Världsmarknaden/Kap 64

←  Kapitel 29

Världsmarknaden av William Thackeray Översättare: Carl Johan Backman Ett kringirrande kapitel

Kapitel 31  →

TRETTIONDE KAPITLET.
Ett kringirrande kapitel.

Vi måste förbigå en del av mrs Rebecka Crawleys historia med den lätthet och finkänslighet, som världen fordrar — jag menar den moraliska världen, som kanske icke har någonting särskilt att invända mot lasten, men däremot hyser en oövervinnelig motvilja för att höra den benämnas med sitt rätta namn. På grund därav har också författaren av denna historia ödmjukt underkastat sig det rådande modet och endast antytt syndens och lastens tillvaro på ett lätt, ledigt och behagligt sätt, så att ingen läsares fina känslor skulle bli sårade. Jag trotsar envar att kunna påstå att vår Becky, som utan tvivel har några synder och laster, icke blivit framställd för allmänheten på ett fullkomligt städat och hyggligt sätt. Har väl författaren vid beskrivningen av denna sirén, hur hon sjöng och log och smickrade och smekte, någonsin glömt anständighetens lagar och visat odjurets stjärt ovan vattnet? Nej! De, som vilja, må gärna titta ned under det genomskinliga vattnet och se, hur vidundret, diaboliskt vidrigt och slemmigt, vrider och vränger sig och plaskar bland ben och slingrar sig omkring lik, men jag frågar, om icke allt ovanom vattenbrynet varit städat och behagligt. Men då sirénen försvinner och dyker ned bland de dödade människorna, blir vattnet naturligtvis grumligt ovanom henne, och det lönar icke mödan att anstränga sina ögon med att söka genom det. De se täcka nog ut, då de sitta på en klippa och slå sina harpor och kamma sitt hår och sjunga och vinka åt er att komma närmare och hålla i spegeln, men då de sjunka ned i sitt naturliga element, kan man lita på att dessa havsnymfer icke ha något gott i sinnet och att det är bäst att icke närmare undersöka dessa infernaliska havskannibaler, där de frossa på sina olyckliga offer. Och på samma sätt kan man antaga att Becky, då hon försvinner ur synhåll, icke använder sin tid så synnerligt väl och att ju mindre man talar om hennes handlingar, desto bättre.

Om vi skulle lämna en fullständig beskrivning på alla hennes företag under ett par år, som följde på katastrofen vid Curzon Street, skulle folk måhända ha något skäl att kalla denna bok opassande. Mycket fåfänga, hjärtlösa och njutningslystna människors handlingar äro som oftast opassande (såsom även många av edra egna, ni min vän med det allvarliga ansiktet och det fläckfria ryktet), och vad äro väl de handlingar som begås av en kvinna utan tro — eller kärlek — eller karaktär? Jag tror verkligen att det fanns en tid i mrs Beckys liv, då hon greps icke av samvetsagg, men av ett slags förtvivlan och rentav försummade sin person och icke ens frågade efter sitt rykte.

Denna nedslagenhet eller förnedring infann sig icke genast, utan kom först efter hand och efter många försök att hålla sig uppe — alldeles som en person, som faller över bord, hakar sig fast vid en spira, så länge det ännu finnes något hopp, men så släpper den och sjunker, då han finner att det är fåfängt att vidare kämpa för livet.

Hon höll sig i närheten av London, medan hennes man gjorde sina förberedelser till avresan till sin nya befattning, och antogs ha gjort mer än ett försök att få träffa sin svåger, sir Fox Crawley, och bearbeta hans känslor, vilka hon nästan hade stämt till sin fördel. Då sir Fox och mr Wenham vandrade ned till parlamentshuset, såg den senare mrs Rawdon i svart slöja stå på lur i närheten av nämnda byggnad, men då hennes ögon mötte Wenhams, smög hon sig bort och lyckades sedan aldrig i sina planer på baroneten.

Antagligen blandade sig lady Jane i saken. Jag har hört att hon rentav förvånade sin man genom det mod hon visade i sin strid mot Becky. Hon bjöd på eget bevåg Rawdon att komma och bo vid Gaunt Street under tiden före avresan till Coventry Island, emedan hon visste att Becky under sådana förhållanden icke skulle våga försöka att tränga sig in där, och hon betraktade misstänksamt utanskrifterna på alla brev, som anlände till sir Fox, för att se om han och hans svägerska korresponderade med varandra. Nog för att Rebecka hade kunnat skriva, om hon velat, men hon försökte icke att träffa eller skriva till sir Fox i hans eget hus och samtyckte slutligen till att korrespondensen rörande de äktenskapliga tvisterna och affärerna skulle föras endast genom de juridiska ombuden.

Saken var den, att Fox' sinne hade blivit förgiftat mot henne. En kort tid efter uppträdet med lord Steyne hade Wenham varit hos baroneten och lämnat honom en sådan skildring av mrs Becky, att han blev alldeles förbluffad därav. Wenham visste allting om henne: vilken hennes far var, vilket år hennes mor hade dansat på operan, hurudan hennes föregående historia var och hurudant hennes uppförande varit sedan hon blev gift samt en hel hop andra saker, varav utan tvivel största delen var osann och dikterad av pur illvilja, vilket dock icke hindrade att hon sjönk djupt i den henne fordom ganska tillgivne släktingens omdöme.

Guvernörens på Coventry Island inkomster äro icke stora. En del av dem användes till att betala skulder, ekiperingen för en så hög plats kostade icke så litet, och slutligen befanns det att han icke kunde lämna sin hustru mer än trehundra pund om året, en summa, som han anslog åt henne med villkor att hon aldrig vidare skulle besvära honom. I annat fall skulle det bliva skandal och skilsmässa.

Sannolikt var hon till den grad upptagen av att ordna dessa affärer med sin mans juridiska ombud, att hon glömde vidtaga något steg i avseende på sin son, lille Rawdon, eller att ens göra något försök att få se honom. Denne unge herre överlämnades helt och hållet åt sin kära tants och onkels vård. Hans mamma skrev till honom ett nätt brev från Boulogne, sedan hon lämnat England, och bad honom icke glömma sina studier och sade att hon ämnade göra en resa på kontinenten, varunder hon skulle ha det nöjet att vidare skriva till honom. Men hon gjorde det icke under ett helt år efteråt och icke förrän sir Fox' ende son dog av mässling och kikhosta, då Rawdons mamma skrev ett mycket vackert och rörande brev till sin älskade son, som genom denna händelse hade blivit arvinge till Drottningens Crawley och som nu var ännu mera ömt fäst vid den goda och milda dam, vars hjärta redan hade adopterat honom som en son. Rawdon Crawley, som nu hade vuxit upp till en lång och vacker gosse, rodnade, då han fick brevet, och sade: — Ack, tant Jane, ni är likväl min mor, och inte — inte den där andra. Men han skrev likväl ett vänligt och aktningsfullt brev till mrs Rebecka, som då bodde i ett hotell i Florens. — Men vi gå sakerna i förväg.

Vår kära Rebeckas första flykt sträckte sig icke så synnerligt långt. Hon slog ned på franska kusten vid Boulogne, denna tillflykt för så mycken landsflyktig engelsk oskuld, och bodde där på ett ganska gentilt änkemaner med en kammarjungfru i ett par rum på ett hotell. Hon dinerade vid table d'hôten, där folk fann henne mycket trevlig och där hon underhöll sina grannar med historier om sin svåger sir Fox och sina förnäma bekantskaper i London — talande denna lediga, fashionabla rotvälska, som gör ett så starkt intryck på vissa personer med ringa bildning. Hon gick bland många av dem och gällde för en person av vikt och betydenhet, hon gav små tesupéer i sina egna rum och deltog i ställets oskyldiga nöjen — havsbad, utflykter i öppna kalescher, promenader längs stranden och besök på teatern. Mrs Burjoice, boktryckarfrun, som under sommaren hade med sin familj ackorderat in sig i samma hotell, dit Burjoice själv kom på besök lördagar och söndagar, fann henne förtjusande, till dess den lille skalken Burjoice började visa henne alltför mycken uppmärksamhet. Men det var ingenting i denna historia, utom att Becky alltid var vänlig och trevlig och godlynt — och i synnerhet mot herrar. En hel mängd folk foro utrikes som vanligt efter säsongens slut, och Becky fick sålunda fullt upp med tillfällen att av sina förnäma Londonbekantas beteende komma underfund med vad "societeten" tänkte om hennes uppförande. En dag var det lady Partlet och hennes döttrar, som Becky träffade under en blygsam promenad utåt kajen vid Boulogne, varvid den nämnda damen samlade sina döttrar omkring sig medelst en svängning av sin parasoll och avlägsnade sig med ursinniga blickar på stackars lilla Becky, som stod där helt allena.

Även herrarnas uppförande emot henne hade under- gått en viss förändring. Grinstone visade sina tänder och skrattade henne i ansiktet med en förtrolighet som icke var behaglig. Lille Bob Suckling, som för tre månader sedan var hennes ödmjuke tjänare och skulle gått aldrig så långt mitt i regnet för att befalla fram hennes vagn i filen utanför Gaunt House, behagade en dag, då han mötte henne ute på kajen, helt enkelt nicka åt henne över axeln och fortsätta sitt samtal med unge Fitzoof vid gardet. Tom Raikes sökte att med cigarr i munnen stiga in i hennes rum i hotellet, men hon slöt igen dörren för honom och skulle även ha låst den, om han icke hade hållit handen emellan. Hon började känna att hon verkligen var bra ensam. — Om han hade varit här, sade hon, skulle de där fega uslingarna inte ha vågat förolämpa mig. Hon tänkte nu på "honom" med stor sorgsenhet och måhända även med längtan — på hans hederliga, stupida, ständiga godhet och trohet, på hans aldrig svikande lydnad, på hans godlynthet, hans tapperhet och mod. Sannolikt grät hon, ty då hon kom ned till middagen var hon utomordentligt livlig och hade lagt på litet extra rött.

Hon sminkade sig nu regelbundet, och — och hennes jungfru skaffade henne konjak, utom den som sattes upp på hotellräkningen.

Måhända voro likväl herrarnas oförskämdheter icke så olidliga för henne som vissa damers deltagande. Mrs Crackenbury och mrs Washington White foro genom Boulogne på väg till Schweiz. (Sällskapet beskyddades av överste Horner, unge Beaumoris och naturligtvis av gamle Crackenbury och mrs Whites lilla flicka.) De undveko henne icke. De pratade och kacklade och fnittrade och kondolerade och tröstade och beskyddade henne, till dess hon var nästan utom sig av raseri. Att bli bemött med nedlåtande av dem! tänkte hon, då de helt kokett trippade bort sedan de kysst henne. Och hon hörde Beaumoris' skratt i trappan och förstod alltför väl att tyda hans munterhet.

Det var efter detta besök som Becky, vilken varje vecka hade betalt sina räkningar och gjort sig behaglig för envar i huset och lett emot värdinnan och kallat kyparna "monsieur" och betalt pigorna i hövlighet och ursäkter vida mera än ersättningen för den lilla njugghet på kontanter, från vilken hon aldrig var fri — som Becky, säga vi, fick en vink om att lämna hotellet, och det av värden själv, som av någon hade fått höra att hon vore en person, vilken det alls icke passade att bo i hans hotell, där engelska damer icke ville sitta vid samma bord som hon. Och så blev hon tvungen att hyra in sig i "rum för resande", vilkas enformighet och tråkighet voro henne i högsta grad tröttsamma.

Emellertid höll hon i sig, i trots av alla motgångar, och sökte förvärva sig ett gott rykte och komma skandalen på skam. Hon gick mycket regelbundet i kyrkan och sjöng därstädes högre än någon annan. Hon tog sig an änkorna efter de skeppsbrutna fiskarna och arbetade både med nålen och penseln för Quashyboomissionen, subskriberade till assemblén och nekade att valsa. Kort sagt, hon gjorde allt som var respektabelt, och det är därför som vi dröja vid denna del av hennes bana hellre än vid de följande avdelningarna av hennes historia, vilka icke äro så behagliga. Hon såg hur folk undvek henne, men fortfor dock ihärdigt att le emot dem, och man skulle aldrig av hennes utseende kunnat ana vilka förödmjukelsens smärtor hon kände inom sig,

Hennes historia var emellertid alltid tämligen dunkel och osäker, och partier bildade sig för och emot henne. Somliga förklarade att hon var brottslig, medan andra bedyrade att hon var så oskyldig som ett lamm och att alltsammans var hennes avskyvärde mans fel. Hon vann många över på sin sida genom att brista ut i tårar över gossen och röja den vildaste sorg, så snart hans namn nämndes eller hon såg någon som hade någon likhet med honom. Så till exempel vann hon den goda mrs Alderney (som snart sagt var drottningen i det engelska Boulogne och av alla därstädes var den som gav de flesta middagarna och balerna) genom att gråta, då unge herr Alderney kom från doktor Swishtails skola för att tillbringa ferierna hemma hos sin mamma. Becky förklarade med en röst, som vibrerade av rörelse, att han och Rawdon voro lika gamla och så lika, så lika varandra, ehuru det i själva verket var fem års skillnad mellan gossarnas ålder och precis lika mycket likhet dem emellan som mellan min högt ärade läsare och hans ödmjuke tjänare. Då Wenham kom därigenom på sin väg till Kissingen, där han skulle sammanträffa med lord Steyne, upplyste han mrs Alderney rörande denna punkt och berättade henne, hur han var vida bättre i stånd att beskriva unge Rawdon än dennes mamma, som aldrig såg honom och rentav hatade honom, såsom alla människor visste, hur han var tretton år gammal, medan lille Alderney icke var mer än nio, samt blond, medan den andre älsklingen var mörk — kort sagt, fick den nämnda damen att ångra sin välvilja.

Så ofta lilla Becky hade lyckats att medelst otrolig möda och ansträngning skaffa sig en liten krets, kom alltid någon och gjorde ett brått slut på alltsammans, varvid hon åter måste börja om från början. Det var mycket hårt, onekligen mycket hårt och nedslående.

Så var där mrs Newbright, som för en tid tog henne om händer, tilldragen av hennes ljuva sång i kyrkan och av hennes passande åsikter rörande vissa allvarliga ämnen, vari mrs Becky i forna dagar hade inhämtat en hel hop kunskap i Drottningens Crawley. Hon icke blott tog hem gudliga broschyrer, utan läste dem även. Hon sydde flanellstubbar åt Quashyboos — bomullsnattmössor åt Kokosnötindianerna — målade små handeldskärmar för påvens och judarnas omvändelse, gick på bibelförklaringar både onsdagar och torsdagar, bevistade både ottesången, högmässan och aftonsången på söndagen — och allt detta förgäves. Mrs Newbright fick nämligen tillfälle att brevväxla med grevinnan av Southdown rörande Sängvärmarfonden åt Fidjiöboarna, och då hon därvid omnämnde "sin söta vän" mrs Rawdon Crawley, skrev änkegrevinnan tillbaka till henne ett brev rörande Becky så fullt av detaljer, vinkar, fakta, lögner och allmänna deklamationer, att förtroligheten mellan mrs Newbright och mrs Crawley genast upphörde och hela den allvarliga världen i Tours, där olyckan tilldrog sig, genast drog sig tillbaka från den förhärdade synderskan. De som känna de engelska kolonierna utomlands veta, att vi överallt, där vi slå oss ned, föra med oss vår stolthet, våra piller, våra fördomar, vår pickles, vår kajennpeppar och andra husgudar, kort sagt, skapa oss ett litet England.

Becky flydde rastlöst från den ena kolonien till den andra — från Boulogne till Dieppe, från Dieppe till Caen, från Caen till Tours — försökande av alla krafter att vara respektabel, men tyvärr alltid en vacker dag röjd och hackad ut ur buren av de verkliga kajorna.

På ett av de nämnda ställena togs hon under armarna av mrs Eagles, en dam utan någon fläck på sitt rykte och med ett hus vid Portman Square. Hon bodde i ett hotell i Dieppe, dit Rebecka flydde, och de gjorde sin första bekantskap med varandra i vattnet, där de simmade tillsammans, samt efteråt vid hotellets table d'hôte. Mrs Eagles hade i likhet med envar hört någonting om den där Steyneaffären, men efter ett samtal med Rebecka förklarade hon att mrs Crawley var en ängel, hennes man en skurk, lord Steyne en usling utan några grundsatser, såsom envar visste, samt att hela anklagelsen mot mrs Crawley var en gemen komplott, hopspunnen av Wenham, den gemena varelsen. — Om ni vore en man med litet raskhet och mod, mr Eagles, skulle ni örfila upp den boven, nästa gång ni träffar honom på klubben, sade hon till sin man. Men Eagles var endast en stillsam gammal herre med smak för geologi och icke nog lång för att nå upp till någons öron.

Mrs Eagles beskyddade mrs Rawdon, förde henne hem i sitt eget hus i Paris, grälade med ambassadörens för att hon icke ville mottaga hennes skyddsling, och gjorde allt som stod i en kvinnas makt för att hålla Becky på dygdens och det goda ryktets raka stig.

Becky var till en början mycket respektabel och ordentlig, men ett långtrådigt dygdeliv blev inom kort alltför olidligt för henne. Det var ständigt ett och samma, dag ut och dag in, samma tråkighet och bekvämlighet, samma promenad i samma ledsamma Boulognerskog, samma aftonsällskap, samma Blairs predikan på söndagseftermiddagen, samma opera, som ständigt spelades om och om igen — kort sagt, Becky var nära halvdöd av trötthet och ledsnad, då unge mr Eagles kom hem från Cambridge, och hans mor, då hon fick se det intryck, som hennes lilla vän gjorde på honom, genast gav Becky avsked på grått papper.

Därefter sökte hon att hushålla tillsammans med en kvinnlig vän, men det dubbla hushållet började snart gräla och skuldsätta sig. Därefter beslöt hon att ackordera in sig i en "pension" och bodde för någon tid i det berömda hus, som hölls av madame de Saint Amour i Paris, där hon började att öva sin tjuskraft på de luggslitna sprättar och urblekta skönheter, som besökte hennes värdinnas salonger. Becky älskade sällskapsliv och kunde lika litet leva utan det, som en opiumätare kan undvara sin tankställare, och hon kände sig rätt glad och lycklig vid denna period av sitt liv. — Damerna här äro lika roliga som de i de eleganta kretsarna i London, sade hon till en gammal vän från nämnda stad, som träffade henne här — endast med den skillnad att deras klänningar inte äro fullt så fräscha. Herrarna begagna tvättade handskar och äro ena arga skalkar, men inte värre än Jack Ditt och Tom Datt. Husets värdinna är visserligen en smula simpel, men i alla händelser inte så simpel som lady — och här nämnde hon namnet på en mycket fin och förnäm dam, vilket jag icke för allt i världen skulle vilja yppa. Då man en afton såg madame de Saint Amours rum upplysta, herrarna med kraschaner och ordensband vid ekartéborden och damerna på litet avstånd, kunde man verkligen för en stund inbilla sig att man var i en fin societet och att madame var en verklig grevinna. Många människor trodde det verkligen, och Becky var för en tid en av de mest briljanta damerna i grevinnans salonger.

Men det är antagligt att hennes gamla kreditorer från år 1815 upptäckte henne och tvungo henne att lämna Paris, ty den stackars lilla varelsen måste fly från staden tämligen brådstörtat och begav sig nu till Brüssel.

Hur väl hon erinrade sig detta ställe! Hon log, då hon såg upp till den lilla entresolvåningen, där hon hade bott, och tänkte på hur Bareacresfamiljen ropade efter hästar för att fly, medan vagnen stod i hotellets inkörsport. Hon begav sig till Waterloo och Laeken, där George Osbornes gravvård gjorde ett livligt intryck på henne. — Stackars Cupido! sade hon. Vad han var förskräckligt kär i mig, och vilken narr han var! Jag undrar just om lilla Amalia lever ännu. Hon var en god liten varelse, och så var även hennes tjocka bror. Jag har ännu hans lustiga, korpulenta konterfej bland mina papper. De voro enfaldiga och beskedliga människor.

Till Brüssel anlände Becky rekommenderad av madame de Saint Amour till hennes vän, madame la comtesse de Borodino, änka efter Napoleons general, den ryktbare greve de Borodino, vilken dam den avlidne hjälten hade lämnat utan andra resurser än en table d'hôte och ett ekartébord. Andra rangens sprättar och rouéer, änkefruar, som ständigt hade en process, samt mycket enfaldiga engelsmän, som inbillade sig se "societeten på kontinenten" i dessa hus, alla dessa tappade sina pengar eller åto sina mål vid madame de Borodinos bord. Vid table d'hôten bjödo de ridderliga unga engelsmannen hela sällskapet på champagne, redo ut med damerna, hyrde hästar till utfärder på landet, sköto ihop pengar för att taga loger på teatern eller operan, parerade över damernas vackra axlar vid ekartéborden och skrevo hem till sina föräldrar i Devonshire om den lycka de haft att bliva introducerade i den utländska societeten.

Här, liksom i Paris, var Becky en drottning inom de utvalda "pensionernas" värld. Hon sade aldrig nej till champagne eller buketter eller promenader i vagn utåt landet eller enskilda loger, men vad hon helst föredrog var ekarté om aftonen — och hon spelade djärvt. Först spelade hon endast om småsummor, därefter om fem francs, så om napoleondorer och slutligen om större sedlar; så kunde hon icke betala månadsavgiften för mat och husrum, så lånade hon av någon ung herre, så blev hon vid kassa igen och betedde sig helt stolt mot madame de Borodino, för vilken hon strax förut hade krusat och fjäsat, därefter spelade hon om tio sous i taget och i mycket fattiga omständigheter, men så fick hon sitt kvartal och betalte sin skuld till madame de Borodino och började åter att spela med monsieur de Rossignol eller chevalier de Raff.

Då Becky lämnade Brüssel, var hon, bedrövligt att omtala, skyldig madame de Borodino för tre månaders husrum och kost, och om detta faktum och om spelandet och drickandet och om hur hon föll på knä för hans ärevördighet mr Muff, den engelske prästen, och lånade pengar av honom, och om hur hon koketterade för mylord Noodle, hans ärevördighet mr Muffs lärjunge, vilken hon plägade taga in i sitt enskilda rum och vinna stora summor av på ekarté — om allt detta, säger jag, och om hundra andra skalkstreck underrättar grevinnan de Borodino varje engelsk person, som tager in i hennes etablissemang, och förklarar att madame Rawdon var en riktig huggorm.

Sålunda for vår lilla vandrerska omkring och slog upp sitt tält i Europas olika städer, lika rastlös som själva den kringirrande Odyssevs. Hennes smak för ett allt annat än respektabelt liv blev allt mer och mer påtaglig, och hon blev inom kort en riktig lösdriverska och sällskapade med folk, för vilka håret skulle ha rest sig på ert huvud, om ni mött dem.

Det finns icke någon mera framstående stad i Europa, utan att den har sin lilla koloni av engelskt slödder — unga eller gamla herrar, som ofta äro av god familj, ehuru denna icke vill kännas vid dem, flitiga kunder på biljarder och källare och beskyddare av utländska kappränningar och spelbord. De befolka bysättningshäktena — de dricka och skvadronera — de gräla och slåss — de rymma sin väg utan att betala — de duellera med franska och tyska officerare — de lura mr Grön på ekarté — de skaffa sig pengar och fara till Baden-Baden i eleganta britzkor — de pröva sitt ofelbara sätt att vinna vid ruletten och stå och hänga omkring borden med tomma fickor och föra en okänd tillvaro, till dess de kunna lura någon procentare på en värdelös revers eller hitta på någon ny mr Grön, som de kunna kugga på spel. De växlingar mellan elegans och fattigdom, som dessa människor undergå, äro verkligen högst egendomliga att skåda. Deras liv måste vara ett liv av stark själsspänning. Vi måste tyvärr bekänna att Becky överlämnade sig åt detta liv och det utan alltför stor misslynthet. Hon for omkring från den ena staden till den andra i sällskap med dessa i alla avseenden lösa personer. Mrs Rawdon var känd vid vartenda spelbord i Tyskland. Hon och madame de Cruchecassé hushållade tillsammans i Florens. Det påstås att hon fick befallning att lämna München, och min vän mr Frederick Pigeon bedyrar att det var i hennes hus i Lausanne som han blev trakterad med någon konstig rusdryck vid supén och förlorade åttahundra pund åt major Loder och den välborne mr Deuceace. Vi måste naturligtvis meddela ett och annat om Beckys historia, men ju mindre vi tala om denna del därav, desto bättre.

Det påstås att mrs Crawley, då hon var riktigt i knipan, gav konserter och musiklektioner här och där. Det var verkligen en madame de Rawdon, som gav en musikalisk matiné i Wildbad, ackompanjerad av herr Spoff, förste pianist hos hospodaren av Valakiet, och min lille vän Tom Spejare, som känner alla människor och rest överallt, plägade alltid förklara att han var i Strassburg år 1830, då en viss madame Rebecque uppträdde i "Vita Frun" och gav anledning till en förskräcklig uppståndelse på teatern därstädes. Hon blev utvisslad av åhörarna dels till följd av sin egen oförmåga, men huvudsakligen på grund av det olämpliga bifall, som ägnades henne av några personer på parkett, där garnisonsofficerarna hade sina platser, och mr Spejare var alldeles övertygad att den ifrågavarande olyckliga debutanten icke var någon annan än mrs Rawdon Crawley.

Hon var i själva verket intet annat än en stackars kringflackande varelse utan någon fast botten att stå på. Då hon fick pengar, spelade hon, då hon hade spelat bort dem, måste hon taga sin tillflykt till knep för att leva, och vem vet väl genom vilka medel hon lyckades göra det? Det berättas att hon en gång hade blivit sedd i Petersburg, men helt huvudstupa blivit av polisen förpassad från denna huvudstad, vadan det icke gärna kan vara någon sanning i ryktet om att hon senare var rysk spion i Töplitz eller Wien. Jag har fått höra att hon i Paris hade upptäckt en släkting, en icke mindre person än hennes mormor, som dock icke var någon Montmorency, utan en ohygglig gammal logevakterska i en teater vid bulevarden. Mötet dem emellan måste ha varit bra rörande, men vi kunna icke meddela några bestämda detaljer rörande nämnda händelse.

I Rom hände det en gång att madame de Rawdons kvartal nyss hade blivit inbetalt hos den förnämste bankiren därstädes, och som envar, som hade ett saldo av mer än femhundra scudi, inbjöds till de baler, som handelsfurstarna därstädes gåvo under vintern, fick Becky även äran att erhålla ett bjudningskort och uppträdde på en av fursten och furstinnan Polonias lysande tillställningar. Furstinnan var av huset Pompilius och härstammade i rätt nedstigande led från Roms andre konung och nymfen Egeria av huset Olympus, medan furstens farfar, Alessandro Polonia, sålde tvål, essenser, tobak och näsdukar, sprang ärenden åt herrar och lånade ut småsummor. Hela den förnäma societeten i Rom trängdes i hans salonger — furstar, hertigar, ambassadörer, artister, fiolspelare, monsigniori, unga björnar med deras förare — kort sagt, varje rang och levnadsställning. Hans salar strålade av ljus och prakt, glimmade av förgyllda ramar (i vilka sutto tavlor) och tvetydiga antikviteter, och den furstlige ägarens vapen, en gyllene svamp i rött fält (färgen på de näsdukar han sålde), och den Pompiliska familjens silverkälla lyste på taket, dörrarna och panelerna i huset och över de stora sammetsbaldakiner, som stodo beredda att mottaga påvar och kejsare.

Becky, som hade anlänt i diligens från Florens och bodde på ett mycket tarvligt hotell, fick sålunda ett bjudningskort till furst Polonias fest, och till denna granna bal begav hon sig vid major Loders arm, den person, med vilken hon nu reste tillsammans och samme man som det följande året sköt furst Ravioli i Neapel och blev uppiskad av sir John Buckskin för att han hade fyra kungar i sin hatt utom dem som han hade då han spelade ekarté — och detta par vandrade nu tillsammans genom rummen, och Becky såg en hel hop gamla ansikten, vilka hon erinrade sig från lyckligare dagar, då hon väl icke var oskyldig, men ännu icke demaskerad. Major Loder kände en hel hop främlingar, herrar med skarpa, skäggbeprydda ansikten, med smutsiga, randiga band i knapphålen och med så litet tecken till linne som möjligt, varemot majorens egna landsmän noga undveko honom. Även Becky kände några damer här och där — franska änkor, tvetydiga engelska grevinnor, vilkas män hade behandlat dem illa — usch! — vad skola vi väl säga om allt detta slödder och pack, vi som rört oss inom några av de finaste kretsarna på världsmarknaden? Om vi spela, så låt det åtminstone bli med rena kort och inte med dessa smutsiga lekar.

Nåväl, hon hängde vid major Loders arm, och de gingo tillsammans genom rummen och drucko en hel hop champagne vid byffén, där folket trängdes vilt efter förfriskningar, och sedan båda hade fått nog därav, knuffade de sig fram ända till hertiginnans egen röda sammetssalong i ändan av den långa filen av rum, där Venus' silverstaty står uppställd och de stora venetianska speglarna hänga i ramar av silver och där den furstliga familjen nu undfägnade sina förnämsta gäster vid ett runt matbord. Det var just en sådan där liten utsökt bankett som den, i vilken Becky erinrade sig ha deltagit hos lord Steyne — och där satt han vid Polonias sida, och hon såg honom.

Ärret på hans vita, kala, skinande hjässa lyste eldrött, och hans röda polisonger buro en purpurfärg, som gjorde att hans ansikte såg ännu blekare ut. Han bar sin halskedja och sina ordnar, sitt blå band och sin strumpebandsorden. Han var en större och förnämare herre än någon därstädes, ehuru där funnos en regerande hertig och en kunglig höghet med sina gemåler, och bredvid hans härlighet satt den vackra grevinnan av Belladonna, född de Glandier, vars man (greve Paolo della Belladonna), så beryktad för sina utmärkta entomologiska samlingar, en längre tid hade varit borta på en beskickning till kejsaren av Marocko.

Då Becky fick se detta bekanta och lysande ansikte, hur simpel föreföll icke henne då helt plötsligt major Löder, och hur luktade det icke tobak av den avskyvärde kapten Rook! I ett ögonblick återtog hon sin roll av fin dam och sökte att se ut och känna, som om hon åter tillhörde den förnäma världen. — Den där kvinnan ser dum och tråkig ut, tänkte hon, och jag är säker om att hon inte kan roa honom. Nej, han har bestämt tråkigt vid hennes sida, men det hade han aldrig vid min. Hundrade dylika rörande förhoppningar, farhågor och minnen klappade i hennes lilla hjärta, då hon såg fram mot den förnäme herrn med sina klaraste ögon, vilkas ögonlock blinkade till följd av sminket, som hon nu lade på ända så högt upp. Vid stora festligheter brukade lord Steyne även taga på sig sitt största och förnämaste sätt och se ut och tala som en högförnäm herre, såsom han var. Becky beundrade honom, där han satt och log helt stolt, obesvärad, förnäm och ståtlig. Ack, bon dieu, vilken angenäm sällskapskarl han var, vilken blixtrande kvickhet, vilken rik fond av samtalsämnen och vilket nobelt sätt han hade! — och hon hade utbytt detta mot major Loder, som luktade grogg och cigarr, och kapten Rook, med sitt stalldrängsskämt och sin rotvälska från kapplöpningsbanan och boxningsplatsen samt deras vederlikar! — Jag undrar just om han ska känna igen mig! tänkte hon. Lord Steyne satt och talade och skrattade med en förnäm och ryktbar dam vid hans sida, då han såg upp och fick se Becky.

Hon var helt nervös då deras ögon möttes, tog på sig det bästa leende hon kunde åstadkomma och gjorde en liten blyg, bedjande nigning för honom. Han stirrade ett ögonblick på henne lika bestört som Macbeth torde ha blivit, då han fick se Banquo helt plötsligt uppträda vid supén den där balaftonen, och fortfor att stirra på henne med öppen mun, till dess den avskyvärde major Loder drog henne bort.

— Följ med till matrummet, mrs Rawdon, sade denne herre. Åsynen av de här nobbarnas muggande har gjort mig riktigt sugande. Kom och låt oss pröva på gubbens champagne. Becky tänkte att majoren redan hade fått icke så litet för mycket därav.

Dagen därpå gick hon ut och promenerade upp åt Monte Pincio — de romerska dagdrivarnas förnämsta promenadplats — möjligen i hopp om att åter få sikte på lord Steyne. Men hon mötte en annan bekant därstädes — mr Fiche, hans härlighets förtrogne tjänare, som kom fram och nickade tämligen förtroligt åt henne och förde ett finger upp till sin hatt.

— Jag visste att madame var här, sade han. Jag följde er hit från hotellet. Jag har ett råd att ge er.

— Är det någon hälsning från lord Steyne? frågade Becky, i det hon tog på sig så mycken värdighet som möjligt och nästan skälvde av hopp och väntan.

— Nej, svarade karlen, det är från mig själv. Rom är i hög grad ohälsosamt.

— Inte vid denna årstid, mr Fiche — inte förrän efter påsk.

— Men jag säger madame att det är ohälsosamt nu. Här finns alltid en feber för somliga människor. Den där otäcka fuktiga vinden dödar många vid vilken årstid som helst. Hör nu, madame Crawley, ni var alltid ett bon enfant och jag hyser, parole d'honneur, ett livligt intresse för er. Låt mig varna er. Lämna Rom — eller ni kommer att sjukna och dö här.

Becky skrattade, ehuru hon var utom sig av raseri.

— Hur! Mörda lilla mig? sade hon. Så romantiskt! För hans härlighet med sig bravos och stiletter på sina resor? Bah, jag stannar, om inte för annat, så för att plåga och förarga honom. Jag har dem som skola veta att försvara mig här.

Nu var det monsieur Fiches tur att skratta.

— Försvara er! sade han. Vem skulle väl göra det? Majoren, kaptenen och varenda en av de där spelarna, som madame känner, skulle sälja ert liv för hundra louisdorer. Vi känna saker om major Loder (han är då inte mera major än jag är markis), som skulle kunna sända honom till galärerna eller ännu värre. Vi veta allting och ha vänner överallt. Vi veta med vilka ni var tillsammans i Paris och vilka släktingar ni träffade där. Ja, madame må gärna stirra på mig — vi göra det verkligen. Hur kom det sig att ingen minister på kontinenten ville taga emot madame? Ni har förolämpat någon som aldrig glömmer och vars vrede fördubblades då han fick se er. Han var alldeles ursinnig då han kom hem i går kväll. Madame de Belladonna ställde till en scen för er skull och bröt ut på ett av sina vanliga sätt.

— Å, var det madame de Belladonna? sade Becky en smula lättad, ty den underrättelse, hon nyss erhållit, hade skrämt henne.

— Nej — med henne kan det göra detsamma, ty hon är alltid svartsjuk — det var monseigneur själv. Ni gjorde orätt i att visa er för honom. Om ni stannar här, så kommer ni att ångra er. Följ mitt råd och res härifrån. Men se här kommer mylords vagn!

Och fattande Beckys arm rusade han ned för en gång i trädgården, medan lord Steynes kalesch, strålande av heraldiska emblem, kom rullande nedåt allén, dragen av hästar som knappast kunde betalas med pengar, och bärande madame de Belladonna, vårdslöst utsträckt på kuddarna, mörk, butter och blomstrande, med en liten pudel i sitt knä och en vit parasoll svajande över sitt huvud, samt vid hennes sida gamle Steyne med ett blygrått ansikte och glasaktiga ögon. Hat eller vrede eller begär kunde ännu då och då få dem att tindra, men vanligen hade de icke någon glans och tycktes trötta vid att se ut på en värld, vars nästan alla nöjen och behag hade förbleknat för den utlevade gamle syndaren.

— Monseigneur har aldrig hämtat sig efter den där olycksaliga natten! viskade monsieur Fiche till mrs Crawley, då vagnen blixtrade förbi och hon tittade fram bakom de buskar, som dolde henne.

— Nå, det var då åtminstone alltid en tröst! tänkte Becky.

Huruvida hans härlighet verkligen hyste de mordiska avsikter mot Becky, som monsieur Fiche sade — efter monseigneurs död har denne herre återvänt till sitt hemland och av sin furste köpt sig titel av baron Ficci — eller om denne endast hade i uppdrag att skrämma mrs Crawley bort från den stad, där hans härlighet ämnade tillbringa vintern och där åsynen av henne skulle ha varit honom i högsta grad obehaglig, är något som aldrig blivit upplyst, men hotelsen utövade i alla händelser sin verkan på den lilla kvinnan, och hon sökte aldrig vidare tränga sig på sin gamle beskyddare.

Envar känner denne herres sorgliga ändalykt, som inträffade i Neapel två månader efter franska revolutionen av år 1830 — då den högvälborne George Gustavus, markis av Steyne, greve av Gaunt och Gaunt Castle, viscount Helborough, baron Pitchley och Grillsby, riddare av den högförnäma Strumpebandsorden, av spanska Gyllene Skinnets orden, etc. etc. etc. — avled efter åtskilliga slaganfall, framkallade, efter vad tidningarna påstodo, av det djupa intryck, som den gamla franska monarkiens störtande gjorde på hans härlighets känslor.

En vältalig lista på hans dygder, hans prakt, hans talanger och hans goda gärningar trycktes i en veckotidning. Hans kropp begrovs i Neapel, och hans hjärta — detta hjärta, som alltid klappade av varje ädel och högsinnad rörelse — fördes i en silverurna tillbaka till Gaunt Castle. — I honom, sade mr Wagg, ha de fattiga och de sköna konsterna förlorat en välvillig beskyddare, societeten en av sina mest lysande prydnader och England en av sina yppersta patrioter och statsmän, etc. etc.

Hans testamente blev överklagat, och ett försök gjordes att avtvinga madame de Belladonna den ryktbara diamant, benämnd "Judeögat", som hans härlighet alltid bar på sitt pekfinger och som hon sades ha tagit därifrån efter hans beklagliga frånfälle. Men hans förtrogne vän och tjänare, monsieur Fiche, vittnade att ringen hade blivit skänkt åt besagda madame de Belladonna två dagar före markisens död, ävensom de banknoter, juveler, neapolitanska och franska obligationer etc., som funnos i hans härlighets sekretär och som hans arvingar ville beröva denna förorättade dam.