Vår vän Anne/Kapitel 21
| ← När man minst väntar det |
|
Litet av varje → |
XXI.
Lilla fröken Lavendel.
Skolan tog sin början, och Anne återvände till arbetet, med något färre »principer,» men betydligt mera erfarenhet. Hon hade flera nya elever, sex och sju år gamla, som med runda och förvånade ögon nätt och jämt vågade en titt in i undrens värld. Bland dem voro Davy och Dora.
Davy hade fått sin plats bredvid Milty Boulter, som gått i skolan i ett helt år och följaktligen satt inne med mycken visdom. Doras granne på bänken var Mirabel Cotton, som var tio år gammal och sålunda i Doras ögon en av de »stora flickorna.»
— Det är väldigt livat i skolan, sade Davy till Marilla, när han kom hem den första eftermiddagen. — Du sa’ jag skulle komma att tycka det var svårt att sitta stilla, och det var det också — jag har märkt, att vad du säger, för det mesta är sant — men man kan alltid sparka med benen under pulpeten, och det lättar rätt mycket … Det är förfärligt roligt att ha så många pojkar att leka med. Jag sitter hos Milty Boulter, och han ä’ hygglig. Han är längre än jag, men jag är tjockare. Milty ritade av Anne på sin griffeltavla, men han gjorde henne så fasligt ful, att jag sa’ åt honom, att om han ritade av Anne på det sättet, skulle jag klå honom på rasten … Först tänkte jag, att jag skulle rita av honom och sätta horn och svans på honom, men jag var rädd att det kunde såra hans känslor, och det ska man för all del inte göra, säger Anne … Då är det bättre att klå honom … Milty sa’, att han var då rakt inte rädd för mig, men om jag äntligen höll på det, så kunde han gott sätta dit ett annat namn, och så strök han ut Annes namn och skrev med stora bokstäver Barbara Shaw i stället. Milty tycker inte om Barbara, för hon har kallat honom en söt liten pojke, och en gång klappade hon honom på huvudet …
Dora förklarade på tillfrågan, att hon tyckte om skolan, men hon föreföll underligt tyst och stillsam. När Marilla i skymningen sade åt henne att gå upp och lägga sig, tvekade hon och började gråta.
— Jag — jag ä’ så rädd, snyftade hon. — Jag — jag vill inte gå upp ensam i mörkret …
— Vad har du nu fått för tokenskap i huvudet? frågade Marilla. — Du har väl brukat gå och lägga dig ensam hela sommaren förut och aldrig nån’sin varit rädd?
Dora fortsatte att lipa, så att Anne lyfte upp henne i sitt knä, kelade med henne och viskade:
— Tala om det för Anne, mitt gryn! Vad är du rädd för?
— För — för Mirabel Cottons farbror, snyftade Dora. — I dag i skolan så berättade Mirabel så mycket otäcka saker för mig … Nästan varenda en i deras släkt har dött — hennes farfar och farmor och morfar och mormor och så många farbröder och fastrar och morbröder och mostrar … Di har kommit in i vanan, säger Mirabel … Och så talte hon om för mig allt vad di dog av och vad di sa’ och hur di såg ut i sina kistor … Och så — så sa’ Mirabel, att di såg en av hennes farbröder gå runt ikring huset efter det han var begraven … Hennes mamma såg honom. Jag bryr mig inte om det andra så värst mycket, men jag kan inte låta bli att tänka på den farbrodern …
Anne gick upp på vindsrummet med Dora och satt hos henne, tills hon somnat. Dagen därpå fick Mirabel Cotton stanna inne under frikvarten och erhöll en »vänlig men allvarlig» tillsägelse att ifall nu hennes familj hade den oturen att äga en farbror, som envisades med att spatsera omkring, sedan han fått sin hederliga begravning, så var detta icke något samtalsämne, varmed man uppbyggde sin lilla något enfaldiga knäkamrat i skolan.
Mirabel fann förbudet mycket grymt. Familjen Cotton hade ej särdeles mycket att skryta med. Hur skulle hon kunna hålla uppe sitt anseende bland skolkamraterna, om hon ej fick göra något sensationsnummer av den döde farbrodern, som »gick igen»? …
September gled förbi och förbyttes till den gyllenröda, härliga oktober. Diana tittade in en fredagskväll.
— Jag fick i dag brev från Ella Kimball, Anne, och hon bjuder oss båda att komma dit och dricka te i morgon eftermiddag för att få råka hennes kusin Irene Trent från staden. Men vi kunna inte få låna någon av våra hästar, för att de äro i arbete hela dagen, och er pony har ju ont i benet … Därför kan det väl inte bli någonting utav?
— Varför kunna vi inte gå? tyckte Anne. — Om vi gå raka vägen genom skogen, så komma vi fram på landsvägen till västra Grafton alls inte långt från Kimballs ställe. Jag gick den ginvägen i fjor vintras och hittar mycket bra. Det är inte många kilometer, och vi behöva då inte gå hem, för Oliver Kimball skjutsar oss säkert. Han blir bara glad att få komma ut litet, för han slår sig ut för Carrie Sloane, och hans pappa lånar honom nästan aldrig någon häst, så att han kan komma fram och hälsa på …
Det gjordes följaktligen upp, att flickorna skulle gå till fots, och eftermiddagen därpå begåvo de sig i väg, till en början följande De älskandes stråt. Därifrån ledde en gångstig rakt in i hjärtat av de vidsträckta skogarna av bok och lönn. Deras lövverk brann nu i de underbaraste skiftningar av eldrött och guld, och purpurfärgad skymning rådde inne i deras tysta djup.
— Tycker du inte det är som om året hölle på att bedja inne i en ofantlig domkyrka, full med milt, färgat ljus? sade Anne drömmande. — Det är knappast rätt att gå så fort härigenom … Mig förefaller det lika vanvördigt som att springa inne i en kyrka.
— Ja, men vi måste raska på i alla fall, sade Diana med en blick på sin klocka. — Vi ha minsann ändå beräknat tiden bra nog knapp …
— Då ska jag skynda på mina steg, men begär inte att jag ska prata, sade Anne och ökade på farten. — Nu vill jag i fulla drag njuta av stundens ljuvlighet … Jag tycker, att jag liksom håller framför mina läppar en bägare av skummande vin, och av den läppjar jag en smula för varje steg …
Det var möjligen för att hon var så fullt upptagen med detta »läppjande», som Anne tog av till vänster, när vägen längre fram grenade sig. Hon borde ha tagit av till höger, men alltid sedermera betraktade hon detta misstag som det allra lyckligaste i sitt liv. Slutligen kommo de fram till en gräsbevuxen, enslig väg, som så långt de kunde se endast kantades av späda granar.
— Men kors — var ä’ vi? utbrast Diana häpen. — Detta är ju inte västra Grafton-vägen.
— Nej, det är tvärtom den östra, sade Anne och såg skamsen ut. — Jag måste ha vikit av åt tokigt håll, när vägen grenade sig. Jag vet inte precist, var vi äro, men nog ha vi minst ett par kilometer fram till Kimballs.
— Då hinna vi då rakt inte fram till fem, för hon är halv fem nu, sade Diana med en missmodig blick på sin klocka. — Vi komma fram, sedan de ha druckit sitt te, och då få de bara besvär med att servera oss på ny räkning.
— Det är väl bäst vi vända då och gå hem, sade Anne ödmjukt.
— Ånej, lika väl kunna vi gå fram och vara där i afton, nu när vi ändå hunnit så här långt.
Ett stycke längre bort kommo flickorna till ett ställe, där vägen åter grenade sig.
— Vilkendera vägen ska vi nu följa? undrade Diana.
Anne skakade på huvudet.
— Jag vet inte, och vi ha inte råd att göra några flera misstag. Här är en grind och en avtagsväg, som leder rätt in i skogen. Det måste ligga någon stuga på andra sidan. Låt oss gå dit och fråga!
— En sådan romantisk stig det här är, sade Diana, medan de följde dess många bukter och krökningar.
Den löpte fram under sekelgamla furor, vilkas översta grenar flätade sig samman och åstadkommo en ständig skymning, varuti ingenting utom mossa kunde växa. Den och de nedfallna barren bildade en brungrön matta, å vilken här och där en vilsekommen solstråle lekte. Allting var så stilla och tycktes ligga oändligt fjärran från världen och dess bullrande liv.
— Jag tycker det är som om vi ginge genom en förtrollad skog, sade Anne med dämpad röst. Tror du, att vi någonsin hitta tillbaka till den riktiga världen, Anne? Rätt vad det är, komma vi fram till ett slott med en sovande prinsessa uti.
Vid nästa krökning av vägen varsnade de — väl icke ett slott, men en liten stuga, nästan lika överraskande som ett slott skulle ha varit i dessa nejder, där den ena tämligen tråkiga trävillan i sina stora drag helt slaviskt liknade den andra, alldeles som om byggmästaren ej haft mer än en enda modell att gå efter. Anne tvärstannade förtjust, och Diana utbrast:
— Ack, nu vet jag var vi äro. Det här är det lilla stenhuset, där fröken Lavendel Lewis bor — Ekostugan tror jag hon kallar det. Jag har ofta hört talas om det, men ännu aldrig sett det. Är det inte en romantisk plats?
— Det är den sötaste, mest bedårande plats jag någonsin sett eller kunnat tänka mig, sade Anne helt hänförd. — Det ser ut som en bit av en sagbok eller en dröm.
Huset var en låg byggnad, uppförd av ohuggna block av traktens röda sandsten, med ett litet spetsigt tak, ur vilket framtittade två vindskupsfönster, försedda med små lustiga »huvor» eller skyddstak av trä, och två höga skorstenar. Hela huset var övervuxet med en yvig mantel av klängande murgröna, som lätt funnit fäste i stenmurens springor och av höstens frostnätter färgats i de härligaste bronsgula och vinröda skiftningar.
Framför huset låg en avlång trädgård, till vilken ledde en grind. Den utbredde sig framför husets ena långsida; på de tre andra sidorna omslöts det av en gammal stenmur, så övervuxen med mossa och gräs och ormbunkar, att den liknade en hög, grönskande vall. Till höger och vänster utbredde de höga, mörka granarna sina palmliknande grenar däröver, men nedanför huset låg en liten äng, där en efterskörd av klöver frodades, och den sluttade ned mot Graftonåns blåskimrande bukter. Ingen annan byggnad, ingen annan glänta i skogen var synlig — intet utom höjder och dalar betäckta med de unga tallarnas nu något dunklare grönska.
— Jag undrar, vad för slags människa fröken Lewis är, sade Diana, när de öppnade trädgårdsgrinden. Folk påstår att hon ska vara så egen …
— Då är hon säkert intressant, avgjorde Anne. — Det åtminstone äro alltid egna människor, hurudana de nu må vara för resten … Sa’ jag dig inte, att vi skulle komma till ett förtrollat slott? Jag visste nog, att älvorna inte för inte spunnit sin tråd över den där stigen …
— Men fröken Lavendel Lewis är då knappast en förtrollad prinsessa, skrattade Diana. — Hon är en gammal mamsell — fyrtiofem år och alldeles grå, har jag hört.
— Just det är en del av hennes förtrollning, förstår du, viskade Anne. — Till sinnet är hon ännu ung och vacker — och visste vi bara, hur förtrollningen skulle lösas, skulle hon stiga fram fager och strålande som förr … Men det veta vi inte — det är alltid bara prinsen, som vet det — och fröken Lavendels prins har ännu inte kommit. — Tänk, om han råkat ut för någon olycka — fast det är då emot alla regler i sagorna …
— Jag fruktar han kom för länge sedan och drog sin väg igen, sade Diana. — Folk påstår, att hon var förlovad med Stephan Irving — Pauls far — när de båda voro unga. Men det kom en fnurra på tråden, och de skildes åt.
— Tst! varnade Anne. — Dörren står öppen.
Flickorna stannade på förstugukvisten under murgrönans rankor och knackade på den öppna dörren. Steg kommo tassande inifrån, och en ganska egendomlig uppenbarelse blev synlig — en omkring fjorton års flicka med fräknigt ansikte, trubbig näsa och en mun så bred att den bokstavligen tycktes räcka från öra till öra. De båda långa ljusa hårflätorna voro ombundna med två ofantliga blåa bandrosetter.
— Är fröken Lewis hemma? frågade Diana.
— Ja-a då, fröken. Stig in, fröken — den här vägen, fröken — och sitt ned, fröken! Jag ska säga till min fröken, att fröken är här. Hon är ovanpå, fröken.
Därmed snodde den lilla »husan» i väg, och flickorna, som åter voro ensamma, sågo sig omkring med förtjusta blickar. Det förunderliga lilla husets inre var fullt ut lika intressant som dess yttre.
Rummet var lågt i taket och hade två fönster med helt små rutor, behängda med rynkade vita musslinskappor. Alla möblerna voro gammalmodiga, men så väl bibehållna och omsorgsfullt vårdade, att de voro ett nöje för ögat. Men jag bör kanske säga ifrån så gott först som sist, att den mest tilldragande anblicken för två kärnsunda flickor, som nyss vandrat åtta kilometer i den friska höstluften, var ett bord, dukat med ljusblått porslin och försett med allahanda goda saker, medan små lätt bronsfärgade ormbunkskvistar, strödda över duken, gåvo det hela vad Anne skulle kalla »ett festligt utseende».
— Fröken Lavendel måtte vänta främmande till teet, viskade hon. — Det är dukat åt sex personer. En sådan rolig liten passopp hon har! Hon såg mig ut att kunna tjäna hos Snövits sju dvärgar … Hon hade säkert kunnat visa oss vägen, men jag får säga, att jag var nyfiken på fröken Lavendel. Sch — nu kommer hon.
Mycket riktigt — där stod husets värdinna, fröken Lavendel Lewis på dörrtröskeln. Flickorna blevo så häpna, att de glömde allt levnadsvett och bara stirrade … Omedvetet hade de berett sig på att få se den vanliga typ av äldre, ogift dam, varav de hittills haft erfarenhet — en tämligen mager och knotig person, med slätstruket grått hår och glasögon. Alla dessa förväntningar gäckades av fröken Lavendel.
Det var en liten dam med vackert vågigt och tjockt snövitt hår, omsorgsfullt uppsatt i klädsamma bubblor och flätor. Därunder framblickade ett nästan flicklikt ansikte med skära kinder och friska läppar, med stora milda bruna ögon och skrattgropar — ja, faktiskt skrattgropar i kinderna. Hon bar en mycket nätt och fin klänning av ljust gulaktigt musslin med bleka rosor på — en klänning, som skulle ha förefallit löjligt ungdomlig på de flesta kvinnor av hennes ålder, men som passade fröken Lavendel till den grad väl, att man knappast fäste sig vid den.
— Charlotta den Fjärde säger, att ni önska tala vid mig, sade hon med en röst, som utmärkt väl stämde med uppenbarelsen i övrigt.
— Vi tänkte fråga om rätta vägen till västra Grafton, sade Diana. … Vi ä’ bjudna på te till herrskapet Kimball, men togo av på orätt stig inne i skogen och förvillade oss alldeles … Skola vi gå till höger eller vänster, sedan vi kommit ut genom er grind?
— Till vänster, sade fröken Lavendel med en tveksam blick på sitt tebord.
Så utbrast hon, som om hon fattat ett plötsligt beslut:
— Kära ni, vill ni inte stanna och dricka te med mig? Gör det, ä’ ni snälla. Hos Kimballs ha de druckit för länge sedan, innan ni hinna fram. Och Charlotta den Fjärde och jag skulle bli så glada att få rå om er en stund.
Diana såg stumt frågande på Anne.
— Nog ville vi gärna stanna, svarade Anne genast, ty hon hade föresatt sig, att hon ville ha reda på mera om denna häpnadsväckande fröken Lavendel. — Bara vi inte komma till besvär! … Ni väntar bestämt annat främmande?
Fröken Lavendel tittade åter på sitt tebord och rodnade.
— Jag vet, att ni måste tycka, att jag är förskräckligt dum, sade hon. — Jag är dum — och jag skäms för det, när jag blir genomskådad, men aldrig annars … Jag väntar inte en katt — jag bara låtsade … Ni förstår, jag är så ensam … Jag tycker om att ha främmande — det vill säga, rätta sortens främmande, bara goda vänner — men så få människor hitta hit, därför att min stuga ligger så ur vägen … Också Charlotta den Fjärde gick och leddes … Därför låtsade jag, att jag skulle ha tebjudning. Jag bakade småbröd — och klädde bordet — och dukade med mammas bästa porslin — och tog på mig en annan klänning …
Diana tyckte i sitt stilla sinne, att fröken Lavendel var precis lika märkvärdig, som ryktet målat ut henne. En fyrtiofem års fröken, som ger sig till att »leka främmande», alldeles som om hon vore en liten flicka! … Men Anne med stjärnögonen utbrast förtjust:
— O, ni brukar också låtsa!
Detta »också» uppenbarade en besläktad själ för fröken Lavendel.
— Ja-a, det gör jag, erkände hon öppet. — Det är naturligtvis dumt av den, som är så gammal som jag är … Men vad tjänar det till att vara en oberoende gammal mamsell, om man inte får vara litet dum, när lusten ibland kommer på en och man inte gör en människa något för när … Litet roligt får man lov att göra sig … Jag tror knappt jag rådde med att leva, om jag inte finge låtsa litet då och då … Det händer inte ofta, att jag blir »avslöjad» liksom i dag, och Charlotta den Fjärde skvallrar aldrig … Men i dag är jag glad att jag blev ertappad, för nu äro ni här, och tebordet är alldeles i ordning. Vill ni gå upp i gästrummet och lägga av er era hattar? Det är den vita dörren mitt framför trappan. Nu måste jag springa ut i köket och se till, att Charlotte den Fjärde inte låter tevattnet stå och sjuda. Charlotta den Fjärde är en snäll och bra flicka, men hon förstår sig inte på att slå på tevattnet i rätta ögonblicket.
Fröken Lavendel trippade ut i köket, ivrig och beställsam, och flickorna begåvo sig upp i gästrummet, en liten kammare lika vit som sin dörr. Den fick ljus genom det ena av de båda murgrönsomkransade vindskupsfönstren och såg ut, sade Anne, som ett ställe, där ljusa och lyckliga drömmar höra hemma.
— Det här är ju ett riktigt äventyr, tycker du inte? sade Diana. — Och är inte fröken Lavendel söt, även om hon är en smula märkvärdig? Hon ser inte ett dugg ut som en gammal mamsell.
— Hon ser ut så som dämpad och mild musik tonar, tycker jag, sade Anne.
När de åter stego ned, kom just fröken Lavendel bärande med tekannan, och efter henne, med ett högst skinande och belåtet ansikte, tassade Charlotta den Fjärde med en korg med nybakade skorpor.
— Nu få ni lov att tala om för mig vad ni heta, sade fröken Lavendel. — Vad jag är glad åt att ni äro unga flickor!.. Jag älskar unga flickor. När jag är med sådana, är det så lätt att låtsa, att jag själv är en ung flicka. Jag tycker så illa om — hon gjorde en liten grimas — att tro jag är gammal … Nå, vilka ä’ ni — bara för bekvämhetens skull? Diana Barry! Och Anne Shirley. Får jag låtsa, att jag har känt er i hundra år och helt enkelt kalla er Anne och Diana?
— Ack ja! sade båda flickorna med en mun.
— Nu sätta vi oss ned i lugn och ro och äta av alla sorterna, sade fröken Lavendel och såg helt lycksalig ut. — Charlotta, du sitter vid nedra ändan och skickar omkring kycklingen. Var det inte stor tur, att jag bakade både korintkaka och munkar! Visst var det dumt att göra det för låtsfrämmande! … Jag vet, att Charlotta den Fjärde tycker så — gjorde du inte, Charlotta? Men nu kan du se, hur det ändå kommer till pass. Naturligtvis hade jag inte bakat dem alldeles i onödan, för Charlotta den Fjärde och jag kunde ha ätit upp dem så småningom. Men munkar vinna just inte på att gömmas …
Tedrickningen försiggick under skratt och glam, och när den var över, gingo de alla ut i trädgården, som låg där i solnedgångens varma skimmer.
— Jag tror, att ni har det sötaste stället på hela Prins Edvards ö, sade Diana och såg beundrande omkring sig.
— Varför kallar ni det Ekostugan? frågade Anne.
— Charlotta, sade fröken Lavendel, gå in i stugan och hämta det lilla tennhornet, som hänger över klockhyllan.
Charlotta den Fjärde skuttade i väg och återvände med hornet.
— Blås i det, Charlotta! bad fröken Lavendel.
Charlotta lydde och blåste — det blev en på en gång skorrande och gäll ton. Ett ögonblicks tystnad uppstod — så ljöd från skogen på andra sidan floden en hel följd av ekon, ljuva, lockande, silverklara, som om alla små horn i älvornas rike tutade mot solnedgången … Anne och Diana ropade till av förtjusning.
— Skratta nu, Charlotta — skratta högt!
Charlotta, som troligen skulle ha lytt, om fröken Lavendel befallt henne stå på huvudet, steg upp på stenbänken och skrattade högt och hjärtligt. Ekot upprepade det, som om en hel skara älvor och tomtar härmat hennes skratt inifrån skogsmarkerna och längs de furuklädda åsarna.
— Folk brukar alltid mycket beundra mina ekon, sade fröken Lavendel, som om ekona voro hennes personliga egendom. — Jag tycker själv mycket om dem. De äro riktigt bra sällskap — om man tar en smula fantasi till hjälp … Lugna aftnar sitta ofta Charlotta den Fjärde och jag härute och roa oss med dem. Charlotta, bär in hornet igen och häng aktsamt upp det på sin plats!
— Varför kallar ni henne Charlotta den Fjärde? frågade Diana, som var så nyfiken härpå, att hon hållit på att spricka.
— Bara för att hon inte ska blandas bort med de andra Charlottorna i mina tankar, svarade fröken Lavendel med största allvar. — De likna varandra så mycket allihop, att man inte kan skilja dem åt. Hon heter egentligen inte alls Charlotta. Vad är det hon heter nu igen — låt mig se! … Jag tror det är Leonora — jaha, det är Leonora. Ni ska veta, så här förhåller det sig. När mamma dog för tio år sedan, kunde jag inte bo kvar här ensam, och jag hade inte råd att betala den lön en fullvuxen flicka fordrar. Därför hämtade jag hit lilla Charlotta Bowman, som hjälpte mig, mot allting fritt och kläder dessutom. Hon hette verkligen Charlotta — hon var Charlotta den Första. Hon var nyss fyllda tretton år. Hon stannade hos mig, till hon blev sexton år, och se’n reste hon till Boston, därför att där hade hon bättre utsikter …
Så kom hennes syster till mig. Hon hette Julietta — modern måtte visst vara svag för granna namn — men hon var så lik Charlotta, att jag kallade henne det hela tiden, och det tog hon inte illa upp. Därför brydde jag mig inte om att söka komma ihåg hennes rätta namn. Hon var Charlotta den Andra, och när hon flyttade, kom Evelina, och hon blev Charlotta den Tredje. Nu har jag Charlotta den Fjärde; när hon fyllt sina sexton år — hon är fjorton nu — kommer hon också att vilja resa till Boston, och vad jag då ska ta mig till, är mig sannerligen en gåta … Charlotta den Fjärde är den sista av de Bowmanska flickorna och den bästa med. De andra Charlottorna läto mig alltid se, att de tyckte det var enfaldigt av mig att »låtsa» saker och ting, men det gör aldrig Charlotta den Fjärde, vad hon än tänker inom sig … Jag bryr mig inte om, vad människor tänka om mig, bara de inte visa det.
— Ack, sade Diana och såg med saknad på den nedgående solen, nu äro vi väl ändå tvungna att gå, om vi skola hinna fram till Kimballs före mörkret. Så trevligt vi ha haft hos er, fröken Lewis.
— Vill ni inte komma tillbaka hit och hälsa på? bad fröken Lavendel.
Den långa Anne smög sin arm omkring den lilla damen.
— Jo, det vilja vi visst, det, lovade hon. — Nu, när vi väl ha upptäckt er, komma vi att springa här så mycket, att ni alldeles tröttnar på oss. Ja, vi måste gå — »vi ä’ tvungna att slita oss härifrån,» som Paul Irving säger för var gång han varit på Grönkulla.
— Paul Irving? — En knappt märkbar förändring röjde sig i fröken Lavendels tonfall. — Vem är det? Jag trodde inte det fanns någon med det namnet numer i Avonlea.
Anne blev ledsen över sin egen tanklöshet. Hon hade alldeles glömt fröken Lavendels gamla kärlekssaga, då hon råkade nämna namnet.
— Det är en liten elev till mig i skolan, sade hon långsamt. — Han flyttade hit från Boston i fjor för att bo hos sin farmor, gamla fru Irving nere i Strandstugan.
— Är han son till Stephen Irving? frågade fröken Lavendel och lutade sig ned över sin namne på blomsterrabatten, så att hennes ansikte doldes.
— Ja.
— Nu ska ni få med er var sin bukett lavendel, flickor, sade fröken Lavendel muntert, som om hon ej uppfattat svaret på frågan. — Den är skön, tycker ni inte det? Mamma tyckte alltid så mycket om den. Hon planterade de här kantlisterna för länge sedan. Pappa kallade mig Lavendel, därför att han var så förtjust i blomman. Allra första gången han såg mamma var, när han var och hälsade på i hennes hem i Östra Grafton tillsamman med hennes bror. Han blev kär i henne med detsamma som han såg henne, och på natten fick han ligga i sängen i gästrummet, och lakanen doftade av lavendel, och han låg vaken hela natten och tänkte på henne … Se’n dess älskade han alltid doften av lavendel — och det var därför han gav mig namnet. — Glöm nu inte att snart komma tillbaka, kära små flickor. Vi komma att stå på utkik efter er, Charlotta den Fjärde och jag.
Hon öppnade grinden åt dem under furorna, och de gingo ut genom den. Hon såg plötsligt gammal och trött ut; det livliga, strålande uttrycket hade slocknat i hennes ansikte. Hennes avskedsleende var fullt av älsklighet och spred ett flyktigt skimmer av ungdom över hennes drag, men när flickorna sågo sig om från den första kröken av vägen, hade hon satt sig på den gamla stenbänken under silverpoppeln i mitten av trädgården med huvudet trött lutat i handen.
— Hon ser ensam ut, sade Diana sakta. — Vi måste rätt ofta gå och hälsa på henne.
— Jag tror, att hennes föräldrar gåvo henne det enda rätta och passande namnet, som man kunde ge henne, sade Anne. — Om de hade varit så blinda, att de kallat henne Elisabeth eller Nellie eller Muriel, hade hon bestämt i alla fall måst heta Lavendel. Det namnet väcker tankar på ljuvlighet och gammaldags sirlighet, nettelduk och gulnade spetsar … Mitt namn, det smakar bara av smör och bröd, snörpa på lapptäcke och ge hönsen mat …
— Å, så du säger, sade Diana. — Det tycker jag då rakt inte. Anne är ett drottningnamn. Men jag skulle tycka om till och med Petronella, om det råkade till att vara ditt namn. Jag tror att människorna själva bidraga så mycket till att göra sina namn vackra eller fula. Jag kan inte tåla namnen Josie eller Gertie numera, men innan jag kände flickorna Pye, tyckte jag de voro riktigt näpna.
— Det var en förtjusande idé, Diana, sade Anne alldeles hänförd. — Man ska leva så, att man förskönar sitt namn, även om det inte är så värst vackert från början — man ska låta det föra människors tankar hän till någonting så älskvärt och trevligt, att de aldrig tänka på, hurudant namnet är i och för sig själv. Tack ska du ha, Diana!