←  18. Waverley fortsätter sin färd
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

19. Höfdingen och hans bostad
20. En högländsk fest  →


[ 146 ]

NITTONDE KAPITLET.
Höfdingen och hans bostad.

I början af sin historia om La Picara Justina Diez — hvilken, i förbigående sagdt, är en af de sällsyntaste böcker i hela spanska literaturen — beklagar den sinnrike licentiaten Francisco de Ubeda sig öfver, att ett hårstrå fastnat på hans penna, och begynner derpå, med mera vältalighet än sundt förstånd, en rörande klagan öfver detta nyttiga redskap; han förebrår det att vara en gåspenna. alldenstund gåsen är en fogel, ostadig till sin natur, såsom uppehållande sig ömsom i de tre elementen, vattnet, jorden och luften och följaktligen aldrig hållande sig stadigvarande vid någonting. Men jag bedyrar dig, käre läsare, att jag i denna sak är af en helt olika tanke med Francisco de Ubeda och anser det för min pennas gagneligaste egenskap, att den plötsligt kan vexla från skämt till allvar och från beskrifning eller samtal till karaktärsskildring. Om min penna derför ej visar sig hafva ärft några andra egenskaper af sin gåsmamma än hennes ombytlighet, så skall jag vara fullkomligt belåten, och jag föreställer mig, att ni, min värde vän, ej skall hafva någon anledning till missnöje. Från de högländska unga männens prat öfvergår jag derför till skildringen af deras höfdings karaktär. Det är en vigtig undersökning, och derför måste vi, liksom Dogberry, inte spara någon visdom.

Fergus Mac-Ivors stamfader hade, ungefär tre århundraden förut, gjort anspråk på att blifva erkänd som [ 147 ]höfding öfver den talrika och mäktiga clan, han tillhörde, och hvars namn det är obehöfligt att omnämna. Sedan han blifvit besegrad af en motståndare, som hade större rättvisa eller åtminstone större styrka på sin sida, flyttade han, lik en annan Æneas, jemte sina anhängare söderut för att söka nya boningsplatser. De Perthshireska Högländernas tillstånd gynnade hans afsigt. En mäktig baron i detta landskap hade nyligen blifvit högförrädare, och Ian — så var äfventyrarens namn — förenade sig med dem, som konungen utsändt för att tukta honom, och lemnade dervid så god tjenst, att han fick förläningsbref på baronens egendom, hvilken han och hans efterkommande sedermera bebodde. Han följde äfven konungen på ett krigståg till Englands bördiga trakter, der han så flitigt använde sina lediga stunder till att uppbära subsidier bland allmogen i Durham och Northumberland, att han vid sin återkomst var i stånd att uppbygga ett stentorn eller fäste, hvilket så högt beundrades af hans underlydande och grannar, att han, som dittills kallats Ian Mac-Ivor, eller Johan, Ivors son, dädanefter både i sånger och slägtregister utmärktes med den höga titeln af Ian nan Chaistel, eller Johan af Tornet. Denne ryktbare mans afkomlingar voro så stolta öfver honom, att den regerande höfdingen alltid bar en titel, som angaf hans ursprung, nemligen Vich Ian Vohr, det vill säga Johan den stores son; sjelfva clanen benämndes Sliochd nan Ivor, Ivors stam, till åtskilnad från den clan, från hvilken den skilt sig.

Fergus' fader, den tionde i rätt nedstigande led från Joban af Tornet, hade med hjerta och hand inlåtit sig i 1715 års uppresning och tvangs att fly till Frankrike, sedan detta års försök till Stuartarnes återinsättande misslyckats. Lyckligare än många andra flyktingar, fick han en befattning i fransk tjenst och gifte sig i nämnda land med ett förnämt fruntimmer, med hvilket han hade två barn, Fergus och hans syster Flora. Den skotska egendomen hade blifvit indragen och utbjuden till salu, men återköptes för ett obetydligt pris i den unge egarens namn, hvilken i följd deraf nedsatte sig på sitt fädernegods. Det märktes snart, att han egde en ovanligt skarpsinnig, eldig och ärelysten karaktär, hvilken, allt efter som han blef närmare bekant med landets tillstånd, små[ 148 ]ningom antog en blandad och egendomlig färgton, en sådan som endast var möjlig för sextio år sedan.

Hade Fergus Mac-Ivor lefvat sextio år derförut, skulle han efter all sannolikhet saknat det förfinade sätt och den verldskännedom, han nu egde; och hade han lefvat sextio år senare, skulle hans äregirighet saknat den näring, som hans ställning nu erbjöd. Han var verkligen inom sin lilla krets en lika fullkomlig statsman, som Castruccio Castrucani sjelf. Han vinnlade sig om att bilägga alla de fejder och oenigheter, som ofta uppstodo bland andra claner i hans grannskap, så att han ofta blef en skiljedomare i deras tvister. Sin egen patriarkaliska makt sökte han befästa med hvarje kostnad, som hans förmögenhet tillät, och han anlitade sina tillgångar till det yttersta för att vidmakthålla denna råa, men slösande gästfrihet, som var en höfdings mest värderade egenskap. Af samma skäl öfverfylde han sin egendom med en mängd åboer, som visserligen voro tappra och krigiska, men i antal vida öfverstego dem, som jorden var beräknad att kunna underhålla. Dessa åboer bestodo förnämligast af hans egen clan, af hvilken ej en enda tilläts att lemna hans område, om han möjligen kunde hindra det. Men han underhöll dessutom många äfventyrare från moderstammen, hvilka öfvergåfvo en mindre krigisk, ehuru rikare höfding, för att hylla Fergus Mac-Ivor. Andra personer, som ej en gång kunde förebära detta skäl, antogos likväl till hans vasaller, och detta vägrades öfver hufvud taget icke någon, som, liksom Poins, var temligen flink i näfvarna och benägen att antaga Mac-Ivors namn.

Ett befäl, som han fick öfver ett af de frikompanier, hvilka regeringen upprättat för att bibehålla lugnet i Högländerna, satte honom i stånd att disciplinera denna styrka. Så länge han innehade denna befattning, uppträdde han med kraft och eftertryck och vidmakthöll mycken ordning inom det distrikt, som var öfverlemnadt åt hans uppsigt. Han lät sina vasaller i tur ingå vid hans kompani och tjena der en viss tid, hvarigenom de samtligen efter hand förvärfvade en allmän ingigt i den militäriska disciplinen. Det anmärktes, att han i sina fälttåg emot röfvarena till det yttersta utöfvade denna godtyckliga makt, hvilken, så länge lagenej hade fullt gäl[ 149 ]lande kraft i Högländerna, ansågs tillkomma de trupper, som voro inkallade för att understödja den. Han förfor till exempel med stor och misstänkt mildhet emot de fribytare, som på hans tillsägelse återlemnade hvad de röfvat och som erbjödo sig att personligen underkasta sig honom, medan han med oblidkelig stränghet förföljde, grep och uppoffrade åt rättvisan alla sådan partigängare, som vågade förakta hans varningar och befallningar. Om å andra sidan några rättsbetjenter, soldater eller andra dristade sig att, utan att anhålla om hans samtycke eller medverkan, förfölja tjufvar eller marodörer in på hans område, var ingenting säkrare, än att de råkade ut för något anmärkningsvärdt missöde eller nederlag, hvarvid Fergus Mac-lvor alltid var den förste att beklaga dem, och sedan han vänligt förebrått dem deras oförsigtighet, aldrig underlät att djupt beklaga landets laglösa tillstånd. Dessa klagovisor utestängde likväl ej misstankar, och sakerna framstäldes så för regeringen, att vår höfding beröfvades sitt militäriska befäl. Hurudana hans känslor vid detta tillfälle än voro, hade han den skickligheten att dölja hvarje spår till missnöje; men inom kort började den angränsande trakten erfara de svåra följderna af hans onåd. Donald Bean Lean och andra af hans klass, hvilkas plundringar dittills inskränkt sig till andra distrikt, tycktes nu hafva nedslagit sina bopålar på detta åt olyckan hemfallna gränsområde, och deras härjningar rönte föga motstånd, då höglandsadeln hufvudsakligen bestod af jakobiter, hvilka blifvit afväpnade. Detta tvang flere af invånarne att ingå öfverenskommelse om black-mail med Fergus Mac-Ivor, hvilket ej blott insatte honom till deras beskyddare och gaf honom stort inflytande vid alla deras öfverläggningar, utan äfven förskaffade honom tillgångar till upprätthållande af hans feodala gästfrihet, hvilken genom indragningen af hans sold eljest torde betydligt minskats.

Med sitt iakttagande af detta uppförande hade Fergus ett högre ändamål än att blott vara den förnämste mannen i sin nejd och att enväldigt herska öfver en liten clan. Alltifrån sin barndom hade han hängifvit sig åt den fördrifna konungafamiljens sak och intalat sig, ej blott att dess återinsättande vore nära för handen, utan äfven att de [ 150 ]personer. som bistått den samma, skulle upplyftas till rang och äreställen. Det var i denna afsigt, han sökte att sinsemellan försona högländarne och ökade sin egen styrka till det yttersta för att vara beredd på första gynnsamma tillfälle till resning. För detta ändamål sökte han äfven stå väl hos de närboende lågländska adelsmän, hvilka voro tillgifna den goda saken; och då han oförsigtigt råkat i oenighet med mr Bradwardine, som oaktadt sina egenheter var mycket aktad i landet, begagnade han sig af samma skäl af Donald Bean Leans ströftåg för att uppgöra tvisten på sätt vi sett. Några misstänkte likväl, att han uppmanat Donald till företaget för att bana vägen till en försoning, hvilken, antaget att så var fallet, kostade lairden af Bradwardine två goda mjölkkor. Detta nit för Stuartska huset återgäldades från dess sida med stora bevis på förtroende, med ett tillfälligt understöd af louisd'orer, med öfverflöd på vackra löften, och slutligen med ett pergament med ett vidfäst stort vaxsigill, hvilket pergament innehöll en grefvefullmakt, utfärdad af ingen ringare person än Jakob, den tredje konungen af detta namn i England och den åttonde i Skottland, till hans högt betrodde och högt älskade Fergus Mac-Ivor af Glennaquoich i grefskapet Perth och konungariket Skottland.

Med denna framtida grefvekrona glittrande för sina ögon, inlät sig Fergus djupt i denna olyckliga tidpunkts brefvexling och komplotter, och liksom alla dylika verksamma agenter försonade han lätt sitt samvete med vissa dåliga streck i sitt partis tjenst, från hvilka tilltag både heder och stolthet skulle afhållit honom, om hans uteslutande ändamål varit befrämjandet af hans egna personliga fördelar. Med denna insigt i en djerf, ärelysten och eldig, men på samma gång förslagen och ränkfull karaktär, återtaga vi den afslitna tråden af vår berättelse.

Höfdingen och hans gäst hade nu hunnit fram till herresätet Glennaquoich. Detta bestod af Ian nan Chaistels gamla boning, ett högt, fyrkantigt torn af klumpigt utseende, jemte en tillbyggnad, nämligen ett tvåvåningshus, som blifvit uppfördt af Fergus' farfader, då han återkom från det minnesvärda tåg, som man ännu under namn af Höglandståget erinrar sig i de vestra grefskapen. På [ 151 ]detta korståg emot whigpartiet och puritanerna i Ayrshire hade den tidens Vich Ian Vohr förmodligen varit lika lycklig som hans stamfader i att plundra Northumberland, och han lemnade derför äfven åt sina efterkommande en byggnad såsom ett minnesmärke af sin storhet.

Omkring huset, som stod på en kulle midt i en trång högländsk dal, märktes ingen af de anordningar för beqvämlighet, ännu mindre för trefnad och prydnad, som vanligen omgifva en herregårdsbyggnad. Ett par täppor, skilda från hvarandra genom stengärdesgårdar, voro den enda del af området, som var inhägnad; men för öfrigt framvisade de små åkerlappar, som lågo invid bäcken en mager korngröda, som var utsatt för beständiga plundringar af de hjordar af vilda hästar och svart boskap, som betade på de angränsande kullarne. Kreaturen sökte allt emellanåt göra ett ströftåg in på den uppodlade marken, hvilket afvärjdes genom ett halft dussin höglandspojkars vilda och missljudande skrik, der de sprungo omkring, som om de varit galna, och ropade hvar sin halfsvulten hund till sädens räddning. Litet längre uppåt dalen fans en liten skogsdunge af dverglika björkar; [ 152 ]kullarna voro höga och ljungbevuxna, men utan någon omvexling i sina former, så att hela utsigten snarare var vild och ödslig, än storartad och enslig. Men sådan den var, skulle ingen äkta ättling af Ian nan Chaistel velat utbyta sin egendom mot de ståtliga herresätena Stow eller Blenheim.

Utanför porten visade sig likväl en anblick, som kanske skulle gifvit den förste egaren af Blenheim större nöje, än de skönaste utsigterna på det gods, som skänktes honom af hans tacksamma fosterland. Det var nämligen omkring ett hundra fullständigt beväpnade högländare, vid hvilkas åsyn höfdingen gjorde en vårdslös ursäkt för Waverley. Han hade glömt, sade han, att han uppbådat några få af sin clan för att tillse, alt de voro i stånd att kunna beskydda landet och förekomma sådana tilldragelser, som den han med ledsnad hört hade händt baronen af Bradwardine. Kanske kapten Waverley önskade se dem genomgå en del af sin exercis, innan de hemförlofvades, tillade han.

Edward samtyckte, och karlarne utförde med snabbhet och noggrannhet några af de vanliga militäriska rörelserna. De sköto derefter i tur till måls och visade en utomordentlig färdighet i pistolens och muskötens handterande. De sigtade stående, sittande, lutande sig ned eller liggande, och träffade alltid den uppsatta skölden. Derefter fäktade de två och två med bredsvärd, och sedan de visat sin personliga skicklighet äfven på detta vapen, delade de sig i två hopar och framstälde en låtsad strid, hvarvid anfallet, flykten, förföljandet och hela förloppet af en häftig kamp utfördes efter den stora krigssäckpipans ljud.

På ett af höfdingen gifvet tecken upphörde skärmytslingen. Derpå anstäldes täflingslekar i springande, brottande, målkastningar och dylika kroppsöfningar, hvari denna feodalmilis utvecklade en otrolig snabbhet, styrka och vighet och uppfylde det af höfdingen dermed afsedda ändamålet att gifva Waverley en hög tanke om deras förtjenster som soldater samt om makten hos den man, som med en vink befalde öfver dem.

»Och huru stort är antalet af dylika tappra karlar, [ 153 ]som ha den lyckan att kalla er sin anförare?» frågade Waverley.

»I en god sak, och under en anförare, som den älskade, har Ivors stam sällan tågat i fält under fem hundra claymorer[1]. Men ni inser, kapten Waverley, att den för ungefär tjugu år sedan genomdrifna afväpningsakten gjort, att de numera ej kunna vara i ett fullt så rustadt skick, som i forna tider, och jag håller ej flere af min clan under vapen, än som behöfvas att försvara min egen eller mina vänners egendom, då ju landet är oroadt af sådana män, som er värd förliden natt, och emedan styrelsen, som borttagit andra försvarsmedel, måste tillåta, att vi försvara oss sjelfva.»

»Men med er styrka kunde ni snart förstöra eller undertrycka sådana röfvarband, som Donald Bean Leans.»

»Ja, det kunde jag visst, och min belöning blefve en befallning att aflemna de få bredsvärd, vi ännu ha qvar, till general Blakeney i Stirling, hvilket tyckes mig vore föga klokt handladt. — Men kom, kapten, pipornas ljud underrättar mig, att middagen är färdig. Låt mig få den äran att visa er vägen till min okonstlade boning.»


  1. Ett slags i Högländerna brukligt bredsvärd.