Vintergrönt/Prolog
| ← Edvard Bäckström |
|
Sång vid Svenska Akademiens hundraårsfest → |
Prolog
vid öppnandet af bazaren för insamlande af medel
till ett fattigsjukhus i Sköfde, afsedt för
sjuke inom länet.
Det är så mycket, som vill skilja sinnen,
Så mycken söndring, som vill störa frid;
Det ungas drömmar och det gamlas minnen,
Hvar helst man blickar, rusta sig till strid.
Hvem är du, milda ängel, som förenar
De många bröst, som hatet sprängt isär,
Du makt, som ej befalla vill, men tjenar,
Och ej ett gissel, men en lilja bär,
Och tistlar ej men säd sår ut på vreten?
Dig Gud har sändt, du är — Barmhertigheten.
Så mycken söndring, som vill störa frid;
Det ungas drömmar och det gamlas minnen,
Hvar helst man blickar, rusta sig till strid.
Hvem är du, milda ängel, som förenar
De många bröst, som hatet sprängt isär,
Du makt, som ej befalla vill, men tjenar,
Och ej ett gissel, men en lilja bär,
Och tistlar ej men säd sår ut på vreten?
Dig Gud har sändt, du är — Barmhertigheten.
Föreningsbandet du åt alla räcker,
Dess purpurfärg försoning innebär.
Från jord till himmel det sig vänligt sträcker
Och vid Allfaders tron det fästadt är.
Det är ett band af kärlek, ej en boja,
Ty det befriar när det binda får,
Förbinder hjärtan, så i slott som koja,
Förbinder hjärtats eller kroppens sår,
Det är ett band af kärlekshjälp och böner
Och det vill ena jordens alla söner.
Barmhertigheten ej förvetet spörjer
Om världsåsigt, om mening och parti,
Blott en dess tanke är: vår nästa sörjer,
Vår broder lider, han skall hulpen bli!
Då domnar för en stund allt kif som splittrar
Vårt underbart upprörda tidehvarf,
Då mildras allt det vilda, som förbittrar,
Blott lidandet är qvar, vårt släktes arf,
Det blickar upp med vemod i sitt öga,
Och splitet faller vid dess syn till föga.
Om världsåsigt, om mening och parti,
Blott en dess tanke är: vår nästa sörjer,
Vår broder lider, han skall hulpen bli!
Då domnar för en stund allt kif som splittrar
Vårt underbart upprörda tidehvarf,
Då mildras allt det vilda, som förbittrar,
Blott lidandet är qvar, vårt släktes arf,
Det blickar upp med vemod i sitt öga,
Och splitet faller vid dess syn till föga.
Vi lida alla. En gemensam klagan
Till himlens loft går upp från världen all,
Ty det bor sanning i den helga sagan
Om flyktad oskuld och gemensamt fall.
Vi lida alla. Masken blomman gnager,
Men, ack, den gnager äfven ekens stam,
Och smittans vind, som genom rymden drager,
Den drager ock i menskohjärtan fram.
Vi lida alla, ingen lider ensam,
Men därför vare kärleken gemensam!
Och om enhvar än skugga bär på pannan,
Dess mörker dock ej lika deladt blef,
Mer djupt, mer allvarsamt hos en och annan
Det yttre qvalet sorgemärket skref.
Du, som ej trycks af fattigdomen neder,
Du, som ej släpar tungt en tiggarstaf,
Du, som ej kännt i sjukdomstärda leder
En skälfva bådande en nära graf,
Statt upp och hjälp, när suck och jämmer ljuder,
Statt upp, ty tacksamhet mot Gud det bjuder!
Dess mörker dock ej lika deladt blef,
Mer djupt, mer allvarsamt hos en och annan
Det yttre qvalet sorgemärket skref.
Du, som ej trycks af fattigdomen neder,
Du, som ej släpar tungt en tiggarstaf,
Du, som ej kännt i sjukdomstärda leder
En skälfva bådande en nära graf,
Statt upp och hjälp, när suck och jämmer ljuder,
Statt upp, ty tacksamhet mot Gud det bjuder!
Han låter än dig verka utan hinder,
Han låter än dig nyttans fält beså,
Än ha ej blekts de helsofulla kinder
Hos älskad maka eller ljufva små.
Ack, när du ser de oskuldsfullas dansar,
När aftonlampan lyser hemmets värld,
När fridens genius dina Larer kransar,
När rörd du står vid flickans hufvudgärd,
Som somnat nöjd med dockan vid sin sida —
O tänk: en skuld jag har till dem som lida!
Och I, som själfve frälsts från plågans läger,
Där himlens hand den sjuke håller böjd,
Och kännt hur ljuft det känns, när helsan säger:
Vak upp igen till lifvets kamp och fröjd,
Och I, som kanske fått ett högre minne,
Ett minne mer än andra minnen skönt,
En sorg, som varit efter Herrens sinne
Och därför blef med fridens palm bekrönt —
Barmhertige mot nöden dubbelt varen,
Ty er barmhertighet är vederfaren!
Där himlens hand den sjuke håller böjd,
Och kännt hur ljuft det känns, när helsan säger:
Vak upp igen till lifvets kamp och fröjd,
Och I, som kanske fått ett högre minne,
Ett minne mer än andra minnen skönt,
En sorg, som varit efter Herrens sinne
Och därför blef med fridens palm bekrönt —
Barmhertige mot nöden dubbelt varen,
Ty er barmhertighet är vederfaren!
Ett ord har ställts till den, som sig förbarmar,
Att honom ock skall ske barmhertighet,
En evig kärlek räcker fadersarmar
Åt den, som älska, den, som hjälpa vet.
Ty fast det goda ej för lönen göres,
Fast usel är hvar jordisk hjälp och svag,
Fast all vår sträfvan jämt af brister störes
Och allt vårt nit bär skröplighetens drag,
Vi fått ett löfte dock, som stjärnlikt brinner:
Barmhertig var, barmhertighet du finner!
Och tron mig, ej åt våldet, ej åt styrkan
Skall seger slutligt skänkas ofvanfrån!
Allt storhetssmicker dör, all snilledyrkan,
Till sist för glorian från Marias son.
Det djärfva ej, det milda blott, det ljufva
Skall bryta sist för ljusets sak en ban,
Det var ej örnen, nej, det var en dufva,
Som steg en gång till Mästarn vid Jordan, i
Och ned hon skall på tidens vågor sväfva
När allt vill brista och när allt tycks bäfva.
Skall seger slutligt skänkas ofvanfrån!
Allt storhetssmicker dör, all snilledyrkan,
Till sist för glorian från Marias son.
Det djärfva ej, det milda blott, det ljufva
Skall bryta sist för ljusets sak en ban,
Det var ej örnen, nej, det var en dufva,
Som steg en gång till Mästarn vid Jordan, i
Och ned hon skall på tidens vågor sväfva
När allt vill brista och när allt tycks bäfva.
I stilla dufvosinnen, menskovänner,
Till er vi vädja, er om hjälp vi be,
När nu det gäller lindra qval, som bränner,
Och hem åt sjuka, stöd åt arma ge.
Ur vintrar kärlek mäktar skapa vårar
Och trolla fram ur kryckan fridens palm,
Till pärlesmycken byta sorgens tårar
Och smärtans suck i tacksamhetens psalm,
En rosengård i ödemark plantera
Och änglar omedvetet härbergera.
En gång en hjälte, säger Spaniens sägen,
Den store Cid, all kristenhetens hopp,
En öfvergifven sjukling fann på vägen
Och tog den arme till sin boning opp.
Han i sin bädd den frusne nederlade,
Som då stod upp med blick odödligt klar,
Med hvita vingar och högtidligt sade:
»Ett himlens helgon nu du vårdat har,
En Guds martyr, som Edens krona eger,
Ditt svärd skall därför följas jämt af seger.»
Den store Cid, all kristenhetens hopp,
En öfvergifven sjukling fann på vägen
Och tog den arme till sin boning opp.
Han i sin bädd den frusne nederlade,
Som då stod upp med blick odödligt klar,
Med hvita vingar och högtidligt sade:
»Ett himlens helgon nu du vårdat har,
En Guds martyr, som Edens krona eger,
Ditt svärd skall därför följas jämt af seger.»