Waverley/Kap 02
| ← 1. Inledning |
|
3. Uppfostran → |
ANDRA KAPITLET.
Waverley-Honour. — En återblick.
Det var således för sextio år sedan, som Edward Waverley, hjelten i efterföljande historia, tog afsked af sin familj för att infinna sig vid det dragonregemente, der han nyss blifvit utnämnd till officer. Det var en sorglig dag på Waverley-Honour, då den unge krigaren skildes från sin gamla onkel, sir Everard, hvilken älskade honom som en son, och till hvars titel och egendom han var presumtiv arfvinge. Skiljaktiga politiska åsigter hade tidigt aflägsnat baroneten från hans yngre broder, Richard Waverley, vår hjeltes fader. Sir Everard hade af sina förfider ärft hela raden af de toryistiska och högkyrkliga tycken och fördomar, som utmärkt Waverleyska familjen allt sedan det stora inbördes kriget. Richard deremot, som var tio år yngre, såg sig inskränkt till en yngre broders torftiga lott och väntade sig hvarken anseende eller fördel af att spela rollen af Will Wimble. Han insåg tidigt, att han för att lyckas i lifvets kappränning borde medföra så liten packning som möjligt. Målare tala om svårigheten att i samma ansigte uttrycka tillvaron af flere samtidiga passioner, och lika svårt måste det vara för moralisten att särskilja de olika bevekelsegrunder, som förena sig om att bestämma våra handlingar. Richard Waverley läste och blef öfvertygad, både af historien och sunda förnuftet, att, för att tala med den gamla visan.
»Passiv lydnad är helt lätt»,
men förnuftet skulle måhända varit ur stånd att borttaga bördsfördomen, om Richard kunnat ana, att sir Everard skulle taga en obesvarad ungdomskärlek så djupt, att han vid sjuttiotvå års ålder ännu var ungkarl. Den om än aldrig så aflägsna utsigten att få ärfva skulle i sådant fall förmått honom att framsläpa större delen af sitt lif som »master Richard vid herregården, baronetens broder», i hopp att innan dess slut blifva utmärkt som sir Richard Waverley af Waverley-Honour, arftagare till en furstlig förmögenhet och till vidsträckta politiska förbindelser, hvilka skulle göra honom till den inflytelserikaste personen i grefskapet. Men en sådan tingens fullbordan var ej att förmoda vid Richards utträde i lifvet, då sir Everard var i sina bästa år och säker på att som friare blifva emottagen med öppna armar i nästan hvarje familj, vare sig att skönhet eller rikedom vore föremål för hans sträfvanden, och då hans snara giftermål var ett rykte, som regelbundet en gång om året väckte grannarnes intresse. Hans broder såg derför ingen annan utväg till oberoende än att lita på sina egna ansträngningar och antaga en politisk trosbekännelse, som vore bättre öfverensstämmande med både sundt förstånd och hans egna fördelar, än sir Everards ärftliga tro på högkyrkan och Stuartska huset. Han gjorde derför sin afsvärjelse i begynnelsen af sin bana och trädde ut i lifvet såsom en förklarad whig och anhängare af hannoveranska arfsföljden.
Den dåvarande ministèren bemödade sig på allt sätt att minska oppositionens falang. Den toryistiska högadeln, hvars glans berodde på återspeglingen af hofvets solsken, hade småningom försonat sig med den nya dynastien; men den rika engelska landtadeln, som, jemte mycket af sina forntida seder och af sin urgamla rättskaffenshet, äfven bibehållit en god del inrotade fördomar, höll sig i högdragen och trumpen opposition på afstånd och kastade mången blick af saknad och hopp mot Bois-le-Duc, Avignon och Italien[1]. Att vinna på sin sida en nära anhörig till en af dessa ståndaktiga och oböjliga motståndare, ansågs som ett medel att kunna erhålla flere proselyter, och derför fick Richard Waverley en andel af den ministeriella ynnesten, som mer än motsvarade hans talanger och politiska inflytande. Man upptäckte likväl snart, att han hade aktningsvärda anlag för allmänna ärenden, och sedan man underhandlat om hans första införande vid ministerns lever, gjorde han snabba framsteg. Sir Everard erfor af tidningarna, först att Richard Waverley, esquire, blifvit parlamentsledamot för den ministeriella köpingen Barterfaith; sedan, att Richard Waverley, esquire, till styrelsens förmån tagit en utmärkt del i debatten rörande tullbillen, och slutligen, att Richard Waverley, esquire, blifvit utnämnd till medlem af en bland de komitéer, hvarest nöjet att tjena fosterlandet är förknippadt med vissa materiela fördelar, hvilka, för att göra dem ännu angenämare, förekomma regelbundet en gång i qvartalet.
Ehuru dessa tilldragelser följde så tätt på hvarandra, att en af våra moderna tidningsredaktörers skarpsinnighet skulle förutsagt de båda sista, på samma gång han omtalade den första, kommo de likväl småningom och liksom droppvis öfver sir Everard, filtrerade genom den afkylande destillerkolfven i Dyers Veckobref; ty det torde i förbigående böra anmärkas, att i stället för dessa postvagnar, medelst hvilka hvarje handtverkare nu för tiden på sin sex-penny-klubb hvar enda afton ur tjugu hvarandra motsägande källor kan få erfara hufvudstadens gårdagsnyheter, posten då för tiden endast en gång i veckan medförde ett tidningsblad till Waverley-Honour, hvilket blad, sedan det tillfredsstält sir Everards, hans systers och hans åldrige hofmästares nyfikenhet, regelbundet öfversändes från slottet till prestgården, från prestgården till squire Stubbs på the Grange, från squiren till baronens förvaltare i dennes nätta hvita hus på heden, från förvaltaren till fogden och från denne genom en väldig krets af herrar och damer, af hvilkas hårda och grofva näfvar det gemenligen var slitet i stycken inom en månad efter dess ankomst.
Denna långsamma nyhetsföljd var uti nu ifrågavarande fall ganska fördelaktig för Richard Waverley; ty hade totalsumman af hans ofantliga förbrytelser på en gång nått sir Everards öra, är det föga tvifvel underkastadt, att den nya komitéledamoten skulle haft föga skäl att berömma sig af framgången af sin politik. Ehuru den mildaste bland menniskor, var baroneten ej utan sina ömtåliga sidor och hade blifvit djupt sårad af sin broders beteende. Waverleygodset var ej bundet af något fideikommissbref — ty det hade aldrig kunnat falla någon af dess forna egare in, att en af hans ättlingar skulle kunna göra sig skyldig till någon så oerhörd förbrytelse som den, hvarför Dyers Veckobref anklagat Richard — och om det också varit det, torde innehafvarens giftermål gifvit dödsstöten åt en sidoarfvinges utsigter. Dessa olika föreställningar sväfvade genom sir Everards hufvud, ehuru utan att framkalla något bestämdt beslut.
Han granskade sitt stamträd, som, prydt med månget sinnebildligt tecken af ärofull hjeltebragd, hängde på den väl bonade panelningen i hans sal. Sir Hildebrand Waverleys närmaste ättlingar, i händelse några sådana ej skulle finnas efter hans äldsta son, Wilfred, som endast representerades af sir Everard och dennes bror, voro, som denna hedervärda förteckning underrättade honom, och som han sjelf äfven ganska väl visste, Waverleys på Highley-Park, med hvilka familjens hufvudgren afbrutit allt umgänge allt sedan den stora processen år 1670. Denna vanslägtade gren hade begått en ytterligare förbrytelse emot hufvudmannen och ursprunget till deras adelskap genom sin representants giftermål med Judith Bradshawe, arftagerska till Oliver Bradshawe till Highley-Park, hvars vapen, det samma som kungamördaren Bradshawes, de fogat till Waverley-familjens urgamla vapensköld. Dessa förgripelser hade likväl i häftigheten af hans förtrytelse försvunnit ur sir Everards hogkomst, och hade advokat Clippurse, som med ett ridande bud blifvit efterskickad, blott kommit en timme förr, torde han haft förmånen att få uppsätta ett nytt förordnande rörande herregodset Waverley-Honour med dess underlydande. Men en timmes lugn öfverläggning är en vigtig sak, då den användes till att öfverväga de ömsesidiga olägenheterna af tvenne åtgärder, af hvilka vi inom oss ej hysa särdeles förkärlek för någondera. Advokat Clippurse fann sin gynnare försänkt i djupa funderingar och han var för uppfyld af vördnad för att störa dessa på annat sätt än genom att framtaga sitt läderskriftyg och papper, till tecken att han vore färdig att nedskrifva hans nåds befallningar. Men äfven denna obetydliga manöver satte sir Everard i förlägenhet, emedan han tog den som en förebråelse emot sin egen obeslutsamhet. Han såg på lagkarlen, liksom han haft lust att uttala sitt fiat, då solen, framträdande bakom ett moln, kastade sitt mildrade ljus genom de färgade fönsterrutorna i det mörka kabinett, der de sutto. Baronetens öga, som kom att upplyftas vid det glänsande skenet, föll rakt på hjertskölden, hvilken bar samma devis, som hans stamfader sades hafva fört i slaget vid Hastings, nämligen valspråket sans tâche öfver trenne upprätt gående silfverhermeliner i blått fält. »Måtte vårt namn förr utplånas», tänkte sir Everard, »än denna gamla redliga symbol skulle förenas med ett förrädiskt Rundhufvuds[2] vanhederliga sköldemärke!»
Allt detta var verkan af en solglimt, som var nätt och jemt tillräcklig att lysa advokat Clippurse vid formerandet af hans penna; men pennan formerades förgifves. Juristen affärdades med tillsägelse att hålla sig färdig vid första kallelse.
Advokat Clippurses besök på slottet gaf anledning till många funderingar i den del af verlden, hvars medelpunkt utgjordes af Waverley-Honour; men de skarpsinnigare hufvudena i denna miniatyrverld spådde ännu värre följder för Richard Waverley af en annan tilldragelse, som timade kort efter hans affall. Detta var hvarken mer eller mindre, än att baroneten gjorde en utfart i sin sexspannsvagn med fyra betjenter i rika livréer för att aflägga ett längre besök hos en ädel pär af obefläckad härkomst, med ståndaktiga torygrundsatser och dessutom en lycklig far till sex ogifta, väluppfostrade döttrar. Sir Everards emottagande i denna familj vardt, som man lätt kan förstå, tillräckligt gynnsamt; men bland de sex unga fröknarna föll hans smak olyckligtvis på lady Emilia, den yngsta, som emottog hans uppmärksamhet med en förlägenhet, som på en gång visade, att hon ej vågade afböja den, och att den gjorde henne allting utom nöje. Sir Everard kunde ej undgå att märka någonting ovanligt i den återhållna sinnesrörelse, hon visade vid det närmande, han vågade; men på den kloka grefvinnans försäkran, att det blott var en naturlig följd af en tillbakadragen uppfostran, torde offret, såsom sannolikt händt i många dylika fall, blifvit fullbordadt, om ej en äldre syster haft nog mod att yppa för den rike friaren, att Emilias hjerta redan tillhörde en ung, fattig officer, som var nära beslägtad med dem. Sir Everard visade mycken sinnesrörelse vid denna underrättelse, på hvilken han fick bekräftelse vid ett enskildt samtal med den unga damen sjelf, som dervid visade den största farhoga för sin fars vrede. Hederskänsla och ädelmod voro ärftliga egenskaper inom den Waverleyska familjen. Med ett behag och en grannlagenhet, värdiga en romanhjelte, afstod sir Everard från sina anspråk på lady Emilias hand och hade äfven, före sin afresa från Blandeville-Castle, den skickligheten att aftvinga hennes far ett samtycke till hennes förening med föremålet för hennes val. Hvilka öfvertalningsgrunder han dervid använde äro ej riktigt kända; men strax efter denna underhandling steg den unge officeren inom armén med en hastighet, som vida öfverträffade den obeskyddade förtjenstens vanliga framsteg på befordringsbanan, ehuru, efter utseendet att döma, denna förtjenst var allt hvad han hade att förlita sig på.
Ehuru den stöt, sir Everard vid detta tillfälle erhöll, lindrades genom medvetandet af att hafva handlat manligt och ädelt, inverkade den likväl på hela hans tillkommande lif. Hans giftermålsbeslut hade blifvit fattadt i ett anfall af förtrytelse; frieribesväret passade ej synnerligt för den värdiga makligheten i hans vanor; han hade med knapp nöd undsluppit faran att gifta sig med en qvinna, som aldrig kunnat älska honom, och hans stolthet kunde ej finna sig särdeles smickrad af utgången på hans frieri, äfven om hans hjerta ej lidit något dervid. Resultatet af hela saken blef hans återkomst till Waverley-Honour, utan att hans ömhet kom att öfverflyttas på någon annan, i trots af suckarne och de smäktande blickarne af den sköna sqvallrerskan, hvilken af blott systerlig tillgifvenhet yppat för honom hemligheten af lady Emilias böjelse, och trots den tjenstaktiga moderns vinkar och påstötningar samt de högtidliga loftal, grefven efter hvarandra höll öfver sin första, andra, tredje, fjerde och femte dotters klokhet, förstånd och förträffliga hjerta. Minnet af detta misslyckade frieri var för sir Everard, som för så många andra blyga, stolta, känsliga och makliga män, en varning att ej i framtiden gagnlöst utsätta sig för en dylik plågsam förödmjukelse. Han fortfor att lefva på Waverley-Honour, på en gammal förnäm och rik engelsk godsegares vis. Hans syster, miss Rachel Waverley, gjorde les honneurs vid hans bord, och de blefvo efter hand en gammal ungkarl och en gammal fröken, de mildaste och välvilligaste bland det ogifta ståndets dyrkare.
Häftigheten af sir Everards förtrytelse emot hans broder var ej långlifvad; men, ehuru hans ovilja emot embetsmannen och anhängaren af whigpartiet var otillräcklig att egga honom till att vidtaga några verksamma mått och steg till men för Richards intresse, var den likväl stark nog att vidmakthålla kallsinnigheten mellan dem. Slumpen åstadkom slutligen ett förnyande af deras umgänge. Richard hade gift sig med ett ungt, förnämt fruntimmer, genom hvars familjeinflytande och förmögenhet han hoppades göra snabbare framsteg på sin bana. Genom henne blef han äfven egare af en större egendom några mil från Waverley-Honour.
Lille Edward, hjelten i vår berättelse, var deras enda barn och gick då på sitt femte år. Det hände, att sedan barnet med dess sköterska en morgon gått ungefär en fjerdingsväg från allén till faderns egendom, Brere-wood Lodge, en vagn, förspänd med sex ståtliga, långsvansade, svarta hästar och prydd med så mycket bildbuggeriarbete och förgyllning, som skulle hedrat en lord-mayors, tilldrog sig deras uppmärksamhet. Den väntade på egaren, som uppehöll sig ett stycke derifrån för att bese fortgången med byggandet af ett halffärdigt arrendatorshus. Jag vet ej, om gossens sköterska var en walesiska eller skottska, eller på hvad sätt han kom att förknippa en vapensköld, prydd med tre hermeliner, med föreställningen om personlig tillhörighet; men han varseblef ej förr denna familjesinnebild, än han stod fast vid att påstå sin rätt till det lysande ekipaget, hvarpå den prunkade. Baroneten återkom, medan barnpigan förgäfves sökte förmå gossen att afstå från sin föresats att tillegna sig den förgylda vagnen med dess sex hästar. Mötet skedde i en lycklig stund för Edward; ty hans farbroder hade nyss med en känsla, som liknade afund, betraktat de knubbiga pojkar, som tillhörde den raske landtmannen, hvars hus han höll på att låta uppbygga, då Försynen tycktes förläna honom just det föremål, som var bäst beräknadt att fylla tomheten i hans förhoppningar och hans ömhet, nämligen den trindlagda, rosenkindade keruben framför honom, som hade hans drag och hans namn och som medelst ett band, hvilket sir Everard ansåg lika heligt som sjelfva Strumpebandet[3], egde ett ärftligt anspråk på hans kärlek och beskydd. Barnet och dess följeslagerska hemskickades i vagnen till Brere-wood Lodge, jemte en helsning, som för Richard Waverley öppnade dörren till försoning med hans äldre broder. Deras umgänge fortfor likväl mera att hålla sig inom gränserna af en formlig artighet än antaga anstrykning af broderlig hjertlighet; men det var likväl tillräckligt för båda parternas önskningar. Sir Everard erhöll i det täta umgänget med sin lille brorson något, som skänkte hans bördsstolthet en försmak af nöjet öfver ättens fortbestånd och tillika gaf hans ömhet och välvilja rikligt tillfälle att visa sig. Hvad Richard Waverley beträffade, såg han i den växande tillgifvenheten mellan farbror och brorson ett medel att tillförsäkra sin son, om ej sig sjelf, arfsrätten till stamgodset, hvilken arfsrätt, enligt hvad han insåg, snarare skulle blottställas än befordras genom något försök från hans sida att knyta en värmare förbindelse med en man af sir Everards vanor och åsigter.
Genom en tyst öfverenskommelse fick lille Edward således tillåtelse att tillbringa större delen af året på slottet, och han tycktes stå i samma förtroliga förhållande till båda familjerna, ehuru dessas umgänge eljest inskränkte sig till formliga budskickningar och ännu formligare visiter. Gossens uppfostran leddes ömsom genom faderns och genom farbroderns smak och åsigter. Men mera härom i nästa kapitel.