Världsmarknaden/Kap 32

←  Kapitel 31

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Vari Josef tager till flykten och kriget tar slut

Kapitel 33  →

TRETTIOANDRA KAPITLET.
Vari Josef tager till flykten och kriget tager slut.

Vi i det fredliga Londons City ha aldrig skådat — och Gud låte oss aldrig behöva bevittna — en sådan scen av orolig brådska och rädd uppståndelse som den, vilken Brüssel företedde. Stora människohopar rusade till Namurporten, från vilket håll de dova ljuden kommo, och mången red framåt landsvägen för att möta de budskap, som möjligen kunde komma från hären. Envar frågade sin granne efter nyheter, och till och med förnäma lorder och nåder nedläto sig att tala med personer, som de icke kände. Frankrikes vänner gingo, vilda av glad iver, omkring och profeterade kejsarens seger. Köpmännen stängde sina bodar och kommo ut för att öka den allmänna kören av skrik och larm. Kvinnor rusade till kyrkorna och trängdes i kapellen och knäböjde och bådo på stengolven och trappstegen. Kanonernas dova ljud fortfor att rulla och rulla. Snart började ekipager med resande att lämna staden, galopperande bort mot tullporten åt Gent till. De franska anhängarnas profetior började att gälla för fakta.

— Han har delat sin armé i två halvor och tågar direkt på Brüssel, hette det. Han kommer att slå engelsmännen och vara här i kväll.

Isidor ropade dessa samma ord i sin herres öra och sprang ut och in och kom ständigt tillbaka med några nya olycksdetaljer. Josefs ansikte blev allt blekare och blekare, och oro och fruktan började slutligen bemäktiga sig den tjocke civilisten.

All den champagne han förtärde var icke i stånd att giva honom mod, och före solnedgången hade han arbetat upp sig till en så nervös stämning, att den riktigt gladde hans vän Isidor, som nu med säkerhet räknade på bytet efter ägaren till den galonerade rocken.

Sedan majorskan ett ögonblick lyssnat till kanonaden, tänkte hon på sin vän i rummet bredvid och skyndade in för att vaka över och kanske trösta Amalia. Tanken på att hon hade denna hjälplösa och milda varelse att beskydda gav ökad styrka åt den hederliga irländskans naturliga mod. Hon tillbragte fem timmar vid sin väns sida, stundom förmanande, stundom talande i glad och uppmuntrande ton och ännu oftare under tystnad och inre oro.

— Jag släppte aldrig hennes hand, sade hon efteråt, förrän efter solnedgången, då skjutandet hade upphört.

Pauline, den förut omnämnda bonne, knäböjde i närmaste kyrka och bad för sin karl.

Då bullret av kanonaden var förbi, gick mrs O'Dowd ut ur Amalias rum och in i den angränsande salen, där Josef satt vid två tömda buteljer och nu fullkomligt modlös. Han hade en eller ett par gånger vågat sig in i sin systers rum med en mycket orolig uppsyn, som om han velat säga något, men majorskan bibehöll alltjämt sin plats, och han avlägsnade sig utan att yppa vad som låg honom på hjärtat. Han skämdes att säga henne, att han önskade fly.

Men då hon kom ut i matsalen, där han satt i skymningen i sina två tömda champagnebuteljers bedrövliga sällskap, började han att öppna sitt hjärta för henne.

— Hör nu, mrs O'Dowd, sade han, vore det inte bäst att ni gjorde Amalia i ordning?

— Ämnar ni taga henne med er ut på en promenad? frågade majorskan. Hon är visst för svag till det.

— Jag — jag har sagt till om vagnen, sade han, och om — om posthästar. Isidor har redan gått för att hämta dem.

— Varför önskar ni nödvändigt ut och åka i kväll? Mår hon inte bättre i sängen? Vi ha alldeles nyss lagt henne till vila.

— Laga att hon kommer upp igen, sade Josef. Hon måste stiga upp igen, tillade han och stampade häftigt med foten. Hästarna äro redan beställda. Allt är förbi, och…

— Och vad? frågade majorskan.

— Och jag ger mig av till Gent, svarade Josef. Alla människor fara härifrån. Det finns en plats i vagnen åt er. Vi resa om en halvtimme.

Majorskan gav honom en blick av outsägligt förakt och sade:

— Jag reser inte härifrån förrän O'Dowd säger vart jag ska resa. Ni kan resa, om ni behagar, men Amalia och jag stanna kvar, det kan ni lita på.

— Hon skall resa! sade Josef med en ny stampning med foten.

Mrs O'Dowd ställde sig nu med armarna i sidorna framför dörren till sängkammaren och sade:

— Är det till hennes mor ni tänker föra henne? Eller ämnar ni själv bege er hem till er mamma, mr Sedley? Farväl då och lyckosam resa! Men lyd mitt råd och raka av er mustascherna, ty annars skola de komma att störta er i olycka.

— Se så, för fan! ropade Josef ursinnig av fruktan, vrede och besviken förväntan, då Isidor i detsamma trädde in och i förbittrad ton förklarade, att det icke fanns några hästar att få. Alla hästarna voro redan upptagna. Josef var icke den enda person i Brüssel, som denna dag hade blivit gripen av en panisk skräck.

Men hur stora och grymma Josefs farhågor än voro, skulle de dock snart stegras till en nästan vansinnig höjd. Det har blivit omnämnt, huruledes Pauline, Amalias bonne, även hade "sin karl" i den armé, som hade gått ut för att möta kejsar Napoleon. Denne var en inföding i Brüssel och en belgisk husar. Denna nations trupper utmärkte sig i denna strid för allt annat än mod, och unge Regulus van Cutsum, Paulines tillbedjare, var en alltför god soldat för att icke lyda sin överstes order att fly. Medan unge Regulus låg i garnison i Brüssel, tillbragte han största delen av sina lediga stunder i Paulines kök, och det var med fickorna fulla med allahanda goda saker som han hade tagit farväl av sin gråtande käresta för att draga uti fält.

Såvitt det berodde på hans regemente, var detta fälttåg nu överståndet. Regementet hade utgjort en del av den division, som stod under prinsens av Oranien befäl, och i fråga om längden av sablar och mustascher och uniformens och utrustningens rikedom utgjorde Regulus van Cutsum och hans kamrater en så käck trupp, som någonsin tågat ut vid trumpetens ljud.

Då Ney störtade fram mot de allierades förtrupper och stormade den ena positionen efter den andra, till dess den stora engelska armékårens ankomst ändrade utseendet av striden vid Quatre Bras, hade de skvadroner, bland vilka Regulus red, visat den största raskhet i att fly undan för fransmännen och förflyttade sig med mycken livlighet från den ena posten efter den andra av dem de innehade. Deras tillbakagående rörelser hejdades endast genom engelsmännens framryckande i deras rygg. Då de sålunda blevo tvungna att göra halt, hade fiendens kavalleri (vars blodtörstiga envishet icke kan nog hårt tadlas) äntligen fått tillfälle att komma i handgemäng med de tappra belgiska trupperna, men dessa föredrogo att möta de engelska trupperna hellre än de franska och gjorde därför helt om, sprängde fram mellan de engelska regementena bakom dem och skingrade sig åt alla håll. Regementet fanns i själva verket icke mera till; det var totalt sprängt och hade icke något högkvarter, där det kunde samlas. Regulus fann sig sålunda galopperande alldeles allena, flera mil från slagfältet, och var skulle han väl söka en tillflykt om ej i det kök och de trogna armar, i vilka Pauline så ofta hade välkomnat honom?

Ungefär klockan tio på kvällen kunde klingandet av en sabel höras i trappan till det hus, där Osbornes hade sin bostad. En knackning hördes strax därefter på köksdörren, och stackars Pauline, som nyss hade kommit tillbaka från kyrkan, var nära att svimma av förskräckelse, då hon öppnade den och såg sin dödsbleke husar framför sig. Pauline skulle ha skrikit högt, såframt icke hennes skrik kunde ha tillkallat hennes herrskap och upptäckt hennes vän. Hon kvävde därför sitt skri, ledde sin hjälte in i köket och gav honom öl och åtskilliga utvalda läckerbitar från middagen, vilka Josef icke haft hjärta att smaka. Husaren visade att han icke var någon vålnad genom det sätt, varpå han slukade sina förfriskningar — och medan han mumsade och drack, berättade han om den olycka som hade skett.

Hans regemente hade gjort under av tapperhet och hade en god stund emotstått hela franska arméns anfall. Men slutligen hade det blivit övermannat, såsom fallet även var med hela den engelska armén. Ney krossade varje regemente, allteftersom det kom upp i elden, och belgierna hade förgäves sökt kasta sig emellan för att hindra engelsmännens slaktande. Brunswickarna voro slagna på flykten — och deras hertig var dödad. Det var ett totalt nederlag, och han sökte nu att dränka sin sorg i strömmar av öl.

Isidor, som hade kommit ut i köket, fick höra samtalet och rusade in för att berätta den hemska nyheten för sin herre.

— Allt är förbi! ropade han till Josef. Mylord hertigen är tagen till fånga; hertigen av Brunswick har stupat; engelska armén är stadd i full flykt; bara en enda man har undkommit, och han är nu här ute i köket. Kom och hör vad han säger!

Josef stapplade nu ut i köket, där Regulus ännu satt på ett bord och tryckte ölstånkan till sitt bröst. På den bästa franska, han kunde åstadkomma, som dock var av ett tämligen ogrammatikaliskt slag, besvor han husaren att berätta vad som hade hänt. Olyckan blev ännu större, då Regulus nu för andra gången berättade densamma. Han var den ende mannen vid hans regemente, som icke hade stupat på slagfältet. Han hade sett hertigen av Brunswick falla, de svarta husarerna fly och skottarna nedmejas av kanoner.

— Och vårt regemente? stammade Josef.

— Det blev totalt nedhugget! sade husaren, varvid Pauline började att skrika: — O, min stackars fru: ma bonne petite dame! fick hysteriska anfall och fyllde hela huset med sina skrik.

Vild av förskräckelse, visste icke mr Sedley hur eller var han skulle söka sin räddning. Han rusade från köket tillbaka till salongen och kastade en vädjande blick på Amalias dörr, vilken mrs O'Dowd hade stängt mittför hans näsa. Han erinrade sig emellertid med vilket förakt denna senare hade bemött honom, och sedan han stannat ett ögonblick och lyssnat vid dörren, avlägsnade han sig och beslöt att gå ut på gatan för första gången den dagen. Han fattade därför ett ljus, såg sig omkring efter sin med guldrand försedda mössa och fann den liggande på dess vanliga plats på ett bord ute i yttre rummet mitt framför en spegel, framför vilken Josef plägade kokettera, i det han ständigt innan han begav sig ut vred sina sidolockar och satte sin mössa käckt på sned. Sådan är vanans makt, att han även nu, mitt i sin stora förskräckelse, mekaniskt började att tumma sitt hår och ordna mössan på det vanliga sättet. Han fick nu till sin bestörtning skåda sitt bleka anlete i spegeln och framför allt sina mustascher, som hade nått en rätt vacker längd under de sju veckor som hade förgått, sedan de först kommit till världen.

— Man skall bestämt taga mig för en officer! tänkte han och erinrade sig i detsamma Isidors varning i fråga om det blodbad, varmed hela den slagna engelska armén hotades. Han raglade nu tillbaka till sin sängkammare och började att vilt rycka i strängen till den klocka, varmed han kallade på sin betjänt.

Isidor trädde in. Josef hade sjunkit ned på en stol — hade ryckt av sig sina handskar och vikit ned sina kragar och satt nu med båda händerna upplyftade mot sin hals.

— Coupez moi, Isidor! ropade han. Fort! Coupez moi!

Isidor trodde ett ögonblick att han hade blivit galen och att han önskade att hans betjänt skulle skära halsen av honom.

— Les moustaches, flämtade Josef, les moustaches — coupez — raka — fort!

Isidor behövde icke lång tid för att raka av hans mustascher och hörde med obeskrivlig belåtenhet hur hans herre befallde honom hämta en hatt och en civil rock.

— Jag vill inte längre bära den andra rocken — ger den åt er — tag bort den! lydde Josefs ord; och överrocken och mössan voro nu äntligen Isidors egendom.

Josef valde nu en enkel svart rock och väst ur sitt klädesförråd, tog på sig en stor vit halsduk och en hatt utan några prydnader. Om han hade kunnat få tag i en sådan där låg, bredskyggig hatt, som de belgiska prästerna bära, skulle man kunnat taga honom för en välmående, korpulent pastor vid engelska kyrkan.

— Kom genast — fort — ut på gatan — låt oss resa! ropade han, skyndade nedför trappan och ut på gatan. Ehuru Regulus hade bedyrat, att han var den ende vid hans regemente eller snart sagt av hela den förenade hären, som hade undgått att bliva nedhuggen eller nedskjuten av Ney, befanns det snart, att hans uppgift hade varit mindre riktig och att ännu åtskilliga andra av de förmenta offren hade överlevat det allmänna blodbadet. Många tjog av Regulus' kamrater hade hittat väg till Brüssel, och som de allasammans medgåvo att de hade flytt undan, fyllde de inom kort hela staden med övertygelsen om de allierades nederlag. Man väntade i varje ögonblick att få se fransmännen anlända; den paniska skräcken blev allt värre, och man gjorde överallt förberedelser till flykt. Och inga hästar! tänkte Josef i förtvivlan. Han lät Isidor fråga tjogtals personer, om de hade några att sälja eller låna ut, och då nekande svar anlände från alla håll, ökades hans förskräckelse allt mer och mer. Skulle han begiva sig av till fots? Även själva förskräckelsen kunde icke driva denna tunga lekamen till en sådan ansträngning.

Nästan alla hotellen mittemot parken voro upptagna av engelsmän, och Josef strövade obeslutsam omkring i sitt kvarter bland hopar av andra människor, vilka i likhet med honom voro överväldigade av fruktan och rädd nyfikenhet. Somliga familjer, som hade varit lyckligare än han och fått fatt i ett par hästar, skramlade nu framåt gatorna på sin flykt, men däremot fanns det andra, som voro lika olyckliga som han och icke för några pengar eller böner kunde förskaffa sig de nödiga medlen till flykt. Bland dessa senare märkte Josef lady Bareacres och hennes dotter, som sutto i sin vagn i inkörsporten till sitt hotell, med alla sina reskoffertar packade och utan att det fattades dem något annat för att fly, än samma fortskaffningsmedel, vars brist tvang Josef att stanna där han var.

Rebecka Crawley hade rum i detta hotell och hade före denna period haft åtskilliga fientliga möten med damerna inom Bareacresfamiljen. Hennes nåd Bareacres kände icke igen mrs Crawley, då de händelsevis möttes i trappan, och talade alltid illa om sin granne på alla de ställen, där dennas namn nämndes i hennes närvaro. Grevinnan förfasade sig över general Tuftos förtrolighet med adjutantens hustru. Lady Blanche undvek henne, som om hon haft en smittsam sjukdom, och endast greven själv bibehöll en hemlig bekantskap med henne, vid sådana tillfällen då hans damer icke kunde se det.

Rebecka fick nu hämnd på sina övermodiga fiender. Det blev känt i hotellet, att ryttmästare Crawley hade lämnat kvar sina hästar, och då skräcken började, nedlät sig lady Bareacres att skicka sin kammarjungfru till ryttmästarens hustru med hälsning från fru grevinnan och anhållan att få veta priset på mrs Crawleys hästar. Mrs Crawley sände henne nu en biljett med sin hälsning och en antydan om att det icke var hennes vana att uppgöra köp genom kammarjungfrurs bemedling.

Detta korta svar bragte greven i egen person till Beckys rum, men han rönte icke större framgång än den förste ambassadören.

— Att skicka en kammarjungfru till mig! utbrast mrs Crawley i högsta förbittring. Varför skickade inte lady Bareacres och lät säga mig, att jag skulle gå och sadla hästarna? Är det mylady själv som önskar resa, eller är det hennes kammarjungfru? Och detta var allt det svar, som greven förde tillbaka till sin grevinna.

Vad kan icke nödtvånget åstadkomma? Grevinnan kom verkligen själv för att uppvakta mrs Crawley, sedan hennes andra beskickning hade misslyckats. Hon bad henne själv bestämma sitt pris och erbjöd sig till och med att bjuda Becky till Bareacres-House, om denna senare ville förskaffa henne medel att återvända till detta residens, men mrs Crawley endast hånade henne.

— Ni kommer högst sannolikt aldrig tillbaka hem, sade hon, åtminstone inte tillsammans med edra diamanter. Fransmännen lära nog lägga vantarna på dessa. De skola vara här inom två timmar, och jag ska vid den tiden vara halvvägs till Gent. Jag skulle inte vilja sälja mina hästar, nej, inte för de två största diamanterna, som fru grevinnan bar på balen.

Lady Bareacres skälvde av raseri och förskräckelse. Diamanterna voro insydda i hennes klänning och i mylords stoppning och stövlar.

— Människa, mina diamanter äro insatta i banken, och jag vill ha hästarna!

Rebecka skrattade henne mitt i ansiktet, och den ursinniga grevinnan gick ned och satte sig i sin vagn. Hennes kammarjungfru, hennes resbetjänt och hennes man skickades ännu en gång ut i staden för att var på sitt håll höra efter hästar. Och ve den som kom sist! Hennes nåd beslöt att resa i samma ögonblick som hästarna anlände från något håll — med sin man eller utan honom.

Rebecka hade det nöjet att få se hennes nåd sitta i vagnen utan hästar för, att få hålla sina ögon fästa på henne och att med högljudd röst få beklaga grevinnans brydsamma läge.

— Att inte vara i stånd att skaffa sig hästar! sade hon. Och så att ha alla de där diamanterna insydda i vagnsdynorna! Det kommer minsann att bli ett gott kap för fransmännen! — vagnen och diamanterna, menar jag; inte damen!

Hon meddelade denna underrättelse åt värden, tjänstfolket, gästerna och alla dem som strövade omkring på gården. Lady Bareacres skulle velat skjuta henne från sitt vagnsfönster.

Det var medan Rebecka sålunda njöt av sin fiendes förödmjukelse, som hon fick sikte på Josef, som kom direkt fram emot henne i samma ögonblick han fick se henne. Detta förvandlade, skrämda, feta ansikte berättade tydligt nog sin historia. Även han önskade att fly och var på utkik efter medel därtill.

— Han ska köpa hästarna! tänkte Rebecka.

Josef kom fram till sin vän och gjorde samma fråga, som han hade gjort väl hundra gånger under den sista timmen. Visste hon var man skulle kunna få några hästar?

— Hur, ämnar ni fly? sade Rebecka skrattande. Jag tänkte att ni skulle bli samtliga damernas försvarare, mr Sedley.

— Jag — jag hör inte till krigarståndet, flämtade han.

— Och Amalia? — Vem ska beskydda er stackars lilla syster? frågade Rebecka. Ni måtte väl aldrig tänka överge henne?

— Vad kan jag väl vara henne till för nytta, ifall — ifall fienden kommer? svarade Josef. De skola skona fruntimren, men min betjänt berättar mig, att de svurit att inte ge pardon åt männen — de gemena, fega uslingarna!

— Å, det är förfärligt! utropade Rebecka, som i tysthet njöt betydligt av hans förskräckelse.

— För övrigt ämnar jag inte överge henne, förklarade Josef. Det finns en plats åt henne i min vagn och en för er också, min bästa mrs Crawley, ifall ni vill följa med — och ifall vi kunna anskaffa hästar, tillade han med en suck.

— Jag har två att sälja, sade Rebecka.

Josef var färdig att sluta henne i sin famn vid denna nyhet.

— Gör i ordning vagnen, Isidor! ropade han. Vi ha funnit dem — vi ha funnit dem!

— Mina hästar ha aldrig gått för en vagn, anmärkte mrs Crawley. Bulfinch kommer att slå åkdonet i spillror, om ni sätter honom i linorna.

— Men är han from att rida? frågade Josef.

— Så from som ett lamm och så snabb som en hare, svarade Rebecka.

— Tror ni att han orkar bära mig? frågade Josef.

Han satt i andanom redan på hästryggen, utan att ens ägna Amalia den ringaste tanke. Vilken person, som hade hästar att sälja, skulle väl kunnat motstå en sådan frestelse?

Rebecka bad honom komma in i hennes rum, dit han också följde henne, brinnande av iver att få avsluta köpet. Josef torde sällan, om någonsin, ha tillbragt en halvtimme i sitt liv, som kostade honom så mycket. Rebecka, som uppskattade värdet av den vara hon hade att sälja efter såväl köparens iver som den ringa tillförseln, satte på sina hästar ett så oerhört pris, att själve den ivrige Josef ryggade tillbaka därför.

Rebecka förklarade emellertid mycket bestämt, att hon skulle sälja båda eller också ingendera. Rawdon hade förbjudit henne att göra sig av med dem för ett lägre pris än det hon hade uppgivit. Lord Bareacres där nere skulle med uppräckta händer vilja ge henne samma summa — och trots all hennes aktning och tillgivenhet för den Sedleyska familjen insåg nog mr Josef att fattigt folk måste leva; kort sagt, ingen kunde ha varit mera vänlig, men på samma gång mera orubblig vid avslutandet av en affär.

Josef gick slutligen, såsom man kunnat vänta sig, in på att betala den äskade summan. Denna var emellertid så stor, att han måste anhålla om en liten respit med betalningen, ja, så stor, att den rentav utgjorde ett litet kapital för Rebecka, som hastigt beräknade, att hon med denna summa och inkomsten av försäljningen av Rawdons effekter jämte hennes änkepension, ifall han skulle stupa, skulle befinna sig oberoende av världen och kunna se sitt änkestånd lugnt i ansiktet.

En eller ett par gånger under dagens lopp hade hon visserligen även själv tänkt på att fly, men hennes förstånd gav henne ett bättre råd.

— Må ock så vara att fransmännen komma hit, tänkte Becky, så vad kunna de väl göra en stackars officersänka? Bah! Tiden för plundringar och stormningar av städer är nu förbi. Vi skola få fara hem i lugn eller också kan jag leva utomlands rätt behagligt på min lilla förmögenhet.

Under tiden begåvo sig Josef och Isidor till stallet för att se på de nyss inköpta hästarna. Josef bad sin betjänt genast sadla dessa. Han ämnade rida bort ännu samma natt, ja, ännu i denna timme. Därpå lämnade han betjänten, sysselsatt med att göra hästarna i ordning, och gick själv hem för att bereda sig till avresan. Denna måste ske i hemlighet. Han skulle bakvägen begiva sig till sitt rum, ty han hade alldeles icke lust att träffa mrs O'Dowd och Amalia och bekänna för dem, att han tänkte rymma sin väg.

Medan Josef gjorde upp köpet med Rebecka, och medan hans hästar blevo tagna i närmare betraktande, hade det ännu en gång nästan blivit morgon. Men ehuru det redan var långt efter midnatt, njöt staden ännu icke någon ro. Folket var uppe, ljus brann i husen, stora människohopar stodo ännu utanför portarna, och gatorna vimlade av människor. Rykten av omväxlande natur gingo ännu från mun till mun: ett rykte förkunnade, att preussarna hade blivit totalt slagna; ett annat sade, att det var engelsmännen, som hade blivit anfallna och besegrade, och ett tredje rykte sade, att dessa senare hade behållit slagfältet. Detta sista rykte vann alltmer styrka. Ingen fransman hade synts till. Förlupna soldater hade anlänt, medförande alltmer gynnsamma rykten, och slutligen anlände en adjutant till Brüssel med depescher till stadens kommendant, vilka genast anslogos på husknutarna och meddelade de allierades seger vid Quatre Bras och franska arméns fullständiga tillbakadrivande under Neys befäl, efter sex timmars strid. Adjutanten måste ha anlänt ungefär just som Rebecka och Josef höllo på att uppgöra köpet eller medan den senare tog den inköpta varan i betraktande. Då han kom fram till sitt hotell, fann han en hop av dess talrika invånare stå utanför och diskutera nyheterna; det fanns intet tvivel om deras sannfärdighet. Han begav sig nu upp för att meddela dem åt de i hans vård anförtrodda damerna, utan att likväl anse det vara nödigt att säga dem, att han hade ämnat smyga sig av, att han hade köpt Rebeckas hästar och vilket pris han hade betalt för dem.

Men framgång eller nederlag var av mindre vikt för den, som endast hade tänkt på sina älskades säkerhet. Vid nyheten om segern blev Amalia ännu mera uppskakad an någonsin förut. Hon ville nödvändigt genast begiva sig av till armén. Hon bad sin bror med tårar i ögonen, att han skulle föra henne dit. Hennes tvivel och farhågor nådde snart sin höjdpunkt, och den stackars flickan, som i många timmar varit försänkt i ett slags dvala, rasade och sprang hit och dit i hysterisk vildhet, så att det var en hjärtslitande syn att skåda. Ingen man, vridande sig i plågor på det femton mil avlägsna, hårt omkämpade slagfältet, där så många tappra nu lågo efter dagens strider — ingen man bland dessa kunde lida en mera bitter smärta än detta stackars olyckliga krigsoffer. Josef kunde icke uthärda åsynen av hennes förtvivlan, utan lämnade sin syster i hennes starkare kvinnliga ledsagares vård och gick ännu en gång ned till hotellets port, där envar ännu dröjde, samspråkande och väntande på flera nyheter.

Det blev stora ljusa dagen, medan de stodo där, och färska nyheter började anlända från kriget, medförda av män, som hade varit skådespelare i det stora dramat. Vagnar och stora bondkärror lastade med sårade kommo rullande in i staden; hemska kvidanden hördes inifrån dem, och bleka ansikten tittade upp ur halmen. Josef stod och betraktade en av dessa vagnar med hemsk nyfikenhet — de arma människornas kvidanden voro förfärliga att höra — och de trötta hästarna förmådde knappast draga vagnen. Stopp! stopp! ropade en matt röst ur halmen, och vagnen stannade mittför mr Sedleys hotell.

— Det är George! Jag vet att det är George! ropade Amalia och rusade i ögonblicket till balkongen med likblekt ansikte och upplöst fladdrande hår. Det var emellertid icke George, men näst det bästa — det var nyheter om honom.

Det var stackars Tom Stubble, som så käckt hade marscherat ut ur staden för tjugufyra timmar sedan, bärande regementets fana, vilken han tappert hade försvarat ute på fältet. En fransk lancier hade stött sin lans i den unge fänrikens ben, och denne föll, ännu ståndaktigt hållande sin fana. Efter fäktningens slut hade man skaffat den stackars gossen en plats i vagnen, och så hade han blivit förd tillbaka till Brüssel.

— Mr Sedley, mr Sedley! ropade den unge mannen med matt stämma, och Josef gick helt uppskrämd fram till vagnen. Han hade icke till en början känt igen den som ropade honom. Lille Tom Stubble räckte nu fram sin feberheta, matta hand och sade:

— Jag ska inkvarteras här. Osborne och — och — Dobbin sade, att jag skulle bli det och ni torde vara god och ge karlen två Napoleondorer; min mor skall betala er.

Denne unge mans tankar hade under de långa feberheta timmar, som han hade tillbragt i vagnen, flytt bort till faderns prästgård, vilken han endast för några få månader sedan hade lämnat, och hade under detta strövtåg stundom lyckats att förgäta sina plågor.

Hotellet var stort och folket vänligt och godhjärtat, och alla de, som lågo i vagnen, fördes in och lades på var sin bädd. Den unge fänriken fördes upp till Osbornes rum. Amalia och majorskan hade ilat ned till honom, då den senare hade känt igen honom från balkongen. Man torde kunna föreställa sig dessa kvinnors känslor, då de fingo veta, att striden var slutad och att bådas män voro vid liv. I vilken stum förtjusning föll icke Amalia om sin goda väns hals och omfamnade henne, och med vilken brinnande bön sjönk hon icke ned på sina knän och tackade försynen, som hade skonat hennes man.

Vår unga dam skulle i sitt feberspända och nervösa tillstånd icke kunnat få en mera hälsosam medicin sig föreskriven än den, som slumpen skickade i hennes väg. Hon och mrs O'Dowd vakade oupphörligt hos den sårade ynglingen, vars plågor voro svåra, och under uppfyllandet av den plikt, som sålunda hade blivit henne pålagd, hade hon icke tid att ruva över sina personliga bekymmer eller överlämna sig åt sina egna farhågor och mörka aningar. Den unge patienten berättade på sitt enkla sätt dagens händelser och våra tappra vänners bragder. Regementet hade lidit betydligt och förlorat många man och många officerare. Majorens häst hade blivit skjuten under honom just som regementet stormade fram, och alla trodde att det var förbi med gamle O'Dowd och att Dobbin skulle ärva hans plats, till dess de, sedan de efter attacken åter dragit sig tillbaka till sin förra post, funno majoren sittande på Pyramus' lik och förfriskande sig ur en flaska med korgflätning. Det var kapten Osborne, som högg ned den franske lancier, som hade sårat fänriken med lansen. Amalia blev så blek vid denna nyhet, att majorskan hejdade den unge fänriken mitt i denna historia. Och det var kapten Dobbin, som, ehuru själv sårad, efter stridens slut tog ynglingen i sina armar och bar honom till läkaren och därifrån till vagnen, som skulle föra honom tillbaka till Brüssel. Och det var han som lovade kusken två louisdorer, om han körde till Sedleys hotell i staden och berättade mrs Osborne, att striden var slutad och att hennes man var oskadd och mådde väl.

— Han har verkligen ett gott hjärta, den där Dobbin, sade mrs O'Dowd, fastän han alltid skrattar åt mig.

Unge Stubble bedyrade, att det icke fanns make till officer i hela armén, och upphörde aldrig att prisa den äldre kaptenen för hans blygsamhet, hans godhet och hans beundransvärda lugn och kallblodighet i striden. Till denna del av samtalet lånade Amalia föga uppmärksamhet: det var endast då man talade om George som hon lyssnade, och då han icke nämndes, tänkte hon på honom.

Under det Amalia sålunda skötte om sin patient och tänkte på den föregående dagens fruktansvärda händelser, förflöt den andra så tämligen fort för henne. Det fanns för henne endast en enda man i armén, och så länge han mådde väl, intresserade henne det övriga icke så synnerligt. Alla de rykten, Josef förde med sig från gatan, träffade hennes öron nästan utan att hon gav någon akt på dem, ehuru de voro av det slag att de ingåvo denne rädde herre och många andra personer i Brüssel ganska mycken oro. Fransmännen hade visserligen blivit tillbakaslagna, men först efter en häftig och oviss strid och med endast en division av den franska armén. Kejsaren var med huvudstyrkan i Ligny, där han hade totalt slagit preussarna och kunde nu med hela sin styrka kasta sig över de allierade. Hertigen av Wellington drog sig tillbaka mot huvudstaden, och en stor strid skulle sannolikt komma att utkämpas under dess murar, vars utgång vore mer än tvivelaktig. Hertigen av Wellington hade endast tjugutusen man engelska trupper, på vilka han kunde lita, ty tyskarna utgjorde endast en oövad milis och belgierna voro avogt stämda; och med denna ringa styrka skulle hertigen göra motstånd mot hundrafemtio tusen man, som hade brutit in i Belgien under Napoleon. Under Napoleon! Vilken härförare, hur ryktbar och skicklig han än var, kunde väl mäta sig med honom med en underlägsen styrka?

Josef tänkte på allt detta och darrade. Detsamma gjorde hela det övriga Brüssel, där folket insåg, att den föregående dagens strid endast var ett förspel till den stora drabbning, som stod för dörren. En av de arméer, som stodo emot kejsaren, var redan sprängd. De få engelsmän, som kunde fås att motstå honom, skulle stupa på sin post, och erövraren skulle över deras lik marschera in i staden. Ve dem, som då voro där! Adresser förbereddes, publika ämbetsmän församlade sig och överlade i tysthet, och trefärgade fanor och segeremblem tillagades för att hälsa Hans Majestät kejsarens och konungens ankomst.

Emigrationen fortfor alltjämt, och alla de familjer, som kunde finna medel att avresa, flydde ur staden. Då Josef på eftermiddagen den 17 juni begav sig till Rebeckas hotell, fann han att den stora Bareacresvagnen för länge sedan hade kört ut ur inkörsporten. Greven hade på ett eller annat sätt lyckats skaffa sig hästar, i trots av mrs Crawley, och rullade nu framåt på vägen till Gent. Ludvig den Efterlängtade gjorde ävenledes i ordning sin kappsäck i den nämnda staden. Det tycktes som om olyckan aldrig tröttnade att tvinga denna eviga flykting att röra på sig.

Josef kände, att gårdagens uppskov endast var en kort respit, och att hans dyrt köpta hästar ändå till slut måste komma att användas. Hans kval voro under hela dagens lopp alldeles förskräckliga. Så länge som det fanns en engelsk armé mellan Brüssel och Napoleon, behövdes icke någon omedelbar flykt, men han lät emellertid flytta sina hästar från deras avlägsna stall till stallet på gården till det hotell där han bodde, för att ha dem under ögonen och icke riskera att de med våld bleve bortförda. Isidor bevakade ständigt stalldörren och hade hästarna sadlade, så att de skulle vara färdiga att bege sig av när som helst — en händelse efter vilken han innerligt längtade.

Efter det mottagande Rebecka hade rönt den föregående dagen ville hon icke vidare besöka sin kära Amalia. Hon putsade den bukett George hade köpt henne, gav blommorna friskt vatten och läste om den biljett han hade skrivit till henne.

— Stackars kräk, sade hon, i det hon satt och rullade den lilla papperslappen mellan sina fingrar, hur jag skulle kunna krossa henne med den här! Och det är för en sådan som hon sörjer och ängslas — för en enfaldig narr — en löjlig sprätt — och som inte frågar efter henne. Då är min stackars gode Rawdon värd tio gånger så mycket. Och så började hon att tänka på vad hon skulle göra, om någonting hände den stackars gode Rawdon, och på vilken lycka det var att han hade lämnat kvar sina hästar.

Under loppet av denna dag tänkte mrs Crawley, som icke utan förtrytelse hade sett det Bareacreska sällskapet fara sin väg, på det försiktighetsmått grevinnan hade vidtagit och företog en liten sömnad för egen räkning, i det hon sydde in i sina kläder största delen av sina nipper, växlar och sedlar, och var nu, sedan denna åtgärd blivit vidtagen, beredd på alla möjliga händelser — på att fly, ifall hon ansåge detta lämpligt, eller på att stanna och välkomna segraren, vare sig denne vore engelsman eller fransman. Och jag är icke säker, huruvida hon icke denna natt drömde om att hon blev en hertiginna och fru marskalkinna, medan Rawdon, insvept i sin kappa och bivackerande i regnet, av alla sina krafter tänkte på den lilla hustru han hade lämnat efter sig.

Den följande dagen var en söndag, och fru majorskan O'Dowd hade den tillfredsställelsen att se sina båda patienter upplivade till kropp och själ genom den lilla sömn de hade njutit under natten. Själv hade hon sovit i en stor länstol i Amalias rum, färdig att passa upp på sin stackars vän eller på fänriken, vilkendera av dem som behövde hennes hjälp. Då morgonen inträdde, gick denna raska kvinna tillbaka till det hus där hon och majoren voro inkvarterade och gjorde här en utsökt och lysande toalett, sådan som dagen fordrade. Och det var ganska möjligt att, medan hon var allena i det rum, som hennes man hade bebott, och där hans nattmössa ännu låg på huvudkudden och hans käpp stod i vrån, en bön uppsändes till himmeln för den tappre officeren Michael O'Dowds räddning.

Då hon kom tillbaka, förde hon med sig sin bönbok och sin onkel domprostens berömda predikosamling, i vilken hon alltid läste varenda söndag — måhända utan att fatta allt vad som stod där och utan att rätt uttala många av de långa och underliga orden (ty domprosten var en lärd man och älskade långa latinska ord) — men i alla händelser med stor värdighet och kraftigt eftertryck. Hur ofta har icke min Mick lyssnat till dessa predikningar! tänkte hon och företog sig nu att läsa för sina nya åhörare, Amalia och den sårade fänriken. Samma gudstjänst hölls denna dag vid samma timme i tjugutusen kyrkor, och millioner brittiska män och kvinnor anropade på sina knän den allsmäktiges beskydd.

Dessa hörde icke det buller, som störde vår lilla församling i Brüssel. Mycket högre än den, som två dagar förut hade stört dem, började kanonen att dundra, medan mrs O'Dowd som bäst var sysselsatt att med högan röst läsa sin predikan.

Då Josef hörde detta förfärliga ljud, beslöt han att icke längre underkasta sig sina ständigt återkommande farhågor, utan genast taga till flykten. Han rusade in i den sjuke mannens rum, där våra vänner hade gjort ett uppehåll i sina böner, och avbröt dem ännu ytterligare genom en lidelsefull vädjan till Amalia.

— Jag kan inte uthärda det längre, Malla, sade han, jag kan inte uthärda det, och du måste följa med mig. Jag har köpt en häst åt dig — för vilket pris kan göra detsamma — och du måste kläda dig och komma och sätta dig upp bakom Isidor.

— Gud förlåte mig, mr Sedley, är ni inte en riktigt feg stackare! sade mrs O'Dowd och lade ifrån sig sin bok.

— Se så, kom, Amalia, fortfor Josef. Bry dig inte om vad hon säger. Varför skulle vi stanna här och låta slakta oss av fransmännen?

— Ni glömmer vårt regemente, sade lille Stubble, den sårade hjälten, från sin bädd, och — och ni lämnar mig ju inte, mrs O'Dowd?

— Nej, min kära gosse, sade hon och gick fram och gav sin kära gosse en kyss. Intet ont ska hända er så länge jag är vid er sida. Jag tänker inte röra mig ur fläcken förrän jag får bud från Mick. Jag skulle just ta mig snygg ut, om jag satte mig upp på hästryggen bakom den där tjocke herrn.

Denna bild kom den unge patienten att brista ut i skratt där han låg och fick till och med Amalia att le.

— Jag ber inte henne komma med, utbrast Josef häftigt, jag ber endast dig, Amalia. Svara mig nu, vill du följa med eller ej?

— Utan min man, Josef? sade Amalia med en förvånad blick och räckte majorskan sin hand. Josefs tålamod var nu uttömt.

— Farväl, då! sade han, skakande sin knutna hand i raseri och dängande igen dörren efter sig i det han gick ut. Och denna gång gav han bestämda order till avfärd och steg till häst nere på gården. Majorskan hörde hästhovarnas slag, då de kommo ut på gatan, och gjorde många föraktfulla anmärkningar över stackars Josef, medan han red framåt, följd av Isidor i den guldbroderade mössan. Hästarna, som hade stått stilla några dagar, voro ystra och livliga, och Josef, som var en klumpig och rädd ryttare, tog sig föga ut till sin fördel i sadeln. De båda ryttarna försvunno i galopp in på en gata, som ledde åt vägen till Gent, medan majorskan förföljde dem med sarkastiska anmärkningar, så länge hon kunde se dem.

Under hela dagens lopp fortfor kanonaden, från morgonen ända till efter solnedgången, och det var redan mörkt då den plötsligt upphörde.

Alla av oss ha läst vad som hände under tiden. Berättelsen härom är i varje engelsmans mun, och ni och jag, som voro barn då den stora striden vanns och förlorades, tröttna aldrig att höra och berätta om denna ryktbara batalj. Dess minne ligger ännu och svider i millioner bröst — i deras bröst som äro landsmän till de tappra män, som förlorade densamma. De längta efter ett tillfälle att hämnas denna förödmjukelse, och om en strid skulle följa, i vilken de i sin ordning segrade och som lämnade oss sitt förbannade testamente av hat och blod, så blir det aldrig något slut på den så kallade äran och blygseln och på växlingar av lyckat och misslyckat mord mellan två högsinta nationer. Århundraden härefter torde vi fransmän och engelsmän fortfarande skryta och döda varandra, tappert tillämpande dessa hederns lagar, vilka satan stiftat.

Alla våra vänner hade sin andel och fäktade som män i den stora striden. Under hela dagen, medan kvinnorna bådo på tio mils avstånd, mottog och avslog det oförskräckta engelska infanteriet det franska kavalleriets ursinniga anfall. Kanonerna, som hördes i Brüssel, plöjde upp dess led, och kamrater stupade och de tappra överlevande slöto sig ånyo tillsammans. Fram emot aftonen började fransmännens anfall, som så modigt hade upprepats och motståtts, att något litet slappa av. De hade andra fiender utom engelsmännen att möta, eller beredde de sig på ett sista angrepp? Slutligen kom det. Det kejserliga gardets kolonner marscherade uppför Saint Jeans kulle för att driva engelsmännen från den höjd, som de hela dagen hade hållit besatt. Utan att låta avskräcka sig av dånet från det artilleri, som slungade tusen dödar i deras led, tågade denna mörka, slingrande kolonn uppför kullen. Den hade nästan nått dess topp, då den började svikta och vackla. Därpå stannade den, ännu alltjämt hållande stånd mot kanonelden. Men slutligen störtade de engelska trupperna ned från den post, varifrån fienden icke hade varit i stånd att fördriva dem, och gardet vände sig om och flydde.

Intet skjutande hördes vidare i Brüssel — förföljelsen rullade många mil bort. Mörkret sänkte sig över fält och stad, och Amalia bad för George, som låg på sitt ansikte, död, med en kula genom sitt hjärta.