←  Barndomshem, barndomstid
Till fantasien
av Karl Fredrik Forsman
Bäck och ström  →
Ur diktsamlingen Spridda blad, 1893.


"Wer sich selbst die Weit nicht schmücket,
Ach, dem smückt die Welt sich nicht!"
S. H. Mosenthal.

Dröj med din tjusning hos mig kvar
o, hulda, trolska fantasi!
Hvad verkligheten bjuda har,
gjut du din skimmerglans däri!
Surra med de granna vingar!
Ropa dina drömmars hela här!
Dåra mig, med hvad du bringar!
Dig förutan arm ock sanning är.

Om kärlek, vänskap fjärran gå
förbi det tjäll, hvari jag bor,
låt mig dem tro om godt ändå,
ack, hjärtat har ju, hvad det tror!
Hjärtlös verklighetens stunder
dock din gyll'ne slöja undan drar.
Lifsvinst äro de sekunder,
som uti din lögn man lefvat har.
Alltorp 1/8 92.