←  24. En hjortjagt och dess följder
Waverley
av Sir Walter Scott
Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt

25. Nyheter från England
26. En förklaring  →


[ 192 ]

TJUGUFEMTE KAPITLET.
Nyheter från England.

De bref, Waverley dittills erhållit från sina slägtingar i England, hade ej varit af den beskaffenhet, att de behöft särskildt omnämnas i denna berättelse. Hans fader skref vanligen till honom med den ståtliga tillgjordheten hos en person, som är för mycket öfverhopad med allmänna angelägenheter att hafva tid att tänka på sin familjs. Då och då omnämnde han personer af rang i Skottland, hos hvilka han önskade att hans son skulle göra sin uppvaktning; men Waverley, som dittills varit upptagen af det angenäma umgänge, han funnit på Tully-Veolan och Glennaquoich, fann sig föranlåten att ej fästa något afseende vid så lösligt framkastade uppmaningar, isynnerhet som afståndet, permissionens korthet, med mera, förskaffade honom en beqväm förevändning. Men på senare tiden hade innehållet af mr Richard Waverleys faderliga epistlar hufvudsakligen bestått i vissa hemlighetsfulla vinkar om en nära förestående storhet och makt, som kunde försäkra hans son om en snabb befordran, i händelse han qvarstode på den militäriska banan. Sir Everards bref voro af en annan lydelse. De voro korta; ty den goda baroneten var ingen af dessa vidlyftiga korrespondenter, hvilkas manuskript räcker ända ut i kanten på deras stora postpappersark och ej lemnar något rum för sigillet; men de voro ömma och vänskapsfulla och slutade sällan utan någon hänsyftning på vår hjeltes häst, något spörsmål om till[ 193 ]ståndet af hans kassa och en särskild förfrågan efter dem bland rekryterna, som före honom afrest från Waverley-Honour. Tant Rachel förmanade honom att ihogkomma sina religiösa grundsatser, att vara mån om sin helsa, att akta sig för de skotska dimmorna, hvilka hon hört skulle väta en engelsman inpå bara kroppen; att aldrig gå ut om aftnarna utan öfverrock och framför allt att bära flanell närmast kroppen.

Mr Pembroke skref blott ett bref till vår hjelte, men det kunde motsvara sex af vår vanslägtade tids epistlar, emedan det inom det blygsamma omfånget af tio tätt skrifna foliosidor innehöll ett sammandrag af ett supplementmanuskript med addenda, delenda och corrigenda till de båda afhandlingar, hvarmed han begåfvat Waverley vid hans afresa. Detta ansåg han blott som en obetydlig profbit för att stilla sin lärjunges värsta nyfikenhet, tills han kunde få tillfälle att öfversända sjelfva volymen, som var för tung för posten. Han tänkte beledsaga sin lärda afhandling med vissa intressanta ströskrifter, som nyligen blifvit utgifna af hans vän i Little Britain, med hvilken han underhöll ett slags literär brefvexling, till följd hvaraf bokhyllorna på Waverley-Honour belastades med en mängd makulatur, och en nätt räkning, sällan slutande med mindre än tre siffror, årligen öfversändes, på hvilken räkning sir Everard Waverley på Waverley-Honour tecknades såsom skuldenär till bokhandlaren Jonathan Grubbet i Little Britain.

Sådan hade dittills stilen varit i de bref, som Edward fått från England; men det paket, som nu lemnades honom på Glennaquoich, var af ett helt olika och vigtigare innehåll. Om jag också fullständigt meddelade brefven, skulle det vara omöjligt för läsaren att fatta verkliga anledningen, hvarför de blifvit skrifna, utan att kasta en blick på det brittiska kabinettet vid ifrågavarande tidpunkt.

De dåvarande ministrarne råkade — hvilket ej är någon så ovanlig tilldragelse — att vara delade i två partier, hvaraf det svagaste, som genom ifriga intriger sökte ersätta sin underlägsenhet, på senare tiden förvärfvat några nya proselyter och med dem hoppet att få försteget framför sina medtäflare i konungens ynnest och att kunna [ 194 ]öfverväldiga dem i underhuset. Ibland andra hade de ansett det löna mödan att söka vinna Richard Waverley på sin sida. Genom ett allvarligt, hemlighetsfullt uppförande, genom stor uppmärksamhet snarare på det formella än på det väsentliga i göromålen, genom sin lätthet att hålla långa, tråkiga tal, bestående af alldagligheter och utslitna sanningar, uppblandade med en embetsmannajargon, som hindrade deras innehållslöshet från att blifva röjd, hade denne hedersman förvärfvat sig ett visst namn i allmänna lifvet och hos många skaffat sig anseende som en djuptänkt statsman. Han ansågs visserligen icke vara någon af dessa lysande talare, hvilkas talanger bortdunsta i retoriska figurer och snilleblixtar, utan en man med stor arbetsförmåga, hvilken sistnämnda höll att slita på, såsom damerna bruka säga, då de köpa sina sidentyger, och hvilken, så vidt man kunde förstå, borde vara bra i hvardagslag, då den ostridigt ej var danad af någon helgdagsväfnad.

Denna tro hade blifvit så allmän, att det redan omnämnda revolutionära partiet i kabinettet, efter att hafva utforskat mr Richard Waverley, fann sig så belåtet med hans tänkesätt och duglighet, att det föreslog honom att, i händelse af en viss förändring inom ministeren, intaga en betydande plats i sakernas nya skick, hvilken plats, om också ej af första rangen, likväl både i afseende på inkomster och inflytande var vida högre än den, han nu innehade. Det var omöjligt att motstå ett så frestande anbud, ehuru premierministern, hvars beskydd han dittills åtnjutit och vid hvars fana han stått fast, var det förnämsta föremålet för de nya bundsförvandternas tillämnade anfall. Olyckligtvis blef denna vackra plan qväfd i sjelfva sin linda genom en förhastad rörelse. Alla de embetsmän, som varit invecklade deri och som tvekade att frivilligt inlägga om afsked, underrättades, att konungen ej vidare hade behof af deras tjenster; och i fråga om Richard Waverley, hvars sak ministern ansåg försvårad genom otacksamhet, blef hans entledigande beledsagadt af något, som liknade personligt förakt och skymf. Allmänheten och sjelfva det parti, hvars fall han delade, hyste föga deltagande för denne sjelfviske och egennyttige statsmans besvikna förhoppningar, och han drog sig undan till landet [ 195 ]med den bugnande betraktelsen att på en gång hafva förlorat rykte, anseende och — hvad han åtminstone lika djupt beklagade — inkomster.

Richard Waverleys bref till sin son vid detta tillfälle var ett mästerstycke i sitt slag. Aristides sjelf kunde ej blifvit sämre behandlad. En orättvis monark och ett otacksamt land voro refrängen i hvarje afslutad mening. Han talade om långvariga tjenster och obelönta uppoffringar, ehuru de förra blifvit mer än till fullo betalta genom hans lön, och fastän ingen menniska kunde ana, hvari de senare bestodo, så vida ej deri, att han icke af öfvertygelse, utan för slem vinnings skull, öfvergifvit sin familjs tory-grundsatser. Slutligen blef hans harm genom kraften af hans egen vältalighet uppdrifven till den höjd, att han ej kunde tillbakahålla några vanmäktiga och obestämda hotelser om hämd; han förklarade sin vilja vara, att sonen skulle bevisa sitt missnöje med den ovärdiga behandling, hans fader erfarit, genom att genast ingifva sin afskedsansökan, så snart brefvet kom honom tillhanda. Detta, sade han, var äfven hans farbrors önskan, hvarom denne sjelf vederbörligen skulle underrätta honom.

Edward öppnade följaktligen dernäst sir Everards bref. Hans broders skymf tycktes ur hans godsinta hjerta hafva förjagat hvarje hogkomst af deras osämja, och skild, som han var, från hvarje utväg att erfara, att Richards missöde egentligen blott var en både rättvis och naturlig följd af hans egna misslyckade intriger, tog den gode, men lättrogne baroneten det genast som ett nytt och slående bevis på den dåvarande styrelsens orättvisa. Det är sant, sade han, och han borde ej en gång dölja det för Edward, att dennes fader aldrig skulle lidit den skymf, som nu för första gången tillfogades en af deras hus, så vida han ej blottstält sig derför genom att mottaga en befattning under närvarande system. Sir Everard betviflade ej, att brodern nu både insåg och kände storheten af sin villfarelse, och det skulle bli hans (sir Everards) sak att draga försorg om, att denna ledsamma tilldragelse ej äfven skulle medföra pekuniär förlust för honom. Det var nog för en Waverley att hafva utstått offentlig skymf; den ekonomiska förlust, som blifvit tillfogad Edwards fader, kunde lätt afhjelpas af hufvudmannen för deras familj. [ 196 ]Men det var både Richard Waverleys och hans egen åsigt, att Edward, såsom Waverleyska familjens representant, ej längre skulle förblifva i en ställning, som utsatte honom för en sådan behandling som den, hvarmed hans fader blifvit brännmärkt. Han bad derför sin brorson att begagna första tjenliga tillfälle att ingifva sin afskedsansökan till krigsdepartementet och lät derjemte förstå, att föga krus behöfdes, då man så föga krusat för hans fader. Han sände slutligen tusen helsningar till baronen af Bradwardine.

Ett bref från tant Rachel talade ett ännu renare språk. Hon ansåg sin broder Richards missöde som en rättvis vedergällning, emedan han brutit sin trohet mot sin laglige, ehuru landsflyktige monark och aflagt huldhetsed åt en främling; en eftergift, som hennes farfar, sir Nigel Waverley, vägrat att göra både åt det rundhufvade parlamentet och åt Cromwell, och det fast hans lif och egendom sväfvat i den yttersta fara. Hon hoppades, att hennes käre Edward skulie träda i sina förfäders fotspår och så snart som möjligt befria sig från tecknet till sin träldom under inkräktarens familj, äfvensom att han måtte betrakta de oförrätter, hvilka drabbat hans fader, som en varning från himmeln, att hvarje hårsmåns afsteg från den undersåtliga trohetens väg medför sitt eget straff. Äfven hon slöt med anhållan om sin vördnadsfulla helsning till mr Bradwardine samt bad Edward underrätta henne, om miss Rosa var nog gammal att bära ett par mycket vackra örhängen, hvilka hon ärnade skicka henne som ett tecken af sin vänskap. Den goda damen önskade äfven blifva underrättad om, huruvida mr Bradwardine snusade lika tappert och dansade lika outtröttligt som för trettio år tillbaka, då han var på Waverley-Honour.

Som man lätt kan förstå, väckte dessa bref Waverleys stora harm. Till följd af sina studiers vacklande karaktär hade han ej någon stadgad politisk öfvertygelse att sätta emot den förtrytelse, han kände öfver den orättvisa, som vederfarits hans fader. Om den verkliga orsaken till hans onåd var Edward fullkomligt okunnig, ej heller hade hans vanor ingifvit honom hog att forska i hans samtids statskonst eller gifva akt på de intriger, hvari hans fader tagit en så verksam del. Med anledning [ 197 ]af den omgifning, han haft på Waverley-Honour, voro äfven alla de intryck, han tillfälligtvis fått rörande dagens partier, af en natur, som var temligen ogynnsam för den dåvarande styrelsen och dynastien. Han delade derför utan tvekan de hämdlystna känslorna hos sina anförvandter, hvilka ju voro de, som hade största anspråken på att föreskrifva honom hans uppförande, och han gick dem kanske ej mindre beredvilligt till mötes, då han erinrade sig tråkigheten i sitt qvarter och den underordnade roll, han spelat bland officerarne vid sitt regemente. Om han kunnat hysa några tvifvelsmål rörande denna sak, skulle de häfts genom följande bref från hans befälhafvare, hvilket till följd af dess korthet skall anföras ordagrant.


»Sir!

Sedan jag måhända litet längre, än min pligt medgifver, drifvit ett öfverseende, hvilket både naturens och kristendomens bud ålägga oss beträffande de villfarelser, som kunna härleda sig från ungdom och oerfarenhet, och detta utan all verkan, nödgas jag, ehuru ogerna, att i närvarande betänkliga fall använda det enda återstående medlet, som är i min makt. Ni anbefalles derför härmedelst att begifva er till regementets högqvarter, inom tre dagar från detta brefs datum. Om ni underlåter detta, måste jag anmäla er för krigsdepartementet såsom frånvarande utan permission samt derjemte vidtaga andra mått och steg, som komma att blifva lika obehagliga för er som för er ödmjuke tjenare

J.G.

Öfverste-löjtn. och chef för — — dragonregementet.»


Edwards blod kokade inom honom, då han läste detta bref. Han hade allt ifrån barndomen varit van att till en stor del kunna råda öfver sin egen tid och derigenom förvärfvat vanor, hvilka så väl i detta som i flere andra hänseenden gjorde den militäriska disciplinens stadgar obehagliga för honom. Han hade äfven fullt och fast fattat den öfvertygelsen, hvilken dittills äfven bekräftats af hans öfverstes visade öfverseende, att dessa stadgar i fråga om honom ej skulle tillämpas på något synnerligt strängt sätt. Ej heller hade, honom veterligen, någonting inträffat, som kunnat föranleda hans befälhafvare att utan någon vidare varning än de vinkar, vi omnämnt i slutet af fjortonde [ 198 ]kapitlet, så plötsligt antaga en kärf och, som Edward ansåg, oförskämd ton af diktatorisk myndighet. Då han sammanstälde detta med de bref, han nyss fått från sin familj, kunde han ej annat än förmoda, att afsigten dermed var att låta honom i hans närvarande belägenhet känna samma godtyckliga makt, som blifvit utöfvad mot hans fader, och att det hela var en uppgjord plan att kufva och förnedra hvarje medlem af den Waverleyska familjen.

Utan dröjsmål skref Edward derför några få, kalla rader, hvari han tackade sin öfverste för forna artigheter och yttrade sin ledsnad öfver, att denne behagat utplåna minnet deraf genom att antaga en förändrad ton emot honom. Lydelsen af öfverstens bref, äfvensom hvad han (Edward) under närvarande förhållanden ansig vara sin pligt, ålade honom att anhålla om sitt afsked, och han inneslöt derför sim formliga afsägelse af en plats, som blottstälde honom för en så obehaglig brefvexling, med anhållan att öfverste G— ville vara god och öfversända den till vederbörande myndigheter.

Sedan han slutat denna högsinta epistel, kände han sig litet tveksam rörande de ordalag, hvari han borde affatta sin afskedsansökan, hvarför han beslöt att i denna sak rådföra sig med Fergus Mac-Ivor. Det torde i förbigående böra anmärkas, att den djerfhet och hurtighet, som utmärkte denne unge höfdings både tänke- och handlingssätt, förskaffat honom ett betydligt inflytande på Waverleys sinne. Ehuru begåfvad med åtminstone jemngoda förståndsförmögenheter och i besittning af en vida rikare fantasi, gaf Edward likväl efter för den djerfva och bestämda verksamheten hos ett förstånd, som blifvit skärpt både genom vanan att handla efter en förutfattad och ordnad plan samt genom vidsträckt verldskännedom.

Då Edward råkade sin vän, höll denne det nyss genomlästa tidningsbladet i banden och gick emot honom med förlägenheten hos en person, som har obehagliga nyheter att meddela. »Bekräfta era bref, kapten Waverley, den obehagliga underrättelse, jag finner i detta blad?»

Han lemnade honom härmed tidningen, hvari hans faders onåd var omnämnd i de bittraste ordalag, hvilka [ 199 ]sannolikt blifvit lånade från någon Londons-journal. Vid slutet af paragrafen stod följande betydelsefulla hänsyftning:

»Vi ha låtit oss berättas, att denne Richard ej är det enda exemplet på W-v-r-l-y H-n-rs vacklande heder[1]. Se vidare denna dagens tidning.»

Med brådskande och feberaktig oro uppsökte vår hjelte det anvisade stället och fann deri anfördt: »Edward Waverley, kapten vid — —- dragonregementet, afskedad för frånvaro utan permission»; och bland förteckningen på de militära befordringarna inom samma regemente varseblef han vidare följande rad: »löjtnant Julius Butler, utnämnd till kapten i den entledigade Edward Waverleys ställe.»

Vår hjeltes bröst glödde af den harm, som en oförtjent och skenbarligen öfverlagd skymf nödvändigt måste uppväcka hos en person, som sträfvat efter ära och finner sig lättsinnigt framstäld till allmänt hån och förakt. Då han jemförde datum i sin öfverstes bref med den dag, tidningsartikeln var skrifven, märkte han, att befälhafvarens hotelse att inberätta hans frånvaro bokstafligen blifvit uppfyld och det, som det tycktes, utan någon undersökning, huruvida Edward. erhållit hans anmaning eller var hogad att åtlyda den. Det hela syntes derför vara en formlig plan att förnedra honom i allmänhetens ögon, och tanken på att den lyckats uppfylde honom med så bittra känslor, att han, efter flere fruktlösa försök att dölja dem, slutligen kastade sig i Mac-Ivors armar och utgöt tårar af harm och blygsel.

Det var ej ibland denne höfdings fel att vara liknöjd för sina vänners oförrätter, och oafsedt att han hyste vissa planer beträffande Edward, kände han ett djupt och uppriktigt deltagande för honom, Förfarandet tycktes honom lika utomordentligt, som det förefallit Edward. Han kände väl närmare än Waverley de orsaker, som föranledt den bestämda befallningen, att denne skulle inställa sig vid sitt regemente; men att hans befälhafvare utan vidare undersökning rörande anledningen till ett möjligen tvunget dröjsmål samt tvärt emot sin allmänt kända karaktär skulle gå till väga på ett så ovanligt strängt sätt, var en hem[ 200 ]lighet, som han ej kunde förklara. Han sökte likväl lugna Edward, så godt han kunde, och började vända hans tankar på hämd för hans kränkta heder.

Edward omfattade ifrigt denna idé. »Vill ni framföra en utmaning från mig till öfverste G—, min bästa Fergus, och derigenom göra mig er för alltid förbunden?»

Fergus teg en stund, innan han svarade. »Det är en vänskapstjenst, som ni skulle kunna fordra af mig, om den gagnade till någonting eller kunde bidraga till att upprätta er heder; men i närvarande fall tviflar jag på, att er befälhafvare skulle ingå på att möta er, alldenstund han vidtagit åtgärder, hvilka, ehuru stränga och retsamma, likväl ej öfverskridit gränserna af hans pligt. Dessutom är G— en sträng hugenott och hyser vissa idéer om syndigheten i dylika möten, från hvilka föreställningar det skulle vara omöjligt att få honom att afvika, i synnerhet som hans mod är höjdt öfver all misstanke. Och dessutom, för att säga er sanningen, vågar jag ej af högst vigtiga skäl att i närvarande ögonblick begifva mig i närheten af någon af de militärstationer eller garnisoner, som lyda under den nuvarande styrelsen.»

»Skall jag således lugnt sätta mig ned och vara nöjd med den skymf, man tillfogat mig?»

»Det vill jag icke råda en vän till. Men jag vill, att hämden skall drabba hufvudet och ej handen; drabba den tyranniska och förtryckande styrelse, som uttänkt och ledt dessa öfverlagda och upprepade kränkningar, ej de verktyg, den användt vid utförandet af den skymf, man tillärnat er.»

»Styrelsen?»

»Ja, det inkräktande huset Hannover, hvilket er farfar lika litet skulle ha tjent, som han velat taga glödhett guld i sold af afgrundens furste.»

»Men sedan min farfars tid ha två generationer af denna dynasti innehaft tronen.»

»Sant; och derför, att vi så länge tålmodigt gifvit dem tillfälle att visa deras verkliga karaktär, derför, att både ni och jag lefvat i lugn undergifvenhet samt till och med så mycket rättat oss efter tiderna, att vi mottagit officersbeställningar under dem och dymedelst satt dem i tillfälle att offentligt vanhedra oss genom dessa tjensters [ 201 ]återtagande — skulle vi derför ej hämnas de oförrätter, som våra fäder endast befarade, men som vi verkligen ha lidit? Eller har den olyckliga Stuartska familjens sak blifvit mindre rättvis derför, att dess anspråk öfvergått till en arftagare, som är oskyldig till de beskyllningar för en dålig styrelse, hvilka man lagt hans fader till last? — Kommer ni ihog er favoritskalds verser:

Om Richard också utan tvång sig tronen afsagt,
En kung blott bortge kan hvad honom tillhör; —
Arfsrätten qvarstod dock, om Richard haft en son.

Ni ser, min kära Waverley, att jag kan citera poesi, lika bra som Flora och ni. Se så, förjaga molnen från er panna och öfverlemna åt mig att visa er en hedrande väg till snabb och ärofull hämd. Låt oss uppsöka Flora, som kanske har flere nyheter att berätta oss, om hvad som händt under vår frånvaro. Det skall glädja henne att höra er vara förlossad ur er träldom. Men tillägg först ett postscriptum med uppgift på tiden, då ni fick denne calvinistiske öfverstes första anmaning, samt uttryck er ledsnad, att hastigheten af hans förfarande hindrat er att förekomma det genom insändandet af er afskedsansökan. Låt honom sedan rodna för sin orättvisa.»

Brefvet förseglades följaktligen och inneslöt en formlig afsägelse af Waverleys befattning, och Mac-Ivor afsände det jemte några egna bref med ett särskildt bud, som fick befallning att inlemna dem på närmaste postkontor i lågländerna.


  1. I originalet: wavering honour. Häri ligger en ordlek, som ej kunnat återgifvas.