Väl bär jag i handen den gyllene staf,
min stam mig som visaste domare gaf.
Dock minnes jag tiden, då mör under dans
för glödande sånger mig räckte sin krans.
Gråskäggige schejkher nu buga visst snällt
och tidigt och sent söka råd i mitt tält.
Jag minnes dock tiden, då lustiga spratt
jag spelte den knarrige Hachmet helt gladt.
Nu ärar man skägget, som pryder mitt bröst
och orden, jag talar, min visdom, min röst.
Mer älskar jag tiden, då kyssar jag stal
från svällande läppar, oräkneligt tal.
Hos Zejnab min natt och i striden min dag
då svunno så gladt i kamraternas lag.
Ack, vishet och guldstaf, anseende nu;
du gyllene ungdom — hur fjärran är du!
Quilicura 18/8 91.
