Världsmarknaden/Kap 30

←  Kapitel 29

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Skilsmässan

Kapitel 31  →

TRETTIONDE KAPITLET.
Skilsmässan.

Vi göra icke anspråk på att bliva räknade bland militära novellister. Vår plats är bland de icke stridande. Då däcken blivit klarerade till aktion, gå vi ned och vänta helt stilla och beskedligt. Vi skulle endast vara i vägen för de manövrer, som de raska karlarna utföra där uppe. Vi skola icke följa med vårt regemente längre än till stadsporten och, sedan vi lämnat major O'Dowd åt hans plikt, gå tillbaka till majorskan och damerna och trossen.

Nu hade majoren och hans hustru, som icke blivit bjudna till den bal, på vilken i vårt sista kapitel andra av våra vänner figurerade, haft vida mera tid att taga sig en hälsosam vila i sin säng, än som hade kommit på deras lott, vilka hade velat roa sig likaväl som göra sin plikt.

— Min tro, min kära Peggy, är den, sade majoren, i det han stilla och beskedligt drog nattmössan över sina öron, att en sådan bal kommer att dansas om en dag eller par, att några av dem aldrig ha sett eller hört dess make, och han var vida mera belåten över att lugnt få krypa till kojs efter intagandet av några små trevliga glas, än att vara med om något annat slags nöje. Peggy för sin del skulle bra gärna ha velat visa sin turban och sin paradisfågel på balen, såframt icke hennes man hade meddelat henne underrättelsen om den stundande striden, vilken gjorde henne helt allvarsamt stämd.

— Jag skulle bra gärna vilja att du väckte mig en halvtimme innan reveljen går, sade majoren till sin hustru. Ropa på mig klockan halv tre, min vän, och laga att mina saker äro i ordning. Kanske kommer jag inte tillbaka till frukosten, min gumma.

Med dessa ord, som uttryckte hans förmodan att regementet skulle komma att marschera den följande morgonen, upphörde majoren att tala och somnade in.

Mrs O'Dowd, den goda husmodern, utstyrd i papiljotter och nattröja, insåg, att det i ett sådant ögonblick var hennes plikt att handla i stället för att sova. — Jag får tid nog till det, då Mick är borta, sade hon, och så packade hon hans reskappsäck färdig till marschen, borstade hans rock och hans mössa och andra krigiska persedlar och lade dem i ordning åt honom och så stoppade hon i hans kappfickor ett litet paket med förfriskningar och en liten flaska med korgflätning, som innehöll ett gott kvarter särdeles god och hälsosam konjak, på vilken hon och majoren satte högt värde, och då repeteruret pekade på halv tu och dess innanverk slog denna ödesdigra timme, väckte majorskan upp sin major och hade en så god kopp kaffe i ordning åt honom, som någon smakade denna morgon i Brüssel. Och vem är det väl som vill bestrida att denna värda dams tillrustningar visade lika mycken ömhet och tillgivenhet som de anfall av tårar och svimningar, varmed mera känsliga fruntimmer visa sin kärlek, och att deras gemensamma kaffedrickning, medan signalhornen ljödo till samling och trummorna gingo i stadens olika kvarter, icke var mera nyttig och på sak än något blott och bart känsloutbrott kunnat vara? Följden var också den, att majoren infann sig till paraden helt rask och kry och livlig och att hans finrakade, blomstrande ansikte, där han satt på hästen, ingav hela kåren glatt mod och tillförsikt. Samtliga officerarna saluterade henne, då regementet marscherade förbi balkongen, på vilken denna hederliga kvinna stod och vinkade uppmuntrande åt dem, i det de tågade förbi, och jag vill våga, att det icke var brist på mod, utan en känsla av det passande och kvinnlig grannlagenhet, som hindrade henne från att själv i egen person sätta sig i spetsen för det tappra regementet och föra det till striden.

På söndagarna och vid tillfällen av en mera högtidlig natur plägade mrs O'Dowd med mycken värdighet läsa i en stor volym av hennes onkel domprostens predikningar. Den hade varit henne till stor tröst ombord på fartyget, då de foro tillbaka hem och så när hade förlist på återvägen från Västindien. Efter regementets avmarsch tog hon nu åter till denna bok. Kanske förstod hon icke mycket av vad hon läste och möjligen voro hennes tankar på annat håll: men försöket att sova med stackars Micks nattmössa där på huvudkudden var alldeles förgäves. Så går det här i världen. Per och Pål marschera bort till ärans fält med tornistern på ryggen och efter musikens livliga toner, medan Greta och Lisa stanna hemma och sörja och ha god tid att tänka och grubbla och minnas.

Rebecka, som visste hur onyttig sorg och saknad äro och hur hängivenhet åt en känslosam stämning endast tjänar till att göra en människa ännu mera dyster och nedstämd, beslöt visligen att icke låta fåfängliga sorgkänslor få makt över henne och bar skilsmässan från sin man med äkta spartanskt lugn och sinnesstyrka. Ja, kapten Rawdon själv var vida mera rörd vid avskedstagandet än den beslutsamma lilla kvinna han sade farväl. Hon hade besegrat denna råa och grova natur, och han aktade och älskade och beundrade henne av alla sina krafter. Han hade aldrig i hela sitt liv varit så lycklig som hans hustru hade gjort honom under de sista få månaderna. Alla de forna nöjena vid kappränningar, dryckeslag, jakter och spelbord, alla de föregående kärleksäventyren och kurtiserna med sömmerskor och dansöser och andra denne klumpige militäre Adonis' lika lätta triumfer voro helt fadda i jämförelse med de tilllåtna äktenskapliga fröjder han på sista tiden hade njutit.

Hon hade ständigt förstått att roa och förströ honom, och han hade funnit sitt hus och hennes sällskap tusen gånger behagligare än något ställe eller sällskap, som han någonsin hade besökt från sin barndom ända tills nu. Och han förbannade sina forna dårskaper och utsvävningar och beklagade framför allt sina stora skulder, vilka för evigt måste bli ett hinder i vägen för hans hustrus framsteg i världen. Han hade ofta klagat över dem under nattliga samtal med Rebecka, ehuru de under hans ungkarlstid aldrig hade förorsakat honom någon oro. Han kände sig själv slagen av denna egna omständighet.

— För hin, plägade han säga (eller möjligen använde han något ännu starkare uttryck, hämtat ur hans råa ordbok), innan jag var gift, brydde jag mig aldrig om vilka papper jag satte mitt namn på, och så länge Moses ville vänta eller Levy tillåta prolongation på tre månader, frågade jag aldrig därefter. Men sedan jag blev gift, ger jag dig mitt hedersord på, att jag aldrig rört vid en bit stämplat papper, naturligtvis med undantag av sådana reverser, som jag prolongerat.

Rebecka visste alltid hur hon skulle besvärja dessa anfall av melankoli.

— Men, min enfaldiga, kära tok, plägade hon säga, ännu behöva vi ju inte uppgiva hoppet i fråga om din tant. Om hon inte ger med sig, så finns det ju något som kallas konkurs? eller vänta, då din onkel Bute lägger näsan i vädret, har jag en annan plan. Pastoratet har alltid tillhört den yngste brodern, och varför skulle du inte sälja din officersfullmakt och bli präst?

Föreställningen om denna förvandling fick Rawdon att brista ut i gapskratt, och man kunde vid midnattstid ha hört den tjocke dragonens ha! ha! ha! skalla genom hotellet. General Tufto hörde honom från sina rum i första våningen, och Rebecka spelade scenen med mycken livlighet vid frukostbordet och höll Rawdons första inträdespredikan till generalens utomordentliga förlustelse.

Men detta var samtal från flydda dagar, och då slutligen nyheten kom att fälttåget var öppnat, blev Rawdons allvar sådant, att Becky skämtade däröver på ett sätt, som rentav sårade den tunge dragonens känslor.

— Jag vill förmoda, att du inte tror att jag är rädd, Becky, sade han med en darrning i rösten. Men jag är ett tämligen gott märke för en kula, och om den skulle fälla mig, ser du, så lämnar jag en eller kanske två efter mig, vilkas framtid jag skulle vilja sörja för, eftersom jag ställt dem på tämligen bar backe — och det är just ingenting att skratta åt, skulle jag tro!

Rebecka sökte att med hundrade smekningar och ömma ord lugna den sårade älskarens känslor. Det var endast då denna muntra varelses livlighet och skämtsamma lynne fingo överhand över henne (såsom de också verkligen fingo under de flesta förhållanden i hennes liv), som hon lät sin satiriska ådra flöda, men hon kunde å andra sidan även snart taga på sig en mycket allvarlig och gudsnådlig min.

— Min egen älskling, tror du då att jag inte har någon känsla? sade hon, tryckte hastigt bort en tår ur ögat och såg med ett leende upp i sin mans ansikte.

— Hör nu, sade han, i händelse att jag skulle stanna på platsen, så låt oss räkna över vad som kan finnas över åt dig. Jag har haft en ganska god tur här, och här äro tvåhundratrettio pund. Jag har tio Napoleondorer i min ficka, och det är allt vad jag behöver, ty generalen betalar allting som en furste, och om jag stupar, så kostar jag ingenting vidare, förstår du. Gråt inte, min flicka lilla! Jag torde ännu komma att leva en tid för att plåga dig. Vidare ska jag inte heller taga någondera av mina hästar, utan rider generalens grå hingst: det blir billigare, och jag sade honom, att min var halt. Ifall jag skulle dö, så kan du alltid få en liten summa för dem. Grigg bjöd mig nittio pund för stoet häromdagen, innan de där fördömda nyheterna hade anlänt, och jag mitt nöt ville inte släppa henne för mindre än två nollor. Bulfinch betalar sig när som helst, och det är bäst att du säljer honom här i landet, eftersom jag har så många växlar ute bland hästhandlarna hemma i England. Det där lilla stoet, som generalen gav dig, kommer väl också att inbringa en liten summa, och här finns inga fördömda utfordringsräkningar som i London, tillade han med ett skratt. Så ha vi det här toalettskrinet, som kostade mig tvåhundra pund — det vill säga, att jag är skyldig den summan för det, och guldhuvarna och flaskorna måste vara värda trettio eller fyrtio. Det är bäst att pantsätta det där jämte mina kråsnålar och ringar och min klocka och kedja och allt det där. De kostade rätt snygga pengar. Jag vet, att miss Crawley betalte hundra pund för klockan och kedjan. När jag tänker på de tre futtiga guldhuvarna och flaskorna, förargar det mig att jag inte tog emot mera. Edwards trugade på mig en stövelknekt av förgyllt silver, och jag kunde ha haft en sängvärmare av silver och en hel silverservis. Men vi måste söka att på bästa sätt använda det vi ha, förstår du, Becky.

På detta sätt gjorde ryttmästare Crawley sina sista dispositioner — han som sällan eller aldrig hade tänkt på något annat än sig själv, ända till de sista få månaderna av hans liv, då kärleken hade fått välde över den tunge dragonen — och genomgick de olika punkterna i den lilla listan på hans effekter, sökande att se hur de skulle kunna vändas i pengar till hans hustrus förmån, i händelse att någon olycka skulle drabba honom, och satt nu och skrev med sin egen stora skolpojksstil upp de olika effekterna: "Min dubbelbössa = 40 guinéer; min päls med sobelfoder = 50 pund; mina pistoler i rosenträlådan — 20 pund; min sabel med dithörande schabrak = 20 pund" och så vidare, av vilka artiklar han gjorde Rebecka till ägarinna.

Trogen sin ekonomiska plan, klädde sig ryttmästaren i sin äldsta och sämsta uniform med dithörande epåletter, kvarlämnande de nyaste i sin hustrus (eller möjligen blivande änkas) vård. Och han, som i London var känd som en riktig storsprätt, begav sig nu ut i fält med en toalett, som var lika tarvlig som en sergeants, och med någonting liknande en bön på sina läppar för den kvinna han älskade. Han lyfte henne upp från golvet och höll henne en stund i sina armar, hårt tryckt mot sitt starkt klappande hjärta. Hans ansikte var purpurrött och hans ögon fuktiga, då han satte henne ned igen och lämnade henne. Han red vid sin generals sida och rökte sin cigarr under tystnad, i det de hastade efter generalens trupper, som hade tågat förut; och det var icke förrän de hade kommit några mil framåt, som han upphörde med att tvinna sina mustascher och bröt sin tystnad.

Rebecka å sin sida hade, såsom vi redan nämnt, visligen beslutit att icke överlämna sig åt någon onyttig känslosamhet vid sin mans avresa. Hon viftade ett farväl åt honom från fönstret och stod där ett ögonblick och såg ut, sedan han hade avlägsnat sig. Kyrktornen och de höga gavlarna på de egendomliga gamla husen började just nu att rodna i soluppgången. Hon hade icke fått någon vila denna natt. Hon var ännu i sin vackra baldräkt, med det ljusa håret hängande i något raknade lockar ned på hennes hals och med mörka ringar kring ögonen till följd av nattvaket.

— Så ohygglig jag ser ut! sade hon, i det hon såg sig i spegeln, och så blek den här skära sidenklänningen gör mig!

Därmed tog hon av sig detta plagg, och i det hon så gjorde, föll ett brev ned från hennes korsett, och så lutade hon sig ned och tog upp det med ett leende och låste in det i sitt toalettskrin. Och därefter satte hon sin balbukett i ett vattenglas och gick till vila och njöt en mycket god och sund sömn.

Staden var alldeles tyst och stilla, då hon vaknade vid tiotiden och intog sitt kaffe, som var mycket utsökt och smakade förträffligt efter den föregående dagens och nattens sorger och ansträngningar.

Sedan hon intagit denna förfriskning, återtog hon den hederlige Rawdons beräkningar från föregående natten och överskådade sin ställning. Om det värsta skulle hända, var hon noga räknat ändå icke så illa däran. Hon hade sina egna nipper och övriga tillhörigheter jämte dem, som hennes man hade lämnat kvar hos henne. Rawdons frikostighet strax de blevo gifta har redan blivit beskriven och prisad. Utom dessa saker och det lilla stoet hade även generalen, hennes slav och tillbedjare, givit henne många mycket vackra presenter i form av kaschmirschalar, inköpta på auktion efter en bankrutterad fransk generals fru, samt en hel hop småsaker från juvelerarens butik, vilka allasammans vittnade om hennes beundrares smak och rikedom. Vad klockor angår, så var det ett riktigt livligt pickande i hennes rum, ty då hon en afton händelsevis hade kommit att nämna, att hennes ur, som Rawdon hade givit henne, var av engelsk tillverkning och gick illa, hade det den följande morgonen anlänt en riktig liten juvel, märkt med Leroy, med dithörande kedja och boetten på ett förtjusande sätt infattad med turkoser samt en annan med Breguets stämpel, som var höljd av pärlor och knappast större än en shillingsslant. General Tufto hade köpt den ena och kapten Osborne hade artigt presenterat den andra. Mrs Osborne hade ingen klocka, ehuru, för att göra George rättvisa, hon utan tvivel skulle ha haft en sådan, om hon bett sin man därom, och hennes nåd Tufto i England hade en maskin, som hade varit hennes mors och som kunnat tjäna till en sådan där silversängvärmare, som Rawdon hade talat om. Om herrar juvelerare i London skulle låta trycka en lista på köparna av alla nipper de sälja, hur överraskade skulle icke då många familjer bliva; och om alla dessa prydnader gingo till herrarnas lagliga hustrur och döttrar, vilken mängd granna nipper skulle icke då kunna exponeras inom de elegantaste hemmen på världsmarknaden!

Då mrs Rebecka noga och väl hade beräknat vad alla dessa dyrbarheter kunde vara värda, fann hon, icke utan en viss känsla av glad belåtenhet, att hon, ifall någonting hände, skulle kunna räkna på en summa av minst sex eller sjuhundra pund att börja sin värld med, och så tillbragte hon morgonen med att taga fram och ordna och låsa in sina tillhörigheter på det mest angenäma sätt. Bland papperen i Rawdons plånbok fanns även en anvisning om tjugu pund på Osbornes bankir, och denna kom henne att tänka på mrs Osborne.

— Jag ska gå och kassera in den där växeln, sade hon till sig själv, och sedan ska jag gå och göra ett besök hos stackars lilla Amalia.

Om detta är en roman utan någon hjälte, så göra vi åtminstone anspråk på att ha en hjältinna. Icke en enda man i den brittiska armén, som hade tågat bort, ja, icke ens den store hertigen själv kunde vara mera lugn och trygg i åsynen av farhågor och bekymmer än herr adjutantens lilla okuvliga maka.

Men det fanns en annan av våra icke krigiska bekanta, som även blev kvarlämnad och vars själsrörelser och uppförande vi ha rättighet att känna. Denne var vår vän för detta skatteindrivaren i Boggley Wollah, vars vila hade blivit störd, i likhet med andra personers, av ljudet av trumpeter och signalhorn den där tidiga morgonstunden. Som han kunde sova som en karl och var kär i sin säng, skulle han möjligen ha legat och snusat ända till sin vanliga uppstigningstimme på förmiddagen, i trots av alla trummor och horn och säckpipor i den brittiska armén, om icke ett avbrott hade kommit emellan, vilket icke kom från George, som delade Josefs kvarter och enligt vanan var alltför mycket upptagen av sina egna affärer eller av sorgen över skilsmässan från sin hustru för att tänka på att taga farväl av sin sovande svåger — det var icke George, säga vi, som kom emellan Josef och sömnen, utan kapten Dobbin, som kom och väckte honom och nödvändigt skulle skaka hand med honom, innan han begav sig av.

— Mycket vänligt av er! sade Josef gäspande och önskande kaptenen där pepparn växer.

— Jag — jag ville inte begiva mig av utan att taga farväl, naturligtvis, sade Dobbin med en liten stamning, ty det skulle ju kunna hända att några av oss inte komme tillbaka, och jag ville så gärna se att ni alla mådde väl och — allt det där.

— Vad menar ni? frågade Josef och gnuggade sig i ögonen.

Kaptenen varken hörde honom eller ens såg åt den tjocke herre i nattmössa, för vilken han föregav sig hysa ett så ömt intresse. Den skrymtaren stod och tittade och lyssnade av alla sina krafter åt det håll, där Georges rum lågo, och vandrade därefter med väldiga steg fram och tillbaka i rummet, slog omkull stolarna, trummade med fingrarna på borden, bet sig i naglarna och visade andra tecken till en häftig inre rörelse.

Josef hade alltid haft en tämligen klen tanke om kaptenen och började nu misstänka, att det icke stod så alldeles rätt till med hans mod.

— Vad kan jag göra för er, Dobbin? sade han i en sarkastisk ton.

— Jo, jag ska säga er vad ni kan göra, svarade kaptenen och trädde fram till sängen. Vi marschera om en fjärdedels timme, Sedley, och det skulle kunna hända, att varken George eller jag kommer tillbaka. Kom väl ihåg, att ni inte ger er av härifrån staden förrän ni riktigt vet hur sakerna gå. Ni måste stanna här och vaka över er syster och trösta henne och se till att ingen ledsamhet händer henne. Kom ihåg att hon, ifall någonting skulle hända George, inte har någon annan människa i hela världen än er att hålla sig till. Om det går illa för armén, så måste ni föra henne i all trygghet tillbaka till England, och ni måste på ert hedersord lova mig, att ni aldrig överger henne. Jag vet att ni inte gör det, ty vad pengar angår, så har ni alltid varit frikostig med dem. Skulle ni händelsevis behöva några? Jag menar, har ni tillräckligt med guld för att kunna föra henne tillbaka till England, i händelse att någon olycka skulle inträffa?

— Sir, sade Josef majestätiskt, om jag behöver pengar, så vet jag varifrån jag tager dem. Och vad min syster beträffar, så behöver ni inte säga mig, hur jag bör bete mig emot henne.

— Nu talar ni som en riktig karlakarl, Josef, svarade den andre helt glatt, och det verkligen gläder mig, att George kan lämna henne i så goda händer. Jag kan således giva honom ert hedersord på att ni ska stå vid hennes sida, ifall hon skulle behöva det?

— Naturligtvis, naturligtvis! svarade Josef, vars frikostighet i penningväg Dobbin fullkomligt riktigt hade uppskattat.

— Och ni för henne i trygghet ut ur Brüssel i händelse av ett nederlag?

— Ett nederlag! För fan, sir, sådant är ju en ren omöjlighet! Sök inte att skrämma mig! ropade hjälten från sin säng, och Dobbin kände sig nu helt lugn och trygg, sedan Josef hade yttrat sig med så mycken bestämdhet rörande sitt uppförande mot systern.

— Åtminstone har hon alltid en tillflykt betryggad åt sig, i händelse en olycka skulle inträffa! tänkte kaptenen för sig själv.

Ifall kapten Dobbin väntade att erhålla någon personlig tillfredsställelse av att ännu en gång få se Amalia, innan regementet tågade bort, blev hans själviskhet straffad så som en dylik skamlig egoism förtjänar. Dörren till Josefs sängkammare ledde intill den för familjen gemensamma salongen, och mittemot denna dörr var dörren till Amalias rum. Hornsignalerna hade väckt envar, och allt fördöljande av sanningen var hädanefter av ingen nytta. Osbornes tjänare stod och packade i hans rum, och George gick in och ut ur den angränsande sängkammaren, kastande åt karlen sådana artiklar, som han ämnade föra med sig. Dobbin fick därigenom snart det tillfälle, varefter hans hjärta längtade, och uppfångade ännu en skymt av Amalias ansikte. Men vilket ansikte det var! Så vitt, så vilt och fullt av förtvivlan, att minnet därav sedan förföljde honom likt ett brott, och åsynen därav fyllde hans hjärta med en känsla av outsägligt medlidande.

Hon var insvept i en kort morgondräkt, hennes hår föll ned över hennes axlar, och hennes stora ögon stodo stela och stirrande. För att hjälpa till vid förberedelserna till avfärden och för att visa, att även hon kunde vara nyttig i ett så kritiskt ögonblick, hade den arma själen tagit upp ett uniformsskärp ur lådan där det låg och följde honom fram och tillbaka med skärpet i handen, stumt åskådande hur hans packningsprocess skred framåt. Hon kom nu ut och stod och lutade sig mot väggen, hållande skärpet mot sitt bröst, från vilket det tunga röda nätverket föll ned likt en bred blodstrimma. Vår ömhjärtade kapten kände ett smärtsamt samvetsagg, då han sålunda fick se henne. Store gud! tänkte han, och det är en sorg sådan som denna jag vågade bespeja! Och det fanns ingen hjälp — intet medel att trösta och mildra denna hjälplösa, mållösa sorg. Han stod ett ögonblick och såg på henne, maktlös och söndersliten av smärtsamt medlidande, såsom en far betraktar ett sjukt, lidande barn.

Slutligen fattade George Amalias hand och ledde henne tillbaka in i sängkammaren, varifrån han därefter kom ut allena. Skilsmässan hade ägt rum i detta ögonblick, och han var borta.

— Gud vare lov att det är förbi! tänkte George, i det han sprang nedför trappan med värjan under armen och ilade skyndsamt till det ställe, där regementet samlades och dit soldater och officerare skyndade från sina kvarter, och hans puls slog högt och hans kinder glödde: det stora krigsspelet skulle nu komma att spelas, och han var en av spelarna. Vilken livlig sinnesrörelse av tvivel, hopp och nöje! Vilka förfärliga hasarder i fråga om vinst eller förlust! Vad voro väl, i jämförelse med detta, alla de hasardspel han hittills hade spelat? I alla tävlingar, som fordrade atletisk skicklighet och mod, hade den unge mannen alltifrån sina gossår ständigt kastat sig in med liv och håg. Kämpen inom både skolan och regementet, hade hans kamrater följt honom överallt; från kricketpartiet på skolplanen till de av officerskåren tillställda kappränningarna hade han vunnit hundratals triumfer, och vart han tog vägen, hade män och kvinnor avundats honom. För vilka egenskaper är det väl som en man skördar ett så villigt bifall som för kroppslig överlägsenhet, verksamhet och tapperhet? I urminnes tider ha styrka och mod utgjort ämnet för skalder och sånger, och från sagan om Troja ända ned till våra dagar har skaldekonsten ständigt valt en krigare till hjälte. Jag undrar, om det är därför att människorna äro fega i sitt hjärta, som de så högt beundra tapperhet och sätta militäriskt mod så högt över varje annan egenskap, som de anse vara värd belöning och dyrkan.

Sålunda ilade George vid ljudet av det manande stridsropet bort från de ömma armar, som hade hållit honom omsluten, och nästan med en känsla av blygsel över att ha varit uppehållen där så länge, ehuru det inflytande hans hustru hade utövat på honom icke hade varit så synnerligt stort. Samma känsla av iver och själsspänning rådde även hos alla hans vänner, av vilka han såg en skymt, från den tjocke gamle majoren, som skulle föra regementet i elden, ända ned till lille fänrik Stubble, som denna dag skulle bära en av regementets fanor.

Solen hade alldeles nyss stigit upp, då marschen började — det var en stolt syn — musikkåren gick i spetsen och spelade regementets marsch — därefter kom den befälhavande majoren, ridande på sin kraftiga stridshingst, Pyramus — därefter tågade grenadjärerna med sin kapten i spetsen — i centern uppburos fanorna av de äldre och yngre fänrikarna — därefter kom George tågande i spetsen för sitt kompani. Han tittade upp och log åt Amalia och tågade förbi — och snart hördes icke ens de bortdöende tonerna av den krigiska musiken.