Vår älsta handskrift på fornsvänska/Handskriftens nationalitet och ålder

←  Text

Vår älsta handskrift på fornsvänska av Otto von Friesen Handskriftens nationalitet och ålder

Handskriftens nationalitet och ålder.

Till Norge och Island kom det latinska alfabetet närmast från England. På 900-, 1000- och 1100-talen — det tidsskede då kristendomen utbreddes spec. i den Skandinaviska nordens västliga delar af engelsmän — ägde man i England tvenne hufvudtyper af latinsk skrift: den anglosaxiska och den carolingiska minuskeln. Den förra, hvilken anglosaxarne tidigt öfvertagit från sina keltiska grannar, särskildt irerna, och vidare utbildat, brukades till uppteckning af latin och — tillsatt med några från runalfabetet lånade tecken — sedermera äfven af anglosaxiska. Under det första tusentalets sista århundraden undantränges emellertid den anglosaxiska minuskeln från ett betydligt område af den från kontinenten invandrande karolingiska: det var för uppteckning af latin, som den senare snart blef enarådande, under det att den ags. minuskeln fortfarande häfdade sin plats som det nationella språkets skriftecken.

Ur dessa båda typkällor hade man i det västliga Skandinavien att ösa, då man under vårt tusentals första sekler begynte använda de inhemska språken för skriftliga uppteckningar. I älsta tid synes man på Island hafva mest användt sig af den karolingiska minuskeln, dock tillökad med en del tecken ur den ags. såsom ẏ, æ och förmodligen þ, som ju dock kunde vara upptaget ur runskriften inom Norden, och så småningom också med en del nyuppfunna tecken såsom ǫ, ø. Älsta delen af Reykiaholts máldage är sålunda, om man undantager þ, æ, ẏ och ligaturen ꜹ uteslutande skrifvet med karolingisk minuskel, hvilket har gjort att o fått utom o jämväl beteckna ǫ och ø, u jämte u också y.

I Norge har man däremot under älsta tiden — och äfven senare — i större utsträckning användt sig af den anglosaxiska minuskeln än hvad fallet var på Island. Här möta nämligen utom de i isländskan uppträdande ẏ, æ, þ också ð [Ð], ƿ = u̯, ꝼ, ꞃ (= r). Dock äfven typer ur den karoling. minuskeln som ꝛ och g^[1]. Under 1100- och 1200-talen användes i hufvudsak det nämda typförrådet dock med några viktiga förändringar: man nybildar med förebild i ligaturen æ en typ ꝍ = ö, vidare ersätter man före 1200 det ags. ꞃ (= r) med de vanliga r (r) och ꝛ, låter — särsk. under 1200-talet — u v icke sällan ersätta ƿ (t. ex. AM 315 E fol.) och någon gång f ersätta ꝼ t. ex. N. G. L. IV facs. XIII (fragment af äldre Gulatingslagen enl. uppgift från slutet af 1100-talet-c:a 1 200: Noreen Altwestn. Gr.³ s. 17) samt har redan i de älsta urkunderna utbildat ett fast bruk af þ såsom tecken för den tonlösa och ð som tecken för den tonande interdentala spiranten, under det att i ags. þ och ð användas promiscue utan skilnad i ljudvärde, Sievers Ags. Gr.³ § 199. Därjämte brukas i fornnorska handskrifter, fastän mera sällan, þ i in- och slutljud som tecken för tonande ljud t. ex. cod. Am. 315 k. fol., se N. G. L. IV facs. pl. III: 2.

Bland öfriga egenheter må nämnas ett monogram af ſ och k: ƙ = sk. Detta förekommer icke så sällan med en streck öfver stapelns öfre del i betydelsen konongſ. I några norska handskrifter, nämligen cod. Am. 315 E. fol. af äldre och 315 F. fol. af älsta Gulatingslagen, den förra enligt Storm N. G. L. IV, 490 från förra hälften af 1200-talet, den senare »maaske fra Sluten af 12:te Aarhundrede» (ib. s. 491), brukas detta monogram i bet. sk. Dessutom känner jag det i samma funktion — tack vare vänligt meddelande af fil. kand. Sam Jansson — från cod. Holm. 6 fol. (innehållande Baarlams och Josaphats Saga) från c:a 1250, se Gödels katalog s. 19; handskriften förmodas »möjligen skrifven i Bergenstrakten», se Gödel l. c. s. 20, samt från två isländska handskrifter AM. 675 4:to, som af Gislason Annaler for Nord. Oldk. 1858 s. 98 ff. ansättes till c:a 1300 och AM. 732 B 4:to från 1300-talet, Gislason Frumparta CVI not I.

Då det gäller att ur palæografiska fakta vinna åldersbestämningar för fornnorska handskrifter, är det framför andra tvenne typer, som erbjuda värdefulla hjälpmedel. Dessa äro a och ꝼ. a utvecklar sig öfver mellanstadiet a^[2], som uppträder redan c:a 1200 sporadiskt (Am. 315 F. fol.; älsta belägget i norskt diplom från 1224), till a^[2], som torde uppträda tidigast 1250. Emellertid användas såväl a som a^[2] ymnigt äfven efter 1250 och i många urkunder äro de äldre formerna de enbart eller så godt som enbart brukade. På 1300-talet har a^[2] i Norge i allmänhet stadgat sitt välde, trots det att a och a^[2] visst icke äro sällsynta. Under 1200-talet framträder i bokskriften det i kursiven utbildade a^[2] ofta ytterst sparsamt vid sidan af a, hvarför man måste vara synnerligen försiktig vid datering: ofta är den äldre typen den på ett flertal sidor enbart förekommande och så uppdyker plötsligt ett a^[2] som visar att vi måste befinna oss i en senare tid, än hvad vi kanske från början voro benägna att antaga. Den andra för tidsskillnad utslaggifvande typen är ꝼ. Denna typ skrifves älst så, att båda bistafvarne äro åtskilda från hvarandra och båda utgå från hufvudstafven. Så småningom — säkerligen först i kursivskriften — söker man för bekvämlighets skull att draga bistafvarne i ett drag utan att lyfta pennan; den nedre kan då bli lösgjord från hufvudstafven, t. ex. Am. 315 E fol. eller anknytas till denna t. ex. Am. 315 g. Denna förändring möter redan omkring 1225, kanske tidigare; dock är omkring 1200 ꝼ den normala typen. Emellertid gäller äfven här hvad som ofvan sagts om a, att de yngre formerna under tidigare skeden ofta uppträda synnerligen sporadiskt, under det att den äldre äfven i senare tid icke är sällsynt. — Som vi finna äro de angifna medlen till ålders bestämning icke alltid tillförlitliga. Man kan ju tänka sig det fall, där i en handskrift, som faktiskt förskrifver sig från c:a 1300, de älsta formerna för såväl a som ꝼ ensamt uppträda, i trots af att de yngre formerna redan för länge sedan utvecklats och kommit i bruk på andra håll. En granskning af ett mycket stort antal fornnorska handskrifter ger emellertid vid handen, att om också det ena tecknet i en yngre handskrift uppvisar den äldre formen, så hänvisar dock i allmänhet det andra genom sin senare form till ett yngre skede. Man kan sålunda i regeln med tämlig säkerhet sluta, att en handskrift, som uppvisar de älsta formerna af såväl a som ags. ƒ tillhör tiden före c:a 1250. — Orsaken till att jag så länge uppehållit mig vid de norska handskrifterna, skall framgå af det följande.

Västergötland har liksom Norge en gång upptagit den anglosaxiska skriften. Detta är sannolikt redan på den grund att kristendomen i dessa trakter predikades af engelsmän och att, som vi finna af den förteckning på Västergötlands biskopar, som ingår i Vidhemsprästens anteckningar, ett betydande antal af desse i älsta tid voro af engelsk nationalitet. Men till evidens framgår detta af de älsta minnesmärken på inhemskt språk, som med bokskrift upptecknats. I Äldre Västgötalagens hufvudhandskrift möter oss sålunda de anglosaxiska typerna ẏ, æ samt þ och ð. Däremot finnas här icke ƿ, ꝼ, ꞃ (= r) utan äro ersatta med latinskriftens v, f, r. Detsamma är förhållandet med de öfriga västgötaurkunderna från äldre fornsvensk tid såsom Lydekini anteckningar, Vidhemsprestens anteckningar, yngre Västgötalagen och Bjärköarätten. Då typerna þ och ð äro af särskildt intresse, skall jag något uppehålla mig vid dem. þ användes i äldre Vestgötalagen visserligen i regel som tecken för såväl tonlös som tonande interdental frikativa, alltså både i uddljud och i in- och slutljud. Men att detta ej varit det ursprungliga i Vestergötland framgår med önskvärd tydlighet af skrifningar som friðlösæn (jämte vanligare friþ), uið, hæræðs, mæð (jämte mæþ), þriðiungh för att endast taga de exempel, som möta å en enda sida i handskriften, pag. 6 v. Emellertid kunna vi också i samma handskrift se, hur förståelsen af ð såsom tecken för den tonande frikativan börjar utplånas och huru ð uppfattas blott som en variant af d ꝺ: vgilðan, bænð. I additamenterna till yngre VGL. träffas skrifningar som ðræper, ðom för dræper, dom; så ock i andra vastgötaurkunder. Efter många famlande försök att beteckna ljudet, försök som gett upphofvet till skriftformer som vardhar, houod, bezas, iordþær, røðhe, faðþurs m. fl., blir i de flesta urkunder þ det vanligaste om också visst icke enda tecknet för den tonande intendentala frikativan liksom den redan i hufvudsak fastslagits som tecken för den tonlösa.

Hur vacklande skrifbruket sålunda än är, kan man likväl ur de älsta västgötaurkunderna sluta sig till att på ett tidigare stadium än de representera þ och ð brukats på samma sätt som i fornnorskan. Noreen har också konsekvent genomfört denna stafning i det stycke af Vidhemspresten, som är aftryckt i Aschw. Leseb. Men som vi ofvan funno, var denna fördelning af de båda från den anglosaxiska minuskeln öfvertagna typerna en speciellt fornnorsk egendomlighet och vi måste häraf draga den slutsatsen att den västgötska skriften förmedlats af norrmännen. Detta är en slutsats som står i god samklang med historiska fakta. Kristendomen höll först sitt intåg i Norge och där adapterades först den latinska skriften sådan den förekom i England på 1000 och 1100-talen till ett nordiskt språks behof. När senare missionärer och deras efterföljare, som kanske såsom den helige Sigfrid först haft sin verksamhet i Norge, predikade kristendomen i Västergötland och för kyrkliga ändamål måste göra uppteckningar å landets eget språk, låg det närmast till hands att tillgodogöra sig de resultat, som man till samma ändamål redan vunnit i Norge. Gäller det laguppteckningar, om hvilka vi veta att en — sannolikt den första åtminstone mera omfattande — företagits i Västergötland i början på 1200-talet, så var det säkerligen Norge där man känner sådana redan från 1100-talets förra hälft (se Maurer Udsigt over det nordgermanske Retskilders Historie s. 18), som gifvit impulsen och förebilden. I Sverige har Västergötland att uppvisa den första kända redigeringen af ett landskaps gällande rätt och de öfriga landskapen hafva följt västgötarne i spåren. Det är — när det gäller laguppteckningar och någon annan litteratur på svänska hafva vi icke bevarad från 1200-talet och tiden kring 1300 — sannolikt, att Vestergötland varit förebilden för de öfriga landskapens skrift. Också träffa vi det bruk af þ, som mödosamt kämpat sig fram till åtminstone principat i Vestergötland, allmänt i alla de öfriga landskapslagarne, som vi äga i tillräckligt gamla uppteckningar. I detta fall kan dock runskriften åtminstone ha bidragit till resultatet. Här och där möta vi också förstenade rester af ett äldre bokstafveringsskick såsom då vi i Södermannalagen träffa ð ord som walð, bolstaðs (cod. B); jfr ock Dalalagen. Af de öfriga för den anglosaxiska minuskeln karaktäristiska tecken, som finnas i norsk skrift möter intet, så vidt jag kunnat finna, i västgötaurkunderna. Men att åtminstone ett af dem, ꝼ, en gång brukats i den älsta svenska skriften framgår däraf, att det flere gånger vid sidan af det eljest härskande f förekommer i Ängsöcodex af Upplandslagen och där förmodligen förskrifver sig från förlagan, se Samlingar utg. af Svenska Fornskriftsällsk. h. 122 pag. IV.

När vi alltså i det fragment ä. VGL., som är föremål för närvarande undersökning, regelbundet träffa skrifningarna þæss, þa, þær, þen, þingi, þeim, þriðia o. s. v. gent emot garðr, ætleðe, uið, anøð, biuða, iarðar etc., så äga vi ingalunda rätt att i denna fördelning se det tillfälliga inflytandet af en norsk skrifvare. Handskriften representerar fastmer det äldre skede i den västgötska ortografien som vi ofvan slutit oss till af de äldre västgötahandskrifterna. Lika litet berättigar förekomsten af typen ꝼ till den angifna slutsatsen. Båda företeelserna äro fullt och naturligt förklarade ur den omständigheten att den anglosaxiska skriften en gång kommit till Vestergötland via Norge. Möjligheten af en norsk skrifvare kan ju från denna utgångspunkt icke förnekas, isynnerhet som vi möta ett så spec. norskt och tämligen lokalt tecken som monogrammet ƙ. Emellertid är det en serie palæografiska fakta, som direkt förbjuda ett sådant antagande^[3]. Främst af dessa ställer jag ø-typen. Denna är i fragmentet ett o genomstruket uppifrån höger ned åt venster af en tunn rak streck som åt båda hållen sträcker sig ett betydligt stycke utanför ovalens kanter. Just denna ø-typ möta vi ymnigt i de svenska pergamentbref på latin från 1200-talet, där svenska namn eller andra ord ingå, så t. ex. SD I nr 119 (1200), SD I nr 164 (1203—1220), SD I nr 216 (1222—30), SD I nr 39o (1252) o. s. v. I de norska urkunderna från 1200-talet är däremot ꝍ (en sammanslingning af o och e) den normala typen. I älsta tid är öglan till höger fast förbunden med ovalen, men senare såsom i AM. 315 E fol (1200-1250) blir den ofvantill lösgjord från o-elementet och i fragm. 1 C cod. II i Norska Rigsarkivet (facsimile i N.G.L. IV nr XVI) har den sålunda öppnade öglans nedre del dragits in genom ovalen så att den råkar men ej öfverskrider ovalens nedre venstra sida; dock är äfven i sistnämnda handskrift ꝍ den normala formen. Slutligen kan jämväl i norskan ett struket ø förekomma, men jag känner detta endast från en enda handskrift (Am. 619 4:0, fornnorska homilieboken) och här skär ej strecken ovalens nedre vänstra sida. Då i handskriften i fråga e-typen har formen e^[4], synes ö-typen bildad på det sätt, att e i stället för att anknytas till o-typens högra sida har inskrifvits i den. I hvarje fall år denna typ bestämdt och konstant skild från den i svenska — och danska — urkunder uppträdande ø-typen, som återfinnes i fragmentet, äfven om denna har samma ursprung.

En annan egendomlighet som ej återfinnes i norska urkunder är fragmentets æ-typ. Den är bildad därigenom att e-elementet ersatts med samma viggliknande figur som utgör strecket i ð och förkortningstecken. Denna figur står i regeln så långt uppe till höger om a-elementet, att man lätt uppfattar den som ett förkortningstecken. I norska urkunder är e-elementet alltid utan något för mig bekant undantag behandladt så, att äfven om dess öfre parti står fritt från grundtypen (a), det förefaller antagligt, att skrifvaren uppfattat och känt det som sådant, hvilket tydligen ej är förhållandet i fragmentet. Denna egendomlighet är också utmärkande för flera af händerna i cod. B 59, där den e-elementet representerande figuren visserligen icke har alldeles samma form men i regeln är frigjord till sitt öfre parti från a-elementet och ofta starkt upplyftad och liknande ett förkortningstecken eller strecket i ð. Stundom — så hos Vidhemsprästen — är den utdragen nedåt i ett långt streck, som genomskär stapeln i a och sträcker sig ett långt stycke nedom raden.

De nämnda viktiga afvikelserna från norsk skrifsed äro — som vi funnit — lika många öfverensstämmelser med svensk (västgötsk). De öfriga likheterna med norsk skrifsed bero såsom ð- och ꝼ-typerna därpå att Västergötland fått sin skrift från Norge och af ƙ-typen att döma från Norges hufvudbygd, det vestenfjeldske. De nämnda typerna äro f. ö. icke ensamt utmärkande för fragmentet utan antingen förekomma de i västgötska urkunder eller ock kan man sluta sig till att de måste ha förekommit i Västergötland, se ofvan s. 34 f. Af dessa omständigheter äger man rätt att sluta, att fragmentet är en äkta västgötsk produkt, framvuxen ur de skrifvanor som på 1200-talet rådde i detta landskap.

Men om detta är förhållandet, så äga vi rätt att söka sluta oss till dess ålder genom att jämföra det med öfriga urkunder från samma landskap. Af de båda för norska urkunder vid datering utslaggifvande typerna saknas i cod. holm. B 59 tyvärr den ena (ꝼ). Den andra (a) företer emellertid den äldre typen i fragmentet: a, under det att älsta handen i B 59 visserligen har typen a men därjämte — och vanligare — typen a^[2]. Så förekommer på fol. 2 r. a^[2] omkring 17 gånger oftare än a; på andra håll ställer sig proportionen gynnsammare för a: fol. 7 r. är a^[2] omkring 3 à 4 gånger vanligare. Till detta ålderdomligare drag kunna vi ock lägga förekomsten af den anglosaxiska ꝼ-typen i fragmentet, där den dock isynnerhet å dess sista blad är i färd med att utbytas mot f: å första bladet förekommer ꝼ 7 gånger, F 1 gång (majuskel); å andra bladet förekommer ꝼ 19 gånger och f 11 gånger, däraf 3 gånger som majuskel. Hos cod. B 59's olika händer möter däremot ꝼ aldrig. Af detta kan man med sannolikhet sluta, att fragmentet är äldre än den älsta handen i B. 59.

En vanskligare fråga att besvara är, huru mycket äldre det är. Får man döma af a-typens form, skulle jag vara benägen att förlägga fragmentet till tiden c:a 1250. Vid denna tid äro nämligen a-typer med mycket kort öfverdel - af samma gestalt alltså som i fragmentet ofta förekomma - vanliga t. ex. S. D. I nr 317 a och nr 314. Emellertid ser jag intet som hindrar oss att förlägga handskriften till ett ännu tidigare skede.

Jag går nu öfver till behandlingen af den språkliga sidan af spörsmålet. Man har som bekant äfven i språkliga former funnit argument för hypotesen om en norsk skrifvare. Vi skola finna, att det är så långt ifrån, att något här talar emot de slutsatser, hvartill jag ofvan kommit, att tvärt om en rad fakta direkt stöder dem.

1. Svarabhakti-vokal är i fragmentet aldrig utsatt: sialfr, haldr, tacr, bolcr äro fullt regelbundna skrifningar. I uttalet torde dock icke r̥ hållits i sär från r föregånget af verklig vokal: costr (= koster), æftr (?) = æftir och dottr = dottor. Saknaden af utskrifven svarabhakti-vokal är icke alldeles sällsynt i den litterära fornsvenskan, äfven om den ingenstädes — undantagandes i gutniskan är konsekvent, Noreen Aschw. Gr. § 160 a. 3. Mycket vanlig är den i Ängsöcodex af Upplandslagen. I tolfhundratalets västgötska saknas svarabhaktivokal å den runskrifna Salebyklockan af 1228: uintr och i latinska diplom såsom SD I nr 240 af 1225: cleuakalfr (ett tillnamn), mundr (d:o); oriktigt utelämnad i rams-hamr (för hamar) SD I nr 855 från 1258—82.
2. Diftongen ei bevarad. Så i þeir, einca 2 ggr, eið, þeim 2 ggr, ein, heimgierþ. Däremot e i mera, en (dock möjligen = æn[n]), hem, ætleðr, ætleðe, hemfvld. De samnord. diftonger, som i fornsvänska skriftspråket sammanfalla till ø, äro däremot alltid kontraherade: ørom, øra, anøð, køp, køpa, ƙøning; løsa. Att ei i fsv. text är bevaradt, är en företeelse, som emellertid icke endast uppträder i vårt fragment. Noreen, Aschw. Gr. § 124, 2 påpekar, att i de älsta fornsvenska handskrifterna den arkaiska skrifningen ei ey æi här och där förekommer, särskildt i VGL. I och Söderm. L., där den icke är så sällsynt vid sidan af det normala ē. I Västergötland ha vi dock säkra exempel på kontraktion i runinskrifter redan före år 1000. Säkerligen är det därför endast fråga om en skrifsed när vi SD I nr 385 från 1250 träffa guthheym för det eljest brukliga guthem. På samma sätt böra säkerligen diftongiska former äfven eljest betraktas och jag ser i dem rester af de norvagiserande skrifvanor, som i älsta tid var en naturlig följd däraf, att Norge varit förmedlare af den anglosaxiska skriftens införande i Sverige (närmast Västergötland). De bära sålunda icke vittnesbörd om, att skrifvaren af vårt fragment varit norrman eller stått i någon närmare förbindelse med Norge.
3. Medio-passivum på -z: tapaz, byriaz. I denna punkt öfverensstämmer fragmentets språkbruk med samtida fornnorska. Dock träffas -z som mediopassiv ändelse äfven i ä. Vgl. t. ex. bediz p. 3, illiz p. 42 f. (flere gånger). Den normala ändelsen i ä. VGL är dock -s, och -z uppträder äfven eljest i ändelser för väntadt s t. ex. rikiz. Är -z som allmän ändelse i passivum i 1200-talets fornnorska att förklara genom analogiskt öfverförande till -s(k)-formerna från sådana, där -z(k) var ljudlagsenligt (Noreen Aisl. Gr.³ § 534, 2), så är det mycket möjligt, att samma förändring inträdt äfven i den med fornnorskan nära befryndade fornvästgötskan. Detta z har sedermera genom assimilation blifvit s(s): Noreen Aschw. Gr. § 290, 2. Kock Sv. Ljudlära s. 439 uppställer som en möjlighet, att passivmärket -s(s) i äldre Västgl. återgår på ett ursprungligare -z (= ts). Då i fragmentet z för öfrigt ingenstädes användes utan att det kan historiskt härledas ur dental + s (således aldrig representerar gammalt ss), kunna vi i formerna tapaz och byriaz kanske ha att se det af Kock för fornsvänskan alternativt supponerade äldre stadiet.
4. Växlande brytningsdiftong i iorð : iarðar. Den senare formen förekommer två gånger. Denna växling finns som bekant ej mer kvar ens i äldre Vgl. Men att den en gång funnits äfven i östnordiskan kan icke numera betviflas, se t. ex. Noreen, Aschw. Gram. § 77. Visserligen har Leffler, Vitterhets-, Historie- och Antikvit.-Akad. Månadsbl. 1879, s. 127, framhållit, att iorþar möter redan på Aakirkebydopfunten, som förskrifver sig från kanske förra delen af 1100-talets senare hälft, Ambrosiani Till Oscar Montelius s. 37 ff. Den sistnämda urkunden får dock icke anses ha någon betydelse för vår föreställning om språkförhållandena i ifrågavarande afseende i Västergötland under 1200-talet. Västergötland uppvisar ju under forntiden i mångt och mycket egendomliga öfverensstämmelser med norskan och då norskan ännu i literär tid har flexionen iorð : iarðar i fullt lif, har man nära nog af geografiska skäl rätt att förmoda, att samma flexion som en gång funnits också länge har kvarlefvat i Västergötland. Denna förmodan får ett afsevärdt stöd i denominativa verbet iarþa som förekommer hos Lydekinus och sammansättningen iarþeghændi ä. VGL KirkiuB. 10 och IorþærB. 15: 1, hvilken form snart måste remplaceras af iorþeghændi, då den ej mer hade böjningen iorð : iarðar att stödja sig på. Denna utveckling är redan påbörjad i ä. Vgl., där jämte den äldre formen också iorþeghændi träffas, och sistnämda form är, så vidt jag kunnat finna, enarådande i de senare Västgötaurkunderna. Jfr Noreen, Aschw. Gr. § 408, 1. Om Hednalagens iardu nedan!
5. nvma 2 ggr : nvm 1 g. Den förra formen har identifierats med fno. nema och träffas icke f. ö. i fornsvänskan. Till förklaring af dessa former må här göras några anmärkningar. Kock har i Bidrag till svensk Etymologi s. 16 f., Svensk Akcent II, 335 ff. och Arkiv f. nord. filol. III, 152 ff. härledt formen fsv., fda. num ur *nem och fsv., fda. um < *em, belagdt i fda. em, æm, som förekommer två eller tre gånger, och fno. em, som af Hertzberg, Glossarium, anföres från äldre Frostatingslagen I, 1. De öfriga exemplen på öfvergången, som Kock anför, äro: isl. sem—fsv. sum, fsv. þem—þom samt de talrika ortnamnen på -(h)em, som i yngre tid uppträda med ändelsen -um. Man synes böra uppdela företeelsen i två olika åldersskikt. Till det älsta skiktet — här är ofvergängen äldre än våra älsta handskrifter — höra sem > sum, *nem > num, em > um. *nema > numa och möjligen þem > þom. Till det yngre skiktet höra ortnamnen. Här framträder öfvergängen i medelsvänskan och detta — i skriften åtminstone — väsentligen under språkskedets senare del. I Västergötland — som för denna undersökning närmast intresserar oss — skrifves ännu i början af 1400-talet i regeln -(he)em, t. ex. Hællem, Fuglem, Kidem, en skrifning som f. ö. icke sällan ännu fortlefver. Men i 1400-talets 4:de decennium framträder Langum (1435), Byurum (1439) (ännu 1431 Biureem) och senare Rannom (1485) för äldre Randhem. Det af Kock framdragna intressanta Regemodetorp skrefs så ännu 1468, nu Regumatorp. Sena äro ock appellativerna hynsoma, hynsöma för hyndsima, hundsæm (i en pappershandskrift från 1500-talets senare hälft af Östgötalagen), hundsomuson (hunzamason) för hunzæma son (i en handskrift från 1350—1400) och i andra från 1400-talet af Stadslagen samt gørsuma 1 g. i cod. Bur. 19, 4. Noreen Aschw. Gr. § 150 anm. synes endast vilja erkänna denna senare öfvergång. Äro sem och sum ursprungligen identiska, och härför kan Fjuckbystenens sim (L. 220): sā hēt Āki, sem .... i sin mån tala, så är emellertid sum redan så tidigt som från c:a 1100 belagdt å runstenar: från Uppland L. 50, 101, 235 o. s. v. Noreen anser sum stå i afljudsförhållande till sem och þom genom inflytande från nominalflexionen vara uppkommet på samma sätt som fsv. blindom för väntadt *blindēm = got. blindaim, Urgerm. Lautl. s. 62 och Aschw. Gr. § 508, 14, Die nord. Sprachen² § 205, 3. Formerna um : æm, num : *næm anser Noreen Aschw. Gr. § 256 a. 4 oklara, trots Kocks förklaringsförsök i Ark. III. Denne anser att i nefa (jfr got niba) det på grund af föregående n nasalerade e i svagtonig ställning öfverfört sin nasalitet på b (f), hvilket så blifvit m. Genom inflytande från nefa har jämväl ef fått nasalerad vokal, hvilket haft till följd, att ef under samma vilkor som nefa blifvit em. Kock anser själf att hans tydning icke är odisputabel och framhåller särskildt att den ej ger ett tillfredsställande svar på frågan, hvarför i fvn. vi ha nema men i fsv. num, d. v. s. hur -a bör forklaras.

   Enligt min förmodan ha em, æm och nema ursprungligt m och intet att göra med ef och got. niba. Säväl fvn. som fön. äga en annan konditional konjunktion näml. en æn ’om’, som förklaras ursprungligen vara acc. sg. m. af det i literär tid som sådant utdöda demonstrativpronominet got. is si ita, se t. ex. Noreen, Die nord. Sprach.² § 208, 4. Detta pronomen heter i dat. sg. m. och n. imma, hvilken form motsvarar ett nord. *emm, med förkortning em. en skulle ungefär ange betydelsen ‘i anseende till det fall (att)’ och em ‘i det fall (att)’. Fvn. nema är en form, sammansatt af ne em-a, där -a är den förstärkande partikel, som äfven eljest ofta enklitiskt vidfogas demonstrativa pronomina och andra, t. ex. þett-a, þess-a och einna (hvatastr) ‘unus omnium (celerrimus)’: nema alltså egentligen ‘i det fall att icke’.

   Då vi nu i fragm. träffa numa (jämte num), synes det mig vara största sannolikhet för, att det är identiskt med fvn. nema och att Kocks antagande em > um (om) i svagton äfven gäller under det äldre skedet, förlitterär tid.

   numa — två gånger förekommande — är hvarken en norsk form eller någon maccaronibildning af ett norskt nema och ett svenskt num. Det är god fornvästgötska, äldre än den hittills som älst betraktade i cod. B. 59.

6. fioꝛða = fno. fiórða förekommer icke i västgötaurkunder för öfrigt, men väl i en annan fsv. urkund, nämligen Västmannalagen, Noreen Aschw. Gr. § 492 och 118.
7. fimta = fno. fimta är den enda forn af dem, som i denna urkund ansetts som norska, hvartill vi icke träffa en faktisk eller slutbar motsvarighet i fsv. Visserligen kunde man tolka Rökstenens fim som fimm, men det kan ock med Noreen Aschw. Gr. § 83, 2 b läsas fēm och fattas som moderform till fsv. fǣm. Härför talar den gamla östgötska Högby-stenens läsning fem (förr har orätt lästs fim). Visserligen kan man ock påpeka, att ett fimti möjligen har existerat i fsv. Ty har Noreen, Aschw. Gr. § 248, 1 och 83, 2 b samt Aisl. Gr.³ § 107, 288. 2 och 281. 4 rätt, så förskrifver sig fsv. fǣm : fǣmti från äldre samnordiskt *fef : *fimpti. Är åter Kocks förklaring Ark. XV 241 f. och 245 f. riktig, ha vi att som grundformer ansätta *fimm: *fifti, fefta och ett *fimti kan i fsv. dialektiskt ha nybildats likaväl som i fvn. Då en assimilation mf > mm ej är påvisad, synes den förra meningen ega företrädet och Fr. skulle i så fall i sitt f[e]m : fimta ega en ålderdomlig ursprunglighet som ej f. ö. är uppvisbar på nordisk botten.
8. Hvad slutligen stvlð (= fno. stuld) beträffar, så möter stuld i ÖGL. och i yngre fsv. Men det är ej alldeles säkert, att icke stulð i fragm. bör läsas styld, d. v. s. att v här användes som tecken för y. Visserligen torde byriaz ha haft y-ljudet betecknadt med en typ med neddragen höger-staf, dock utan prick öfver typen, men hemfvld synes dock böra läsas hemfyld: någon annan form (än med y, ø) är ej känd i fsv. Visserligen kunde man tänka sig möjligheten af, att det senare — så redan hos Vidhemspresten — uppträdande temat fylghia ful(gh)þe kunde ha vållat en förändring af det närmast besläktade substantivets vokal, men (-)fylghþ är den enda belagda formen. Det är därför allt för möjligt, att stvlð bör läsas styld, hvilket är den normala och enda formen i västgötskan. Ett stöd för detta antagande är ock adj. skvldr, som alla gånger det träffas i fsv. har formen skyldr utom två: 1 g. i ÖGL. och 1 g. i Uppl.-L.; skyldr är, så vidt jag kunnat finna, den enda formen i fvn. Det skulle vara ett egendomligt sanmmanträffande af former, om v här öfverallt skulle läsas som u. Det är naturligare att antaga v som tecken för y. Om man fär på grundvalen af ett så knapphändigt material, som fragmentet gifver, bygga en slutsats, sä stöder äfven denna ofvan uttalade förmodan: u-ljudet tecknas som regel med u: æru, tu vitu 2 g., ſtouur, ſtuldum, ſiunæting 2 g., biuða hanum 2 g., gulz, aðrum; med v då närstående låga, raka staplar skulle tillsammans med u ge en svårfattlig stafvelsebild: nvma 2 g., num, svm, niv, svnar, vmfærðr: undantag göra ærv 2 g. och gezlv 2 g.; i-typerna äro i regel försedda med accent och gälla därför ej som låg stapel. Jfr Leffler Vitterhets- Hist.- och Antikvitets-Akademiens Mânadsblad 1879 s. 127 n. 2. I fvn. urkunder frän c:a 1200 är u, v för y ganska vanligt.

Jag tror mig härmed hafva granskat alla de former, som hafva eller skulle kunna hafva framdragits son bevis för hypotesen om den norske skrifvaren. Det kan vara mödan värdt att egna några ögonblicks uppmärksamhet åt de former, som äro karaktäristiskt svänska. Det är själffallet, att dessa former icke i och för sig motbevisa den nämda hypotesen. En svänsk text som afskrifves af en norrman bör naturligen äfven i afskriften skimra igenom med en mångfald genuina former. Men af betydelse är om de karaktäristiskt svänska ljudlagarna och utjämningsprocesserna konsekvent representeras af de Väntade formerna. Detta är i vårt fragment fallet. Här träffas nämligen

1. bo — fvn. bú, ko (?) — fvn. kú.
2. nvm, nvma 2 g., svm = fvn. nema, sem.
3. þen, þet 3 ggr. Af dessa former uppträdes den förra i fornnorskan först efter 1350, den senare redan tidigare, Noreen Aisl. Gr.³ § 459 a. 3. Men man får ej — med Leffler anf. arb. s. 135 — anse þen, þet såsom bevis på att handskriften ej får tilläggas »en mycket hög ålder». Redan älsta handen i B. 59 har 5 ggr þan, þæn, þen mot inemot 20 sa och 2 sar, Noreen Aschw. Gr. § 508, 2, och intet står i vägen för det antagandet, att sådana former funnits redan i redaktionsexemplaret från 1200-talets början. Det är rent af möjligt, att sa i VGL I — som bekant finns denna ursprungliga form icke f. ö. i någon af våra handskriftliga urkunder — har norsk skriftspråksteknik och norska skrifvarvanor att i någon mån tacka för sin frekvens. Det är i hvarje fall rätt märkligt att formen är alldeles försvunnen i de öfriga Västgötaurkunderna, af hvilka åtminstone tvenne nämligen Lydekini och Vidhemsprestens anteckningar ej äro så synnerligen mycket yngre än VGL I. I annat fall får man har räkna med dialektala olikheter.
4. Konsekvent omljudslöshet i pres. ind. sg. af starka verb: tacr 2 ggr, haldr 1 g., far 2 ggr = fvn. tækr, hældr, fǽr. Märk ock [haꝼir] = fvn. hæfir.
5. Genomgående förenkling af au, øy > ø t. ex. ørom, øra, anøð, løsa.

I belysningen af de uppräknade konsekvent tillämpade svänska språkegenheterna fä äfven isolerade former betydelse:

1. tuar = fvn. tuǽr.
2. tu = fvn.» tuau.
3. giua = fvn.» gefa
4. biuða = fvn.» bióða
5. lagath = fvn.» lagt, lagit eller lægit.
6. taknir = fvn.» tæknir.

Det torde tvånglöst framgå äfven ur den språkliga delen af min granskning, att inga former kunna bestämdt utpekas som norska, äfven om de utan närmare undersökning lätt kunna uppfattas så. Sistnämda förhållande sammanhänger med den allbekanta likhet som fornvästgötskan uppvisar i en rad fall med den angränsande östnorskan. Äfven kan man tänka sig, att i något eller några fall det norska skriftspråket, som stått modell för det västgötska, inverkat. I det fall, som kanske kraftigast bidragit till antagandet af en norsk skrifvare, nämligen böjningen iorð iarðar uppträder den senare, i fsv. f. ö. försvunna formen med en konsekvens, som man ej skulle vänta, om det här vore fråga om former, som genom oaktsamhet vid afskrifvandet insmugit sig. Öfver hufvud måste man gifva språket i fragmentet vitsord för en på det hela taget strängt genomförd språklig enhetlighet och äfven ganska konsekvent ortografi — den är så konsekvent som i någon annan urkund från denna tid. Så fort det uppvisats, att de former, som uppfattats som norska eller isländska, i själfva verket antingen sannolikt äro västgötska eller ock mycket väl kunna ha varit det, är man ju f. ö. af sakens egen natur nödgad att antaga, att skrifvaren varit en inhemsk man.

Men är sålunda språket god västgötska, så äga vi rätt att söka bestämma dess ålder genom jämförelse med öfriga Västgötaurkunders. Det visar sig då strax ålderdomligheter, som icke finnas i någon annan handskrift. Böjningen iorð iarðar, hvaraf ännu ett minne i VGL I iarþeghandi och Lydekini iarþa, saknad af svarabhakti-vokal före r — detta visserligen mera en ortografisk företeelse än en språklig —, mediopassivet på -z, en äldre förut ej belagd länk i utvecklingen *fēf—fim(p)ti > fvn. fimm—fimti, fön. fǣm : fimti (jfr att fvgöt. har n. pl. m. på -a af n-stammar, under det att såväl fön. i öfrigt som fvn. nybildat), de sedermera försvunna numa = fvn. nema, och fiorða = fvn. fiórða, alla dessa egenheter förutsätta, att språket är minst en generation äldre än det som möter oss i VGL I. Vi komma på språklig väg till bestämdare resultat än på palæografisk: fragmentet är senast från c:a 1250 och representerar västgötskan sådan den var under 1200-talets förra hälft eller tidigare, under det att VGL I uppvisar språket under 1200-talet senare decennier. Jag ser intet som hindrar, att Fr. är samtidigt med den första redaktionen af VGL., hvilken sättes i förbindelse med Æskil Magnusson Minniskiolds lagmanskap.

Till slut bör jag nämna några ord om den s. k. Hednalagen, som Leffler i en med rätta prisad undersökning i Vitterhets-, Historie- och Antikvitets-Akademiens Månadsblad 1879, s. 24 ff. anser härstamma från samma handskrift som fragmenten. Denna s. k. hednalag känna vi icke från någon fornsvänsk handskrift utan endast i nysvänska kopior: ett aftryck å den sista sidan af 1607 års upplaga af Upplandslagen, en egenhändig afskrift af Olavus Petri i Angsöcodex af samma lag samt från densammes Svänska Krönika. De upplysningar Olavus Petri ger i detta arbete ha jämte det vittnesbörd, språkformerna själfva lämna, brakt Leffler på den ofvan angifna tanken. Det är också onekligt, att slående likheter finnas. Leffler anför följande:

1. Den handskrift, hvari hednalagen stått, har allmänt haft diftongen ei t. ex. þeir, heitir, eidganger.
2. Handskriften har haft norska språkformer blandade med de svänska. Sådana norvagismer äro ek och iardu. Som sådana kunna och böra säkerligen äfven de nyssnämda orden med ei uppfattas. Norsk form kan äfven det i 1607 års upplaga stående markar för markir vara.
3. Handskriften har betecknat ordet maþer med runtecknet ᛘ.
4. Handskriften har haft þ omväxlande med ð. Denna viktiga slutsats drar Leffler däraf, att i Olavus Petri text þ och d omväxla med hvarandra i mid- och slutljud, där fornsvänskan i regeln har þ, fno. ð. Sålunda har Olavus Petri med þ: oqueþins, niþingx, iorþu, talaþi, þorþi, baþir (i egenhändiga afskriften: oquedins, nidings); med d: ord, orda, eid-, houud-.

Slutligen anser Leffler det framgå af Olavus Petri sätt att citera — han anger ej ur hvilken lag stadgandet är taget, hvilket han äljest gör, blott att det »i gambla lagböker finnes» —, att stadgandet funnits på Olavus Petri och Burei — utgifvaren af 1607 års upplaga — tid endast i ett fragment af en äljes förlorad handskrift, och detta skulle förklara, huru andra fragment af samma handskrift kunde icke mycket senare i Norge användas som »infattning till räkenskapsböcker från öfre Telemarken», i det att en del af handskriften kommit till Norge, en annan del till Stockholm.

Hvad först de s. k. norska formerna beträffar, så bör iarðu betraktas som en tidigare västgötsk form jag ofvan s. 40 anfört i samband med granskningen af flexionen iorð, iarðar. ek kunna vi jämväl numera anse som inhemskt, se Noreen, Aschw. Gr. § 501 a. 1 och 502. Det förekommer i en 1100-tals- (1200-tals-?) runinskrift å en dopfunt från Hosmo kyrka i Småland (ik) och såsom suffigeradt pronomen i ä. VGL: āk, Noreen, Aschw. Leseb. s. 6 r. 13 samt i medelsvänskan. Marka förekommer i runsvänska t. ex. i Uppland. Det förekommer i Hälsingelagen (afmarka), som företer åtskilliga språkliga öfverensstämmelser med norskan, och Västgötskan ägde som bekant sådana i ännu högre grad.

Leffler har utan tvifvel riktigt sett, att märkliga öfverensstämmelser i skrifvanor råda mellan hednalagens text och VGL-fragmenten, men han har också framhållit, att olikheter finnas, om han än icke ansett dem ha någon afgörande betydelse.

1. Hednalagen har en gång relativ-partikeln þer under det att fragmentet brukar i samma funktion er (ær). Emellertid möter äfven i VGL I någon gång þer vid sidan af det vanliga er.
2. Hednalagen har 6 ggr þan, men fragmentet däremot þen (det förut som þenn lästa ordet är þeim). Växling af þan och þæn (þen) förekommer i VGL I.

Ännu några skiljaktigheter äro af samma art som de uppräknade och det skall villigt medgifvas, att de ej äro alltför betydelsefulla, i synnerhet som de texter det här gäller äro så korta, att man ej med någorlunda trygghet kan sluta sig till bruket i handskriften i dess helhet. Men det synes mig redan af yttre skäl vara försiktigast att nöja sig med att konstatera, att hednalagen representerar samma språk och skriftmilliö som fragmenten, d. v. s. skriftspråket i Västergötland under förra hälften af 1200-talet, det skriftspråk, som förmodligen om icke bildats så dock utbildats vid redigeringen af den första kända samlingen af de för detta »land» gällande lagliga sedvänjor och stadganden. Det är en möjlighet, att de båda texterna förskrifva sig från samma handskrift, men denna möjlighet förefaller tämligen aflägsen och af tämligen litet intresse. Om hednalagen på 1500- och 1600-talen verkligen stått att läsa i ett fragment af en gammal handskrift, så är det ingalunda säkert, att den handskrift, hvarur den norske ämbetsmannen lösrifvit enstaka blad för att förstärka häftningen å ett par band räkenskaper, ursprungligen varit ett fragment. Det förefaller åtminstone föga sannolikt, att man före det den nordiska renässansen väckt intresset till lif för alla äfven obetydligare lämningar af den forntida nordiska kulturen skulle ha underkastat sig mödan att frakta resterna af en massakrerad handskrift till orter, som ligga så fjärran från Västergötland som Telemarken (eller kustlandet nedanför) och Stockholm.

Kanske kunna vi hoppas att få ytterligare vitnesbörd om och ur vår älsta literatur på modersmålet, då de handlingar från äldre tider, som på samma sätt som de telemarkska räkenskaperna inhäftats i lösryckta blad från gamla handskrifter, blifva fullständigare genomsökta än som hittills skett. I vårt riksarkiv t. ex. äga vi massor af sådant material.

---

1. Det ags. ᵹ förekommer, så vidt jag kunnat finna, egendomligt nog aldrig på nordisk mark.
2. Wikisource-kommentar: Dessa varianter av a finns inte i Unicode. Se istället den inskannade bilden av sidan.
3. Angående det material, hvarpå den följande palæografiska framställ- ningen stöder sig, se förordet.
4. Wikisource-kommentar: Se den inskannade bilden av sidan.