←  25. Nyheter från England
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

26. En förklaring
27. Rörande samma ämne  →


[ 202 ]

TJUGUSJETTE KAPITLET.
En förklaring.

Den vink, höfdingen framkastat rörande Flora, var ej oöfverlagd. Han hade med stort nöje varseblifvit Waverleys växande tillgifvenhet för hans syster och såg ej något annat hinder för deras förening, än den befattning, Waverleys fader hade inom ministeren, och Edwards egen tjenst vid Georg II:s armé. Dessa hinder voro nu undanröjda, och det på ett sätt, som åtminstone banade vägen för sonens anslutande till en annan öfverherre. I alla andra hänseenden vore partiet högst önskvärdt. Hans så högt älskade systers lycka och aktningsvärda utkomst tycktes vara betryggade genom den tillärnade förbindelsen, och hans hjerta svälde vid tanken på, huru mycket hans eget anseende skulle stiga i den exmonarks ögon, åt hvilken han egnat sin tjenst, genom en förening med en af dessa gamla mäktiga och rika engelska familjer af gammaldags ridderlig trohet, hvilkas slocknade tillgifvenhet för den Stuartska familjen det nu var af så mycken vigt för deras sak att söka återupplifva. Ej heller kunde Fergus se något hinder för en sådan plan. Waverleys böjelse var tydlig, och som han egde ett vackert utseende och hans smak tycktes öfverensstämma med Floras, väntade brodern sig inga svårigheter från hennes sida. Till följd af hans föreställningar om sin patriarkaliska makt samt de begrepp, han i Frankrike fått rörande qvinnors bortgiftande, skulle något motstånd från hans systers sida, så tillgifven honom [ 203 ]denna var, i sjelfva verket varit det sista hinder, han beräknat, äfven om partiet varit mindre önskvärdt.

Drifven af dessa känslor, förde höfdingen Waverley till miss Mac-Ivors rum, ej utan hopp att hans gästs nuvarande öfverretade sinnesstämning skulle gifva honom mod att göra ett kort slut på hvad Fergus kallade frieriets roman. De funno Flora jemte hennes trogna kammarjungfrur Una och Cathleen sysselsatta med att rusta i ordning, hvad Waverley tyckte vara bröllopspresenter. Döljande sin sinnesrörelse så godt han kunde, frågade Waverley, för hvilket glädjefullt tillfälle miss Mac-Ivor gjorde dessa förberedelser.

»Det är för Fergus' bröllop», sade hon leende.

»Verkligen? — då har han bevarat sin hemlighet bra. Jag hoppas, han vill tillåta mig att bli hans brudriddare.»

»Det är en karls göra, men inte ert, som Beatrice säger.»

»Och hvem är den sköna damen?»

»Sade jag er ej för längese'n, att Fergus ej friade till någon annan brud än äran?»

»Och är jag då oduglig att bli hans medhjelpare och rådgifvare under hans strifvande efter ära, miss Mac-Ivor?» frågade vår hjelte, djupt rodnande. »Står jag så lågt i er tanke?»

»Långt derifrån, kapten Waverley. Jag önskar till Gud, att ni delade vår öfvertygelse, och jag använde det uttryck, som misshagade er, endast emedan

Ej samma vägar vi tillhopa vandra,
Men stå som fiender emot hvarandra.»

»Den tiden är förbi, syster, och du kan önska Edward (ej längre kapten) Wawerley lycka till att vara befriad från det slafveri under en usurpator, som innebars i denna olycksbådande sinnebild.»

»Ja», sade Waverley, i det han borttog kokarden från sin hatt, »det har behagat konungen, som gaf mig detta utmärkelsetecken, att återtaga det på ett sätt, som ger mig föga skäl att sakna hans tjenst.»

»Gud ske lof för det!» utropade svärmerskan; »ack, att de måtte vara nog blinda att lika ovärdigt behandla [ 204 ]hvarje man af ära, som tjenar dem, på det jag må ha mindre att sucka för, då kampen stundar!»

»Och nu, syster, ersätt denna kokard med en af gladare färg. Jag tror det var brukligt bland forntidens damer att väpna sina riddare och utsända dem till stora bedrifter.»

»Ej förrän den vandrande riddaren noga öfvervägt sakens rättvisa och faror, Fergus. Mr Waverley är för närvarande allt för uppskakad af nyss utståndna sinnesrörelser, för att jag skulle vilja påtruga honom ett vigtigt beslut.»

Waverley kände sig halft skrämd vid tanken på att antaga utmärkelsetecknet till något, som största delen af nationen ansåg för uppror; men han kunde likväl ej dölja sitt missnöje öfver den köld, hvarmed Flora undvek sin broders vink. »Jag märker, att miss Mac-Ivor anser riddaren ovärdig sin ynnest och uppmuntran», sade han med en viss bitterhet.

»Nej, långt derifrån, mr Waverley», svarade hon med mycken vänlighet. »Hvarför skulle jag vägra min brors värderade vän en gåfva, som jag utdelar åt hela hans clan? Mer än gerna skulle jag vilja värfva hvarje man af ära för den sak, hvaråt min broder invigt sig; men han har tagit sitt steg med öppna ögon. Hans lif har allt ifrån vaggan varit invigdt åt denna sak; för honom är hvarje dess bud heligt, om det äfven vore en kallelse till grafven. Men huru kan jag önska, att ni, mr Waverley, så obekant med verlden, så långt från hvarje vän, som kunde, som borde råda er i era handlingar — huru kan jag önska, att ni med ens, och dertill i ett ögonblick af plötslig harm och förtrytelse, skulle kasta er i ett så förtvifladt företag?»

Fergus, som ej förstod denna grannlagenhet, gick af och an i rummet, i det han bet sig i läpparna; derefter sade han med ett tvunget leende: »godt, syster, jag lemnar dig att spela din nya roll såsom medlerska mellan kurfursten af Hannover och din laglige monarks och välgörares undersåtar», hvarpå han lemnade rummet.

En plågsam paus uppstod, som först bröts af miss Mac-Ivor. »Min bror är orättvis», sade hon, »emedan han ej kan fördraga något hinder, som tycks hämma bans konungska nit.»

[ 205 ]»Delar ni då ej hans ifver?»

»Om jag delar den? — Gud skall veta, att mitt nit, om möjligt, öfverträffar hans. Men jag är ej, liksom han, så hänförd af de brådskande krigsrustningarna och alla de för vårt nuvarande förehafvande erforderliga bisakerna, att jag kan glömma dessa rättvisans och sanningens stora grundsatser, hvarpå vårt företag är grundadt, och hvilka, jag är förvissad derom, endast kunna befrämjas genom åtgärder, som i och för sig äro sanna och rätta. Att begagna sig af era närvarande känslor, min bästa mr Waverley, till att förleda er till ett oåterkalleligt steg, hvars rättvisa och faror ni icke öfvervägt, är, enligt mitt ringa omdöme, hvarken ädelt eller rätt.»

»Oförlikneliga Flora!» sade Edward, i det han fattade hennes hand; »huru mycket har jag ej behof af en dylik rådgifverska!»

»En vida bättre», sade Flora, i det hon sakta bortdrog sin hand, »skall mr Waverley finna i sitt eget bröst, om han vill gifva dess svaga stämma tillfälle att höras.»

»Nej, miss Mac-Ivor, jag vågar ej hoppas det; en olycksalig efterlåtenhet har med sina tusen omständigheter snarare gjort mig till en inbillningens martyr än till en förståndsmenniska. Vågade jag blott hoppas — kunde jag blott tro — att ni ville värdigas blifva för mig denna ömma, nedlåtande vän, som ville styrka mig att godtgöra mina villfarelser, så skulle mitt tillkommande lif —»

»St! min bäste sir; nu drifver ni er glädje att ha undsluppit en jakobitisk rekrytofficers händer till en exempellös höjd af tacksamhet.»

»Nej, älskade Flora, gäckas ej längre med mig; ni kan ej misstaga er på meningen af dessa känslor, hvilka jag nästan ofrivilligt yttrat; och sedan jag nu brutit tystnaden, låt mig draga nytta af min djerfhet. — Eller får jag, med er tillåtelse, nämna för er bror —»

»Inte för allt i verlden, mr Waverley!»

»Hur skall jag förstå detta? Fins det något olyckligt hinder — har någon förutfattad böjelse —»

»Ingen, sir. Jag är skyldig mig sjelf att säga, att jag ännu aldrig sett en man, på hvilken jag tänkt med afseende på vårt närvarande ämne.»

[ 206 ]»Kanske kortheten af vår bekantskap — om miss Mac-Ivor täcktes unna mig tid —»

»Jag kan ej en gång förebära denna ursäkt. Mr Waverleys karaktär är så öppen — är, med ett ord, af den natur, att man ej kan misstaga sig på den samma hvarken i dess styrka eller dess svaghet.»

»Och för denna svaghet föraktar ni mig?»

»Förlåt mig, mr Waverley — och kom ihog, att det ej är längre än en halftimme sedan ett hinder af en för mig oöfverstiglig natur förefans mellan oss, emedan jag aldrig kunde tänka på en officer i kurfurstens af Hannover tjenst i någon annan egenskap än som en tillfällig bekantskap. Tillåt mig derför att ordna mina idéer rörande ett så oväntadt ämne, och inom en timme skall jag vara färdig att gifva er skäl för det beslut, jag kommer att fatta, skäl, som åtminstone skola blifva tilfyllestgörande, om också ej behagliga för er.» Med dessa ord aflägsnade Flora sig och lemnade Waverley att begrunda det sätt, hvarpå hon upptagit hans anbud.

Innan han kunde blifva ense med sig sjelf, huruvida hans frieri blifvit gynnsamt upptaget eller ej, kom Fergus åter in i rummet. »Hvad, à la mort, Waverley?» utropade han. »Kom med mig ned på gården, så skall ni få se en anblick, som uppgår mot alla era romantiska tirader. Hundra musköter, min vän, och lika många bredsvärd, hvilka nyss anländt från goda vänner, och ett par hundra raska karlar, som äro färdiga att slåss om hvilken, som först skall få dem! — Men låt mig se litet nogare på er — ah, en äkta högläindare skulle påstå, att ni blifvit förtrollad af onda ögon. — Eller är det den fjolliga flickan, som kunnat göra er så nedslagen? — Bry er inte om henne, bäste Edward; de visaste af hennes kön äro tokor i allt, som rör lfvets verkliga värf.»

»I sanning, min bäste vän», svarade Waverley, »allt hvad jag kan beskylla er syster för, är, att hon är för klok, för förståndig.»

»Om detta är allt, så håller jag vad med er om en louisd'or, att detta lynne ej räcker tjugafyra timmar. Ingen qvinna har någonsin varit förståndig så lång tid i sender, och jag vill lofva, i fall det kan göra er något [ 207 ]nöje, att Flora i morgon skall vara lika oförnuftig, som någon af hennes kön. Ni måste lära er, min bäste Edward, att betrakta fruntimren en mousquetaire.» Med dessa ord fattade han Waverleys arm och drog honom med sig, för att han måtte bese hans krigiska tillrustningar.