Våra vänner från i fjol/Kapitel 17

←  En läxa

Våra vänner från i fjol av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Skuggornas dal

Hur man lär sig att glömma  →

SJUTTONDE KAPITLET.
Skuggornas dal.

Då den första häftiga sorgen var över, försökte Bettys familj att finna sig i det oundvikliga och att glatt bära det, hjälpande varandra med den sanna kärlek, som smärtan endast gör allt starkare och som förmår att så innerligt förena medlemmarna i en familj i bekymrens stunder. De visade icke sin sorg, utan var och en av dem uppbjöd hela sin förmåga att göra det sista året till ett lyckligt år.

Det trevligaste rummet i hela huset skulle Betty ha, och dit fördes allt vad hon mest tyckte om, såsom blommor, tavlor, hennes piano, det lilla arbetsbordet och de kära små kattungarna. Faderns bästa böcker funno väg dit, moderns vilstol, Hannas skrivbord, Amys bästa ritningar; och var dag förde Margret sina små barn på en kärleksfull pilgrimsfärd för att sprida solsken hos tant Betty. John hade i all tysthet lagt av en liten summa, på det han skulle ha den glädjen att kunna förse den sjuka med de frukter, som hon tyckte om och längtade efter. Gamla Elsa tröttnade aldrig att under bittra tårar laga till läckra rätter för att fresta en nyckfull aptit, och från andra sidan havet kommo små presenter och glada brev, som tycktes föra med sig varma fläktar och ljuva vällukter från trakter, som ej veta av någon vinter.

Här, skyddad som ett familjehelgon i sitt skrin, satt Betty, lugn och flitig som vanligt, ty ingenting kunde förändra denna milda natur, som icke visste vad det ville säga att vara självisk. Till och med under det hon beredde sig att lämna det jordiska livet, försökte hon att göra det lyckligt för dem, som hon lämnade efter sig. De svaga fingrarna voro aldrig sysslolösa, och ett av hennes nöjen var att göra småsaker åt de skolbarn, som dagligen gingo förbi på vägen till och ifrån skolan. Än kastade hon genom sitt fönster ut ett par vantar till ett par blåfrusna händer, än en nålbok till någon liten mamma åt många dockor, penntorkare till små skrivkarlar, som arbetade sig genom långa rader av kråkfötter, böcker med kopparstick för sådana ögon, som tyckte om målningar, och alla möjliga slags roliga påhitt. Detta gjorde, att de små, som dittills mödosamt klättrat uppför lärdomsstegen, nu funno sin väg blomsterströdd och betraktade den givmilda flickan som ett slags felik gudmor, vilken satt däruppe och skakade ned gåvor, passande för vars och ens smak och behov. Om Betty velat ha någon belöning, skulle hon funnit den i de strålande ansikten, som alltid med leenden och nickningar vändes upp mot hennes fönster, och i de små lustiga brev — fulla av plumpar och tacksägelser — som kommo till henne.

De första månaderna voro mycket lyckliga. — Vad detta är härligt! utropade Betty ofta, då de alla sutto tillsammans i det soliga rummet, barnen sprattlande och lekande på golvet, modern och systrarna arbetande i närheten och fadern läsande högt med sin behagliga röst ur de gamla, visa böckerna, rika på goda och tröstande ord, vilka voro lika tilltalande nu, som då de skrevos för många hundra år sedan. Det var som ett litet kapell, där en faderlig präst lärde sin hjord de svåra läxor, som vi alla måste lära, och försökte att visa dem, att hoppet är kärlekens tröst och att tron gör undergivenheten lättare. Det var enkla predikningar, men de gingo rakt till deras själar, som lyssnade på dem, ty ett fadershjärta dikterade vad religionsläraren sade, och den ofta brutna rösten förlänade en dubbel vältalighet åt hans ord.

Det var väl, att denna fridfulla tid hade blivit dem given såsom en förberedelse till de dystra stunder, som skulle komma. Det dröjde ej länge innan Betty tyckte, att »nålen var för tung», och lade ned den för alltid. Det tröttade henne att tala, det oroade henne att se många ansikten omkring sig, plågan gjorde anspråk på henne såsom sin tillhörighet, och hennes lugna sinne blev på det sorgligaste stört av de smärtor, som plågade hennes svaga kropp. Ack, min Gud! vilka tunga dagar, vilka långa, långa nätter, vilka sörjande hjärtan och anropande böner, då de, som älskade henne så högt, måste se de magra händerna bedjande sträckas ut emot dem och höra det bittra ropet: »Hjälp mig! Hjälp mig!» väl vetande, att det icke fanns någon hjälp. En mörk skugga skymde den eljest så rena själen; en svår strid uppstod emellan det unga livet och döden; men bägge voro, gudskelov, korta, och sedan, då dessa stridigheter voro överståndna, återvände den gamla friden skönare än någonsin. Allt eftersom Bettys svaga kropp dukade under, blev hennes själ starkare, och, fastän hon talade föga kände likväl de, som omgåvo henne, att hon var redo, och insågo att den första pilgrimen, som blev kallad, även var den bäst beredda, och väntade med henne på stranden för att få se, huruledes de förklarade skulle komma och taga emot henne på den andra sidan floden.

Hanna lämnade aldrig Betty, sedan hon hört henne säga: — Jag känner mig starkare, då du är här. Hon sov på en soffa i sjukrummet, vakade ofta timtals för att underhålla elden, mata, lyfta eller passa upp på den tåliga varelsen, som sällan begärde någonting och som »försökte att icke vara till så mycket besvär». Hela dagen vistades Hanna i Bettys rum, och hon var stoltare över att Betty valt henne till sköterska, än hon var över varje annan hedersbetygelse, som någonsin blivit henne tilldelad under hennes liv. Dessa stunder voro dyrbara och nyttiga för Hanna, ty nu mottog hennes hjärta den lärdom, som det behövde; nyttiga läxor i tålamod blevo henne så milt meddelade, att hon ej kunde underlåta att lära sig dem; barmhärtighet mot alla, ett kärleksfullt sinne, som kan förlåta och helt och hållet glömma hårdhet och ovänlighet, en lydnad för dygdens bud, som gör det svåraste lätt, och en uppriktig tro, som ingenting fruktar, utan tror obetingat.

Ofta då Hanna vaknade, fann hon Betty läsande i sin illa nötta bönbok eller hörde henne sakta sjunga för att förkorta den sömnlösa natten. Stundom såg hon henne luta ansiktet mot händerna, medan sakta tårar droppade ned mellan de genomskinliga fingrarna. Hanna brukade ligga och ge akt på henne med tankar, som voro alltför djupa för tårar, ty hon kände, att Betty på sitt enkla, oegennyttiga sätt försökte lösslita sig från det gamla kära livet och göra sig värdig det tillkommande genom heliga tröstens ord, stilla böner och den musik, som hon älskade så högt.

Allt detta inverkade mera på Hanna, än de visaste predikningar, de heligaste psalmer och de mest brinnande böner skulle ha gjort; ty tårarna gjorde hennes ögon mer klarsynta, och hjärtat mildrades genom hennes innerliga sorg, och hon insåg huru skönt hennes systers liv varit — detta liv, så utan alla händelser, utan allt slags äregirighet och likväl så fullt av verkliga dygder, så uppfyllt av den självförsakelse, som gör den ödmjukaste på jorden till den främsta i himmelen.

En natt då Betty letade ibland sina böcker på bordet för att finna någonting, som kunde komma henne att glömma den förfärliga tröttheten, som var nästan lika svår att uthärda som plågorna, påträffade hon under det hon bläddrade i sin gamla favorit, »Kristen och Kristinnas resa», ett illa skrivet papper med Hannas stil. Namnet ådrog sig hennes uppmärksamhet, och de skrivna radernas suddiga utseende skvallrade, att det fallit tårar på papperet.

Stackars Hanna, hon sover så gott, därför vill jag icke väcka henne för att be om lov, ty hon visar mig ju allt vad hon skriver, och jag tror ej, att hon skall bli missnöjd, om jag ser på detta, tänkte Betty i det hon betraktade systern, som låg på mattan framför elden med tången bredvid sig, färdig att vakna upp i samma ögonblick träkubben föll isär.

Min Betty!

Se i skymningen därborta,
Väntande ett evigt ljus,
Sitter en gestalt, så stilla,
Helgande vårt sorgsna hus.
Jordens kval och jordens fröjder
Hinna ej det sälla land,
Dit hon vandrar snart, men brista
Liksom bubblor invid strand,

O, min syster, när du lämnar
Denna värld, dess larm och kiv
Giv mig dessa stilla dygder,
Som förskönade ditt liv.
Detta tålamod, som städse
Bär sitt kors förutan knot
Och förutan klagan träder
Själva döden lugnt emot!

Giv mig — ack, jag det behöver!
Detta visa, milda mod,
Som gör plikten ljuv. O, gör mig
Såsom du, så from och god!
Lär mig konsten att försaka,
Att förlåta andras fel,
Att hans oförrätter glömma —
Tillgiv mina, rena själ!

Så skall skilsmässan förlora
Något av sin bitterhet;
Min förlust en vinning bliva,
Då den lär mig ödmjukhet.
Själen skall, av sorgen luttrad,
Bliva mera from och ren,
Pliktens väg mer lätt att vandra
I ditt minnes stilla sken.

Snart, min Betty, får du flytta
Hädan till ett bättre land,
Men din ande skall besöka
Mig hugsvalande ibland;
Sorgens döttrar, tron och hoppet,
Skola leda ömt min stig
Till det fadershem därovan,
Där min syster väntar mig.

Huru nedplumpade, suddiga, fulla med fel och halvt utplånade dessa rader än voro, framkallade de likväl ett uttryck av outsäglig glädje i Bettys ansikte. Hennes enda sorg hade varit, att hon förmådde uträtta så litet; men dessa verser tycktes försäkra henne, att hennes liv icke varit gagnlöst, att hennes död icke skulle medföra den förtvivlan, som hon fruktade. Medan hon satt med det hopvikta papperet mellan händerna, föll den utbrända träkubben isär. Hanna störtade upp, lagade om elden och smög sig fram till Bettys säng i förmodan att hon sov.

— Jag sover icke, men jag är så lycklig, älskade syster. Se, jag fann dessa verser och läste dem; ty jag visste, att du ej skulle bli ledsen över det. Har jag varit allt detta för dig, Hanna? frågade Betty, med ett mjukt, innerligt allvar.

— O, Betty, du har varit så mycket, så mycket för mig! utropade Hanna och lade sitt huvud på kudden bredvid systerns.

— Då behöver jag ej mer sörja över att jag levat förgäves. Jag är icke så god som du gör mig, men jag har försökt att göra det rätta, och nu, då det ändock är för sent att börja försöka att göra det bättre, är det en sådan tröst att veta, att någon älskar mig så högt, och att jag kunnat vara till nytta för någon.

— Mera än någon annan i hela världen, Betty! Förr trodde jag, att jag icke skulle kunna låta dig gå ifrån mig; men nu håller jag på att lära mig inse, att jag icke förlorar dig, att du skall vara mera hos mig än någonsin, och att döden icke kan skilja oss, fastän det synes så.

— Ja, jag vet, att så är, och jag fruktar den ej längre; ty jag är viss om, att jag likväl skall förbli din Betty, som älskar och hjälper dig mer än någonsin. Du måste intaga min plats, Hanna, och bli allt för pappa och mamma, då jag är borta. De skola vända sig till dig — överge dem icke då, och om det är svårt att arbeta ensam, så kom ihåg, att jag icke glömmer dig, och att det skall göra dig lyckligare att arbeta för dem, än om du skrev de förträffligaste böcker eller finge se hela världen; ty den kärlek vi lyckats förvärva under vår levnad, är det enda vi kunna föra med oss; då vi gå bort, och den gör slutet så lätt.

— Jag skall göra mitt bästa, Betty. Och ifrån den stunden lade Hanna bort sin gamla ärelystnad och invigde sig åt en ny och bättre, erkännande huru ringa alla andra mål voro och kännande den välsignelsebringande trösten av tron på en odödlig kärlek.

På detta sätt kommo och gingo vårdagarna, och himlen blev klarare, jorden grönare, blommorna slogo tidigt ut och voro så sköna; och fåglarna kommo i tid för att säga farväl till Betty. Ända till det sista under det att fader och moder ömt ledsagade henne genom skuggornas dal och överlämnade henne till Gud, höll hon sig, liksom ett uttröttat men förtroendefullt barn, fast vid de händer, som under hela hennes levnad lett henne med så mycken ömhet.

Sällan, undantagandes i böcker, händer det att döende uttala minnesvärda ord, se syner eller gå bort med förklarat utseende, och de, som hava sett många människor skiljas hädan veta, att för de flesta av dem kommer slutet lika naturligt och enkelt som sömnen. Som Betty hade hoppats, »släcktes hennes liv lätt», och i den mörka timmen före daggryningen utandades hon, på det bröst där hon dragit sitt första andedrag, lugnt sin sista suck, men utan något annat farväl än en kärleksfull blick till dem alla.

Under tårar och böner gjorde mor och syster henne med ömma händer färdig för den långa sömnen, som inga plågor mera skulle störa — med tacksamma ögon sågo de den sköna frid, som snart efterträdde detta rörande tålamod, vilket så länge hade sönderslitit deras hjärtan, och med vemodsfull glädje kände de, att för deras älskling var döden en välgörande ängel — icke något fruktansvärt spöke.

Då det blev morgon, var elden, för första gången på flera månader, slocknad, Hannas plats var tom och rummet mycket stilla. Men en fågel sjöng glatt på en knoppande gren strax utanför, snödropparna blommade friska i fönstret, och vårsolen strömmade in lik en välsignelse över det fridfulla ansiktet på kudden — ett ansikte så fullt av lugn och med ett uttryck så fritt från all smärta, att de, som älskat henne så högt, nu, leende genom tårarna, tackade Gud, att deras Betty funnit den rätta hälsan.