället rätt med lag och dom, och sätter makt bakom rätten för att genomdriva den för den motsträvige.

Men denna lag och rätt — som således binder individerna, — och som även binder socknar, härad, provinser och riken, ja, ännu större sammanslutningar — den bör nu genomföras ända upp till toppen, till alla världens stater och statsförbund inbördes.

”Omöjligt”, — säga de i vanor bundna. Ja, det sade också de i vanor bundna i forna dagar, då lag och rätt först skulle genomföras mellan individerna. Ty det kunde ske först efter årtusendens kamp och anarki. Men det tänka de i sina vanor fångna i våra dagar icke på, ja, de flesta känna icke häller till rättshistorien, som länge, länge kämpade för att få lag och rätt införd i stället för nävrätt man och man emellan.

Nu är man så van vid nutidens borgerliga rättsordning, att de flesta människor icke ägna en tanke åt det långa vanskliga fredsverk, som redan har utförts, under det man byggde upp de nationella domstolarna, men som konsekvent även måste leda till den stora internationella världsdomstolen. T. o. m. många av dem som tro på världsdomstolen, bygga icke på den enda fasta grundval, som den kan byggas på — nämligen erfarenheten, kunskapen om huru freden har införts mellan individerna och huru den har kunnat uppehållas, nämligen med makt bakom rätten — utan de bygga den bara på rotlöst svärmeri.

Det finnes ju i alla tider svärmare, snälla och beskedliga svärmare, som tro, att alla människor kunna förändras och bli änglar, att vi kunna nå fram till världsfreden bara med bön och fromma önskningar, och att det staterna emellan går an att avväpna utan den ringaste lagenliga garanti mot överfall. De tro att det kan skapas en effektiv världsdomstol utan makt bakom rätten! Eller ock inbilla de sig att det staterna emellan skall förslå med att bruka socialt moraliskt tryck på den stat, som icke vill gå rättens väg utan maktens!^[1] Lyckligtvis finnes det andra, som äro klokare. Till min glädje har ett upprop från alla länder om varaktig fred i dessa dagar undertecknats av norska män och kvinnor ur alla partier, bl. a. även av socialister, och i detta upprop kräves som sista medel att trygga freden:

”Staterna skola förplikta sig till gemensam diplomatisk eller ekonomisk aktion eller till maktutövning, så framt någon stat griper till krigiska åtgärder i stället för att underställa tvistemålet rättsligt avgörande eller medling.”

Och så måste det vara. Det visar ju erfarenheten från det borgerliga livet. Den förlikning, den lag eller dom, som icke kan genomdrivas av exekutionsmakten, är värdelös gentemot dåliga individer.

Makt måste stå bakom rätten.

I samhällenas barndom kunde domsprincipen bara genomföras litet om sänder. I Romarelagen var det t. ex. från början inget straff för stöld. Den bestulne bara tog sin rätt själv. Men för att undgå allt det onda som medföljde detta — slagsmål, dråp och blodshämnd — började man med att locka den bestulne med en belöning. ”Vill du avstå från din hämnd och överlämna saken till rättvisan, skall du vid domen få ’duplum’ av tjuven, det dubbla för det stulna.” Detta var bara en ersättning, betalning till den bestulne, icke straff. Det ser man bäst därav, att han skulle få fyradubbelt, — ”quadruplum”, — när tjuven greps på bar gärning, i fall den bestulne då också överlämnade saken till rättvisan. Detta har nämligen inget sammanhang med att spartanska gossar blevo upplärda att stjäla och fingo prygel, om de buro sig fumligt åt, så att de blevo upptäckta. Utan saken var den, att när den bestulne grep tjuven på bar gärning, var han i regeln så uppretad, att ”duplum” icke var nog lockbete! Så blev det våld och dråp igen, och därför bjöd staten honom ”quadruplum” till betalning, för att han skulle överge sin enskilda hämnd. — — — Nu för tiden är all rätt, som man tar sig själv, straffbar. — Vi behöva icke längre ge premier till den som låter bli.

I våra germanska förfäders dagar var det på samma sätt med dråp — det fanns från början inget straff — bara blodshämnd. Men efter hand som denna blodshämnd utbredde sig i samhället och krävde allt flera offer, blev tillståndet olidligt — och så började man införa ”bot” för dråpen, ”mansbot”. Men det var inget straff, det var bara bot, d. v. s. ersättning. Det visade sig framför allt i att boten icke rättade sig efter gärningen utan efter den dräptes värde. För en dräpt hövding måste betalas den största boten, för en fri bonde något mindre, för en torpare ännu mindre och allra minst för en träl. Ja, det betalades mindre för en svag träl än för en stark och duktig. Däremot var boten lika stor antingen dråpet var det mest överlagda mord eller hastigt dråp eller bara berodde på vårdslöshet. Ja, t. o. m. en absolut otillräknelig olyckshändelse var belagd med samma mansbot, — om man t. ex. föll ned av taket och dräpte en man i fallet!! Det dröjde länge innan boten övergick till att bli straff, så att straffets storlek blev beroende på gärningens art.

På samma sätt ha också årtusenden gått innan samhället införde lag och skiljedom i egendomsträtor och satte makt bakom rätten. Nu är det ju för länge sedan fastslaget, att en dom som saknar exekutionsklausul icke kan betraktas som en ordentlig dom. Och nu ha vi alltså både straff för all självtagen rätt — undantagandes i lönetvister — och myndigheter i samhället icke bara att effektuera alla domar utan även till att förhindra förbrytelser och andra orättfärdiga handlingar. Ett samhällsskick utan sådan myndighet är inget ordnat samhälle — det är den renaste anarki, papperslappar utan den ringaste effekt. Där ingen sådan makt bakom rätten finnes, där bli människorna tvungna till att improvisera den för varje fall. Sådan improvisering skedde genom ”Lynchrättvisan”, Vehm-rätterna i Tyskland eller vad man nu har kallat den i olika länder, ända tills samhället fick ordna sig med lag och rättegång, med laglig domstol och med laglig makt bakom rätten.

Nu har tiden kommit till att avskaffa slagsmålet emellan staterna och att införa lag och dom även dem emellan.

•

Men huru kan man tala om ”den eviga freden” nu, mitt i världsbranden? Det klingar ju självmotsägande, tycker folk.

Ja, ingen bör ju påstå att det kan bli ”evig” fred på jorden. Icke häller mellan individerna är det en evig fred, förrän samhället har tyglat deras stridslystnad med lag och dom. Slagsmål förekommer ju nu och då i alla fall, och det kommer det att kunna bli mellan staterna också, t. o. m. när vi få en världslag och en världsdomstol. Men då bli i alla fall slagsmålen undantag, medan lag och dom bli regeln. Och liksom samhällets myndigheter tygla de enskilda individernas stridslystnad, på samma sätt skall hela världens myndighet tygla den enskilda stat, som ämnar störa världens ro och ordning.

Redan ett ekonomiskt tryck skall kunna kuva en enskild våldsmakts motstånd, genom att neka statslån, bojkott av handel och samfärdsel etc. etc. Och i nödfall få alla slå sig tillsammans och slå ned våldsmaktens anfall. Den enskilda staten kommer icke att bli så mäktig att den kan stå sig mot hela den övriga världen. Den kommer att tvingas till lydnad liksom sydstaterna i Förenta Staterna, när de grepo till vapen.

Först och främst kräves en domstol mellan staterna. En sådan har i våra dagar börjat sitt första späda liv i skiljedomstolen i Haag. Men den har icke fått laga kraft och doms verkan för sina beslut, och det beror endast på staternas fria vilja, om de skola förelägga den sina frågor eller icke. Det är bara en del av världens stater, som har vidtagit åtgärden att låta alla sina tvistefrågor avgöras där, — de allra flesta undantaga nämligen alla tvister rörande spörsmål om oavhängighet och andra av de högsta nationella spörsmålen. Och ingen makt står bakom dess beslut.

Det som fattas är ett världsförbund, som förpliktigar alla förbundsstater att foga sig efter världsdomstolens beslut och att hjälpas åt att genomföra dem, — med makt, om det blir nödvändigt.

”Men detta är rena utopier”, svara de flesta. ”Något sådant är outförbart”.

Ja, vi känna till detta svar, som alltid höjes på nytt mot alla stora nya tankar, ja just mot de största.

I ”Kongsemnerne” låter Ibsen Haakon Haakonsön framställa sin stora kungstanke om norrmännens samling:

”Norge er et rike. Det skal bli et folk. Trönder stod mot Vikværing, Agderværing mot Hordalænding, Haalöig mot Sogndöl. Alle skal vite med sig selv og skjönne at de er et.” — — —

Men Skule Jarl svarar:

”Ugjörligt! Slik melder aldrig sagaen om för!”

Och senare svarar Paal Flida detsamma ännu grundligare: ”Det er ikke gjörlig, fordi Vikværingen er Vikværing og Trönderen Trönder, og fordi sagaen ikke melder om slikt, og fordi det alltid har været saa.”

Så svarar den konservative alltid. Han ser bara forntiden, och den del av nutiden som utgör en fortsättning av forntiden. Framtiden kan han icke se — ja icke ens det som pekar hän på framtiden — — — Det är just därför han är konservativ. Den som icke kan se framför sig, törs ju icke flytta fram foten, törs icke gå på andra än de trampade stigarna. Nya vägar, nya tankar äro så främmande för honom, att han ryggar tillbaka och stannar.

I ”Mellem Slagene” lägger Björnson detsamma i kung Sverres mun:

”Det er vanen som er deres herre.”

Ja, vanan är världens största makt. Den härskar över alla, och intet är tyngre än att kämpa emot den. Banbrytare det är att först och främst vara vanbrytare. Och den som försöker sig på det skall i alla tider få höra om igen hertig Skules ord:

”Omöjligt, herre. Sagan förmäler icke om dylikt förr.”

Men de som tro på framåtskridandets banér de kämpa under det för det som sagan skall komma att berätta om! Och de skola svara som Haakon Haakonsön:

”För eder är det omöjligt; ty ni kan blott göra om den gamla sagan. Men för mig är det lika lätt som för falken att klyva molnen.”

På så vis ha ju historiens bästa blad blivit skrivna. Sagan har kommit att förtälja om det som den icke har förtäljt förr! ”Utopierna” ha blivit verklighet, en efter en — — — och så skall det också gå med världsförbundet mot kriget, världsdomstolen, ”Världens Förenade Stater”.

•

Kärnpunkten i idén är lika gammal som filosofien. För 2300 år sedan, 400 år före Kristus, skrev Plato i sitt verk om ”Staten” det som hans lärare Sokrates hade sagt, att ”statens uppgift är rättfärdighet mot vän och fiende.”

Sofisten Thrasymachos påstod, att det rättfärdiga var vad som var nyttigt för den starkaste, men Sokrates visade honom att det var just orättfärdighet, och att makt och orätt bara åstadkommer hat och strid, under det att det endast är rättfärdighet som skapar enighet och vänskap.

Sokrates och Plato hade upplevat fasorna under de Peloponesiska krigen, som härjat de grekiska staterna i 27 år med förskräckliga förluster för dem själva och hela världen, och de uppställde därför rättsidén mot denna makt och detta våld.

Men efter Plato kom Filips och Alexanders tid, och Alexander blev hela orientens herre. Liksom perserna före honom försökte han att genomföra världsfreden i en stor erövringsmonarki. Men den blev snart dela i flera delar — och så kommo Romarna!

Genom slaget vid Zama 201 f. Kr. erövrade Romarna hela den gamla världen och härskade över den i mera än 600 år.

Det var den s. k. ”romerska freden”, Pax Romana. Men det var en fred med förtryckande av alla andra! Den som gjorde motstånd blev krossad. Jerusalems förstöring är bara ett exempel bland mångfaldiga, ty så gick det alla de folk som vågade strida för sin frihet. Det är om Pax Romana som det heter: ”Solitudinem faciunt, patern appellant — de laga till en öken och kalla det fred!” En fred av samma slag som då den ryska generalen hade ”pacificerat” Warschau, så att det var en enda blodig valplats och därpå skickade sin depesch till tsaren: ”Ordning härskar i Warschau” — ”l’ordre règne à Varsovie!”

Efter Romarna kommo folkvandringarnas germanska erövringsriken, och efter dem Arabernas och Karl den stores. Så kom Karl V:s väldiga arvrike, som sträckte sig från Rhen och Elbe ned till Afrika, från Ungern till Amerika, ”det rike varest solen aldrig gick ned”. Det blev splittrat, men i stället dök först Peter den stores upp österut, så Napoleons västerut, och Englands kolonialmakt utbredde sig över hela jorden. Och nu står kampen mellan Tyskland-Österrike och de andra i en sammanslutning, som är fruktansvärdare än någon tidigare, med makten satt i rättens ställe, och som kan leda till en ”Pax Romana”, mera tryckande än den gamla.

När vi se på detta resultat ännu 2300 år sedan Sokrates och Plato förkunnade rättens företräde framför makten, då ha vi skäl att med Henrik Wergeland fråga: ”Hvorfor skrider Menneskeheten saa langsomt frem?” Det appelleras ju nu till makten till en grad som aldrig förr.

Jag språkade i höstas med en konservativ herre, ett f. d. statsråd, och jag nämnde att just kriget nu borde tvinga människorna in i fredsförbundet, Världens Förenade Stater. Då skrattade han: ”Nej, det tror jag icke på. När tjurarna släppas på fjället om våren, så är det en ständig kamp mellan allesammans en 14 dagars tid, tills de ha kommit underfund med vem som är den starkaste. Från det ögonblicket är det fred, i det ”Storstuten” härskar. Så kommer det ständigt att gå till mellan staterna.”

Jag svarade: ”Ja, — ifall människorna voro tjurar! Men det äro de väl icke? — — — Ifall tjurarna voro människor, skulle också de slå sig tillsammans emot ”Storstuten”, och så vore det slut med hans övermakt.”

Detta har ju människorna gjort. De ha infört lag och rätt i stället för nävrätt, först inom den enskilda orten, så i häradet, senare i flera häraden, tillsammans i ett ”fylke”, så för flera ”fylken” i ett lagting, eller rike, — och till slut för ett helt folk. Ja, så småningom har det också skett mellan flera förbundna folk, och i våra dagar genom skiljedomstraktater t. o. m. mellan stora världsförbund som de amerikanska staterna inbördes och mellan dem och det engelska världsriket, som har förpliktat sig till att låta varje tvistefråga undersökas i ett år av en internationell kommission. Det som återstår är att fullborda detta med en förpliktelse att få alla folk att böja sig för en skiljedom, att få alla folk med i skiljedomsförbundet, och stärka detta med makt bakom rätten.

Det är en oerhörd stor uppgift — men det är icke längre någon utopi! En utopi är bara det som ingenstans hör hemma. Men lag och rättegångs- och domsidén har varit hemma i världen i årtusenden och har faktiskt liv mellan hundratals miljoner.

Det är det sista steget som fattas på en känd och tydlig väg! Det är intet som är okänt hos själva vägen och icke häller i det som skall nås på denna väg är något nytt. Den är det konsekventa genomförandet ända till toppen av det som världen redan känner till — rättegång och dom mellan större samhällen likaväl som mellan de små och individerna. Och då är det meningslöst att tala om utopi.

Också världsordnings-makten har tydliga förebilder i de stora statssamfunden, i deras tillgång att inskrida med gemensam ordningsmakt mot enskildas uppror eller motstånd emot lagen. Även denna väg är både känd och godkänd! Alltså ingen utopi!

Finns det blott vilja, nog finns det en väg, säga engelsmännen. ”Where there is a will, there is a way.” Men här kunna vi alltså med större rätt säga: Där det finnes en väg, där borde det finnas en vilja. Ty här är vägen given. Nu fattas bara viljan.

Det som gör uppgiften tung och vansklig, är icke häller vägen i och för sig — den skulle vara både bekant och lätt. Nej, det vanskliga är att viljan ännu fattas — det är viljan som måste bearbetas i alla länder, hos alla folk. Men härtill fordras, att man ser och att man tror, och att de som se och tro verkligen ta fatt på uppgiften.

Platos tanke nådde i forntiden icke längre än till filosoferna. Stoikerna upptogo den och pekade på en universalstat med en gemensam domstol. Men bland människorna för övrigt härskade ännu erövringstanken, Alexandertanken, eller också den utopiska fredsdrömmen, drömmen om det tusenåriga riket, på grundval av människornas etiska omskapning till änglar, en tid då ”lejonet och lammet skulle beta tillsammans”.

Och då människan icke lät sig omskapas, fortsatte krigen, och erövringstanken närdes av omständigheterna. Ty mot översvämningar sådana som Attilas och Tamerlans, mot araberna och turkarna var ju all folkrätt obrukbar. Jorden var ännu för stor och samfärdseln för outvecklad, och folkslagen voro kuvade av erövringsvanan.

Nationalitetsidén hade ännu ingen makt. Länder och folkslag gingo i arv som annat gods, och mot arvsherrar var det sällan lönt att resa sig. Men skall världsdomstolen bli till verklighet och bli rättfärdig, så måste den bygga på folkfrihet som grundval, — varje nation en individ, och en världsdomstol över nationerna, liksom nationaldomstolen över individerna.

Det första spirandet till en sådan ny och bättre tid sköt upp i Alperna, i Schweiz. Där ha vi nu i 600 år sett människor av 4 nationaliteter leva tillsammans som ett folk — det schweiziska — ehuru de tala 4 skilda språk, tyska, franska, italienska och latin, ha 3 olika religioner och bo i fjälldalar, som ha haft dålig samfärdsel, på bägge sidor om Alperna. Det som har enat dem är det gemensamma försvaret mot gemensamma fiender, de österrikiska grevarna och de burgundiska hertigarna, som försökt att kuva dem. I denna kamp svuro de varandra hjälp och stiftade sitt egendomliga edsförbund — sitt Eidsgenossenschaft — som bygger på full frihet för de enskilda kantonerna, fullt självstyre med eget språk och egen religion, men med plikten till gemensamt försvar mot fiender, och med gemensam överdomstol i inbördes tvister. Och på denna fria grundlag med ömsesidig respekt för varandras frihet och rätt ha Schweiz’s fyra nationaliteter levat i fred och varit lyckliga i 600 år!

På samma sätt slet Nederländerna sig lös från spanjorernas förfärliga tyranni, i den berömda frihetskampen i vilken de satte in liv och egendom och hela sin människolycka och i vilken de vunno självstyrelse som ett förbund av fria samhällen.

Av Europas övriga nationer var det bara engelsmännen, som hade friheten. Spanjorer och fransmän hade nog nått nationell samling, men blevo kuvade av despotism, fanatisk religionsförföljelse och social orättvisa, i Tyskland och Italien var det bara upplösning, Österrike byggde endast på underkuvning av andra, och Ryssland var det rena barbariet.

Då höjde Amerikas Förenta Stater framtidens fana efter schweizarnas exempel, då England bara hävdade friheten för sig själv och icke ville respektera ”koloniernas” krav på jämnbördighet. Det ”gick troll” i den engelska lordens ord, som sade: ”Kolonierna få hällre gå till bottnen än våra principer.” England miste nämligen sin största koloni och måste ändå ändra sina principer. Sedan den tiden har det respekterat kolonierna, så flera av dem efter varandra vuxit upp till jämnbördighet: Kanada, Australien och Sydafrika.

Nordamerikas Förenta Stater har genomfört i stort, vad Schweiz begynte i smått. De 13 äldsta staterna byggde sin oavhängighetsförklaring på ”människorättigheterna”, alltså på den bästa och bredaste grundval. Och på denna ha de vuxit upp till en av världens största makter, varest 100 miljoner människor av alla slags nationaliteter och religioner bo tillsammans, med full frihet och lika rätt inbördes. — Var och en av de 49 staterna har full suverän frihet över all inre lagstiftning undantagandes över försvar, pänningväsen o. d. som äro gemensamma.

Att detta är framtidens väg, visar sig bäst däri att den nu blir efterliknad över hela jorden. Argentina och Brasilien ha organiserat sig så, Kanada, Australien och Sydafrika likaså i union med England, och nu till sist har också Kina börjat. Samtidigt går utvecklingen hemma i England samma väg, i det Irland har fått ”homerule”, och Skottland, Wales och Ulster säkert skola få det. Även Tyskland är ju också en förbundsstat, men tyvärr med liten grad av självstyre för folket i de enskilda staterna; Preussen är de andra alltför övermäktig.

Då Nordamerika slet sig lös, gjorde det ett väldigt intryck i Europa, icke minst som ett inlägg för fredstanken, för broderskapet mellan människorna. De snillrika dityramber till freden, som innehållas i Schillers dikt till glädjen, ”An die Freude”, och som skrevs 1785, äro utan tvivel inspirerade av frihetssegern i Amerika två år förut och av det broderskapssamfund, som byggdes där, grundlagt på människorättigheterna och med broderskärleken (Philadelphia) som namn på en av de största städerna.^[2] ”Alle Menschen werden Brüder” är ju grundtanken i dikten och omkvädet är det sköna:

Seid umschlungen Millionen!
Diesen Kuss der ganzen Welt!

Han förstår att det kommer att kosta stora offer innan man når så långt, och sjunger vidare bl. a.:

Festen Mut in schweren Leiden,
Hilfe wo die Unschuld weint — — —
Duldet mutig Millionen,
duldet für die bessre Zeit.

Och denna ”bessre Zeit” skall medföra ”Rettung von Tyrannenketten” och ”Untergang der Lügenbrut”. Han förstår, att det icke skall komma så länge folken regeras av ”tyranner”, av oansvariga monarker av Guds nåde. — — —

Och han är icke den enda som sett saken så. Då Björnstjerne Björnson kom tillbaka från Amerika 1881 var han uppfylld av hänförelse för den stora republiken. Samma kväll som han kom hem hörde jag honom berätta om sina starkaste intryck:

”Nu har jeg set en ny menneskerace”, sade han. ”För trodde jeg, at det var meget sandt i det at menneskene bestod væsentlig av rovdyr, og av faar som lot sig spise av rovdyrene. Nu saa jeg i Amerika en tredie race, en kraftig en som slaas med rovdyrene, som ikke vil la dem spise faarene og heller ikke vil la sig spise selv! Da jeg sa dette til Alexander Kielland, svarte han öieblikkelig: Dem skal vi kalle de uspiselige.”

Björnson trodde också att det var från detta Amerika, ”de uspiseliges land”, som vi skulle få världsfreden. I ett av sina tal om republiken sade han:

”Om et par menneskealdre kan det hende at dette fredssamfund er vokset slik, at naar vi igjen begynder med en krig herborte i Europa vil det rope over til os: ”Stille der i barnekamret!” —

Dessvärre — den tiden har ännu icke kommit! Men fredsstaterna i hela världen kunna slå sig tillsammans med Amerika, och då är den tiden inne.

•

På samma sätt som Björnson byggde den store Immanuel Kant redan 1795 sin ”eviga fred” på republiken och fastslog de artiklar, som skola främja den, bl. a. dessa två (”preliminära”):

1. Inget fredsslut skall gälla som sådant, när det slutes med hemligt förbehåll som ger stoff till ett nytt krig.
2. Ingen stat, stor eller liten, skall kunna vinnas av en annan stat genom arv, köp eller gåva.

Och som ”definitivartiklar” bl. a.:

1. Författningen i varje stat skall vara republikansk.
2. Folkrätten skall vara grundad på ett förbund av fria stater.

Kant kom alltså ett långt steg längre än den första grundläggaren av planen till en traktatsmässig evig fred, abboten de St. Pierre, som år 1713 föreslog Europas enväldiga monarker att stifta ett sådant fredsförbund för ”varaktig fred”, paix perpétuelle. Han uppställde för övrigt den sanna grundvalen:

1. Sammanslutning av så många stater som möjligt kring en evig fredstraktat.
2. Bidrag av alla till det gemensamma målet.
3. Ständig skiljedomstol för alla tvistefrågor.
4. Gemensam makt till rättens värn, gent emot gensträviga att genomföra plikten att gå till domstolen och respektera dess beslut.

Och till detta slöt sig även Kant med dessa ord: ”Den mänskliga naturen visar sig aldrig mindre älskvärd än i förhållandet mellan hela folk mot varandra. Ingen stat är ett ögonblick säker för den andra i fråga om självständighet och egendom.

Viljan till att underkuva varandra eller riva ifrån varandra är ständigt tillfinnandes. Och man törs aldrig underlåta rustningarna till försvar, som ofta göra freden ännu mera tryckande och ödeläggande för inre välfärd än kriget självt. Men mot detta är intet annat medel möjligt än folkrätt som bygges på allmän lag, stödd av makt, som varje stat måste underkasta sig enligt analogi av den borgerliga rättens eller statsrättens enskilda människor.”

Han tillägger, att han anser ”en sådan allmän folkstat som möjlig i praktiken. Den kan existera, — — — ”Det som av förnuftsgrund må gälla som teori, det gäller också i praktiken.”

Samma tanke ha just de ädlaste andar slutit sig till. Skalder sådana som Schiller och Viktor Hugo, hos oss Wergeland och Björnson, tonsättare sådana som Beethoven i sin 9:e och Wagner i ”Rienzi” ha lovsjungit denna ”bessre Zeit”.

Men den tidens ingång, denna ”bättre tid” har sorgligt nog låtit vänta på sig — och nu synes den för många vara avlägsnare än någonsin. Och dock är, som jag sade i början, just det som sker i våra dagar det första stora beviset för, att den bättre tiden både kan och skall komma.

•

Det heter i skriften: ”Detta onda och klentrogna släkte söker ett tecken.” Och det slår just in här. Människosläktet har icke velat tro på något världsförbund mot kriget. Sagan har ju icke berättat om dylikt förr — och det onda och klentrogna släktet vill aldrig tro, förr än det ser tecknet. Miljoner ha lättsinnigt tänkt, att inget sådant världskrig var möjligt, andra miljoner ha trott på det som en lättvindig fast betydelsefull sak, som väl var värd offret. — — — Men nu måtte väl tecknet vara här?

Kan det väl ges ett tydligare tecken än detta förfärliga krig mellan 7 à 800 miljoner, där redan förlusterna kunna räknas i flera miljoner döda och sårade och i miljarder ödelagda värden? Det är ju förluster så meningslöst stora, att ingen seger nu längre kan bli nog stor för att kriget skulle kunna medföra för någon av de deltagande något som kan uppväga förlusterna. Det se vi redan nu — och ännu mera skall det bli fallet när kriget har rasat ett år till. Och tecknet ha nu alla människor fått, icke bara de stridande.

För första gången i världshistorien träffar nämligen kriget alla människor på en gång. Det träffar icke bara dem som direkt föra krig, d. v. s. 7/8 av Europa, halva Asien, hela Afrika, hela Australien och en god del av Amerika. Det träffar också dem, som icke äro direkt med i kriget, det träffar alla neutrala. Holland och Schweiz äro fullt mobiliserade, de sista Balkanstaterna stå färdiga, och vi i Norden måste hålla våra kostbara neutralitetsvärn. Samtidigt är det dyrtid i Asien och Amerika, såväl som i Europa, själva Förenta Staterna har måst utskriva extra krigskatter och står själv ständigt inför kriget. Överallt är det osäkert och kristid, handelns jämna förlopp lamslås, neutrala fartyg gå till bottnen — bara i Norge är förlusten redan mer än 30 miljoner, sorg och nöd hålla sitt intåg även hos de neutrala och ingen är säker för framtiden.

Och så eländet, fasan hos de krigförande själva! Hur skulle den kunna beskrivas? Hur skall det sluta? Huru länge skall det vara, innan det börjar på nytt? Och vem skall då undgå att träffas?

Mot detta reagerar nu för första gången hela världen. Och därtill kommer ett annat nytt moment. Förr i världshistorien ha två eller flera stater kunnat slåss utan att de andra ha lidit något därunder. De andra kunna t. o. m. ha tjänt pängar på det. Men nu ha alla utan undantag krigsskon på och känna hur hårt den trycker.

För första gången i världshistorien stå också så mångfaldiga nationer samtidigt emot varandra. Mot Tyskar, Ungrare, Bulgarer och Turkar stå Ryssar och Serber, Fransmän och Belgare, Engelsmän och Italienare, Hinduer, Araber och Japaner och trupper från Australien, från Kanada och från Sydafrikas Förenta Stater. Två sådana allianser har världen aldrig förr upplevat! Men så mycket är säkert, att om kriget nu blir oavgjort, och vi skola få mera krig i framtiden, så skola allianserna icke bli mindre i omfång.

Det skall då kunna arta sig så, att ”Världens Förenade Stater” kan bli ett faktum — kanske snart nog men i varje fall en gång i framtiden. Och ju förr de mänskliga samfunden förbereda sig på det, dess förr och dess bättre kunna de bli organiserade.

Självklart kan det här kriget medföra stora förändringar i och för sig. Det som vi för världsfredens skull måste önska, är då att dessa förändringar ske som utslag av nationalitetsidén — att alla nationer så vitt möjligt få sitt område för sig — så att framtida jäsningar undgås från folkslag, som nu äro underlagda andra. Men även här kan folkmeningen upparbetas både hos segrande och övervunna.

Irlands homerule i det stora engelska världsriket pekar liksom Australiens, Kanadas och Sydafrikas homerule på världens framtida väg. På samma sätt torde också Indien och Kongo och alla andra stora kolonier kunna arbeta opp sig från ”territorier” till ”stater” — liksom delarna i United States ha fått göra det. Och sammaledes skola också Rysslands och Österrikes nationer kunna uppnå självstyre.

Då jag i september talade första gången för denna förbundstanke, invändes av en framstående landsman, att den skulle medföra undergång för de små nationerna genom deras uppgående i de stora. Men sådan är icke tankegången, Världens Förenade Stater böra byggas på oavhängighet för de enskilda staterna liksom var enskild stat är byggd på oavhängighet för de enskilda individerna. Varje stat skall styra sitt och ordna sitt för sig själv, i fullständig frihet och nationell självständighet, men i dess stridigheter med andra stater dömer en gemensam världsdomstol. Det måste alla kunna godkänna, utan minsta inskränkning i sin berättigade självständighet.

Redan för ett halvt århundrade sedan blev det godkänt i praktiken att suveräna stater kunde överlämna en tvist till en skiljedomstol av en opartisk tredje man utan att förlora i ära eller frihet. Det skedde 1863 mellan England och Brasilien och 1869 mellan England och Portugal. Och den allra största betydelse fick den stora skiljedomen mellan England och Amerikas U. S. i Alabamatvisten 1872, därvid England måste betala 15 miljoner dollars.

Senare har skiljedomstanken vuxit mer och mer, och nu ha ju de flesta stater slutit fasta skiljedomstraktater, fast likväl med den starka minusklausulen, att strid om vitala spörsmål och äreintressen äro uteslutna från skiljedom. Så lyda bl. a. alla norska traktater och likaså alla svenska. Det är fruktan för att få en orättfärdig dom som gör att detta stora förbehåll göres. Men därmed blir ju också skiljedomen reducerad till att gälla bara de små spörsmålen, medan de största, alltså just de farligaste, äro uteslutna — alldeles som om vi i det enskilda landet skulle gå till rätta med små pänningträtor, men slåss på liv och död om ”vitala spörsmål eller om ”äran”.

På de senare åren har Nordamerikas U. S. ändrat signaler i detta och erbjudit hela världen traktater om undersökningskommissioner för alla frågor, alla utan undantag. Härmed har saken kommit i rätta gängor. Alla Amerikas stater både i söder och norr ha gått med på dylika obegränsade traktater, och hela det stora engelska världsriket med, och därtill har också två små länder såsom Danmark och Holland beslutat sig för att ingå den första inbördes skiljedomstraktaten av det slaget i Europa. Att flera andra nu skola följa efter är bara en tidsfråga.^[3]

Redan nu är alltså en 600 miljoner av jordens folk traktatsenligt bundna till att beträda rättens väg vid alla tvister, nämligen hela Amerika och hela det brittiska riket, som sträcker sig över hela världen.

Något geografiskt hinder för tanken föreligger icke längre. I min barndom skrev Jules Verne en äventyrlig bok om ”Jorden runt på 80 dygn”. Sedan dess har jorden blivit mycket mindre. Nu kan man resa makligt på en tredjedel av tiden. Och telegrafkablarna ha lagts runt jorden många gånger — för att icke tala om den trådlösa.

Alla produkter kunna monopoliseras över hela världen av en enskild person eller trust, om man bara vill. Då jag var student, skedde det som ett första gångens unikum med kvicksilvret, men i våra dagar surrar det om öronen med världsmonopol i alla branscher, i stål, i silver, i olja — kort sagt världen är liten nog för att en målmedveten kraftig vilja också skulle kunna organisera freden.

En världsdomstol ha vi redan. Alltomfattande rättegångstraktater binda redan tillsammans 600 miljoner människor från alla världsdelarna. Det som återstår är:

1. Att skiljedomstanken genomföres helt.

2. Att också alla övriga sluta sig till världsförbundet (— och det kommer nu att bli en rent av lockande sak för de flesta — först och främst för alla små stater, men även för stater som Frankrike, Italien och Kina, ja t. o. m. för Ryssland, och folkmeningen kan framtvinga det även i Tyskland och Österrike).

3. Att den behövliga makten bakom rätten organiseras, en världsmyndighet, som skall försvara freden och dess rättsbeslut mot de gensträviga, därest ekonomisk pression icke förslår.

Att påstå att en dylik världsmyndighet kan undvaras är bara svärmiskt fredsfårprat. Alla stater måste förplikta sig till samverkande pression, således också till att ställa sin kontingent, till sjöss och till lands, till världsmyndighetens förfogande mot varje orostiftare, som ämnar gripa till vapen mot de fredliga folken. Detta skulle ju bara bli en liten bråkdel av vår tids här och flotta, och vi skulle vara fria från militarismens onda. En verklig avväpning skall kunna försiggå redan strax, världspolisen kan minskas alltefter som freden tryggas — och den tryckande allmänna värnplikten kan avlösas av värvade polistrupper som i Amerika och England. Men utan dylik världsmyndighet kan allt gå förlorat genom våldsmakt från en enda stat.

Tanken på världsdomstolen är stor och tilldragande, men den är som sagt icke längre utopisk. Det gäller bara att förbereda den i tid. Jag har framhållit, att Norge med sin ställning som utdelare av Nobels fredspris, kunde ta det steget att skicka ut tanken i livet genom ett förslag. De största staterna kunna ju misstänkas för egennytta. Det är just de små, som här kunna tala utan att bli misstänkta, och Nordens tre länder böra här uppträda gemensamt.

Och vad vi små också kunna göra, det är att erbjuda alla andra stater obegränsade skiljedomstraktater om alla spörsmål. Det är vägen som alla måste gå. Skiljedomen skall icke gälla bara juridiska tvistefrågor utan alla frågor utan undantag. Det är just skiljedomens natur att den icke behöver juridiska paragrafer för sina beslut.

Nutiden är gränsfältet mellan forntidens brutala nävrätt och denna stora ideella världsdomstol med rättegång och dom. Därför bli vi som tro på framtiden, trots denna tro och detta hopp tvingade till att sörja för vårt försvar i de gamla formerna, så länge nutiden gör dem nödvändiga. Men vi skola mura på framtidens fredstempel, mura med svärdet om länden, men också med hopp och tro på att offren skola upphöra en gång, ja kanske snart.

I ”Over Evne II” har Björnstjerne Björnson gett en bländande utveckling av lönekampen mellan samfundsklasserna, och han har låtit stycket sluta tragiskt med den förfärliga sprängningen.

Men i en liten scen i slutet låter han två andeväsen komma fram, två ljusa skepnader, Credo och Spera, som tala milda och goda ord, och som peka på en bättre tid, en ljusare framtid.

Är vår uppgift vansklig, så är den i alla fall skön och tilldragande. Och vi som tro på den må ha lov att arbeta för den, och i det vi det göra vilja vi ha de båda ljusänglarna vid vår sida: Credo — jag tror — och Spera — du skall hoppas.

---

1. Betecknande för dessa svärmares mängd och inflytande är, att kvinnornas kongress 1915 i Haag nöjt sig med att uppsätta följande punkt som garanti för brott mot rättegångskravet för alla stater:

   ”Kvinnokongressen — — — beder alla nationers regeringar all komma överens om att öva socialt, moraliskt och ekonomiskt tryck på varje land, som ämnar gripa till vapen i stället för att hänskjuta sin sak till medling eller skiljedomstol.”

   Att bruka annan makt mot våldsstaten ville de alltså icke höra talas om. Det föreslogs, isynnerhet från de norska delegerade, att punkten skulle innehålla icke bara detta om moraliskt och ekonomiskt tryck, utan även om bruk av polismakt, när det behövdes. Men det vann icke majoritet.

2. Då Beethoven år 1827 tog dikten med som slutkör i 9:de symfonien, gav han den en melodi, som enligt min mening är en medveten omskrivning av amerikanarnas äldsta nationalsång, Yankee Doodle. Det är mycket som tyder på att min hypotes är riktig.
3. Vad Norge beträffar kommer det ganska säkert att ske snart. Vänstern har enhälligt uppsatt saken, och ett upprop att arbeta ”för varaktig fred”, som har tagit denna punkt med, har fått underskrifter av ledande män och kvinnor ur alla partier.