Waverley/Kap 44
| ← 43. Balen |
|
45. En tilldragelse ger anledning till gagnlösa betraktelser → |
FYRTIOFJERDE KAPITLET.
Afmarschen.
Waverleys kämpande passioner och utmattade känslor hade medfört åt honom en sen, men djup sömn. Han drömde om Glennaquoich och förflyttade den i Holyroods salar nyss firade festen till Ian nan Chaistels slott. Äfven säckpipan hördes tydligt; och det åtminstone var ingen drömvilla, ty clanen Mac-Ivors förnämsta pipare gick med stolta steg på gården framför sin höfdings boning och »kom med sitt oväsen sjelfva stenarna och murbruket att darra», såsom mrs Flockhart, hvilken synbarligen ej var någon vän af hans musikaliska talang, behagade anmärka. Det blef till slut för starkt för Waverleys dröm, hvarmed det i början temligen harmonierat.
Ljudet af Callums steg i hans rum — ty Mac-Ivor hade åter uppdragit åt denne att betjena Waverley — var nästa signal till affärd. »Vill inte ers nåd stiga upp? Vich Ian Vohr och prinsen äro redan på väg till den långa gröna dalen utanför staden, som de kalla Kungsparken, och mången står på sina egna ben i dag, som kommer att bäras på annat folks armar innan qvällen.»
Waverley sprang upp och tog med Callums bistånd på sig sin nya drägt. Callum underrättade honom äfven, att hans lädersäck med låset på kommit från Doune och befann sig i vagnen tillika med Vich Ian Vohrs saker.
Waverley förstod lätt, att hans kappsäck menades med detta uttryck, och han tänkte på det hemlighetsfulla paketet från flickan i grottan, hvilket alltid tycktes undgå honom, just då han höll på att ligga handen på det. Men här var ej tid att tänka på tillfredsställandet af sin nyfikenhet, och sedan han undanbedt sig mrs Flockharts anbud af en morgonsup — en artighet, hvilken sannolikt ingen annan än han i hela chevalierens armé skulle hafva afslagit — tog han afsked och gick, åtföljd af Callum, sin väg.
»Callum», sade han, då de gingo utför en smutsig gränd för att komma till södra ändan af Canongate, »hvar skall jag få mig en häst ifrån?»
»Det får ni, för tusan, inte tänka på», svarade Callum. »Vich Ian Vohr marscherar till fots i spetsen för sitt folk — för att inte tala om prinsen, som också gör det samma — och ni måste just vara som de andra.» »Och det vill jag också, Callum. — Gif mig min sköld! Nu är jag i ordning. Hur tar det sig ut?»
»Ni är lik den vackra högländaren, som är målad på skylten utanför det stora värdshus, som tillhör Luckie Middlemass», svarade Callum, som dermed menade en stor artighet; ty i hans tanke var Luckie Middlemass' skylt ett utmärkt konstverk. Men som Waverley ej insåg rätta meningen med denna smickrande liknelse, gjorde han honom ej några vidare frågor.
Sedan de lemnat hufvudstadens fula och smutsiga förstäder och kommit ut i det fria, kände Waverley sin kraft och sitt mod lifvas och tänkte med fasthet på den föregående aftonens tilldragelser, i det han med lopp och beslutsamhet motsåg den stundande dagens.
Då han kommit upp på en liten bergshöjd, som kallas S:t Leonards Hill, låg Kungsparken eller den fördjupning, som ligger mellan berget Arthurs Seat och den sluttning, hvarpå södra delen af Edinburgh nu är bygd. nedunder honom och visade en ovanlig och lifvande anblick. Parken upptogs af den högländska hären, som nu höll på att rusta sig i ordning till aftåg. Waverley hade redan sett något snarlikt vid jagtpartiet, som han bevistade tillsammans med Fergus Mac-Ivor; men detta var i en ofantligt mycket större skala och af ojemförligt större vigt. Klipporna, som bildade skådeplatsens bakgrund, och sjelfva luften genljöd af klangen af säckpiporna, hvilka med sina för hvarje clan olika krigsmarscher kallade de särskilda höfdingarne och deras folk till vapen. Bergsboarna, som med en förvirrad folkhops larm och brådska, liksom uppskrämda bin, hvilka väpna sig i sina kupor, uppstodo från sin bädd under himmelns tak, syntes ega all den smidighet, som fordras för militäriska manövrer. Deras rörelser tycktes vara godtyckliga och förvirrade, men resultatet blef ordning och regelbundenhet, så att en general skulle prisat utgången, fast en exerciskarl torde förlöjligat sättet, hvarpå det skedde.
Det virr-varr, som uppstod, då de olika clanerna skyndade till sina särskilda fanor för att komma i marschordning, var i och för sig ett lysande och lifligt skådespel. De hade inga tält att nedtaga, emedan de allmänt och af fritt val sofvit på öppna fältet, ehuru hösten redan var långt framskriden och nätterna började blifva kyliga. Under det de uppstälde sig, såg man en vexlande och förvirrad anblick af fladdrande plaider och svajande plymer äfvensom af banér, som framvisade Clanronalds stolta fältrop: Ganion coheriga (motsäg, den som vågar), Loch Sloy, clanen Mac-Farlanes lösen, Hit, lycka, och låt slå dig i bojor, markisens af Tullibardine valspråk, jemte flere andra höfdingars och claners egendomliga sinnebilder och lystringsord.
Slutligen ordnade den orediga och böljande massan sig till en smal, mörk kolonn af betydlig längd, som sträckte sig utefter hela dalen. I spetsen för kolonnen fladdrade prinsens banér, visande ett rödt kors på hvit grund, med valspråket Tandem triumphans. Det fåtaliga kavalleriet, som hufvudsakligast bestod af låglandets adel med dess tjenare och underhafvande, utgjorde arméns avantgarde, och dessa ryttares standar, hvaraf de hade nästan för många i förhållande till sitt antal, sågos svaja vid yttersta randen af horisonten. Många af denna korps, bland hvilka Waverley tillfälligtvis bemärkte Balmawhapple och hans löjtnant Jinker — hvilken senare likväl, jemte åtskilliga andra, på baronens af Bradwardine tillstyrkan blifvit försatt bland hvad han kallade officerare i expektans — bidrogo till uppträdets liflighet, ehuru visst ej till dess regelbundenhet, derigenom att de så fort, som trängseln tillät, galopperade framåt på sina hästar för att komma till sina platser vid förtruppen. De Edinburghska sirenernas tjusmakt och de starka drycker, hvarmed de rikligen förplägats under loppet af natten, hade qvarhållit dessa hjeltar inom stadens murar litet längre, än som var förenligt med deras tjenstepligt. De klokaste af dessa sölare togo en längre, men mera öppen omväg för att komma till sina platser i tåget, i det de höllo sig på afstånd från infanteriet och togo vägen öfver de till höger belägna åkerfälten, der de sprängde öfver eller nedrefvo de stengärdesgårdar, hvarmed fälten voro inhägnade. Dessa små afdelningars oregelmessiga uppträdande och försvinnande äfvensom den förvirring, hvilken förorsakades af dem, som, ehuru i allmänhet utan framgång, sökte tränga sig fram till fronten genom högländarnes massa, i trots af deras förbannelser, svordomar och motstånd, ökade uppträdets pittoreska vildhet, om ock den militäriska regelbundenheten derigenom minskades.
Medan Waverley betraktade detta märkvärdiga skådespel, hvars intryck ännu mer förhöjdes af de kanonskott, som emellanåt aflossades från slottet mot de högländska truppafdelningar, som aftågade från dess grannskap för att stöta till hufvudhären, erinrade Callum med sin vanliga frispråkighet honom, att Vich Ian Vohrs folk voro bland de främsta i marschkolonnen, som ännu var långt borta, och att »de komme att marschera mycket fort, sedan kanonen skjutit signalen till aftåg». Efter denna påminnelse påskyndade Waverley sina steg, i det han ofta kastade en blick på de mörka moln af krigare, som skockade sig framom och nedanför honom. En närmare granskning minskade likväl icke obetydligt det intryck, som den aflägsnare anblicken af hären gjort på honom. De främsta leden af hvarje clan voro väl beväpnade med svärd, sköld och musköt, hvarjemte alla buro en dolk och de fleste en pistol; men dessa bestodo af herremän, det vill säga höfdingens, om också aflägsnare slägtingar, hvilka hade omedelbara anspråk på hans understöd och beskydd. Ståtligare och tapprare män än desse skulle ej kunnat framvisas i någon armé i kristenheten, och de fria och oberoende lefnadsvanor, hvilka hvar och en af dem egde, men hvilka hvar och en likväl var så väl öfvad att underordna under sin höfdings befallning — detta, jemte högländarnes egendomliga krigssätt, gjorde dem lika fruktansvärda genom deras personliga mod och deras tapperhet, som genom deras öfvertygelse om nödvändigheten att handla i öfverenstämmelse med hvarandra dch att söka gifva sitt nationella anfallssätt den största möjliga framgång.
Men i de bakre leden funnos personer af ett underordnadt slag — landets allmoge, som, ehuru de ej ville vidkännas denna benämning och ofta, efter all sannolikhet med skäl, gjorde anspråk på en äldre härkomst än de herrar, hvarunder de tjenade, likväl i sitt yttre röjde den yttersta fattigdom, i det de voro dåligt klädda och ännu sämre beväpnade, halfnakna, hämmade i växten och af ett eländigt utseende. Hvarje mera betydande clan hade några af dessa heloter i sitt följe; — sålunda voro Mac-Couls, ehuru de ledde sin härkomst från Combal, Finns eller Fingals fader, ett slags Gibeoniter eller ärftliga tjenare under clanen Stuart af Appine. Macbeths, som härstamma från den olycklige monarken af samma namn, voro undersåtar åt clanen Moray, och många flere exempel kunde anföras, om jag ej fruktade att stöta något clanhögmod, som ännu kan finnas qvar, och derigenom draga ett högländskt oväder in i min förläggares boklåda. Ehuru nämnde heloter nu drefvos i fält genom den godtyckliga makten af de höfdingar, på hvilkas befallning de höggo ved och buro vatten, voro de i allmänhet högst klent födda, illa klädda och ännu sämre beväpnade. Den sista omständigheten härrörde väl hufvudsakligast från den allmänna afväpningsakten, hvilken skenbart blifvit bragt till verkställighet i hela högländerna, ehuru de fleste höfdingarne lyckats afböja dess inflytande genom att behålla sina omedelbara stamförvandters vapen och endast utlemna dem af ringare värde, som de fråntagit dessa underordnade anhängare. Den naturliga följden deraf blef, att, som vi redan nämnt, många af dess stackars menniskor gingo i fält i ett högst ömkligt tillstånd.
Deraf hände det, att i korpser, hvilkas förtrupp var utmärkt väl beväpnad efter deras sed, eftertruppen liknade verkliga banditer. Här sågs en pålyxa, der ett svärd utan slida, här en bössa utan lås, der en lie, fäst på en stång; några hade blott sina dolkar och de störar, som de ryckt utur gärdesgårdarne. Det grymma, vilda, ohyfsade utseendet hos dessa menniskor, af hvilka de fleste med okunnighetens hela beundran begapade äfven husslöjdens allra vanligaste alster, väckte så väl förvåning som förskräckelse i låglandet. Högländernas tillstånd var äfven på den tiden så föga kändt, att, då deras befolkning sålunda uttågade på krigiska uäfventyr, väckte dess egenskaper och utseende lika mycken förvåning i det sydliga låglandet, som om en svärm afrikanska negrer eller grönländska eskimåer uttågat från sina egna hemlands norra berg. Man bör derför ej undra på, om Waverley, som dittills bedömt högländarne i allmänhet efter de mönster, som Fergus' politik tid efter annan visat honom, kände sig nedstämd och förvånad öfver att en korps, som då ej öfversteg fyratusen man, och hvaraf högst hälften var beväpnad, var nog djerf att söka förändra de brittiska konungarikenas öden och dynasti.
Under det han gick längs kolonnen, som ännu var stillastående, gafs signal till aftåg medelst aflossandet af en kanon, hvilken var den enda artilleripjes, som egdes af den armé, hvilken tillärnade en så vigtig omhvälfning. Prinsen hade yttrat, att han önskade qvarlemna denna onyttiga fältpjes; men till hans stora förvåning bådo de högländska höfdingarne, att den skulle få åtfölja tåget, i det de som skäl för sin anhållan anförde fördomarne hos sina underlydande, hvilka voro föga vana vid artilleri och derför fäste en öfverdrifven vigt vid detta fältstycke, hvilket de trodde skulle väsentligt bidraga till en seger, som de endast kunde hoppas af sina egna musköter och bredsvärd. Ett par franska artillerister beordrades derför att sköta denna kanon, som drogs af ett anspann högländska klippare och på det hela taget endast kunde begagnas till aflossandet af signalskott.
Dess stämma hade ej väl hörts, förrän hela linien satte sig i rörelse. Ett vildt glädjerop från de framryckande bataljonerna genomskar luften och förlorade sig derefter i det gälla skallet af säckpiporna, hvilkas ljud i sin ordning till en del qväfdes af det tunga trampet af så många menniskor, hvilka på en gång satte sig i rörelse. Fanorna glittrade och svajade, under det hären tågade framåt, och rytteriet skyndade att intaga sin plats som förtrupp samt utsände rekognosceringspatruller för att iakttaga och inberätta fiendens rörelser. Kavalleristerna försvunno för Waverleys ögon, då de svängde omkring foten af Arthurs Seat nedanför den märkvärdiga sträcka af basaltklippor, som vetter åt den lilla sjön Duddington.
Fotfolket tågade, efter i samma riktning, i det de rättade sin marsch efter en annan korps, som följde en mera sydligt liggande väg. Det kostade Edward temligen stor ansträngning att uppnå den plats, som Fergus följeslagare intogo i marschkolonnen.