Waverley/Kap 41
| ← 40. En gammal och en ny bekantskap |
|
42. En krigares middag → |
FYRTIOFÖRSTA KAPITLET.
Hemligheten börjar uppdagas.
Hvad vad tycker ni om honom?» var Fergus' första fråga, då de gingo utför den stora stentrappan.
»En furste, för hvilken man kan lefva och dö!» var Waverleys entusiastiska svar.
»Jag visste, ni skulle tänka så, när ni sett honom, och jag hade ämnat, att ni skulle råkas förr, men er ledvrickning blef ett hinder. Han har likväl sina svagheter, eller rättare, han spelar ett kinkigt spel; hans irländska officerare, som mycket omgifva honom, äro dåliga rådgifvare och förstå ej att skilja emellan de talrika anspråk, som uppstå från alla håll. Skulle ni väl kunna tro det: jag har blifvit ombedd att tills vidare gömma ett grefvediplom, som gifvits mig för tjenster, jag gjort sedan tio år tillbaka, af fruktan att, kan tänka, väcka C—s och M—s afundsjuka. Men ni gjorde mycket rätt i att afslå adjutantsposten, Edward. Två dylika äro väl nu lediga, men Clanronald och Lochiel samt nästan alla andra bland oss ha anhållit om den ena för unga Aberchallader, och lågländarne och det irländska partiet äro lika angelägna om att få den andra för mr F—, och om någon af dessa sökande blifvit förbigången för er skull, hade ni skaffat er fiender på halsen. Och vidare förundrar det mig, att prinsen kunde erbjuda er en majorspost, då han ganska väl vet, att de, som knapt kunna ställa hundrafemtio man i fält, ej vilja nöja sig med mindre än att bli öfverstlöjtnanter. Men tålamod bara och blanda korten! Allt är bra för det närvarande, och vi måste nu laga, att ni till aftonen blir tillbörligt utrustad i er nya kostym; ty, sanningen till sägandes, är er yttre menniska näppeligen passande för ett hof.»
»Nå ja, min jagtrock har också varit med, sedan vi sist sågo hvarandra; men det har ni säkert lika bra eller bättre reda på än jag, min vän.»
»Ni gör min siargåfva för mycken heder. Vi voro så sysselsatta först med planen att leverera Cope batalj och sedan med våra operationer i lågländerna, att jag blott kunde gifva allmänna föreskrifter till dem af vårt folk, som voro qvarlemnade i Pertshire, att respektera och beskydda er, i fall ni skulle råka komma i deras väg. Men låt mig höra historien om era äfventyr; ty de ha endast delvis och på ett stympadt sätt nått våra öron.»
Waverley berättade derpå utförligt alla de omständigheter, läsaren redan har sig bekant, och Fergus lyssnade med stor uppmärksarohet. De hade nu framkommit till höfdingens qvarter, hvilket han tagit i ett med en liten stenlagd gård försedt hus, tillhörande en munter fyratio års enka, hos hvilken ett hyggligt utseende och ett godt lynne, oberoende af alla politiska åsigter, alltid voro säkra om att göra insteg, uch hvilken tycktes småle mycket nådigt åt den vackre, unge höfdingen. Här mottog Callum Beg dem med en gammal bekants leende. »Callum», sade höfdingen, »kalla hit Shemus an snachal[1].» Denne var Vich Ian Vohrs ärftlige skräddare. »Shemus, mr Waverley skall bära tartanen. Hans drägt måste vara färdig mom fyra timmar. Ni känner måttet för en välväxt karl: ett och ett halft qvarter kring smalbenet —»
»Åtta och ett halft från höften till hälen, fem och ett halft kring lifvet. Jag ger ers nåd tillåtelse att hänga Shemus, om det i hela Skottland fins en sax, som bättre än hans kan klippa till en högländsk drägt.»
»Skaffa en plaid och skärp af Mac-Ivors färger», fortfor höfdingen, »och hos mr Monat en blå mössa af prinsens fason. Min korta gröna kappa med silfvergalonerna, som jag aldrig begagnar skall passa honom förträffligt. Säg åt fänrik Maccombich, att han letar ut en vacker sköld bland mina. Prinsen har gifvit mr Waverley svärd och pistoler; jag skall skaffa honom dolk och pung; lägg så blott till ett par lågklackade skor, och se'n, min bäste Edward» — härvid vände han sig till honom — »är ni en fullkomlig Ivors son.»
Sedan dessa anordningar voro vidtagna, återtog höfdingen samtalet om Waverleys äfventyr. »Det är tydligt», sade han, »att ni varit i Donald Bean Leans våld. Ni skall veta, att jag, då jag med min clan marscherade bort för att förena mig med prinsen, uttryckligen ålade denne värde samhällsmedlem att uträtta ett visst uppdrag och derefter stöta till mig med hela den styrka, han kunde samla. Men i stället för att göra detta, tyckte den gunstig herrn, då han fann kusten klar, att det var bättre att föra krig. för egen räkning, och han har, som jag tror, genomtågat landet, i det han plundrat både vän och fiende, under föregifvande att uppbära black-mail, ibland liksom på befallning och ibland — anfäkta hans oförskämdhet — i sitt eget höga namn. På min heder, om jag lefver för att se Benmores stenar igen, skall jag känna mig frestad att hänga karlen! Isynnerhet af det sätt, hvarpå ni befriades från den gudsnådliga skurken Gilfillan, igenkänner jag, att han haft sin hand med i spelet, och jag är nästan säker på, att det var Donald sjelf, som vid detta tillfälle speade krämarens roll; men hur det kom till, att han inte plundrade er eller fordrade lösen af er eller på något annat sätt gjorde sig er fångenskap till godo, det är något, som öfvergår mitt förstånd.»
»När och huru fick ni höra talas om min fångenskap?» frågade Waverley.
»Prinsen sjelf omtalade den för mig», sade Fergus, »och han frågade mycket noga efter er lefnadshistoria. Han nämnde derefter, att ni då var i en af våra ströfkorpsers våld — ni förstår, att jag ej kunde fråga honom om de närmare omständigheterna — och han bad att få veta min tanke, huru han skulle förfara med er. Jag föreslog, att ni skulle hitföras som fånge, emedan jag ej önskade sätta er i vidare ogunst hos engelska regeringen, i händelse ni vidblef er föresats att resa söderut. Ni måste påminna er, att jag visste ingenting om den anklagelse för högförrädiska stämplingar, som blifvit anstäld mot er, hvilket jag förmodar har någon del i förändringen af er ursprungliga plan. Det der dumma, odugliga nötet Balmawhapple skickades, med hvad han kallar sin sqvadron, att föra er från Doune. Hvad hans beteende beträffar, så gissar jag, att utom hans naturliga motvilja mot allt, som liknar en gentleman, hans äfventyr med Bradwardine ännu gror i honom, så mycket mer, som jag vågar påstå, att hans sätt att berätta denna historia bidragit till de dåliga rykten, som framkommo till ert forna regemente.»
»Det är mycket sannolikt», sade Waverley; »men nu, min bäste Fergus, måtte ni väl ha tid att berätta mig något om Flora.»
»Ja, jag kan endast säga er, att hon mår bra och för närvarande vistas hos en slägting här i staden. Jag tyckte, att det var bäst, att hon kom hit, sedan en hel mängd förnäma fruntimmer efter våra framgångar infunnit sig vid vårt krigiska hof, och jag försäkrar er, att det ej är utan sin vigt att vara nära beslägtad med en sådan person som Flora Mac-Ivor; der det är ett sådant äflande med ansökningar och anspråk som här, måste en man begagna alla ärliga medel för att öka sin egen betydenhet.»
Det låg i detta sista yttrande någonting, som sårade Waverleys känslor. Han kunde ej fördraga, att Flora genom den beundran, hon otvifvelaktigt måste uppväcka, skulle anses bidraga till sin broders befordran, och ehuru detta var i fullkomlig öfverensstämmelse med Fergus' karaktär, stötte det honom likväl såsom någonting sjelfviskt och ovärdigt miss Mac-Ivors högsinthet och hennes brors oberoende stolthet. Fergus, hvilken, såsom uppfostrad vid franska hofvet, var van vid dylika tillställningar, märkte ej det ofördelaktiga intryck, han gjort på sin väns sinne, och slutade med att säga: »vi kunna svårligen få träffa Flora förr än i afton, då hon skall infinna sig på en konsert och bal, som gifves för prinsens anhängare. Hon och jag ha varit i tvist, derför att hon ej kom för att taga afsked af er, och jag vill ej gerna förnya den samma genom att bedja henne mottaga er nu på förmiddagen; och om jag också gjorde det, skulle det kanske ej blott vara fruktlöst, utan äfven lägga hinder i vägen för er att få råka henne i afton.»
I det samma hörde Waverley en välkänd röst på
gården nedanför fönsterna. »Jag försäkrar er, min värde vän», sade talaren, »att det är en fullkomlig missaktning af all militärisk disciplin, och om ni icke vore en tiro, hade ert uppsåt förtjent sträng näpst. Ty en krigsfånge kan ej i något fall beläggas med fjettrar eller hållas in ergastulo, hvilket skulle ha blifvit fallet, om ni instängt denne herre i ert källarhvalf på Balmawhapple; ehuru jag medger, att en sådan fånge för säkerhets skull kan inspärras in carcere, det vill säga i allmänt fängelse.»
Balmawhapples buttra stämma hördes derpå liksom missnöjd taga afsked: men det enda, som kunde tydligt urskiljas, var ordet »landstrykare». Han hade försvunnit, innan Waverley hann ned på gården för att helsa på den värde baronen. Uniformen, som denne nu var iklädd, tycktes hafva förlänat en ytterligare stelhet och stränghet åt hans långa, raka figur, och medvetandet om militäriskt befäl och myndighet hade i samma förhållande stegrat sjelfkänslan i hans hållning och den dogmatiska tonen i hans samtal.
Han mottog med sin vanliga godhet Waverley och yttrade genast sin önskan att få höra en förklaring rörande de omständigheter, som förorsakat Waverleys entledigande från G—s dragoner. Inte derför, sade han, som skulle han det ringaste befara, att hans unge vän gjort något, som kunnat förtjena en så oädel behandling, som den han rönt från styrelsens sida, utan emedan det var rätt och tillbörligt, att baronen af Bradwardine, både till följd af befogenhet och förtroende, skulle blifva fullt i stånd att vederlägga alla smädelser mot arftagaren till Waverley-Honour, hvilken han hade så stor rätlighet att anse som sin egen son.
Fergus Mac-Ivor, som nu kommit ned till dem, omtalade i korthet Waverleys äfventyr och slöt med att berätta det smickrande mottagande, han fått röna af den unge chevalieren. Baronen åhörde honom stillatigande och tryckte vid slutet hjertligt Waverleys hand, i det han lyckönskade honom till att hafva inträdt i sin laglige furstes tjenst. »Ty», fortfor han, »ehuru det med allt fog af alla nationer ansetts som en skymf och en vanheder att bryta sacramentum militare, och det, antingen den aflades af hvarje soldat särskildt, hvilket romarne kallade per conjurationem, eller af en soldat i de öfrigas namn, så har likväl ännu aldrig någon dragit i tvifvelsmål, att den sålunda aflagda trohetseden upplösts genom dimissio eller afskedandet af soldaten, hvilkens öde eljest skulle vara lika hårdt som saltsjuderi- och stenkolsgrufvearbetares och andra jordiska trälars. Detta har någon likhet med den kasus, som anföres af den lärde Sanchez i hans verk De jure jurando, hvilket ni säkert rådfrågat vid detta tillfälle. Hvad åter dem beträffar, som lögnaktigt förtalat er, så bedyrar jag vid himmeln, att jag anser dem med rätta hemfallna under Memnonia lex, som äfven kallas Lex rhemnia, och som anföres af Tullins i hans tal In Verrem. Jag skulle likväl ha trott, mr Waverley, att ni, innan ni bestämde er för någon särskild post i prinsens arme, borde ha frågat, hvilken rang baronen af Bradwardine der innehade, och om denne ej skulle skattat sig synnerligen lycklig att få mottaga er vid det rytteriregemente, han nu håller på att uppsätta.»
Edward undvek denna förebråelse genom att anföra den nödvändighet, hvari han varit försatt, att gifva prinsen ett omedelbart svar på hans anbud, samt sin egen ovisshet, huruvida hans vän, baronen, i det ögonblicket var vid hären eller å tjenstens vägnar upptagen på något annat håll.
Sedan denna sak blifvit afgjord, frågade Waverley efter miss Bradwardine och erfor, att hon kommit till Edinburgh i sällskap med Flora Mac-Ivor, under beskydd af en afdelning af höfdingens folk. Detta steg var äfven nödvändigt, emedan Tully-Veolan blifvit en högst obehaglig och till och med farlig vistelseort för ett ungt, obeskyddadt fruntimmer i anseende till dess grannskap med högländerna samt med ett par stora byar, hvilka, lika mycket af motvilja för cateranerna som af nit för presbyterianismen, förklarat sig för regerimgen och uppsatt oregelbundna ströfkorpser, som ofta skärmytslat med bergsboarna och ibland anföllo de jakobitiska adelsmännens hus.
»Jag skulle föreslå er», fortfor baronen, »att promenera med mig till mitt qvarter i Luckenbooths och under vägen beundra Storgatan, hvilken utom allt tvifvel är vackrare än någon gata i London eller Paris. Men Rosa, stackars barn, är så grufligt bekymrad öfver skjutningen från slottet, ehuru jag både med Blondel och Coehorn bevisat henne, att det är omöjligt, att en kula kan nå dessa byggnader. Dessutom har jag i uppdrag från hans kunglig höghet att gå till vår armés läger för att tillsäga folket att conclamare vasa, det vill säga att samla ihop sitt pick och pack för morgondagens marsch.»
»Det lär vara lätt gjordt för de fleste bland oss», sade Mac-Ivor skrattande.
»Jag ber om förlåtelse, öfverste Mac-Ivor; men det torde ej ske alldeles så lätt, som ni tyckes föreställa er. Jag medger, att de fleste af ert folk temligen lösa och lediga lemnade högländerna, samt utan att vara besvärade af någon packning; men det är otroligt, hvilken mängd onyttigt skräp de hopsamlat under sin marsch. Jag såg en af era karlar — jag ber er ännu en gång om förlåtelse — med en väggspegel på ryggen.»
»Ja», sade Fergus, fortfarande vid godt lynne, »om ni frågat honom, skulle han svarat er, att en gående fot tar alltid något med sig. — Men, hör på, min bäste baron, ni vet lika väl som jag, att en hundra ulaner eller en enda fännika af Schmirschitz's pandurer skulle göra större förödelse i ett land, än riddaren af spegeln och alla våra claner tillsammantagna.»
»Och det är äfven mycket riktigt», sade baronen; »de äro, som den hedniske författaren säger: ferociores in aspectu, mitiores in actu, af ett grymt och förfärligt utseende, men mildare i sitt beteende, än deras anblick tyckes antyda. — Men här står jag och pratar med er, junkrar, då jag redan borde vara i Kungsparken.»
»Men ni spisar väl middag med mig och Waverley, då ni kommer tillbaka? — Ehuru jag kan lefva som en högländare, då så påfordras, försäkrar jag er likväl, baron, att jag ej glömt min pariseruppfostran och att jag fallkomligt förstår faire la meilleure chère.»
»Hvem fan betviflar det», genmälte baronen skrattande, »när ni endast medför kokkonsten, och den goda staden får anskaffa ingredienserna! — Godt! jag har väl något att uträtta i staden, men jag skall infinna mig hos er klockan tre, om maten kan vänta så länge.» Med dessa ord tog han afsked af sina unga vänner och gick att uträtta sitt uppdrag.
- ↑ Jakob af nålen.