Vintergrönt/Cantat vid invigningen af det nya universitetshuset i Upsala
| ← Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest |
|
Axel Oxenstierna → |
Cantat
vid invigningen af det nya universitetehuset i Upsala.
I.
Visheten.
Salomos ordspr. 8: 22—81.
1.
Kör.
Innan källor än med vatten fylldes,
Innan bergens grund var satt,
Förr än jordens dag af sol förgylldes
Och af måne jordens natt,
Stod i oförgänglig skrud
Visheten hos Herren Gud.
Innan bergens grund var satt,
Förr än jordens dag af sol förgylldes
Och af måne jordens natt,
Stod i oförgänglig skrud
Visheten hos Herren Gud.
Hon var med, när himlahvalfvet spändes
Och när hafvet fick en kust;
Innan än den första stjärnan tändes,
Var hon Skaparns ögonlust,
Stod på första morgonskyn
Som ett barn inför Hans syn.
2.
Recitativ.
Hon steg hit ned i ljusgestalter fyra:
Än heligt kors, än helsans skål hon bär,
Än rättens våg och än den gyllne lyra
Hvars djupa klang en himmelsk helsning är,
Som manar tanken att på lifvets bana
Med cirkeln mäta och med facklan spana.
Än heligt kors, än helsans skål hon bär,
Än rättens våg och än den gyllne lyra
Hvars djupa klang en himmelsk helsning är,
Som manar tanken att på lifvets bana
Med cirkeln mäta och med facklan spana.
Arioso.
Jag är ej Gud, så hennes stämma talar
Ett sändebud jag är från himlens salar,
En återglans jag är på jordens ö
Från en kerub med fyra vingars snö.
Ett sändebud jag är från himlens salar,
En återglans jag är på jordens ö
Från en kerub med fyra vingars snö.
3.
Soloqvartett.
Blicken nu i hennes öga
Är af jordens skymning skum,
Genom flor hon ser det höga,
Vorgeflor af tid och rum.
Hvad hon skådat sammanslutet
I en bild oändligt hel,
Nu hon skådar sönderbrutet,
Styckevis och del för del.
Är af jordens skymning skum,
Genom flor hon ser det höga,
Vorgeflor af tid och rum.
Hvad hon skådat sammanslutet
I en bild oändligt hel,
Nu hon skådar sönderbrutet,
Styckevis och del för del.
4
Kör.
Men mot himlen trår ur gruset
Himlens dotter evigt opp,
Fyra vingar än mot ljuset
Lyfta hennes andes hopp.
Högmods stämmor ej hon lyder,
Säger än: »Jag är ej Gud»,
Ödmjukhetens lilja pryder
Ensam hennes enkla skrud.
Närmre, närmre, så hon skrider
Till den Höge ofvan skyn,
Står som i sin morgons tider
Lik ett barn inför Hans syn.
Himlens dotter evigt opp,
Fyra vingar än mot ljuset
Lyfta hennes andes hopp.
Högmods stämmor ej hon lyder,
Säger än: »Jag är ej Gud»,
Ödmjukhetens lilja pryder
Ensam hennes enkla skrud.
Närmre, närmre, så hon skrider
Till den Höge ofvan skyn,
Står som i sin morgons tider
Lik ett barn inför Hans syn.
II.
På Fyrisvall
5.
Recitativ.
Ej svärdet blott, ej guld det är
Som göra riken stora.
Ett folk, som ljusets fana bär,
Skall ej sig själft förlora;
Det återvinna skall i frid
Sin gamla äras stormaktstid.
Som göra riken stora.
Ett folk, som ljusets fana bär,
Skall ej sig själft förlora;
Det återvinna skall i frid
Sin gamla äras stormaktstid.
Den höga Vishets nya borg
Med himlens nåd skall vara
Ett fäste, starkt i fröjd och sorg
Att Sveriges språk försvara
Och Sveriges lynne, som till art
Af ålder varit djupt och klart.
Med himlens nåd skall vara
Ett fäste, starkt i fröjd och sorg
Att Sveriges språk försvara
Och Sveriges lynne, som till art
Af ålder varit djupt och klart.
6.
Cavatina.
»Odlaren strör i mörka mullen» hoppets späda, växande brodd,
Läraren sår i unga sinnen ljusets ädla, spirande sådd.
Fröet kommer som skörd igen.
Hell er, odlingens såningsmän!
Läraren sår i unga sinnen ljusets ädla, spirande sådd.
Fröet kommer som skörd igen.
Hell er, odlingens såningsmän!
Fäderneslandets korn och kärna gror i edert skyddande hägn,
Arbetet tynger, het är dagen, allt beror på himmelens regn,
Men vi minnas, när skörden ler:
Såddens möda var er, var er!
Arbetet tynger, het är dagen, allt beror på himmelens regn,
Men vi minnas, när skörden ler:
Såddens möda var er, var er!
7.
Dubbelqvartett.
Helig är den unges vaka,
När han tidigt lärt försaka,
När för sanningsrikets fägring
Stundens flärd han offra vet.
I hans själ, med stilla maning,
Gryr som dröm, som dunkel aning,
Glänser löftesrikt som hägring
Högre världars verklighet.
När han tidigt lärt försaka,
När för sanningsrikets fägring
Stundens flärd han offra vet.
I hans själ, med stilla maning,
Gryr som dröm, som dunkel aning,
Glänser löftesrikt som hägring
Högre världars verklighet.
Heliga de tysta timmar,
Då vid lampans ljus, som glimmar,
Evighetens dager svallar
In i flitens enkla tjäll!
Lyssna, yngling! Röster klinga
Som din unga själ bevinga;
Gud dig ropar, Gud dig kallar,
Som han gjort med Samuel!
8.
Vexelröster.
Fram! — Förmäten den, som ville
Slå i band det unga snille,
Stäcka hjärtats framtidstro,
Hindra vårens knopp att knoppas,
Böljan lösas, hoppet hoppas,
Tanken timra upp sitt bo!
Slå i band det unga snille,
Stäcka hjärtats framtidstro,
Hindra vårens knopp att knoppas,
Böljan lösas, hoppet hoppas,
Tanken timra upp sitt bo!
Fram! — Hvad åldradt blifvit, vike!
Frihetens och ljusets rike
Ej behöfver villors värn.
Frie män, ej vanans slafvar,
Stå på frie fäders grafvar,
Tåla aldrig bojans järn.
Frihetens och ljusets rike
Ej behöfver villors värn.
Frie män, ej vanans slafvar,
Stå på frie fäders grafvar,
Tåla aldrig bojans järn.
⁎ ⁎
⁎
⁎
Fram! — Men fäll ej friska träden!
Lyss ibland till minnets qväden
Om de stolta sinnens fall!
Allt hvad ypperst stunden firar
Ur förgången odling spirar
Liksom säd på Fyrisvall.
Lyss ibland till minnets qväden
Om de stolta sinnens fall!
Allt hvad ypperst stunden firar
Ur förgången odling spirar
Liksom säd på Fyrisvall.
Fram! — Men glöm ej fädrens saga:
Att för tidigt arfvet taga,
Styrbjörn kom vid lurars skall.
Här af segersälle kungen
Blef den vilde örn betvungen:
Så är sed vid Fyrisvall.
Att för tidigt arfvet taga,
Styrbjörn kom vid lurars skall.
Här af segersälle kungen
Blef den vilde örn betvungen:
Så är sed vid Fyrisvall.
9.
Kör med solo.
Gamla former nu hota brista,
Stormens fålar på manen rista,
Gamla märken sitt välde mista.
Fall ej, svearnes äldsta, sista
Borg, som byggdes åt ljusets makt!
Blinde Höder vill Balder döda,
Hat och split vilja allt föröda,
Men från muren likt stjärnor glöda
Namn som mana till ädel möda,
Och därute står Geijer vakt.
Stormens fålar på manen rista,
Gamla märken sitt välde mista.
Fall ej, svearnes äldsta, sista
Borg, som byggdes åt ljusets makt!
Blinde Höder vill Balder döda,
Hat och split vilja allt föröda,
Men från muren likt stjärnor glöda
Namn som mana till ädel möda,
Och därute står Geijer vakt.
Svepes seklet i natt och dimma,
Kommer yttersta mörkrets timma,
Låt hvart fönster af lampor glimma,
Ädla borg, låt en mäktig strimma
Bryta fram genom töcknens midt!
Stolta boning för sång och saga,
Just mot dig skall i fejd man draga:
Kan man dig ej med järnhand taga,
Lyckas aldrig man dig försvaga,
O, så länge är Sverige fritt.