Världsmarknaden/Kap 65

←  Kapitel 30

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Två besök

Kapitel 32  →

TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Två besök.

Dagen efter mötet vid spelbordet klädde sig Josef med mer än vanlig glans, och utan att anse det vara behövligt att yttra ett ord till någon medlem av sin familj rörande den föregående kvällens tilldragelser, gick han tidigt ut och syntes snart fråga sig för vid porten till Elefanthotellet. Till följd av festerna var huset fullt av gäster, och Josef visades ända upp till toppen av huset, förbi första våningen, där några handelsresande exponerade sina varor, förbi andra våningen, som upptogs av spelfirmans stab, förbi tredje våningen, där en trupp av ryktbara akrobater och lindansare hade sitt tillhåll, och så ända upp till vindsrummen, där Becky, mittibland studenter, vandrande småkrämare och till festen inkommet lantfolk, hade funnit ett litet bo — en så smutsig liten tillflyktsort som någonsin dolt en skönhet.

Becky tyckte om detta liv. Hon var hemmastadd med envar på detta ställe — med krämare, spelare, lindansare, studenter och allasammans. Hon hade en vild, kringströvande natur, ärvd av far och mor. Om hon icke hade en lord att sällskapa med, kunde hon med största nöje språka med dennes resbetjänt, och om hon redan förut, då hon icke ägde något att betala sin räkning med, fann ett nöje i bullret och stojet och drickandet och rökandet och de indiska krämarnas sladder, akrobaternas stolta och högtidliga sätt, studenternas sånger och skrävel, hur mycket trevligare föreföll henne icke nu allt detta, då hennes börs var full av de pengar, som unge George hade vunnit åt henne den föregående kvällen!

Då Josef kom knarrande och pustande uppför trappan och började torka sitt ansikte och titta efter n:r 92, det rum, där han blivit uppmanad att söka mrs Becky, såg han att dörren till n:r 90, rummet mittemot, stod öppen och en student i höga kragstövlar och en smutsig nattrock ligga på sängen och blossa ur en lång pipa, medan en annan student med långt gult hår och rock med slejfer och snörmakerier låg på knä utanför dörren till n:r 92 och i bedjande ton ropade genom nyckelhålet till personen där innanför.

— Gå er väg, sade en välkänd röst, som kom Josef att rycka till. Jag väntar någon, jag väntar min farfar, och han får inte se er.

— Engelska ängel! ropade den knäböjande studenten, hav medlidande med mig. Låt oss göra en överenskommelse. Ät middag med mig och Fritz i värdshuset i parken. Vi skola ha stekta fasaner och porter, plumpudding och franskt vin. Vi skola dö, om ni inte gör det.

— Ja, det skola vi! ropade den unge herrn där inne i sängen — och allt detta hörde Josef, ehuru han icke förstod det, av det skäl att han icke hade studerat det språk, varpå samtalet fördes.

I det han på sitt mest förnäma sätt frågade på bruten franska, var n:r 92 var, sprang studenten upp och rusade in i sitt rum och slog igen dörren om sig, varefter Josef hörde honom skratta tillsammans med sin kamrat i sängen. I detsamma tittade Becky ut genom sin dörr och fick se Josef.

— Å, är det ni? sade hon och kom ut. Jag har väntat på er. Men dröj ett ögonblick! — ni ska genast få komma in.

Därmed skyndade hon tillbaka in, kastade en sminkburk, en konjaksbutelj och en tallrik med korv i sängen, slätade sitt hår och släppte slutligen in sin gäst.

Till morgonrock begagnade hon en ljusröd domino, en smula urblekt och smutsig och med en pomadsmeta här och där, men hennes armar lyste vita och vackra fram under de vida ärmarna på dominon, och denna var hopbunden kring livet på ett sätt, som icke illa avtecknade ägarinnans lilla nätta växt. Hon förde Josef vid handen in i sin vindskammare. — Stig in, sade hon, stig in och språka litet med mig. Sätt er på den där stolen! Själv satte hon sig ned på sängen — men naturligtvis icke på tallriken och buteljen — och började att språka med sin gamle beundrare.

— Så föga åren ha förändrat er! sade hon med en blick av ömt intresse. Jag skulle ha känt igen er var som helst. Vad det är angenämt, när man är bland främlingar, att få se en gammal väns öppna och ärliga ansikte!

För att säga sanningen hade det öppna och ärliga ansiktet i detta ögonblick ett mycket förbryllat uttryck. Josef såg sig omkring i den sällsamma lilla kammare, där han hade funnit sin gamla flamma. En av hennes klänningar hängde över sängen, en annan hängde på en krok på dörren, hatten dolde hälften av spegeln, på vilken för övrigt stod det täckaste lilla par bottiner av bronsfärgat skinn, och en fransk roman låg på det vid sängen stående bordet, varpå stod ett ljus, som icke var av vax.

— Jag skulle ha känt igen er var som helst, fortfor hon. En kvinna glömmer aldrig somliga saker. Och ni var den första karl jag någonsin — jag någonsin såg.

— Å, bevara mig! Verkligen? utropade Josef.

— Då jag kom med er syster från Chiswick var jag nästan endast ett barn. Hur mår den söta Amalia? Hennes man var en riktig filur, och naturligtvis var det på mig som hans hustru blev svartsjuk. Liksom om jag skulle brytt mig om honom! nej, det var en annan — men låt oss inte tala om forna tider!

Härmed for hon med en trasig spetsnäsduk över ögonen.

— Är inte det här ett bra underligt ställe, fortfor hon, för ett fruntimmer, som levat i en helt annan sfär? Jag har haft många sorger och jag har lidit så mycket att jag ibland varit nära att förlora förståndet. Jag kan inte stanna på något ställe, utan måste rastlöst ströva omkring överallt. Alla mina vänner ha varit falska emot mig — ja, alla! Jag tror inte att det finns någonting sådant som en hederlig människa i hela världen. Jag var den trognaste hustru som någonsin levat, ehuru jag gifte mig med min man i förtreten, därför att en annan — men det är detsamma. Jag var trogen och uppriktig och han tyranniserade mig och övergav mig. Jag var den ömmaste mor. Jag hade bara ett enda barn, en enda glädje, ett enda hopp, varpå jag slösade hela en mors ömhet, och de — de sleto honom ifrån mig — de sleto honom ifrån mig, och nu förde hon handen till hjärtat med en åtbörd av vild förtvivlan och borrade ned huvudet i sängen så häftigt att konjaksbuteljen klingade mot korvtallriken under täcket.

Max och Fritz stodo utanför dörren och lyssnade helt förvånade till mrs Beckys suckar och snyftningar. Josef å sin sida var helt förskräckt och rörd över att se sin gamla flamma i denna belägenhet. Och hon berättade nu för honom hela sin historia — en berättelse så enkel och okonstlad och så rörande, att det var alldeles tydligt att det aldrig på jorden funnits en mera grymt och orättvist misshandlad, oskyldig ängel än den lilla varelse, som satt där ovanpå konjaksbuteljen i sängen mittemot Josef.

Då Josef slutligen avlägsnade sig, var han övertygad att hon på samma gång var den dygdigaste som den mest intagande bland kvinnor och välvde i sitt sinne många planer för hennes välgång. Hennes förföljelser måste nu taga ett slut — och hon borde återvända till den societet, för vilken hon var en prydnad. Hon måste lämna detta ställe. Amalia måste se henne och hjälpa henne. Han skulle gå och tala med majoren därom. Becky fällde tårar av innerlig tacksamhet, då han skildes från henne, och tryckte hans hand, då den artige, korpulente herrn lutade sig för att kyssa hennes.

Då han hade avlägsnat sig, kommo Max och Fritz ut ur sitt hål, med pipan i mun, och Becky roade sig nu med att härma Josef inför dem, medan hon muggade på sitt bröd och sin kalla korv och tog sig en och annan klunk av sin favoritdryck, konjak och vatten.

Josef begav sig direkt till majorens bostad och meddelade honom den rörande historia, han nyss hade fått höra, likväl förtigande spelbordsscenen från förliden kväll, och de båda herrarna slogo sina kloka huvuden tillhopa och rådgjorde om det bästa sättet att hjälpa mrs Becky, medan hon avslöt sin avbrutna frukost.

Hur hade hon kommit till denna lilla stad? Hur kom det sig att hon icke hade några vänner och strövade omkring allena? Låtom oss draga en slöja över, hur det så småningom hade kommit därhän med henne. Hon var icke stort sämre nu än hon hade varit i sin lyckas dagar, endast litet mera i knipa.

Då majoren fick av Josef höra det sentimentala äventyr, som nyss hade hänt denne, blev han just icke alldeles lika rörd och intresserad som vår indiske vän. Han hade egentligen aldrig kunnat med "den lilla häxan", såsom han kallade henne, utan hade tvärtom misstrott henne alltifrån första ögonblicket, då hennes gröna ögon hade mött hans och undvikit dem.

— Den lilla häxan bringar olycka vart hon kommer, sade majoren föga aktningsfullt. Vem vet vad slags liv hon fört? Tala inte med mig om fiender och förföljelser. Ett hederligt fruntimmer har alltid vänner och skiljer sig aldrig från sin familj. Varför lämnade hon sin man? Jag tycker mig komma ihåg att jag hört att det var någon skandal vid deras skilsmässa.

Josef sökte förgäves övertyga honom om att Becky i alla avseenden var en i högsta grad förfördelad och dygdig kvinna.

— Låt oss tala med mrs Osborne, sade slutligen den listige majoren. Jag förmodar att hon är en lämplig domare i denna sak och förstår vad som är rätt i dylika fall.

Den gamle räven majoren tänkte härvid i sitt sinne, att saken härmed var avgjord. Han erinrade sig att Amalia en tid hade varit i hög grad svartsjuk på Rebecka — och en svartsjuk kvinna förlåter aldrig, tänkte han, och så begåvo de sig tvärsöver gatan till Amalias hus, där hon just som bäst tog sig en musiklektion för madame Strumpff.

Då denna dam hade avlägsnat sig, öppnade Josef samtalet med sin vanliga ordståt.

— Min bästa Amalia, sade han. Jag har alldeles nyss haft det mest utomordentliga — ja, det mest utomordentliga äventyr! En gammal vän — ja, en högst intressant gammal vän till dig har nyss anlänt, och jag skulle önska att du ville besöka henne.

— Henne! Vilken henne? sade Amalia.

— Det är en person, som jag alls inte kan med, sade majoren buttert, och som ni inte har något skäl att tycka om.

— Det är Rebecka — det är bestämt Rebecka! utbrast Amalia och rodnade och såg mycket uppskakad ut.

— Ja, så är det! svarade Dobbin.

Brüssel, Waterloo, gamla, gamla tider, sorger, smärta och minnen rusade nu till Amalias veka hjärta och förorsakade en stor uppståndelse därstädes.

— Låt mig slippa se henne, sade Amalia. Jag skulle inte vara i stånd därtill.

— Det var ju det jag sade! sade Dobbin till Josef.

— Hon är mycket olycklig, genmälte denne. Hon är fattig och utan stöd och har varit sjuk — fasligt sjuk — och hennes skurk till man har övergivit henne.

— Ah! sade Amalia.

— Hon har inte en enda vän i hela världen, fortfor Josef ganska slipat, och hon sade att hon trodde sig kunna lita på dig. Hon är så olycklig, Amalia. Hon har varit nära att förlora förståndet av sorg. Hennes historia riktigt rörde mig — ja, på min ära gjorde den inte det! — och jag kan säga att aldrig en förföljelse blivit buren mera änglalikt. Hennes familj har varit i högsta grad grym emot henne.

— Stackars varelse! sade Amalia.

— Och hon säger att hon tror att hon skall dö, om ingen vill visa sig som en vän emot henne, fortfor Josef i en låg, skälvande ton. Och hon bor i ett så eländigt litet rum i ett uselt hotell, som heter Elefanten, ända högst uppe på vinden. Jag gick dit upp.

Detta tycktes icke göra stort intryck på Amalia. Hon till och med log litet. Kanske tänkte hon på hur Josef stånkande strävade uppför trapporna.

— Hennes sorger ha varit förfärliga, fortfor Josef. Hon hade en liten gosse vid samma ålder som George.

— Ja, ja, jag tycker mig minnas det, sade Amalia. Nå, än sedan?

— Det allra vackraste barn man någonsin kunde se, sade Josef, som var lättrörd och hade blivit djupt uppskakad av Beckys berättelse, en riktig ängel, som tillbad sin mor. Och de uslingarna ryckte honom skrikande ur moderns armar och ha sedan aldrig tillåtit honom se henne.

— Store Gud! bästa Josef låt oss genast gå till henne! utbrast nu Amalia och sprang upp. Och därmed skyndade hon in i det angränsande rummet, knöt med skälvande händer på sig hatten, kom ut med schalen på armen och befallde Dobbin att följa med.

Han steg fram och svepte om henne schalen — en av vit kaschmir, som hade blivit skickad till majoren från Indien. Han såg att det icke fanns något annat val än att lyda henne.

— Det är n:r 92, fyra trappor upp, sade Josef, kanske föga benägen att åter sträva uppför de många trapporna, ställde sig i fönstret till salongen, varifrån man har utsikt åt det torg, där Elefanten ligger, och såg hur paret vandrade av.

Det var väl att även Becky såg dem från sin vindskupa, ty hon och studenterna höllo som bäst på att prata och skratta där. Hon fick nu emellertid tid på sig att avskeda dem och få sitt lilla rum uppsnyggat, innan värden på Elefanten, som visste att mrs Osborne var en stor favorit vid det durchlauchtiga hovet och följaktligen hyste stor aktning för henne, visade henne och majoren upp till den illa vindskammaren, där han knackade på.

— Vem är det? sade Becky, stack ut huvudet och gav till ett litet skri. Där stod Amalia, skälvande i hela kroppen, och Dobbin, den långe majoren, med sin käpp.

Han stod och betraktade scenen med livligt intresse, men Amalia sprang med öppna armar fram mot Rebecka och förlät henne i samma ögonblick och slöt henne i sin famn och kysste henne av allt sitt hjärta. Arma, eländiga varelse, när hade väl dina läppar förr smakat så rena kyssar?