Vintergrönt/Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest

←  Prolog

Vintergrönt av Carl David af Wirsén Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest

Cantat vid invigningen af det nya universitetshuset i Upsala  →

Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest.

Af näktergalens röst är re’n besjungen 
Den vittra krets, som förr af snillekungen
Blef satt att vårda fosterlandets sång:
Tegnér, en diktens heros, sjöng dess minne,
När halfva seklets högtidsstund var inne,
Och hjärtan rördes af hans toners gång.
Hans egen sångartid, den evigt unga,
Man manat mig på seklets dag att sjunga,
Men trasten, gömd i trädens skugga sval,
Ej täfla kan med diktens näktergal;
Min sång, med ensamheten helst förtrogen,
Till festen tveksamt går ur furuskogen.

Kung Gustafs tid, en hägring lik, var flyktad,
Hans äfventyrligt sköna dram var lyktad
Som sorgespel vid hatets mördarskott.
Till Carmagnole förändras festbaletten,
För Marseillaisen tystnar menuetten
Och åskor hopas öfver Louvrens slott,
Från Seinen sprides nyväckt frihetsyra,
Tills våldets man steg fram att våldet styra,
Att med sitt rykte skaka världens hörn,
Kring folk och länder föra krigets örn
Och med en vink af nyckfull herrskarvilja
Från Sveriges moderssköte Finland skilja.

O fosterland, din undergång var nära,
Men qvar du egde både mod och ära,
Och räddarn kom med marskalksstaf och svärd,
Din ungdoms riddardikt du slutad kände,
Men blicken i din egen barm du vände,
Du gick tillbaka till din egen värld,
Och sångmön, van att hvarje qval försona,
I denna brytningstid lät dikten tona,
En dikt mer djup än förr, mer stark och rik,
Och till gestalten än en ängel lik,
Än tempeljungfru, brinnande i anden,
Och än valkyria med ett spjut i handen.

En ängel först! — Att stilla moderns tårar,
En lilja dottern gaf från Edens vårar,
Åt Sveriges folk gaf Finlands folk Franzén.
Hans sång var skär som barnets färg på kinden
Var ljus som stjärnan, mild som vestanvinden,
Som nyfälld snö, som daggens pärla ren.
All annan sång har jordens stoft på vingen,
Men obefläckad glänste hans, som ingen;
Man visste knappt, att jorden hade qvar
Så mycken oskuld, som den sången har,
En sällhetsö, ej nådd af sorgesvallet,
Ett paradis, en Eva före fallet.

O Selmas skald och Fannys! Som violen
Slår blyg det blida ögat upp mot solen,
När nyss sitt intåg gjort den unga vår,
Så vårligt blid, så doftande och fager,
Din sång kom hit belyst af morgondager,
Att mildt förljufva seklets första år.
När du en yngling bjöd din nektar dricka,
Ack, »gärna», gärna såg det då »hans flicka»
Ty kysk och ren hos dig är nöjets blick
Och din mænad har gratiens jungfruskick,
Och om du »Menskans anlete» beskrifver,
Det, som din diktnings, strax en ängels blifver.

Men klädd i tempeljungfruns sida kläder
Till diktens högkor Sveriges sångmö träder,
Då Davids harpa strängas af Wallin.
Den stämman bryter hårda hjärtans reglar,
Den blicken djupa andevärldar speglar
Och dunkla åskmoln skugga denna min.
Rhetorisk, praktfull talarns svada klingar,
Men all den bundna känslan tager vingar
Först då, när denna röst af obräckt malm
På sångens språk i en odödlig psalm
Den längtan tolkar, som hvar stund sig öker:
»Hvar är den vän, som öfverallt jag söker?»

En romarsjäl, men en profet tillika!
Hans styrka var det höga, tankerika,
En värdighet, som älskar praktens skrud.
Och dock hur ljuf, hur vemodsfull är sången,
Djupt ur ett stort, ett sorgset hjärta gången,
Som kännt, att allt är litet inför Gud
Och trånar hem i tempelhymn och böner,
Som invid Babels elfvar Juda söner!
Ännu i lifvets sista aftonstund
En sång rann upp ur detta hjärtas grund,
En himmelsk ros med törnesmyckad stängel
Och dunkel färg: dess namn var »Dödens Ängel».

Valkyrian åter kom med ljusblått öga,
Med sinnet fullt af forntidsminnen höga,
Om armen bar hon runoristad ring,
Där lästes kampens, hjältebragdens runa,
Hvars innebörd blef tolkad i Iduna
Af Rääf och Geijer, af Tegnér och Ling.
Till stämma samlas än i höga norden
De ädle Göter, hornen gå kring borden,
Och Islands sagoskrifter vecklas opp,
Hvart hjärta fylls af tillförsikt och hopp.
Det land, som Finland mist, i egna bygder
Skall vinna land igen med forntidsdygder.

Hvem känner ej, hvem har ej sett betagen
Just dessa strålande valkyriedragen
I dikt och sångarlynne hos Tegnér?
Ett trotsigt sköldmötycke sången eger,
Är evig längtan ej, men »evig seger»,
I ögat mod, på kinden helsa ler.
Bland björkars stammar fågelskaran qvittrar,
På lösta böljor solens stråle glittrar,
Och under natten, hög och allvarsam,
På fästet åker Carlavagnen fram,
Ty i hans sång oss natt och dag förtjusa,
Ej med det dunkla, med det evigt ljusa.

Men om hos honom lag än ljuset stiftar,
Hur rikt, hur nyckfullt, underbart det skiftar
Som vår natur, som folkets lynne gör!
Den korta sommarn, vinterns norrskensdager,
En sorglöshet, som lifvet lekfullt tager,
Ett hemligt vemod, som vårt lugn förstör,
Den ärfda vikingshåg, som slår på svärden
Och bryter väg och ville trotsa världen
Och håller knappt om egen boning vård,
Men trånar hemligt hän till Miklagård,
Ett lif, som segrar lätt, men lätt ock sviktar,
Vår störste skald i sina sånger biktar.

Han slösar gull, hvart ord af strålar blänker,
Som konung Karl det gjort, han kronor skänker:
Han är för rik, att akta stort derpå.
Hans största konst det var att fast förlika
Det äkta fosterländska, det antika:
I dikten annars söndras lätt de två.
I denna konst han ensam stämmer möte
Med Hermanns store skald, Olympiern Goethe;
I Frithiof, som kring världen gjort sin rund,
Gör Hellas först med Nordens folk förbund,
Och Sveriges dikt blef derför med den sången
Europas dikt för allra första gången.

Nu hördes åter folkets stämma tala,
Ty folkets visa, länge söfd i dvala,
Slog åter upp ett trofast ögonpar,
Och »djupt i hafvet på demantehällen»
Melodiskt ljöd i klara stjärneqvällen,
Men vill du veta, hvem befriarn var?
Afzelius gick till öfvergifna lunden,
Där folkets dikt i glömskans sömn låg bunden,
Hon väcktes upp vid sagoharpans klang,
Med väppling prydd och blåklint, upp hon sprang,
Och »liten Karin» lyste som en stjärna
Och bergakungen brann för jordens tärna.

Af visans oskuldsfulla ljud betagen,
Dess inre väsen Geijer ställt i dagen,
Och i hans egen sång dess åder finns.
Tre kronor bar han, drott i trenne riken,
I häfdens verld, i tankens, i musiken,
Och skaldekonsten var hans lydprovins.
Han genomforskat Schellings tankevärldar,
Hans »Viking» seglat öfver diktens fjärdar,
Hans melodier, barn af svensk natur,
Oss bringa doft af nattviol och fur,
Men af bedrifter störst var dock bedriften
Att kärnfullt teckna Svenska häfdens skiften.

I form så sammanträngd, så full och mäktig,
Att tanken tycks med dolda tankar dräktig,
Han Svea rikes häfd i stenstil skref.
Hvad ej hans tid än hunnit genomspana
Han egde siarns stora konst att ana,
Och profetia hans historia blef.
I korta satser talets böljor stupa,
De synas mörka och de äro djupa,
De tala ständigt om en blick, som gått
Till tingens botten, ej till ytan blott,
Och ingen härmar dem, om än han ville:
Ty här var skildrarn skald och forskarn snille.

Hos Ling ett norrsken glimmar öfver svärden,
Hans typ var Thor, hans sällskap Asavärlden,
Hans lif var bragd, hans dikt en idrott var.
Men huru skön än Balder är, den hvite,
Vår Vanadis blir aldrig Aphrodite
Och nordens saga Greklands mått ej har.
Dock, om du Tirfings skald än formlös finner,
O märk lyriken, som på djupet brinner,
Lik heta källan nära Heklas is,
Beundra lifvet, lefdt på hjältevis!
Håll bautastenen kär vid Brunnsviksstranden,
Där siste barden hvilar trötte anden!

Men diktens värld har många skilda riken,
Och ett bland dem, den djupa romantiken,
Till furste tidigt korat Atterbom.
Till strids han gick mot diktens äldre svanor,
I stormen fladdrade hans korstågsfanor,
Som vigts i riddarsagans helgedom.
I later lejon och till håg en dufva,
Ej i det djärfva stor, men i det ljufva,
Till sångarkrig i lifvets unga maj
Han förde Wartburgs härar mot Versailles,
Förgrep sig stundom i sin strids förvirring,
Men var ett älskvärdt barn i hvarje irring.

Och slutligt dämpas fejdens hela vimmel,
I djupblå färg står klarnad lifvets himmel,
Och harpotoner susa öfver sjö,
I skogens grönska »Fågel Blå» hörs klaga,
Och menskohjärtats underbara saga
Blir Astolfs saga på Felicias ö.
På mystisk äng, där andesången ljudar,
De fagra »Blommor» stå i skära skrudar,
I »Siare och skalder», vis och blid,
Han rättar domar från sin ungdoms tid,
Ett pantheon för upp, som ej skall ramla —
Och »nya skolan flyttar i den gamla».

Men hvem var medlarn i den vittra striden?
Ett lyckans skötebarn, en vän af friden,
I kungens salar känd, i diktens lund,
Den ädle minnestecknarn, mån att värna
Från nedergång och fall hvar misskänd stjärna,
Den kraft som sammanhöll vår taffelrund,
Chariters älskling, stöd för vitterheten, .
Den sista typ oss gaf urbaniteten,
Mæcenas-Beskow, han, hvars ädla hand
Knöt bäst och ypperst hvart försoningsband,
Till samma tempel blomstersångarn förde,
Emot hvars mur han förr sin stridsvagn körde.

Men ljuf som månens sken på öde borgen,
Ej tom som jordens fröjd, men djup som sorgen
Är sången som Stagnelius sjungit har.
Ett häkte jorden är, och fallna sinnen
Begråta där en flyktad oskulds minnen,
Ett saligt fordom, Edens gyllne dar.
Ack, värst af hjärtfel är att ha ett hjärta,
Och hans var fullt al en omätlig smärta,
Men ock af diktens rika rhengulds-skatt.
Hans lif var sång, hans sång en stjärnenatt,
Hvars stjärnor speglas i de djupa flöden,
Som ha till källor Kärleken och Döden.

Hur skulle han ej prydt den vittra ringen!
Men ack, den sjuke svanen lyfte vingen
Till plötslig flykt, ej trettiårig än.
Hans minne dör ej. Märk i andestunden,
Hur Sarons liljor dofta starkt i lunden
Och Anima har samspråk med sin vän!
Kring fjällens branter hans »Bacchanter» dansa,
Och än, »när qvällens gullmoln fästet kransa»,
Den »bladbekrönte näcken» gigan rör,
Ur Riddartornet klagans suck man hör,
Och full af frid, fast klädd i fångens kedja,
Perpetua lär sin späde son att bedja.

Melodiskt sköna, fina, siltverklara,
Som uågon dikt från hofvet i Ferrara,
Nicanders sånger mer ha klang än glöd,
Hesperisk frukt oss ge hans »Hesperider»,
Han sjunger Enzios kärlek, Enzios strider,
Men sångens pris han tog med »Tassos död».
Vitalis hårdhändt med sin smärta leker,
Hans humor agar qvalet, ej det smeker,
Hans håg är manlig, arm, om du så vill,
Men med det armod, som hör norden till
Och har sin kyska fägring och kan fråga:
»Hvi skulle jag ej möta glad min plåga?»

I Almqvists trädgård blommar törnroslifvet,
»Fall ned och tillbed» står på porten skrifvet,
Ett dunkelt kunskapsträd fins innanför.
Hvad trollska ljud på rymdens vågor gunga!
Hör, svarta foglar djupa visor sjunga,
Som klinga nyckfullt: »hvad du vill, du bör».
Fantastiskt, rikt ett jaktslott göms bland snåren,
Du längtar dit, men lätt du tappar spåren,
Du går ditin och mister sinnets ro,
Men dåras snart af Richard Furumo,
Som sagor täljer skönt i nattlig timma,
När genom fönstren spejar månens strimma.

Med diktens lek så väl som chifferklaven
Förtrogen, helst bland böckers mängd begrafven,
Satt Brinkman, kunnig gäst i »Snillets värld».
I tusen bref han rosor gaf åt Stella,
Till tidsfördrif han drack ur sångens källa,
En vitter världsman och en smakfull lärd.
För Sveriges prosastil blef Järtas normen,
Han skref för stat och språk regeringsformen,
Hans herrskarlynne bar antika drag,
För hopens gunst han svek ej pliktens lag,
Sitt hjärtas adelskap ej bort han lade —
Blef lynnet mörkt, det mörkret blixtar hade.

Sin lyckas smed, en högsint slaf af fliten,
Med själ så fast som Sveaborgsgraniten,
Till statens värf och höjder gick Wirsén,
Och Skogman, snillet med den klara tanken,
Som redde Plinius ut så väl som banken,
Hans tvillingstjärna blef med lifligt sken.
Berzelii spira världens lärde lydde,
Och algens lif i hafvet Agardh tydde,

Till lynnet själf ett djupt och lättrördt haf,
Men Fries steg fram med rosenlindad staf
Att tolka blommans lif och blommans lagar,
Och i hans stil oss hennes doft behagar.

Valerius sjöng än under silfverhåren
De glada visor, dem i lefnadsvåren
Han strödde rikligt kring för land och stad;
En målsman för ett gånget sångarsläkte
I skämtets glas han vishetsdrycker räckte,
Quiritiskt värdig och Sokratiskt glad.
För helig oskuld, hemmens tro och ära
Till svärd grep Hwasser, vred på dagens lära,
Till lynnet djup, men som en yngling varm,
På snille rik och ädel i sin harm.
I läkarns kall han menskovännens röjde,
Sin ungdomsskaras håg mot skyn han höjde.

Med episk kraft, som än ej grummel störde,
Till häfdens sal Fryxell de unge förde,
Af andakt full man stod och hörde på:
Vi voro själfva med i Lützens dimma,
Vi sågo fältherrn dö i segerns timma
Och gula gardet mejas och det blå. —
Den kyrka, Gud sig byggt i nordanskogen,
Har Reuterdahl oss skildrat, from och trogen,
En tålig lärd, i flit benediktin,
Som lagt sin visdomsskatt i konstlöst skrin.
Om stilen hade tyngd, som mången sade,
Hans rika inre guldets tyngd ock hade.

Sin »Noachs ark» parodiskt Fahlerantz timrar,
Af skämtets fosforsken dess virke skimrar,
En ordlek står i hvarje vrå på lur,
I bjärt fyrverkeri sarkasmen fräser,
Sublimt pedantisk Japhet föreläser
Som pedagog för uppmärksamma djur.
Satiren arkens roder styr på färden,
Besatta infall som besättning bär den,
De äro tankens barn med fantasin
Och fått i nöddop stänk af humorns vin,
Men deras blickar faderns skärpa röja
Och skymmas ej af moderns vemodsslöja.

En glad idyll bland gamla Djurgårdsekar
I Dahlgrens diktning firar ystra lekar,
Ett Stockholmsbarn hans lätta visa är,
Hon älskar staden vid de dubbla sjöar,
Hon gästar gärna ljusa Mälar-öar
Och ger förmätna »rosenfester» där.
Till norden Hagberg Shakespears hjältar förde,
På svenska nu man Hamlet bikta hörde
Sin visdomsrika, malörtsmängda sorg,
Man stormen rasa såg i Macbeths borg,
Till minsta drag ett snille återgifvit
Hvad världens största sångarsnille skrifvit.

Det språk, hvars vård oss Gustaf anförtrodde,
Där majestät och kraft af ålder bodde,
Sin inre lag för Rydqvist biktat har.
Det sköna skiftar som på ängen gräsen,
Den lugne Grubbe såg dess inre väsen
Med tänkarns blick, omutlig fast och klar.
Men djupast trängde nordens vishetslära
När Sveriges Plato, fosterlandets ära,
Till eviga idéers sanna värld
Sin ungdom ledde långt från sken och flärd.
Han var ej vår — den vise själf sig gömmer —
Men ej på minnets fest hans bragd man glömmer.

Bak humorns irisbåge gömmes solen.
En humorist ännu på predikstolen
Thomander stod, men djupt allvarlig dock.
I talets gåfva stor, när helst han ville,
Och till gestalten väldig som till snille,
Sin Luther höll han kär, men Byron ock.
Hans själfsvåld sände gnistrande raketer,
Men i hans själ Guds rikes hemligheter
Sin boning egde likafullt ändå:
För den, som ser, hur tingen äro små,
Hur tomt och anspråksfullt allt jordiskt nöje,
Försmälta skämt och vishet, gråt och löje.

Den gyllne lyran brast, Tegnér var gången,
Men tystnad ej den fosterländska sången:
Romansen ljöd: »Hvi suckar det i skog?»
Din skald, Angelika, på grafven lade
Den skönsta blomma nordens sommar hade,
När i dess djup hans hjärtas sommar dog.
I strofer, klingande som smidda lansar,
En annan skald står fram i hjälm och pansar,
Men blid, som vågens sorl i Sorgas dal,
Din stämma ljöd, o nordens provençal,
Som sist gick bort och andra stranden hunnit
Och Frithiofsskaldens dotter återfunnit!

Så för vår syn de höga skuggor glidit,
Allvarligt manande, förbi de skridit,
Och visarn nått till tolf på seklets ur.
Vi Gustafs minne främst med lagrar hölja,
Som resa ville här vid Mälarns bölja
Åt smak och snille en orubblig mur.
Han gaf oss allt, sitt hjärta huld han skänkte,
I krig, i fara än på oss han tänkte,
Han nalkas nu, då sekeltimmen slår,
En lätt Apollobild med pudradt hår,
Och spörjer hög om än vår krets förvaltar
På fädrens vis sin tjenst vid diktens altar.

Hvad är vårt svar? Som tiden vexlar sången!
Du vet, o kung, din Leopold är gången,
Men hög och stark Tegnér hans spira tog.
Din Kellgren gick, din blide Oxenstierna,
Franzénska dikten kom, en dalens tärna,
Wallin med vigda händer harpan slog.
Vår egen tid med slam af tusen frågor
För sångens svanor grumlar diktens vågor,
Men helt förstummas än ej lyrans ton —
Och i din egen borg, vid Gustafs tron
Sitt hem än talets konst och sångens bygga,
Och diktens söner dit, som förr, sig trygga.

Ditt sångförbund ibland väl klandradt blifvit,
De regler stränga synts, som där man skrifvit,
Och trång den port, som för till kretsen in,
— Och dock hur gästfritt var ej hemmets sköte!
Felicias skald och Odens stämma möte
I minnets sal, hvars första sköld är din.
Det ljufva som det djärfva högt vi prisa,
Det låga endast vi, som förr, förvisa,
Ty offrarn nalkas skall i snöhvit skrud
Till konstens altar och till sångens Gud,
Vid helig eld den fackla tändts, som räckes
Från man till man och ej af tiden släckes.

---

---