Världsmarknaden/Kap 31
| ← Kapitel 30 |
|
Kapitel 32 → |
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
I vilket Josef Sedley tager vård om sin syster.
Sedan sålunda alla de högre officerarna hade blivit kallade till sin plikt på annat håll, kvarlämnades Josef Sedley såsom kommendant över den lilla kolonien i Brüssel, med den kranka Amalia, Isidor, den belgiske betjänten samt en bonne, som uträttade alla förekommande pigsysslor, såsom garnison under honom. Ehuru hans lynne var stört och hans vila förstörd av Dobbins mellankomst och morgonens tilldragelser, stannade Josef detta oaktat kvar i sin säng och låg där vaken och kastade sig av och an, till dess den vanliga timmen för hans uppstigande var inne. Solen stod högt på himmelen och våra käcka vänner vid vårt regemente voro flera mil borta, innan civilisten gick till frukostbordet i sin blommiga nattrock.
I fråga om Georges bortovaro var svågern mycket lugn. Måhända var Josef till och med rätt glad och nöjd i sitt hjärta över att Osborne var borta, ty under Georges närvaro hade den andre spelat en tämligen underlägsen roll inom den lilla familjen, och Osborne skydde icke att visa sitt förakt för den tjocke civilisten. Men Amalia hade alltid varit god och uppmärksam emot honom. Det var hon som såg efter att han fick sina bekvämligheter, som övervakade tillagandet av hans älsklingsrätter, som promenerade och red med honom (och hon hade många, ja, alltför många tillfällen därtill, ty var var George?) och som ställde sitt ljuva anlete mellan hans vrede och hennes mans förakt. Många blyga föreställningar hade hon gjort George i anledning av denne sin bror. Men George avskar alltid helt tvärt dessa böner på sitt vassa och bestämda sätt.
— Jag är en hederlig man, sade han, och om jag hyser en känsla, så visar jag den, såsom varje hederlig människa gör. Hur tusan, min söta vän, vill du väl att jag skulle kunna uppföra mig aktningsfullt mot en sådan narr som din bror?
Till följd därav var Josef rätt belåten med Georges frånvaro. Hans civila hatt och handskar lågo på ett sidobord, och tanken på att ägaren var borta fyllde Josef med en hemlig känsla av glädje.
— Han ska inte denna morgon förarga mig med sin sprättaktiga min och sin oförskämdhet, tänkte Josef.
— Lägg kaptenens hatt i yttre rummet, sade han till sin betjänt Isidor.
— Kanske kommer han aldrig mer att behöva den, svarade lakejen, med en listig blick på sin herre. Även han hatade George, vars övermod och oförsynthet mot honom voro av den äkta engelska sorten.
— Gå ut och hör efter om madame kommer ut till frukosten, sade mr Sedley med stort majestät, ty han skämdes över att inlåta sig i samtal med sin betjänt rörande sin ovilja mot George, ehuru han, sanningen att säga, mångfaldiga gånger förut hade utfarit i smädelser emot honom inför denne samme betjänt.
Madame kunde tyvärr icke komma ut till frukosten och breda honom de rara smörgåsar, som mr Josef älskade. Madame var alltför sjuk därtill och hade varit i ett förskräckligt tillstånd, alltsedan hennes man hade avlägsnat sig, så sade hennes bonne. Josef visade sitt deltagande genom att slå i en stor kopp te åt henne. Detta var hans sätt att visa välvilja, och han ökade denna ännu ytterligare, ty han skickade henne icke blott hennes frukost, utan funderade även på vilka läckerheter hon möjligen kunde önska till middagen.
Isidor, betjänten, hade stått helt buttert och sett på, medan Osbornes betjänt packade in kaptenens saker före hans avtåg, ty först och främst hatade han mr Osborne, vars beteende mot honom och alla, som voro under honom, vanligen var stolt och högdraget (och domestikerna på kontinenten tycka icke om att bli behandlade med det övermod, som vårt eget fromma tjänstfolk underkastar sig), och för det andra var han förtretad över att så många värdefulla saker skulle tagas bort ifrån honom för att falla i händerna på annat folk, då engelsmännen fingo på pälsen. Rörande detta nederlag hyste han och ett stort antal andra personer i Brüssel och Belgien icke det ringaste tvivel. Den nästan allmänna tron var, att kejsaren skulle kasta sig emellan de preussiska och engelska arméerna och slå den ena efter den andra och intåga i Brüssel innan tre dagar voro förbi; och då skulle alla de lösören, som tillhörde hans nuvarande herrar, vilka skulle bli dödade eller drivas på flykten eller kastade i fängelse, bli monsieur Isidors lagliga egendom.
Under det han hjälpte mr Josef med det svåra och invecklade bestyret med dennes dagliga toalett, plägade denne trogne tjänare beräkna, vad han skulle göra med de samma plagg, med vilka han prydde sin herres person. Han gjorde då i tankarna en present av silverflaskorna med deras essenser samt alla småsakerna på toaletten åt en ung dam, som han tyckte om, och behöll för sig själv det engelska knivsmidet och en stor rubinkråsnål. Den skulle komma att taga sig präktigt ut på en av de vackra med spetskrås försedda skjortorna, vilken — tillika med mössan med guldranden och den med snören besatta överrocken, som lätteligen skulle kunna göras om efter hans egen växt, och kaptenens käpp med guldkrycka och den stora dubbelringen med rubinerna, av vilken han skulle låta göra sig ett par vackra örringar — han beräknade skola göra honom till en riktig Adonis och tvärt slå bula på mademoiselle Reines hjärta.
— Så bra de här armknapparna skola komma att passa mig! tänkte han, under det han satte i ett par sådana vid mr Sedleys tjocka och svällande handleder. Jag riktigt längtar efter de här knapparna, och så kaptenens stövlar med de förgyllda sporrarna där ute i nästa rum — corbleu! vilken effekt de skola komma att göra i Allée-Verte!
Medan monsieur Isidor med sina kroppsliga fingrar höll i sin herres näsa och rakade den nedre delen av Josefs ansikte, vandrade han i fantasien omkring i stora allén, klädd i rock med snörmakerier och skjorta med spetskrås och i sällskap med mademoiselle Reine, eller promenerade vid stranden och betraktade de stora båtarna, som seglade långsamt fram under skuggorna från de stora träden vid kanalen, eller förfriskade sig med en mugg cider på bänken utanför ett värdshus på vägen till Laeken.
Men Josef Sedley kände, till lycka för sitt sinneslugn, icke mera till vad som försiggick inom hans tjänares bröst, än den värde läsaren och jag ana vad John eller Mary, vilkas lön vi betala, tänka om oss. Vad våra tjänare tänka om oss! Ja, om vi bara visste vad våra förtrogna och kära släktingar tänka om oss, skulle vi leva i en värld, som vi skulle vara glada att få lämna, och i en sinnesstämning och en ständig förskräckelse, som skulle vara rentav outhärdliga. Sålunda märkte Josefs betjänt sitt offer, alldeles såsom man ser en av mr Paynters biträden vid Leadenhall Street pryda en omedveten sköldpadda med en pappersremsa, på vilken står skrivet: Soppa till i morgon.
Amalias piga hade då ett vida mindre själviskt lynne. Få tjänare kunde för övrigt komma i närheten av denna goda och milda varelse, utan att betala henne den vanliga tributen av tillgivenhet och trohet. Ett faktum är också, att Pauline, kokerskan, tröstade sin matmor mera än någon annan hon träffade denna bedrövliga morgon, ty då hon fann, hur Amalia i flera timmar satt tyst, orörlig och likblek vid det fönster, vid vilket hon hade slagit sig ned för att se kolonnens sista bajonetter, då den marscherade bort, fattade den hederliga varelsen sin frus hand och sade: — Hör nu, kära frun, även jag har min karl vid armén, ska ni veta! varvid hon brast ut i tårar, och Amalia kastade sig i hennes armar och gjorde sammaledes, och så ömkade och tröstade de varandra!
Åtskilliga gånger under förmiddagens lopp begav sig monsieur Isidor ut i staden till hotellen och de till resande uthyrda husen i närheten av parken, där engelsmännen voro samlade, och blandande sig där med andra betjänter, kurirer och lakejer, inhämtade han sådana rykten, som voro i svang, och förde åtskilliga nyheter hem med sig till sin herre. Nästan alla de ovannämnda herrarna voro i hjärtat kejsarens anhängare och hade sina åsikter rörande fälttågets hastiga slut. Kejsarens proklamation från Avesnes hade rikligen blivit utdelad överallt i Brüssel. "Soldater", sade han, "detta är årsdagen av Marengo och Friedland, genom vilka Europas öden två gånger blevo avgjorda. Då, liksom efter Austerlitz och Wagram, voro vi alltför ädelmodiga. Vi trodde på ederna och löftena av dessa furstar, vilka vi läto sitta kvar på deras troner. Låt oss ännu en gång marschera ut för att möta dem. Äro icke vi och de ännu samma män? Soldater! Dessa samma preussare, som nu äro så övermodiga, stodo tre mot en emot er vid Jena och sex mot en vid Montmirail. De bland er, som varit fångar i England, kunna berätta sina kamrater, vilka förfärliga plågor de ledo ombord på de engelska fångskeppen. De galningarna! Ett ögonblicks framgång har förblindat dem, och om de träda in i Frankrike, skall det bliva för att där finna en grav!" Men fransmännens anhängare profeterade ett ännu hastigare slut på kejsarens fiender, och man kom allestädes överens om att preussarna och engelsmännen aldrig skulle komma tillbaka, undantagandes som fångar efter den segrande armén.
Dessa omdömen meddelades mr Sedley under dagens lopp, och han fick bland annat veta, att hertigen av Wellington hade begivit sig av för att söka att åter samla sin här, vars förtrupper under den föregående natten hade blivit totalt slagna.
— Slagna, bah! sade Josef, vars hjärta var helt modigt vid frukosttiden. Hertigen har gått för att slå kejsaren, såsom han förut slagit alla hans generaler.
— Hans papper äro uppbrända, hans saker äro flyttade och hans kvarter göres i ordning för att mottaga hertigen av Dalmatien, svarade monsieur Isidor. Jag har det från hans egen hovmästare. Hertigens av Richmond folk håller på och packar in allting. Hans nåd har redan flytt, och hertiginnan väntar bara på att få se silvret inpackat för att sedan resa till franska kungen i Ostende.
— Franske kungen är i Gent, min gosse, sade Josef och tog på sig en misstrogen min.
— Han flydde förliden natt till Brügge och ämnar i dag segla från Ostende. Hertigen av Berry är tagen till fånga. De som önska att komma helskinnade undan göra bäst i att bege sig av snart, ty dammarna öppnas i morgon, och vem kan fly, då hela landet är under vatten?
— Ah, prat! Vi äro tre mot en mot varje styrka, som Bonaparte kan föra i fält, invände mr Sedley. Österrikarna och ryssarna äro i antågande. Han måste och skall bli krossad! sade Josef och slog sin hand i bordet.
— Preussarna stodo tre mot en emot honom vid Jena, och han tog deras armé och konungarike inom en vecka. De voro sex mot en vid Montmirail, och han skingrade dem som får. Österrikiska armén kommer verkligen, men med kejsarinnan och konungen av Rom i spetsen, och ryssarna, bah! ryssarna draga sig tillbaka. Ingen pardon kommer att givas åt engelsmännen, i anledning av deras grymhet mot våra tappra ombord på de skändliga pontonerna. Se här har mylord svart på vitt på det. Här är hans majestät kejsarens och kungens proklamation! sade denne Napoleons förklarade anhängare, och sedan han tagit dokumentet upp ur sin ficka, stack han det helt strängt i näsan på sin herre och betraktade redan den med snörmakerier besatta rocken och de övriga dyrbarheterna som sitt eget rättmätiga byte.
Josef var, om också ännu icke allvarsamt uppskrärnd, åtminstone icke så litet orolig.
— Ge mig min överrock och mössa, sade han, och kom och följ med mig. Jag ämnar själv gå ut och undersöka de där ryktenas sanning.
Isidor var ursinnig över att Josef tog på sig den galonerade rocken och sade:
— Det är bäst att mylord inte bär den där militäriska rocken, ty fransmännen ha svurit att inte ge pardon åt en enda engelsk krigare.
— Tyst, ni gunstig junker! sade Josef, ännu med en beslutsam min och stack med okuvlig beslutsamhet sin arm in i rockärmen, och vid utförandet av denna heroiska handling överraskades han av mrs Rawdon Crawley, som kom för att besöka Amalia och hade stigit in utan att ringa på yttre dörren.
Rebecka var mycket nätt och fint klädd som vanligt; hennes lugna sömn efter Rawdons avfärd hade uppfriskat henne, och hennes friska, leende kinder voro helt angenäma att skåda i en stad och på en dag, då varje annans ansikte bar uttryck av den djupaste oro och dysterhet. Hon skrattade åt den ställning, i vilken hon upptäckte Josef, och de ansträngningar och konvulsiviska vridningar, med vilka den korpulente herrn sökte att komma in i sin galonerade rock.
— Gör ni er i ordning att fara till armén, mr Josef? sade hon. Ska då ingen bli kvar i Brüssel för att beskydda oss stackars fruntimmer?
Josef hade nu lyckats att komma in i rocken och trädde nu fram och framstammade rodnande sina ursäkter för sin fagra gäst. Hur mådde hon efter morgonens tilldragelser — efter ansträngningarna på balen den föregående natten?
Monsieur Isidor försvann inne i sin herres angränsande sängkammare, bärande den blommiga nattrocken i sin famn.
— Så vänligt av er att fråga så! sade hon och tryckte en av hans händer i båda sina. Hur lugn och trygg ni ser ut, då alla andra äro så uppskrämda! Hur mår vår söta lilla Amalia? Det måste ha varit en förfärlig, förfärlig skilsmässa.
— Ohygglig! sade Josef.
— Ni karlar kunna då bära allting, svarade damen. Skilsmässa eller fara är ett intet för er. Bekänn nu, att ni ämnade begiva er till armén och lämna oss åt vårt öde. Jag vet att ni ämnade det — det är någonting som säger mig det. Jag blev så skrämd, då jag tänkte därpå (ty jag tänker stundom på er, då jag är allena, mr Josef!), att jag genast skyndade hit för att be er att inte resa ifrån oss.
Detta tal kunde lämpligen uttolkas på följande sätt: Min bäste sir, om någon olycka skulle drabba armén och en reträtt bleve nödvändig, så har ni en mycket bekväm vagn, i vilken jag ämnar taga en plats. Jag vet icke, huruvida Josef uppfattade orden i denna mening, men han var djupt upprörd över damens bristande uppmärksamhet mot honom under deras vistelse i Brüssel. Han hade aldrig blivit presenterad för någon av Rawdons förnäma bekantskaper; han hade knappast blivit bjuden på Rawdons tillställningar, ty han var rädd för att spela mycket och hans närvaro tråkade ut både George och Rawdon lika mycket, sannolikt emedan ingendera av dem tyckte om att ha ett vittne till de nöjen, av vilka det såta paret plägade njuta.
— Ah! tänkte Josef, nu då hon behöver mig, kommer hon till mig. Då det inte finns någon annan till hands, kan hon verkligen tänka på gamle Josef Sedley!
Men jämte dessa tvivel kände han sig smickrad av Rebeckas höga tanke om hans mod.
Han rodnade betydligt, tog på sig en mycket viktig min och svarade:
— Jag skulle bra gärna vilja åse striden. Envar med något mod i kroppen skulle naturligtvis vilja det. Jag har sett litet sådant i Indien, men ingenting i denna stora skala.
— Ni karlar skulle då kunna offra allting för ett nöje, svarade Rebecka. Ryttmästare Crawley lämnade mig i dag på morgonen lika glad som om han begivit sig till ett jaktparti. Vad frågar han — vad frågar någon av er efter en stackars övergiven kvinnas sorger och kval? (Jag undrar om den där stora lata gurmanden verkligen ämnade bege sig av till armén?) Ack, bäste mr Sedley, jag har kommit hit för att hämta tröst och bli lugnad. Jag har hela morgonen legat på mina knän. Jag skälver över den förfärliga fara, i vilken våra män, våra vänner och våra tappra trupper och allierade befinna sig. Jag kommer hit för att begära skydd, och så finner jag en annan av mina vänner — den siste som återstår mig — på väg att kasta sig in i det förfärliga skådespelet!
— Min allra nådigaste, svarade Josef, som nu började att bli riktigt blidkad, var inte rädd. Jag sade bara, att jag gärna skulle vilja resa — och vilken engelsman skulle inte vilja det? Men min plikt håller mig kvar här — jag kan inte lämna den stackars varelsen där inne i nästa rum, och därmed pekade han på dörren till Amalias rum.
— Gode, ädle broder! sade Rebecka, förde sin näsduk till sina ögon och inandades den eau-de-cologne, varmed den var parfymerad. Jag har gjort er orätt. Ni har ett hjärta — och jag trodde att ni inte hade något!
— På min ära, sade Josef med en åtbörd, som om han velat lägga handen på det ifrågavarande stället, ni gör mig orätt — ni gör mig verkligen orätt, min bästa mrs Crawley.
— Ja, jag ser att jag gör det, eftersom jag finner att ert hjärta är troget mot er syster. Men jag kommer ihåg för två år sedan — då det var falskt mot mig! sade Rebecka och fäste för ett ögonblick sina ögon på honom, varefter hon vände sig bort mot fönstret,
Josef rodnade häftigt. Det organ, som Rebecka beskyllde honom för att icke äga, började att klappa helt våldsamt. Han påminde sig de dagar, då han hade flytt från henne, och den passion hon en gång hade ingivit honom — de dagar då han hade kört henne i sin vagn, då hon hade virkat den gröna börsen åt honom, och då han hade suttit förtjust och stirrat på hennes vita armar och klara ögon.
— Jag vet att ni anser mig otacksam, fortfor Rebecka, i det hon trädde fram från fönstret och ännu en gång betraktade honom och tilltalade honom med skälvande röst. Er köld, edra bortvända blickar och hela ert sätt, då vi på senare tiden mötts och då jag nyss kom hit in — allt har bevisat mig det. Men fanns det då inte skäl, varför jag borde undvika er? Låt ert eget hjärta besvara denna fråga. Tror ni kanske, att min man är så särdeles benägen att taga emot er? De enda ovänliga ord, jag någonsin hört av honom (jag måste göra ryttmästare Crawley den rättvisan), voro i anledning av er — och grymma, bittert grymma ord voro de!
— Store gud! vad har jag gjort? frågade Josef, på en gång helt förtjust och bestört och uppskakad, vad har jag gjort för att — att…
— Är då svartsjuka ingenting? sade Rebecka. Han gör mig olycklig för er skull. Men vad som än må ha varit — så är mitt hjärta nu helt och hållet hans. Jag är oskyldig nu. Är jag inte, mr Sedley?
Allt blodet i Josefs kropp strömmade och forsade av förtjusning, då han betraktade detta offer för hans tjuskraft. Det hade endast behövts några väl lagda ord och en eller ett par listigt ömma blickar för att åter uppelda hans hjärta och få honom att glömma sina misstankar. Ha inte, alltifrån Salomos tid, visare män än han blivit dragna vid näsan och gjorda till narrar av fruntimren?
— Om det värsta skulle inträffa, tänkte Becky, så är min reträtt betryggad, och jag har skaffat mig en plats i hans vagn.
Det är icke gott att veta till vilka kärleksförklaringar och eldiga utbrott mr Josefs häftiga lidelser möjligen kunde ha förlett honom, om icke Isidor i detta ögonblick åter hade trätt in och börjat att syssla omkring i rummet. Josef, som just var på väg att framstamma en bekännelse, nästan kvävdes av den rörelse han var tvungen att hålla tillbaka. Rebecka tyckte även att det nu var tid för henne att gå in och trösta den kära Amalia.
— Au revoir! sade hon med en liten lätt slängkyss åt mr Josef och knackade sakta på hans systers dörr.
I det hon trädde in och stängde dörren efter sig, sjönk han ned på en stol och stirrade och suckade och puffade förskräckligt.
— Den här rocken är för trång åt mylord, sade Isidor, ännu alltjämt med ögonen på snörmakerierna, men hans herre hörde honom icke; hans tankar voro annorstädes: i det ena ögonblicket glödande och vilda av förtjusning vid tanken på den förtjusande Rebecka, i det nästa åter med en känsla av brottsligt medvetande skyggande tillbaka för åsynen av den svartsjuke Rawdon Crawley med sina vågiga, vilda mustascher och de förfärliga duellpistolerna laddade och anlagda.
Rebeckas åsyn slog Amalia med förskräckelse och kom henne att rygga tillbaka. Den återkallade henne till världen och minnet av gårdagen. I sin överväldigande oro för morgondagen hade hon glömt Rebecka — svartsjuka — allt, undantagandes att hennes man var borta och i fara. Till dess detta oförskräckta världsbarn kom in och bröt förtrollningen och lyfte upp klinkan, hade även vi undvikit att träda in i denna dystra kammare. Hur länge hade den stackars flickan legat på sina knän? Vilka timmar av stumma böner och bitter smärta hade hon tillbragt där? Krigskrönikörerna, som skriva lysande skildringar av strid och seger, lära näppeligen säga oss det. Detta utgör den lägre avdelningen av festen, och man hör icke änkornas gråt eller mödrarnas snyftningar mittunder den stora segerhärens rop och jubel.
Den första känslan av förskräckelse — då Rebeckas gröna ögon lyste emot henne och Rebecka själv, frasande av siden och strålande av varjehanda lysande prydnader, kom trippande fram med utsträckta armar för att omfamna henne — efterträddes i Amalias själ av en känsla av vrede, och från att hon förut var dödligt blek, blev hennes ansikte nu blossande rött och hon besvarade efter ett ögonblick Rebeckas blick med en fasthet, som överraskade hennes rival och nästan gjorde henne förlägen.
— Min sötaste Amalia, du mår mycket illa, sade gästen och räckte fram handen för att fatta Amalias. Vad är det? Jag kunde inte få någon ro förrän jag fick höra hur det stod till med dig.
Amalia drog sin hand tillbaka. Denna milda själ hade aldrig förr i hela sitt liv nekat att tro på eller besvara något bevis av välvilja och tillgivenhet, men nu drog hon sin hand tillbaka och skälvde i hela kroppen.
— Vad vill du här, Rebecka? sade hon, i det hon fortfarande betraktade henne med en allvarlig blick från sina stora ögon. Dessa blickar gjorde hennes gäst helt förvirrad.
— Hon måste visst ha sett hur han gav mig brevet på balen, tänkte hon. Var inte så upprörd, bästa Amalia, sade hon och såg ned. Jag kom endast för att se om jag kunde — om du mådde väl.
— Mår du väl? sade Amalia. Jag förmodar att du gör det. Du älskar inte din man. Du skulle inte vara här om du gjorde det. Säg mig, Rebecka, har jag någonsin visat dig annat än vänlighet och välvilja?
— Nej, Amalia, det har du inte, sade den andra och fortfor att hänga huvudet.
— Då du var fattig, vem var det då som visade sig som din vän? Var jag inte som en syster emot dig? Du såg oss alla i lyckligare dagar innan han gifte sig med mig. Jag var då allt för honom; eller skulle han väl annars ha avsagt sig förmögenhet och sin familj, såsom han var nog högsint att göra för att göra mig lycklig? Varför träder du mellan mig och min kärlek? Vem sände dig till att åtskilja dem som Gud förenat och taga min älsklings hjärta ifrån mig — min egen mans hjärta? Tror du att du skulle kunna älska honom så som jag gjort? Hans kärlek var mitt allt på jorden. Du visste det och ville beröva mig den. Du borde blygas, Rebecka — dåliga och syndiga kvinna — falska vän och falska hustru!
— Amalia, jag bedyrar inför Gud, att jag aldrig förorättat min man! sade Rebecka och vände sig bort ifrån henne.
— Har du kanske inte heller förorättat mig, Rebecka? Du lyckades inte, men du försökte. Fråga ditt hjärta om du inte gjorde det.
Hon vet ingenting, tänkte Rebecka.
— Han kom tillbaka till mig. Jag visste att han skulle göra det. Jag visste att ingen falskhet och intet smicker länge skulle kunna hålla honom borta från mig. Jag visste att han skulle komma tillbaka: jag bad så innerligt Gud, att han skulle göra det.
Den stackars flickan yttrade dessa ord med en fasthet och en munvighet, som Rebecka aldrig förr hade märkt hos henne och inför vilka hon stod helt stum.
— Men vad har jag väl gjort dig, fortfor Amalia, eftersom du ville försöka att taga honom ifrån mig? Jag har inte rått om honom i mer än sex veckor. Du kunde gärna låtit mig ha dem i fred, Rebecka. Och likväl kom du alltifrån första dagen av vårt giftermål och störde min lycka. Nu, då han är borta, kommer du väl för att se hur olycklig jag är? Därpå tillade hon: Du har gjort mig tillräckligt olycklig under de sista fjorton dagarna — du kunde gärna ha skonat mig i dag!
— Jag — jag kom inte hit — stammade Rebecka.
— Nej, du kom inte hit — du tog honom bort ifrån mig. Har du nu kommit för att själv hämta honom? fortfor Amalia i vildare ton. Han var här, men han är borta nu. På den där soffan satt han. Rör inte vid den. Vi sutto här och talade med varandra. Jag satt i hans knä, med mina armar om hans hals, och vi bådo Gud tillsammans. Ja, han var här, och de kommo och förde bort honom, men han lovade mig, att han skulle komma tillbaka.
— Han skall komma tillbaka, min vän, sade Rebecka, rörd mot sin egen vilja.
— Se här, sade Amalia, det här är hans skärp — är det inte en vacker färg? och hon tog upp fransen och kysste den; hon hade bundit det kring sitt liv. Och nu tycktes hon ha glömt sin vrede, sin svartsjuka och själva sin rivals närvaro, ty hon gick tyst och nästan med ett leende på sitt ansikte fram till sängen och började att släta hans huvudkudde.
Rebecka gick även tyst sina färde.
— Hur är det med Amalia? frågade Josef, som ännu satt kvar i sin stol.
— Det borde vara någon inne hos henne, sade Rebecka. Jag tror att hon är mycket sjuk, och därmed avlägsnade hon sig med ett mycket allvarligt ansikte, avslående mr Sedleys böner att hon skulle stanna kvar och deltaga i den tidiga middag han hade ordinerat.
Rebecka befann sig i en godlynt och välvillig stämning och tyckte rentav om Amalia, vars hårda ord, fulla av förebråelser som de voro, i det hela taget voro ett slags artighet mot henne, eftersom de uttryckte kvalet hos en person som var retad av sitt nederlag. Då hon mötte mrs O'Dowd, vilken domprostens predikningar alls icke hade tröstat och som nu vandrade dyster och nedslagen i parken, tilltalade hon henne, till stor överraskning för majorskan, som icke var van vid dylika artighetsbevis från mrs Rawdon Crawleys sida, och underrättade henne om att stackars lilla mrs Osborne var i ett förtvivlat tillstånd, nästan från sina sinnen av sorg, vilket fick den godhjärtade irländskan att direkt begiva sig till henne för att se till huruvida hon skulle trösta sin unga gunstling.
— Jag har fullt upp med egna bekymmer, sade mrs O'Dowd allvarligt, och jag trodde inte att stackars Amalia skulle behöva sällskap i dag, men om det är så illa med henne som ni säger och ni, som plägade vara så öm om henne, inte kan hjälpa henne, så vill jag gärna gå och försöka, om jag kan vara henne till någon tjänst — och således farväl med er, min fru! Och med dessa ord och en knyck på nacken tog den hedervärda damen avsked av mrs Crawley, vars sällskap hon alldeles icke eftersträvade.
Becky såg med ett leende på läpparna hur hon avlägsnade sig. Hon hade ett mycket livligt sinne för det komiska, och den partiska blick, som den borttågande mrs O'Dowd kastade över sin axel, gjorde det bra svårt för mrs Crawley att bibehålla sitt allvar.
— Lycka till, min fina dam; det gläder mig riktigt att se er så nöjd och belåten! tänkte Peggy. Inte kommer ni åtminstone att gråta edra ögon fördärvade av sorg, det är då säkert! och med dessa ord skyndade hon bort i riktning mot mrs Osbornes bostad.
Den arma själen stod ännu vid sängen, där Rebecka hade lämnat henne, och var nästan från sina sinnen av sorg. Majorskan, som var en person med starkare karaktär, gjorde sitt bästa för att lugna och trösta sin unga vän.
— Ni måste krya upp er, kära Amalia, sade hon vänligt, ty han bör inte finna er sjuk, då han efter segern skickar efter er. Ni är inte den enda kvinna, som denna dag är i Guds händer.
— Jag vet det. Jag är mycket syndig och svag, sade Amalia.
Hon kände ganska väl sin egen svaghet, men närvaron av hennes mera beslutsamma vän lade ett visst band på den, och detta tvång och detta sällskap gjorde henne gott. De tillbragte tiden med samtal till klockan tu, och deras hjärtan voro hos den kolonn, som tågade allt längre och längre bort. Hemska farhågor och ångest och tårar och böner och outsäglig smärta följde regementet. Detta var kvinnornas tribut till kriget. Det taxerar båda könen lika — det tager männens blod och kvinnornas tårar.
Klockan halv tre inträffade en händelse av daglig vikt för mr Josef: middagstimmen var inne. Krigare må fäkta och dö, men han måste ha sin middag. Han kom nu in i Amalias rum för att se till, om han skulle kunna förmå henne att deltaga i måltiden.
— Försök, sade han, soppan är mycket god — försök, Amalia! och så kysste han hennes hand. Med undantag av hennes bröllopsdag hade han icke på åratal visat henne denna artighet.
— Du är mycket god och snäll, Josef, sade hon. Alla människor äro det — men var god och låt mig få stanna inne i mitt rum i dag.
Ångan från soppan var emellertid angenäm för mrs O'Dowds näsborrar, och hon tyckte att hon gärna kunde hålla mr Josef sällskap. Sålunda slogo sig dessa båda ned vid middagsbordet.
— Gud välsigna maten! sade majorskan högtidligt. Hon tänkte på sin hederlige Mick, som red i spetsen för regementet. Det blir allt en klen middag de stackarna få i dag, sade hon med en suck och grep därefter filosofiskt an rätterna.
Josefs mod växte allteftersom middagen framskred. Han ville dricka regementets skål eller finna vilken anledning som helst till att smörja sig med ett glas champagne.
— Låt oss dricka O'Dowds och det tappra regementets skål! sade han med en artig bugning för sin gäst. Fyll i mrs O'Dowds glas, Isidor!
Men plötsligt ryckte Isidor till, och majorskan lade ifrån sig kniv och gaffel. Fönstren i rummet stodo öppna och lågo åt söder, och ett dovt, avlägset ljud kom från detta håll över de solbelysta taken.
— Vad är det? Varför häller du inte i glaset, lymmel? röt mr Josef.
— C'est le feu! sade Isidor och sprang till balkongen.
— Gud beskydde oss! Det är kanondundret! ropade majorskan och sprang upp och skyndade även fram till fönstret.
Tusen bleka och ängsliga ansikten kunde ha setts titta ut ur andra fönster — och i nästa ögonblick såg det ut, som om hela stadens befolkning hade rusat ut på gatorna.