Waverley/Kap 42
| ← 41. Hemligheten börjar uppdagas |
|
43. Balen → |
FYRTIOANDRA KAPITLET.
En krigares middag.
Jakob af nålen var en man, som stod vid sitt ord, då whisky ej kom med i spelet, och Callum Beg, som ännu ansåg sig stå i skuld hos Waverley, sedan denne vägrat att mottaga vedergällning på bekostnad af värdens på Ljusastaken person, begagnade detta tillfälle att afbörda sig sin förbindelse genom att hålla vakt öfver Ivors stams ärftliga skräddare och, som han uttryckte sig, »höll tummen på ögat på honom», tills han gjort ifrån sig sitt arbete. Shemus' nål flög som en blixt genom tartanen för att blifva qvitt detta tvång, och under det artisten besjöng någon af Fin Macouls[1] förfärliga slagtningar, gjorde han åtminstone tre stygn för hvarje hjeltes död. Drägten blef derför snart färdig, ty tröjan passade Edward, och de öfriga klädespersedlarne fordrade föga anstalter.
Sedan vår hjelte nu anlagt gaelernas uråldriga drägt, hvilken var väl beräknad att gifva ett utseende af styrka åt en gestalt, som, ehuru reslig och välbildad, snarare var behagfull än kraftig, hoppas jag, att mina vackra läsarinnor ursäkta honom, om han mer än en gång såg sig i spegeln och ej kunde låta bli att tänka för sig sjelf, att den återgaf bilden af en ganska vacker ung karl. Detta var äfven något, som ej kunde förnekas. Hans ljusbruna hår — ty, oaktadt det allmänt herskande modet, bar han ej någon peruk — passade till den derpå sittande mössan. Hans gestalt röjde styrka och vighet, och tartanens vida veck gåfvo den ett uttryck af värdighet. Hans blå ögon tycktes vara af det slag,
»Som försmälte i kärlek och brunno i krig»,
och en min af blyghet, som egentligen var en följd af hans bristande umgängesvana, gaf något intressant åt hans ansigte utan att förringa dess behag eller själfullhet.
»Han är en vacker karl, en ganska vacker karl», sade Evan Dhu, numera fänrik Maccombich, till Fergus' muntra värdinna.
»Ja, han är rätt bra», sade enkan Flockhart; »men inte på långt när så vacker som er öfverste, fänrik.»
»Jag jemförde dem inte», sade Evan, »och inte heller talade jag om, hans skönhet; utan jag sade blott, att mr Waverley ser ut som en karl, som inte är rädd af sig. Och han är inte heller bortkommen i fråga om skölden och svärdet, Jag sjelf har fäktat med honom på Glennaquoich, och det samma har Vich Ian Vohr också gjort mången söndagseftermiddag.»
»Gud förlåte er, fänrik Maccombich; jag är säker på, att öfversten aldrig gör något dylikt!»
»Bah, bah! Vi äro ungt folk, det vet ni väl, mrs Flockhart; och unga helgon bli gamla djeflar.»
»Men skola ni verkligen slåss med sir John Cope i morgon, fänrik Maccombich?»
»Ja visst skola vi det, om han vill invänta oss, mrs Flockhart.»
»Och skola ni gå emot de vildsinta menniskorna, dragonerna, fänrik Maccombich?»
»Klo för klo, som Conan sade till satan, mrs Flockhart, och må den onde ta de kortaste naglarne!»
»Och skall öfversten sjelf våga sig på bajonetterna?»
»Ja, det kan ni svära på, mrs Flockhart; han kommer att bli allra första man, vid S:t Peter.»
»Barmhertige Gud! Och om rödrockarne slå ihjel honom?»
»Nå, om så skulle ske, mrs Flockhart, så vet jag en, som inte skall lefva för att begråta honom. Men vi måste alla lefva i dag och ha vår middag; och här ha vi Vich Ian Vohr, som packat sin kappsäck, och mr Waverley, som tröttnat vid att kråma sig framför den stora spegeln der borta; och den gråhårige, långe gubben, baronen af Bradwardine, som sköt unge Ronald af Ballenkeiroch, kommer der utför gränden, och efter honom den pustande och stånkande intendenten, som de kalla Macwheeble, med hans hund rultande bakefter honom, alldeles som lairdens af Kittlegabs franska kock med sin stekspett-vändande racka, och jag är hungrig som en glada, min vackra dufva. Låt derför Karin bära in soppan och sätt på er er mössa; ty ni vet, att Vich Ian Vohr inte sätter sig, förrän ni tagit plats vid öfra ändan af bordet — och glöm inte brännvinsflaskan, min gumma.»
Denna vink bragte middagen på bordet, vid hvars öfra ända satt mrs Flockhart, leende i sin sorgdrägt, liksom solen genom ett töcken, och kanske inom sig tänkande, att hon ej frågade efter, hur länge det uppror varade, som förde henne i ett sällskap, som var så mycket öfver hennes vanliga umgängeskrets. Hon satt emellan Waverley och baronen, med fördelen att hafva höfdingen till vis-à-vis. Fredens och krigets män, det vill säga intendenten Macwheeble och fänrik Maccombich, togo, efter många djupa bugningar för sina förmän och hvarandra, plats på hvar sin sida om höfdingen. Maten var förträfflig, i betraktande af tiden, stället och omständigheterna, och Fergus' lynne var ovanligt upprymdt. Obekymrad om faran och sangvinisk till följd af temperament, ungdom och ärelystnad, såg han i inbillningen alla sina planer krönta med framgång och var fullkomligt likgiltig för det sannolika alternativet af en krigares graf. Baronen gjorde en kort ursäkt, för att han medtagit Macwheeble; de hade, sade han, sökt anskaffa medel till krigsomkostnadernas betäckande, »och på min heder», fortfor den gamle mannen, »som jag tror, att detta blir mitt sista fälttåg, så vill jag sluta, just der jag begynte — jag har alltid funnit krigets senor, såsom en lärd författare benämner la caisse militaire, svårare att komma åt, än dess kött, blod och ben.»
»Hvad, har ni uppsatt vår enda dugliga kavalleritrupp utan att få en louisd'or från »Doutelle»[2] till hjelp?»
»Ja, Glennaquoich; flinkare karlar hade varit före mig.»
»Det är en skandal», sade den unge högländaren; »men ni skall få dela hvad som fins qvar af mina subsidier. Det skall bespara er en bekymmersam tanke i afton och betyder ingenting i morgon; ty på ett eller annat sätt blir det sörjdt för oss alla, innan solen går ner.» Waverley gjorde, djupt rodnande, samma anbud. »Jag tackar er båda, mina kära gossar», sade baronen: »men jag vill ej göra ingrepp i ert peculium. Intendenten Macwheeble har anskaffat den nödiga summan.»
Här vred och skrufvade intendenten sig på sin stol och tycktes ytterst besvärad. Efter åtskilliga förberedande hostningar och idkeligt upprepade försäkringar om sin trohet i hans nåds tjenst, både natt och dag, lefvande eller död, började han rycka fram med, att bankerna flyttat allt sitt klingande mynt till slottet; att guldsmeden Sandie Goldie visserligen ville göra mycket för hans nåd, men att det drog om att få pantförskrifningen uppsatt, så att, om hans nåd Glennaquoich eller mr Waverley kunde —»
»Låt mig inte vidare höra några sådana dumheter, sir», sade baronen i en ton, som gjorde Macwheeble stum, »utan gör, som vi öfverenskommit före middagen, så vida ni önskar bli qvar i min tjenst.»
Ehuru intendenten kände sig, som om han blifvit dömd att undergå en bloduttömning ur sina egna ådror i baronens, vågade han ej göra någon invändning mot denna uttryckliga befallning, och sedan han skrufvat på sig en liten stund, vände han sig till Glennaquoich och sade, att om hans nåd hade mer kontanta penningar, än han behöfde för fälttåget, kunde han utlåna dem åt hans nåd på säker hand emot hög ränta. Fergus skrattade hjertligt åt detta förslag och svarade, sedan han hemtat andan: »stor tack, intendent; men ni skall veta, att det är en vanlig plägsed bland oss, soldater, att göra vår värdinna till vår bankir. — Här, mrs Flockhart», sade han, i det han först tog en fyra eller fem guldmynt ur en välfyld börs och sedan kastade sjelfva börsen jemte dess återstående innehåll i hennes knä, »dessa äro nog för mina behof; behåll ni resten. Var min bankir, om jag lefver, och min testamentsverkställare, om jag dör; men kom noga ihog att ge något åt de gamla högländska gummor, som starkast höja dödssången öfver den siste Vich Ian Vohr.»
»Det är ett testamentum militare», sade baronen, »hvilket bland romarne var tillåtet att göras mundtligen.»
Men mrs Flockharts ömma hjerta smälte inom henne vid höfdingens ord; hon började att jemmerligt snyfta och vägrade bestämdt att vidröra gåfvan, hvilken Fergus derför nödgades återtaga.
»Nå väl då», sade Fergus, »om jag stupar, skola penningarne tillfalla den grenadier, som krossar hufvudet på mig, och jag skall dra försorg om, att han får arbeta hårdt för dem.»
Intendenten Macwheeble frestades åter att lägga sitt ord med i laget; ty, der det var fråga om penningar, hade han svårt för att tiga. »Det vore kanske bäst att lemna guldet till miss Mac-Ivor, i händelse af frånfälle eller annan krigsolycka. Det kunde ske i form af en mortis-causa-donation till den unga frökens förmån, och den skulle blott kosta några penndrag att få uppsatt.»
»Om något sådant skulle inträffa», sade Fergus, »kommer den unga fröken att få annat att tänka på, än de här usla louisd'orerna.»
»Sant — onekligt — det kan inte betviflas; men ers nåd vet, att en stor sorg —»
»Kan lättare uthärdas af de fleste, än hunger? — Sant, herr intendent, mycket sant; och jag tror, att äfven de finnas, som med en sådan tanke skulle trösta sig öfver förlusten af hela det lefvande slägtet; men det gifves en sorg, som hvarken vet af hunger eller törst, och stackars Flora —» Han tystnade, och hela sällskapet deltog i hans rörelse.
Baronens tankar fördes härigenom helt naturligt på hans dotters värnlösa belägenhet, och stora tårar framträngde i den gamle veteranens ögon. »Om jag faller, Macwheeble, så har ni alla mina papper och känner alla mina affärer — var rättvis mot Rosa.»
Intendenten var på det hela taget en man af denna verlden, och i hans sammansättning ingick visserligen mycket af dess smuts och slagg, men han hade äfven några känslor af välvilja och rättvisa, isynnerhet då baronen och hans unga fröken voro i fråga. Han började ömkligt tjuta. »Om den bedröfliga dagen skulle komma, så skall hvart enda öre, Duncan Macwheeble har, vara miss Rosas. Jag skall förr skrifva för en spottstyfver arket, än hon skall veta, hvad det vill säga att vara i behof, om verkligen det vackra baroniet Bradwardine och Tully-Veolan med dess fäste och herrgårdsbyggning» (härvid snyftade och gnälde han vid hvarje uppehåll) »dess tegar, ängar, mossar, myror — utegor och inegor — byggnader — trädgårdar — dufhus — dess rätt att fiska med nät och krok i Veolans vatten — dess tionde och patronaträtt — annexis, connexis — rättighet till bete, vedbrand och torftag — jemte alla öfriga tillhörigheter» — här tog han sin tillflykt till sina långa halsdukssnibbar för att torka sig i ögonen, hvilka ofrivilligt började flöda öfver vid de föreställningar, som denna yrkesmessiga rotvälska framkallade — »hvilket allt är närmare beskrifvet i de handlingar, hvarpå dessa fri- och rättigheter grunda sig — och liggande inom Bradwardines socken och grefskapet Perth — om, såsom ofvan nämnts, detta måste öfvergå från min husbondes barn till Inch-Grabbit, som är en whig och en hannoveran, och om det skall skötas af hans förvaltare, Jamie Howie, som inte duger till byfogde, än mindre till intendent —»
Början af denna veklagan hade verkligen någonting rörande, men slutet lockade oemotståndligt till skratt. »Sörj inte för det, intendent», sade fänrik Maccombich, »ty de gamla goda tiderna, då man refs och slets, ha kommit igen, och Sneckus Mac-Snackus[3] och alla era öfriga vänner måste ge rum för den längsta claymoren.»
»Och den claymoren är vår, intendent», sade höfdingen, som märkte, att Macwheeble såg mycket bestört ut vid denna underrättelse.
»Den metall vi dem ge, som oss skaffar vårt mål,
Lillibulero, bullen a la,
För klingande mynt ge vi klingande stål,
Lero, lero, bullen a la,
Med båd' björnar och skulder liqviden snart sker,
Lillibulero, bullen a la,
Ty den så blir betald, aldrig kräfver oss mer,
Lero, lero, bullen a la.»
»Se så, intendent, var inte ledsen, utan drick med ett gladt hjerta ert vin; baronen skall återkomma oskadd och segrande till Tully-Veolan och förena Killancureits gods med sitt eget, då det fega, ohyfsade nötet inte vill taga parti för prinsen, såsom det egnar och anstår en adelsman.»
»Ja, godsen ligga alldeles intill hvarandra», sade intendenten, i det han torkade sig i ögonen, »och de borde efter naturen stå under samma förvaltning.»
»Och jag», fortfor höfdingen, »skall vara rädd om mig sjelf också; ty ni skall veta, att jag har ett fromt verk att uträtta här, nämligen att föra mrs Flockhart i den katolska kyrkans sköte eller åtminstone halfvägs, det vill säga till ert episkopala församlingshus. Ack, baron! om ni hörde hennes vackra altröst, då hon om morgnarna bannar Karin och Matty, så skulle ni, som förstår musik, darra vid tanken på att höra henne instämma i psalmsången i ett presbyterianskt bönehus.»
»Gud förlåte er, öfverste, så ni pratar! Men jag hoppas, att de nådiga herrarne vilja dricka té, innan de gå på slottet. Jag måste gå och laga till det.»
Med dessa ord lemnade mrs Flockhart herrarne, hvilkas samtal, såsom man lätt kan förstå, hufvudsakligast vände sig kring fälttågets stundande tilldragelser.