Valda berättelser. I/På kapplöpningsfältet

←  Magistern vid Gråbärgsgatan

Valda berättelser. I. av Claës Lundin På kapplöpningsfältet

En otrolig Historia  →

På kapplöpningsfältet.

»En lysande samling, en praktfull sol i dag, just en sol för vår beau monde och icke en sådan som vid Vincennes . . . och ett landskap riktigt comme il faut. La Marche är det mest förtjusande Gud skapat för oss. Aldrig har man haft en vackrare jordmån. Det vet bäst ni, vicomte, som själf gjort bekantskap med den här marken.»

»Om ni menar personlig bekantskap, mon cher, så är ert skämt mycket misslyckadt. Den som ingenting vågar vinner häller ingenting. Allt för min häst och min pari, det är mitt valspråk.»

»Ha, ha, ha, ni tänker på er kullerbytta. Sannerligen jag kom ihåg det lilla äfventyret som för öfrigt vardt en verklig triumf för er, käre vicomte, en ny lager i er mångdubbla segerkrona. Hvem känner icke att ni är en ädling i sin fullkomlighet, den förste bland oss alla, en cavalier sans peur et sans reproche? Men ni vill väl icke säga, att jag ingenting vågar? Förliden gång hade jag ingått vad för några hundratusen francs.»

»Och ni stack mina hundratusen i er ficka. Tro likväl icke, att jag ett enda ögonblick tänker på sådana lumpna småsaker, fastän jag i dag föresatt mig att taga igen ett och annat hundratusen.»

»Lycka till min vän! Det var likväl skada med stackars Mortimer. Han föll så olyckligt, att han väl aldrig kommer på rygg igen, jag menar på hästrygg»

»Puh! En liten jockey! Något måste väl vågas för hästafvelns förbättrande. Hvad säger ni då om min Semiramis, ett kreatur på sina 75,000 francs? En häst, som löper 4,000 mètres, värderar jag till 75,000 francs, minst 75,000, min kära Saint-Amant. Och tänka på, att en så ädel varelse har förderfvat sig för den drummeln Mortimer! Det är i sanning upprörande. Det är afskyvärdt. Nej, hädanefter rider jag hälst själf vid alla steeple chases.»

»Det är nobelt sagdt, vicomte, och jag tror att lilla Mortimer gärna hade sett, att ni varit i hans ställe. Men jag kan icke förstå, huru ni vill rida själf för packet i Faubourg Saint-Antoine. Nej, La Marche, det är något annat, det är något för Faubourg Saint-Germain, och på den marken är er plats . . . Ack, hvad ni är lycklig, vicomte! Ni är ung, ni är rik, omätligt rik, ni äger de bästa hästar i hela Frankrike och kan välja bland alla jockeyer och bland våra vackraste hertiginnor eller, om ni icke är fördomsfull, förmäla edra egna millioner med lika många från Rue Lafitte eller Chaussée-d’Antin, utan att därföre naturligtvis glömma våra förtjusande supéer i Maison d’Or med Irma och Alida och Nini Belles-Dents och alla de andra små gudomligheterna.»

»Ja, lefve Maison d’Or och lefve vår lilla baccarat i Champs-Elysées! Men ni har sannerligen ingenting att afundas mig, min käre Saint-Amant. Hvad betyda några år mera eller mindre? Ni flyger från den ena triumfen till den andra. Ni har också hästar inskrifna till kapplöpningen i dag, och ni är min vän . . .»

»Ja, vicomte, jag är er vän i lif och död. Ni vet hvad en sådan vänskap vill säga. Och likväl måste jag afundas er, ty ni är den fullkomligaste i hela vår klubb. Min uppfostran är försummad, helt och hållet förfelad. Man ville göra mig till en bachelier ès lettres . . . fi donc! Jag vill icke höra talas om annat baccalauréat än det som härledes af baccarat. Ni deremot är uppfostrad, som hade Chiron själf varit er lärare. Det är på det sättet vår race måste förbättras. Vi behöfva ädla centaurer till professorer i stället för förlästa doktorer från Sorbonne.»

»Men vi försumma vägningen, bäste Saint-Amant. Har ni icke sett till baron d’Argentière ännu?»

»Han gör väl börsaffärer ännu i sista stund. Baron d’Argentière är också millionär nu. På hvad sätt? Säg mig, vicomte, om ni vet hvem vår vän d’Argentière egentligen är? Hvarifrån kommer han? Hvar har han fått sitt adelsbref?»

»Det känner jag icke och det har jag aldrig tänkt på. Baron d’Argentière är rik, har präktiga hästar, talar klubbens språk och är den trefligaste kamrat vid spelbordet. Det är mig nog.»

»Baron d’Argentière är min vän, men jag afskyr honom. Ni skall få se, att han är en spetsbof . . . Ah, se der är han. Välkommen bäste baron! En präktig dag och en vacker samling. Hvad tycker ni om den sköna Théodora?»

»Théodora, mine herrar, är ett förtjusande kreatur, en springare af first rate, som man säger vid Epsom. Men jag vill göra min uppvaktning hos grefvinnan de Bellegarde. Vi ha ännu tid på oss. Får jag föreställa er, vicomte, för den sköna grefvinnan? Hon längtar att göra bekantskap med den som är våra kappridningars ära.»

»Nej tack, baron. Jag har annat att tänka på i dag, än att göra min kur hos damerna från vår Faubourg.»

»Säg mig uppriktigt, vicomte, har ni aldrig älskat?»

»Jo, jag har älskat, jag älskar och kommer alltid att älska vackra hästar.»

»Det är en ädel kärlek. Men ni älskar också våra nätter hos Verdier och spelbordet vid Champs-Elysées . . . Blott ett enda artigt ord åt grefvinnan de Bellegarde och så mycken tid som fordras för att köpa en bukett af Isabelle — sedan är jag till ert förfogande, mine herrar. Ah, jag glömmer att jag icke hälsat på markisinnan Saint-Ange. Hon sitter där i sin vagn, strax bredvid barrièren, en förtjusande liten varelse. Vicomte, vill ni icke gå till markisinnan och framföra min vördnad?»

»Ni tyckes tro, mon cher, att jag kan nyttjas till postillon d’amour. Stor tack, baron!»

»För ett sämre föremål kan ni varda postillon d’amour.»

Det var vid La Marche, det förnäma kappridningsfältet, som vi en, vacker vårdag voro vittnen till ofvanstående samtal emellan tränne af paris-sportens främste. Allt var så lysande och sprittande gladt, så vårfriskt och förhoppningsrikt. Aprilsolen var varm och smeksam, men brände icke kinden som hon kyste. Hon var så återhållsam och nöjde sig med milda småleenden, och därför var hon så eftersökt. »Hela Paris» hade tagit vägen ut till La Marche, som ligger ett stycke bortom Saint-Cloud. Man kom på järnväg eller med hästar och vagn. En del af samlingen hade kanske begifvit sig dit till fots, fastän af fotgängares klass väl icke många hitta till det aristokratiska La Marche. Bruket fordrar, att man till det stället skall resa med »posthästar», d. v. s. med spannridare och i öppen kalesch, i hvilken ej gärna får finnas flera än två personer. Tre uti vagnen är redan för mycket, och fyra är rent af fördömligt. En sådan kappridningsfest är en dyrbar dag för Paris, och litet hvar vill då visa sig lika väl rustad som festens namnkunnigheter.

»Ha, ha, ha, ma chère», hördes från en kalesch à la Daumont med postiljon och pudrade peruker och glänsande galloner, en af den fina verldens präktigaste kalescher med inneliggande damer, tvänne, ej flera, »ha, ha, ha, det är att skratta sig förderfvad åt. Ser ni den der fiacren med fyra épiciers . . . Oh, det är gudomligt, hvad det folket kan göra sig löjligt . . . fyra i en enda fiacre, och hvilken fiacre!»

»Kära Irma, att ni kan ens kasta en enda blick på något så underordnadt. Nej, se hellre på vicomte Maurice, vår lille vän från Maison Dorée. Han är gudomlig till häst.»

»Hvarför säger ni Maison Dorée, min kära Camille? Det är icke chic att säga Maison Dorée. Alla kunder hos Verdier säga: Maison d’Or . . . Men se på grefvinnan de Bellegarde! Parbleu har hon icke tagit upp mitt mode med guldpuder i håret. Vet ni, Camille, att nu tänker jag byta om färg på mitt hår en gång i veckan, för att se hvad som klär mig bäst, och ni skall få se, att de små hertiginnorna och grefvinnorna sedan göra alldeles detsamma.»

Det var en förtjusande samling damer omkring barrièren, alla vårdslöst uppvisande sina toiletter, den ena mer öfverdrifven än den andra, men alla med vackra anleten. O, ytlighet, som påstår att paris-damerna icke äro vackra! Gå, nej, åk à la Daumont, eller rid till La Marche en solljus vårdag, betrakta alla kvinnorna där, och kom sedan och tala om för oss hvad ni sett. Vågar ni efter den synen ännu påstå, att pariserskorna äro fula, då är ni mycket djärf och ej så litet orättvis. Konsten står högt, och i synnerhet målningskonsten hade hos det årtiondets paris-damer hunnit en ännu aldrig anad utveckling, men förmådde likväl icke krångla bort en vacker natur.

Hvilken är hertiginnan från Rue Saint-Dominique och hvilken mamsell Irma från Rue Bréda? Det torde vara svårare att afgöra. Bägge äro de lika vackra och lika väl målade; bägge hafva de guldpuder i håret; bägge lysa de med lika granna åkdon. En närmare granskning säger oss kanske hvad som är äkta och hvad som är falskt, men på litet afstånd — omöjligt att göra någon skilnad, om icke möjligtvis att då och då är det hertiginnan från Rue Saint-Dominique som söker efterlikna mamsellen från Rue Bréda.

»Kursen» är i full fart. Den ena hästen flyger efter den andra förbi åskådarne . . . några minuters andlös väntan, andlös tystnad i den granna hopen, blickarne hänga vid jokeyernas olika färger . . . en har hunnit till målet, en »half längd» framför den därnäst . . . stor seger, vilda fröjderop . . . en jokey med brutna refben bäres bort . . . Cliquot smäller från hvarje vagn . . . lefve segraren . . . femtiotusen francs, hundratusen . . . femhundratusen francs . . . förmögenhets-omsättning.

Så kommer kejserliga priset . . . handicap . . . gentlemen-riders . . . hep, hep . . . bravo, vicomte, ännu en gång! Nya fröjderop, nya champagnesaluter och skrik och skratt och nya hundratusen francs.

»Vicomte Maurice! Ah, hvilken lycklig ung man! Ännu en gång kappridningarnes hjelte, nej, deras gud! Lefve vicomten! . . . Nu kan det vara tid att vända åter till Paris. Ännu mera champagne qvar? Drick då ut, eller kasta det till jokeyerna och postiljonerna. Ha, ha, ha, där for enkan Cliquot in till några épiciers i en fiacre. Bravo, se där ännu en butelj! Bon appétit, mina vänner! . . . Se så, låt gå! Ventre à terre, postiljon! . . . Gud, hvad den vicomten är lycklig!»

På aftonen samma vackra vårdag hörde de som gingo på Boulevard des Italiens skallande skrattsalvor, glasens gälla klang, tumult och sång från Maison Dorée. Det var i synnerhet från den lilla hörnsalongen en trappa upp, den med ett fönster åt boulevarden och två åt Rue Lafitte. Där firades ett öfverdådigt gästabud till långt fram på natten. Vicomte Maurice gaf en segerfest, en mera lysande än alla föregående.

Det var vid midnatt. Från de öppna fönstren strömmade ljudet af skrattsalvor långt ut öfver boulevarden. En lumpsamlare stod vid hörnet med sin korg på ryggen, sin lilla lykta i ena handen och med krokkäppen i den andra ifrigt letande i rännstenen. Då och då kastade han en skelande blick uppåt de öppna fönstren. I ett af dessa visade sig ett skönt kvinnoansigte. Det var den förtjusande Irma som med cigaretten mellan svällande läppar lutade sig ut öfver boulevarden och drack några friska fläktar upp från Montmartre. Lumpsamlarens blickar mötte den skönas. Gasskenet lyste klart öfver boulevarden. Den sköna Irma vände sig hastigt om och gick till baka in i salongen. Lumpsamlaren axlade sin korg och fortsatte sin nattliga stråt, men han mumlade något om Marie och Rue Mouffetard.

»Lefve vicomte Maurice! Lefve den fullkomligaste af hela vår jeunesse dorée!» hördes från hörnsalongen i det förgylda huset.

——————

Den 13 November 1864 var en ohygglig höstdag. Regnet flöt i strömmar; gator och vägar voro nästan ofarbara; det var kallt och otrefligt i Paris, men ännu värre i nejden omkring. Hvar och en som hade litet bränsle att lägga i spiseln stannade inom hus och gladde sig att äga tak öfver hufvudet och väggar som hindrade stormen att med sitt tjut skrämma bort hemmets lugn.

Hvar och en stannade inom hus, sade vi, nej, icke alla. Det var åter kappridning vid La Marche, den sista stora festen för det året. »Hela Paris» kom den gången icke dit, men där voro dock några dussin sportsmen och några damer. Hvad, äfven damer? Ja visst. Bruket fordrar att den sista kappridningsfesten för året ej försummas mer än de föregående. Regn och storm och ofarbara vägar få icke hindra att man uppfyller sina pligter mot verlden.

Där funnos alltså ännu tjusande kvinnor i lika tjusande drägter i praktfulla åkdon, och bjällrorna klingade, och postiljonerna skakade regnet af de pudrade perukerna.

»Det var fasligt, kära Nini», utropade den sköna Irma, som låg i sin yppiga drägt i den öppna kaleschen, »det var fasligt hvad det här regnet förändrar färgen på lilla Follette. Jag hade låtit henne få sin himmelsblå kulör i dag. Min kammarjungfru frågade mig i morgse, om min coiffeur, d. v. s. Folettes coiffeur, skulle gifva det lilla söta djuret en rosenröd nyans för dagen, men jag har ju haft henne rosenröd hela veckan, så jag tyckte att himmelsblå borde passa för i dag. Se, så hon nu ser ut, det älskvärda kreaturet! Stackars lilla hund, som börjar se randig ut. Den coiffeuren förstår icke sin sak. Jag afskedar honom bestämdt.»

»Irma, se där är grefvinnan de Bellegarde! Nu har hon också rödt hår och det tror hon skall kläda henne.»

»Vet ni, ma chère, jag tror att jag börjar förändra nyansen på mitt hår. Nu har jag haft det rödt ända sedan jag kom från Baden, och det klär mig, men alla människor färga nu sitt hår rödt, hvilket oändligen retar mig. Man kan då aldrig få vara unique. Om jag vågade för min by, skulle jag färga både mig och Follette i grönt. Det vore åtminstone egendomligt.»

»Åh, det vore förtjusande! Ni har då alltid gudomliga idéer . . . Har ni hört talas om den där engelsmannen som kan göra folk magra genom ett nytt system? Det lär komma att försökas på alla våra jockeyer.»

»God dag, förtjusande Irma och ni evigt leende Nini», utropade baron d’Argentière, som jämte Saint-Amant närmade sig kaleschen. »Jag tror ni slagit er på vetenskapliga samtal och diskutera William Bantings nya system? Men har ni hört talas om duellen i går? Det var grefve . . . nå det kan vara detsamma hvad han heter, som slogs på värja med den unge bankirssonen, hvilken ni vet är förtjust i en mamsell Clorinde. Tänk er, icke en enda skråma! Är det icke futtigt?»

»Ha, ha, ha! Det är rätt åt den odrägliga Clorinde, som nog hade föreställt sig att herrarne skulle sticka ihjäl hvarandra för hennes skull. Nu är hon slagen ur brädet. Icke en enda skråma, åh, det är riktigt rigolot.»

»Baron», utropade Saint-Amant, »se på den där postiljonen. Det var då en märkvärdig likhet . . . men det är omöjligt. Har ni aldrig hört talas om hvart vår vän vicomten tog vägen?»

»Aldrig», svarade d’Argentière. »Han försvann spårlöst förra våren, just nyss före första ridningen här vid La Marche. Det var Jämt ett år efter den lysande festen här och den minnesvärda natten efter soupén i Maison d’Or. Ni mins den natten?»

»Då vicomten förlorade 500,000 francs. Ni tog allt en god del af den summan, min käre baron.»

»Hm, man gör sina små affärer. Vicomten var en stackare.»

»Det var det jag alltid tyckte.»

»Jag ville att han skulle taga sin skada igen på börsen, men, mon Dieu, hvad han bar sig dumt åt. Nu ligger han nog på botten af Seine, så vida han icke bränt hjärnan på sig i någon afsides vrå, där ingen fått tag i honom. Adieu, mon plaisir!»

»Men, baron, se ännu en gång på postiljonen framför Irmas vagn. Det var en förvånande likhet med vicomten.»

»Hm, ni har rätt. Högst besynnerligt. Nom d’un nom, jag börjar på tro att vicomten lefver och klädt ut sig till postiljon. Se, han vänder bort ansigtet när vi betrakta honom.»

De bägge sportsmännen redo fram till postiljonen, betraktade honom ännu några minuter och utbröto slutligen bägge på en gång:

»Parbleu, vicomte, hvarför denna förklädnad?»

»Jag är icke förklädd», svarade postiljonen, »men skrik då icke så fasligt . . . Ja, se på mig, ni, min bäste vän, Saint-Amant, och ni, baron, som hjälpte mig att spekulera på hästar och i fonderna. Jag är verkligen er gode vän vicomten, som ni hjälpt att förstöra. Nu förtjenar jag åt minstone mitt dagliga bröd och det med den enda sysselsättning som passar mig. När ingen ville hjälpa mig och jag icke kunde komma på Bicêtre, vardt jag kusk. Vid högtidliga tillfällen gör jag tjänst som postiljon.»

Den präktige sportsmannen, »kappränningarnes Gud», kunde icke annat yrke, kände ingen annan sysselsättning i verlden än att sköta hästar. Det var hans lefnads uppgift. Hvad skulle han då göra sig till annat än kusk, när ingen ville i olyckan räcka honom en hjälpsam hand?

»Stackare!» mumlade Saint-Amant, »fege usling, som icke kunde jaga en kula genom hufvudet.»

»Och ni är postiljon åt mamsell Irma?» utropade baron d’Argentière.

»Just hon är min härskarinna», svarade ex-vicomten. »Ett ohyggligt väder i dag, och icke en enda absint!»

»Ha, ha, ha», skrattade Saint-Amant och d’Argentière, sporrande sina hästar till ett skyndsamt aflägsnande från det obehagliga granskapet.

——————