Kristin Lavransdotter/Korset/Såsom ock vi förlåta/Kapitel 3

←  Kapitel II
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel III
Kapitel IV  →


[ 660 ]

III.

Dagarna gingo. Första tiden var Kristin icke särskilt rädd: hon gitte ej grubbla över vad Erlend menade med sitt beteende att så där ryka hemifrån nattetid i vredesmod — eller hur länge han ämnade sitta där norrut på sin fjällgård och straffa henne med sin bortovaro. Hon var sjudande vred på sin man, och allra mest vredgades hon därför att hon icke kunde förneka inför sig själv att hon haft orätt, hon också, och att hon sagt ord som hon innerligt önskade outtalade.

Visst hade hon haft orätt många gånger, och hon hade ofta i hetsighet sagt onda och fula ord till sin make. Men det som kränkt henne bittrast var att aldrig Erlend kunde av sig själv glömma och förlåta, utan hon skulle ödmjuka sig och be vackert om det. Det var inte så ofta heller, tyckte hon, som hon hade förgått sig — kunde han då inte märka att det var i synnerhet när hon var trött och utsliten av bekymmer och ängslan, som hon bemödat sig om att bära i tysthet — då var det hon lättast miste herraväldet över sig själv. Hon tyckte Erlend kunde tänkt på att till allt vad hon i år och dag burit på av bekymmer för deras söners framtid hade nu kommit att hon denna sommar två gånger fått gå igenom en förfärlig skräck för Nåkkves skull. Nu hade hon fått ögonen öppna för detta, att efter den unga moderns börda och mödor följde fruktan och jämmer av ett nytt slag för den åldrande modern. — Hans sorglösa prat om att han icke var rädd för sönernas framtid hade hetsat upp henne, tills hon blev som en retad björninna — eller som en tik med valpar; Erlend kunde gärna få säga att hon var som en tik, när det gällde hennes barn. Vaken och aktgivande som tiken skulle hon vara för dem, så länge det fanns liv kvar i henne.

Och ville han för den sakens skull glömma att hon stått vid hans sida varje gång det gällt något, så gott som hon förmådde, att hon varit både rimlig och rättvis trots sin vrede, när han slog henne och när han svek henne med den förhatliga, lättsinniga Lenviksfrun, så fick han då göra det. Till och med nu, då hon tänkte på det, kunde hon icke känna sådan vrede eller bitterhet mot Erlend för detta värsta, som han gjort mot henne — när hon vände sig emot honom med klagan över detta, då var det för att hon visste han ångrade det själv, detta insåg han var illa gjort. Men aldrig hade hon varit så ond på Erlend — och var det inte nu heller — att ej minnet av hans slag och hans trolöshet, med allt [ 661 ]vad därav följde, mest gjorde henne sorgsen för mannens egen skull: hon kände alltid att med dessa utbrott av sitt tygellösa sinne hade han syndat mot sig själv och sin själs välfärd mycket mera än mot henne.

Det som fortfor att svida i henne var alla de små sår han tillfogat henne med sin ovänliga likgiltighet, sin barnsliga brist på tålamod — med själva sin kärleks överdådiga och tanklösa väsen, när han visade att han i alla fall hyste kärlek till henne. Det var alla de år då hon varit ung och vek i sinnet, då hon känt att varken hälsa eller själskrafter kunde räcka till, där hon satt med famnen full av så hjälplöst små barn, om ej fadern, maken, visade att han ägde både förmåga och kärlek nog att värna henne och de små sönerna på hennes knä. Det hade varit ett sådant kval att känna sig svag i kroppen, enfaldig och oerfaren i sinnet och ej våga lita fast på sin makes klokhet och styrka — det var som om hon den tiden fått hjärtesår som aldrig ville läkas. Själva den söta lust det var att lyfta upp sitt dibarn, lägga dess ljuva mun till sitt bröst och känna den lilla varma, mjuka kroppen på sin arm, den förbittrades av fruktan och oro — så liten, så värnlös du är, och din far tänker icke nog på att han framför allt skulle ha i sikte din trygghet.

Och nu, då hennes småbarn fått märg i knotorna och ben i huvudskålen men ännu icke hunnit få en mans vett — då lockade han dem från henne. De gledo bort från henne hela skaran, make och söner, i denna underliga gossesinnets sorglöshet, som hon tyckte sig ha sett en glimt av hos alla män hon mött och som en nedtyngd, bekymrad kvinna aldrig kan deltaga i.

Så för sin egen del var hon endast sorgsen och vred, när hon tänkte på Erlend. Men hon blev änsglig, när hon måste undra vad sönerna tänkte.

Ulv hade varit på Dovre med två klövjehästar och forslat till Erlend de saker han bett att få efter sig ditupp — kläder och en del vapen, alla sina fyra bågar, säckar med pilspetsar och järnhaglar; tre av hundarna. Munan och Lavrans storgräto, när Ulv tog den lilla släthåriga tiken med silkeslena, hängande öronflikar det var ett fint utländskt djur, som Erlend hade fått av abboten i Holms kloster. Att fadern ägde en så sällsynt hund tycktes mer än allt annat i de två smås ögon höja honom över alla andra män. Och så hade han lovat dem att när tiken nu finge valpar igen, skulle de få välja ut var sin av kullen.

När Ulv Haldorsson kom tillbaka, frågade Kristin om Erlend hade nämnt när han tänkte återvända hem.

»Nej», sade Ulv. »Det tycks som om han ärnar slå sig till ro där.»

Av sig själv talade Ulv icke stort mer om sin färd till Haugen. Och Kristin kände motvilja för att fråga.

[ 662 ]Om hösten, då de flyttade in från nybyggnaden, sade de äldre sönerna att den här vintern skulle de gärna vilja ligga ovanpå i höganloftstugan. Kristin gav dem lov till detta, och hon sov alltså ensam med de två yngsta i storstugan inunder. Första kvällen sade hon att nu kunde också Lavrans få ligga hos henne i sängen.

Pojken låg och rullade sig av välbefinnande och borrade ned sig i bolstret. Barnen voro vana att få bäddat åt sig på bänken med lädersäckar fyllda med halm, och så hade de skinnfällar att krypa in i. Men i sängarna var det blåa bolstrar att ligga på och fina täcken utom fällen — och föräldrarna hade vita linneöverdrag på sina huvudkuddar.

»Det blir väl bara tills far kommer hem igen, som jag får ligga här», frågade Lavrans, »då får vi väl flytta ned på bänken igen då, mor?»

»Då kunnen I få sova i Nåkkves och Björgulfs säng», svarade modern, »om de ej byta håg och flytta ned igen, när det blir kallt väder.» Där var en liten murad eldstad också ovanpå, men den gav mera rök än värme, och vind och väder kändes mera i den övre våningen.

Alltefter som det led frampå hösten, började en obestämd fruktan smyga sig över Kristin; den tilltog dag för dag, och spänningen blev svår att leva i för henne. Ingen tycktes ha hört av eller veta något om Erlend.

Under de långa, svarta höstnätterna låg hon vaken, hörde de två smågossarnas jämna andetag, lyssnade till vindens gång kring husknutarna och tänkte på Erlend. Om det bara inte varit på den gården han var!

Hon hade tyckt illa om när systrungarna[1] kommo att tala om Haugen — Munan Bårdsson var hos dem i härbärget en av de sista kvällarna, innan de skulle resa från Oslo. Munan ägde på den tiden ensam den lilla gården efter sin mor. Både han och Erlend hade varit nog så rusiga och uppspelta, och medan hon satt och pinades av att de nödvändigt skulle tala om det olycksaliga stället, blev det så att Munan skänkte Erlend gården — så var han icke alldeles utan jord i Norges land. Detta försiggick under skämt och skratt — till och med ryktena om att folk inte kunde bo på Haugen för spökeriet skämtade de med. Den skräck, som Munan Bårdsson fått i sig efter moderns och hennes mans våldsamma död däruppe, tycktes riddaren i någon mån ha övervunnit vid denna tid.

Han gav verkligen Erlend gåvobrev och äganderätt till Haugen. Kristin kunde ej dölja hur motbjudande det var för henne att mannen blivit ägare till det hemska stället. Men Erlend slog bort det med skämt:

[ 663 ]»Det är föga troligt att vare sig du eller jag skulle komma att sätta vår fot i husen däruppe — om de ännu stå och icke ha ramlat. Och själva bära till oss avraden, det vill nog varken moster Åshild eller herr Björn. Så oss kan det då väl icke göra något, om det nu är sant, vad folk säger, att de gå igen där —»


Alltsom året skred mot sitt slut och Kristins tankar ständigt kretsade kring detta hur Erlend måste ha det där norrut på Haugen, blev hon mer och mer tystlåten, så att hon knappast sade ett ord till sina barn eller tjänstfolket, utom när hon måste svara på deras frågor — och de drogo sig för att tilltala husfrun, såvida det ej var alldeles nödvändigt, ty hon gav korta och otåliga svar, när de kommo och oroade henne med avbrott i hennes fridlösa, spända grubbel. Hon själv var så föga medveten härom, så att då hon till slut märkte att de båda yngsta barnen hade slutat att fråga efter sin far eller prata om honom med henne, suckade hon och tänkte: barn glömma fort — men hon visste ej hur många gånger hon hade skrämt bort dem med sina otåliga svar, när hon sade åt dem att vara tysta och inte plåga henne.

Med de äldre sönerna talade hon mycket litet.


Så länge barfrosten varade, kunde hon ännu svara främmande, som kommo in på gården och frågade efter husbonden, att han låg uppåt fjället och prövade jaktlyckan. Så kom det ett stort snöfall, både i bygden och i fjället, första veckan i advent.

Arla om morgonen Sankta Lucia-aftonens dag, medan det ännu var nedmörkt och stjärnklart ute, kom Kristin från ladugården. Då såg hon vid ljuset av ett tyrebloss, som var nedstucket i snödrivan, att tre av hennes söner höllo på att binda på sig skidorna utanför stugudörren — och ett stycke därifrån stod Gautes valack med snöskor under fötterna och klövsadel på ryggen. Hon gissade varthän de ämnade sig; därför vågade hon ej säga mer än att hon frågade, då hon kände igen Björgulf bland de tre — de två andra voro Nåkkve och Gaute:

»Vill du ut på skidor du, Björgulf — det blir visst klarväder i dag, min son!»

»Som I sen själv, mor.»

»Kanske kommen I hem då innan solen står högst» frågade hon rådlös. Björgulf var mycket dålig skidlöpare, han tålde ej vid att få snöglittret i ögonen och höll sig vintertiden mest inomhus. Men Nåkkve svarade att de stannade kanske borta några dagar.

Kristin gick hemma i oro och ängslan. Tvillingarna voro tvära och sura, så hon förstod att de velat vara med men ej fått lov för de vuxna bröderna.

Tidigt den femte dagen, vid gryningstimman, kommo de tre tillbaka. De hade givit sig av i otta för Björgulfs skull, sade [ 664 ]Nåkkve — för att vara hemma innan solen rann upp. De två gingo raka vägen upp på högloftet — Björgulf såg fallfärdig ut — men Gaute bar in ryggsäckar och klövsäck i stugan. Två vackra valpar hade han med till småpojkarna — nu glömde de både att spörja och sörja. Gaute tycktes vara förlägen men gjorde ansträngningar att inte visa det:

»— och detta», sade han och drog ut någonting ur säcken, »detta bad far att jag skulle giva er, mor.»

Det var fjorton hermelinsskinn, övermåttan vackra. Modern tog emot dem ganska tafatt — hon kunde ej finna ett ord till svar. Det var så alltför mycket hon velat fråga om; hon var rädd för att mista självbehärskningen, om hon aldrig så litet öppnade sitt hjärta — och Gaute var så ung. Hon fick bara fram:

»De äro vita redan, ser jag — ja, vi äro ju långt inne på vinterhalvåret nu —»

När Nåkkve kom ned och han och Gaute satte sig till grötfatet, sade Kristin fort till Frida att hon själv ville bära upp maten på loftet till Björgulf. Det föll henne in att med den fåmälte gossen, som hon anade var långt mera vuxen till sinnet än bröderna, kunde hon kanske tala om detta.

Han hade lagt sig i sängen och höll en linnelapp över sina ögon, Modern hängde in en vattenkittel på järnkroken över eldstaden, och medan Björgulf låg stödd på armbågen och åt, kokade hon en lag av torkade örter, svalört och ögontröst.

Kristin tog från honom den tömda matskålen, tvättade de röda, svullna ögonen med lagen och lade våta linnelappar över dem, och så tog hon äntligen mod till sig och frågade:

»Sade han ingenting, din far, om när han tänker komma ned till oss?»

»Nej.»

»Du är alltid ordknapp du, Björgulf», sade modern om en stund.

»Det tycks ligga i släkten det, mor min. — Simon och hans män mötte vi här norr om Rosten — de körde nordanåt med lass», sade han strax efter.

»Taladen I med varandra?» fråga hon.

»Nej —», han skrattade som förut. »Det tycks gå som en farsot bland oss fränder och släktingar — att vänskap icke vill trivas mellan oss.»

»Menar du att skylla mig för det?» brusade modern upp. »Ena stunden klagar du över att vi tiga för mycket — och så säger du att vi icke kunna hålla vänskap —»

Björgulf bara skrattade omigen. Så höjde han sig på armbågen, som om han lyssnade efter moderns andetag:

»I Guds namn, mor, icke skolen I gråta nu —. Jag är trött och modstulen, ovan att färdas på skidor — räknen ej med [ 665 ]vad jag säger! Visst förstår jag att I icke ären en trätgirig kvinna.»

Kristin gick strax efteråt ut från loftet. Men nu vågade hon ej för allt i världen fråga den sonen vad de unga tänkte om denna sak.


Så låg hon vaken och lyssnade — kväll efter kväll, när gossarna gått upp på loftet. Talade de med varandra månntro, när de blivit ensamma däruppe? Det dunkade av stövlar, som de slängde i golvet, knivbälten, som föllo ned, slamrade till — hon hörde deras röster, men kunde ej urskilja några ord — de pratade i munnen på varandra, blevo högröstade — det tycktes vara halvt gräl, halvt skämt. En av tvillingarna ropade högt — så släpades någon över golvet, så att damm dröste ned i stugan från loftet — svaldörren slogs upp med ett brak — det bullrade utanför i höganloftssvalen, och Ivar och Skule bråkade och hotade därute och hamrade på dörren — hon urskilde Gautes röst, högljudd och full av skratt. Han stod innanför dörren, förstod hon — nu hade han och tvillingarna kivats igen, och slutet hade blivit att Gaute kastat ut dem. Till sist hörde hon Nåkkves vuxna mansröst — han medlade, och de två släpptes in. Ännu en stund hördes prat och skratt ned till henne, så knakade det i sängarna ovanpå. Omsider blev där tyst. Snart därpå ljöd ett jämnt mullrande ned till henne med tysta mellanrum — ett mullrande som tordönet långt inne i fjällen.

Modern log i mörkret. Gaute snarkade, när han var riktigt trött. Det hade hennes far också gjort. Det var märkvärdigt med sådana likheter — de söner som bråddes på Erlend i sitt utseende, de släktades också på honom däri att de sovo så ljudlöst som fåglar. Och medan hon låg och påminde sig alla de smådrag som man så underligt kan spåra, ättled efter ättled hos avkomlingarna, så måste hon le för sig själv, där hon låg. Den ångestfulla spänningen i moderns sinne slappnade för en stund, och sömnyrseln kom och trasslade ihop alla tanketrådar, medan hon sjönk i en känsla av välbefinnande och så i glömska —.

— De voro unga, tröstade hon sig —. De togo det visst ej så tungt —.


Men en dag frampå nyåret kom Sira Solmund, hjälpprästen, in till Kristin på Jörundgård. Det var första gången han kom dit objuden, och Kristin gav honom det bästa mottagande, ehuru hon strax anade oråd. Det slog in, vad hon hade tänkt — han ansåg sig mycket riktigt skyldig att ta reda på om hon och hennes make egenmäktigt och ogudligt upplöst sitt hjonelag, och om så var, vem av makarna som bar ansvaret för denna olaglighet.

Kristin kände själv att hon började klippa med ögonen, blev [ 666 ]alltför rapp i tungan och nyttjade för många ord, när hon lade ut för prästen hurusom Erlend kommit att tänka på att han måste se till sin egendom där norrut på Dovre, den hade råkat rentav i vanhävd de sista åren, husen kunde visst ramla vad dag som helst — så många barn som de hade, så var det nödvändigt att de togo vara på vad de ägde — och mycket mera dylikt. Alltför ordrikt utlade hon saken, till och med Sira Solmund, så föga skarpsinnig han var, måste märka att hon kände sig osäker — nu talade och talade hon om att Erlend var en sådan ivrig jägare, det visste prästen nog. Hon tog och visade hermelinsskinnen, som hon fått från sin man — i sin förvirring hade hon givit dem åt prästen, nästan innan hon själv visste av det, innan hon hunnit tänka sig för —.

Hon var full av harm när Sira Solmund hade gått. Erlend kunde ha vetat detta, att då han blev borta på det här sättet, så skulle just en sådan präst som den de nu hade komma och forska efter om här var något att göra sak av —.


Sira Solmund var en liten pyssling till sin gestalt; det var ej gott att gissa hans ålder, men han sades vara omkring en fyrtio vintrar. Han var, som sagt, ej mycket skarpsinnig och ägde förvisso ingen överflödig lärdom, men han var då en rättskaffens, from och sedlig präst. En halvgammal syster till honom, barnlös änka och svår skvallerkäring, skötte hans lilla hushåll.

Han ville gärna framstå som en nitisk kyrkans tjänare, men det blev mest småsaker och småfolk han slog ned på — han var räddhågad av sig och skygg för att ingripa mot storbönder och i kinkiga frågor, men hade han väl gjort det, så blev han mycket hetsig och hårdnackad.

I alla fall var han nog så väl liden av sina biktbarn. För det första kände folk aktning för hans stilla, ärbara vandel, och vidare var han icke så fiken efter penningar eller så påstridig, när det gällde kyrkans rätt och folks skyldigheter mot den, som Sira Eirik hade varit. Detta kom nu väl mest av att han var mycket mindre djärv än den gamla prästen.

Men Sira Eirik älskades och hedrades av var man och vart barn i bygderna runt omkring. Folk hade ofta förargat sig förr i tiden, då han med otillständig snålhet strävat efter att skaffa en trygg och burgen tillvaro åt de barn han avlat i frilloleverne med sin följeskvinna; första tiden han bodde i bygden hade Silborna haft svårt för att tåla hans myndiga stränghet mot envar som överskred det minsta bud i kyrkans lag. Krigsman hade han varit, innan han blev prästvigd, och han hade följt sjörövarjarlen, herr Alf av Tornberg, i sin ungdom; det märktes nog på hans framfart.

Men även under denna första tid hade sockenborna varit stolta över sin präst, ty han var framom de allra flesta av landets sockenpräster i kunskaper, vett, kroppsstyrka och hövdinglikt uppträ[ 667 ]dande, och han hade den vackraste sångröst. Och med åren och de tunga prövningar som Gud tycktes ha pålagt denne sin tjänare för hans ungdoms egenviljas skull hade Sira Eirik Kåresson tillvuxit så i visdom, fromhet och rättfärdighet, att hans namn nu var känt och ärat över hela biskopsstiftet. När han for till prästmöte i Hamarköping, blev han hedrad som en far av alla de andra prästerna, och det sades att biskop Halvard gärna skulle ha flyttat honom till en kyrka där han fått herrenamn och säte i domkapitlet. Men Sira Eirik skulle då ha bett att få stanna kvar där han var — han skyllde på sin ålder och därpå att hans syn varit försvagad redan i många år.

I Sil stod vid stora landsvägen, något söder om Formo, det vackra kors av täljsten som Sira Eirik bekostat och låtit uppsätta, på det ställe där ett stenskred från bergssluttningen ryckt bort hans båda förhoppningsfulla söner för fyrtio år sedan. Än i dag for icke äldre folk från bygden förbi det utan att stanna och läsa Paternoster och bönen till Maria för Alfs och Kåres själar.

Sin dotter hade prästen gift bort från sin egen gård med både gods och penningar. Han gav henne åt en vacker och högättad bondeson från Viken, ingen tänkte annat än att Jon Fis var en bra karl. Sex år därefter kom hon hem till sin far utsvulten, bruten till hälsan, trasig och nedlusad, med ett barn vid vardera handen och ett under bältet. De som levde i Sil på den tiden visste gott, fast de aldrig nämnde det, att barnens far blivit hängd som tjuv i Oslo. Jonssönerna artade sig icke väl — och nu voro de döda alla tre.

Ännu medan hans avkomlingar levde, hade Sira Eirik nitiskt sörjt för att pryda och hedra sin kyrka med gåvor. Nu blev det väl den som fick storparten av hans förmögenhet och hans kostbara böcker. Den nya kyrkan i Sil — Sankt Olavs och Sankt Tomas’ — var mycket större och präktigare än den gamla, som brann, och Sira Eirik hade kostat på den många härliga och dyrbara prydnader. Han gick till kyrkan varje dag för egen bön och betraktelse, men mässan för folket läste han numera endast vid de stora högtiderna.

Det var också Sira Solmund som oftast förrättade de prästerliga ämbetshandlingarna nu. Men när folk hade fått en tung sorg att bära eller oroades i själen av stora bekymmer och samvetsagg, uppsökte de helst den gamle sockenprästen, och alla tyckte att de alltid buro hjälp med sig hem från ett möte med Sira Eirik.


Och en kväll fram mot våren gick alltså Kristin Lavransdotter till Romundgård och knackade på dörren till Sira Eiriks rum. Men hon visste ej riktigt själv hur hon skulle kunna framföra sitt ärende; så satt hon och pratade hit och dit, sedan hon lämnat sin förningsgåva. Till sist sade den gamle mannen litet otåligt:

[ 668 ]»Har du endast kommit hit för hälsa på mig, Kristin, och se hur jag mår? Det är vänligt av dig, om så är — men jag har som en känsla av att du har en eller annan sak på hjärtat, och är detta fallet, så framför den nu och spill icke tiden med löst tal —»

Kristin knäppte händerna i knät och såg ned:

»Jag kan så föga lida, Sira Eirik, att min make sitter däruppe på Haugen.»

»Vägen är väl icke längre», sade prästen, »än att du lätt kan fara ditupp och tala med honom, bedja honom snart återvända hem. Så mycket kan han väl icke ha att bestyra däruppe på den lilla enmansgården, så det skulle tarvas att han stannar där längre.»

»Jag blir rädd, när det rinner mig i hågen att han sitter ensam där om vinternätterna», sade hustrun rysande.

»Erlend Nikulausson är väl gammal och rask nög att taga vara på sig själv.»

»Sira Eirik — du vet av allt som hände däruppe en gång i tiden», viskade Kristin nästan ohörbart.

Prästen vände de gamla skumma ögonen mot henne — en gång hade de varit kolsvarta och blixtrande skarpa. Han teg.

»Du har väl hört vad folk säger», sade hon lika lågmält som förut, »om att — de döda — skola gå igen där.»

»Menar du att du icke törs söka upp honom där för den sakens skull — eller är du rädd de döda skola bryta nacken av din husbonde? Hava de icke gjort det redan, Kristin, så låta de honom väl sitta i fred sedan också» — prästen skrattade barskt. »Fåtviskhet är det, kättersk övertro och enfaldigt snack, det mesta som folk har att säga, när de berätta om spöken och döda, som gå igen. Det är stränga dörrvaktare, är jag rädd, där varest de äro, herr Björn och fru Åshild.»

»Sira Eirik», viskade hon bävande, »tror du då att ingen räddning finns för de två armarna själarna —»

»Gud förbjude att jag skulle djärvas döma om gränsen för hans nåd. Men icke kan jag tänka att de tu kunde hava mäktat göra räkenskap så hastigt — än äro icke alla tavlor framlagda, på vilka de hava skrivit — barnen hennes, som hon övergav, I två, som gingen i lära hos den kloka frun. Och trodde jag det kunde hjälpa, så att någon av det ogagn hon gjorde blev rättat, så — men eftersom Erlend blir sittande där, så har väl icke Gud menat att det skulle tjäna något till, om hans moster visade sig och varnade honom. Ty det veta vi, genom Guds misskund och Vår frus ömkan och kyrkans förböner händer det att en arm själ får komma tillbaka ur skärselden till denna världen, när hennes synd är sådan att den kan sonas med levande människors hjälp och hennes pinotid härigenom förkortas — så som den osaliga själen som hade flyttat rågången mellan Hov och Jarpstad, och bonden i Musudal med de falska breven om kvarnforsen, Men icke kunna själarna slippa [ 669 ]ut ur skärselden, utan att de hava ett slikt lovligt ärende — fåvitskt snack är det mesta, som folk talar om spöken och döda som gå igen, eller också djävulens bländverk, som försvinner likt rök, när du värjer dig med korsets tecken och Herrens namn —»

»Men de som äro saliga hos Gud, Sira Eirik?» frågade hon åter sakta.

»De som äro heliga hos honom vet du väl att han kan sända i sitt ärende med goda gåvor och bud från Paradis.»

»Jag sade dig en gång att jag såg broder Edvin Rikardsson», sade hon som förut.

»Ja, antingen var det en dröm — och den kunde vara sänd av Gud eller av din följesängel — eller också är munken en helig man.»

Kristin viskade skälvande:

»Min far — Sira Eirik, jag har bett så mycket om att det måtte unnas mig att få se hans anlete en enda gång. Jag längtar så outsägligt efter att se honom, Sira Eirik — och kanske kunde jag förstå av hans uppsyn vad han vill att jag skall göra. Kunde jag få ett råd av min far, så —», hon måste bita sig i läpparna, och med en snibb av huvudklädet strök hon bort de tårar som ville fram.

Prästen skakade på huvudet.

»Bed för hans själ du, Kristin — ehuru jag förvisso tror att Lavrans och din mor med nu för länge sedan blivit tröstade hos den de sökte trösten hos för alla sorger, medan de levde här på jorden. Och visst och säkert håller Lavrans dig fast i sin kärlek där också — men dina böner och mässorna för hans själaro binda dig och oss alla vid honom —. Ja, i vad måtto detta sker, det hör till de lönnliga ting som det är svårt att fatta — men tvivla ej att det sättet är bättre än om han skulle oroas i sin fred för att komma hit och visa sig för dig —.»

Kristin måste sitta en stund, innan hon fick så pass herravälde över sig själv att hon vågade tala. Men sen sade hon prästen allt som hänt mellan henne och Erlend den kvällen i arenstugan och upprepade varje ord som fällts, så noga hon kunde minnas.

Prästen satt länge tyst, när hon talat ut. Då slog hon häftigt ihop händerna:

»Sira Eirik! Tyckes dig att jag hade mest orätt? Tyckes dig jag hade stor orätt att det icke är en synd av Erlend att han rymde från mig och alla våra söner på detta vis? Tyckes det dig rättvist att han kräver av mig att jag skall söka upp honom, göra knäfall och taga tillbaka de onda ord jag sade — jag vet att förr återvänder han icke till oss!»

»Tyckes dig du behöver ropa Lavrans tillbaka från den andra världen för att äska hans råd i denna sak?» Prästen reste sig och lade sin hand på hennes axel: »Första gången jag såg dig, Kristin, [ 670 ]var du en späd liten mö — Lavrans tog dig mellan sina knän, lade dina små händer i kors över ditt bröst och bjöd dig läsa Paternoster för mig — klart och fagert kunde du säga det, fast du icke förstod ett ord — sedan lärde du dig uttydningen av varje bön till vårt tungomål — kanske du glömt det nu —.

Har du glömt att din far undervisade dig och hedrade dig och älskade dig — att han hedrade den man du nu är så rädd att ödmjuka dig inför — eller har du glömt hur fagert och hederligt han gjorde bröllop åt er två? Så reden I ut från hans gård som två tjuvar — I haden stulit Lavrans Björgulfsons heder och ära!»

Snyftande gömde Kristin sitt ansikte i händerna.

»Kan du minnas än, Kristin — krävde han knäfall av er två, innan han kunde åter upptaga eder i sin faderliga kärlek? Tyckes dig det alltför hård kost för ditt högmod, om du måste böja dig för en människa som du kanske icke gjort så stor orätt emot som du gjorde mot din far —»

»Jesus!» Kristin grät alldeles över sig givet, »Jesus — förbarma dig —»

»Du minnes ännu namnet på honom, hör jag», sade prästen, »som din far mödade sig för att följa som läresven och tjäna som trofast riddare.» Han vidrörde det lilla krucifix som hängde över dem. »Syndalös dog Guds son på korset för att böta vad vi brutit mot honom själv —

Gå nu hem, Kristin, och tänk över detta, som jag har sagt dig», sade Sira Eirik, när han låtit henne gråta ut litet.


Men just i de dagarna blåste det upp sunnanväder med storm, snöglopp och hällande regn — emellanåt var det så svårt att folk knappast kunde ta sig fram över sitt eget gårdstun utan fara att bli bortblåsta över alla tak, kunde man nästan tänka. Vägarna utåt bygden blevo alldeles ofarbara. Vårfloden kom så bråd och strid att folk flyttade bort från de gårdar som lågo mest utsatta för den. Kristin flyttade det mesta av sina förråd upp på det nya burloftet, och boskapen fick hon lov att sätta in i vårladugården hos Sira Eirik — Jörundgårds vårladugård låg på andra sidan älven. Det var en faslig möda i ovädret — längre upp i hagarna låg snön blöt som smält smör — och kreaturen voro svaga, det hade varit en sträng vinter. På två av de bästa ungnöten brötos benen av som sköra stjälkar rätt som de gingo.

Den dagen de flyttade boskapen, kom plötsligt Simon Darre mitt på vägen med fyra av sina huskarlar. De började hjälpa till. I vind och regn och allt detta bråk, med kor som måste stödjas och får och lamm som måste bäras, blev det varken möjlighet att göra sig hörd eller ro att talas vid för fränderna. Men när de kommit in på Jörundgård och Kristin fått Simon och hans män bänkade i storstugan — alla som varit med denna dag behövde nu en dryck [ 671 ]varmt öl — fick han tala litet med henne. Han bad henne fara till Formo med kvinnorna och barnen, så skulle han och två av männen stanna här hos Ulv och drängarna. Kristin tackade men sade att hon ville stanna på sin gård; Lavrans och Munan voro redan på Ulvsvolden, och Jartrud hade tagit sin tillflykt till Sira Solmunds — hon hade blivit så god vän med prästens syster. Simon sade:

»Det ser underligt ut för folk, Kristin, att I två systrar aldrig kommen samman. Ramborg blir ej glad, när jag kommer hem igen utan dig.»

»Jag vet det ser underligt ut», sade hon, »men ännu underligare skulle det se ut, tycker jag, om vi skulle fara och gästa min syster nu, då husbonden här på gården icke är hemma — och folk vet att det är ovänskap mellan dig och honom.»

Simon sade då ej mera, och strax efteråt bröt han upp med sina män.


Gångdagsveckan[2] ingick med ett förfärligt oväder, och om tisdagen spordes det från gård till gård norrut i bygden att nu hade floden fört bort bron uppe i Rosten, där folk for över när de skulle till Hövringssätrarna. De började bli rädda för den stora bron söderut, vid kyrkan. Den var mycket starkt byggd av det grövsta timmer och högt välvd på mitten, stöttad av digra stammar, som drivits ned i själva flodbädden, men nu svämmade vattnet över brofästena, där de mötte älvens strandvallar, och under brovalvet packade sig allt slags drivgods, som kom med strömmen norrifrån. Lågen hade nu översvämmat de låga vallarna på ömse sidor, och inåt Jörundgårds ägor stod vattnet på ett ställe som i en vik nästan intill husen — det var en sänka i ängarna, och däri lågo taket till smedjan och trädtoppar som småöar. Utladan på en av holmarna hade redan rest.

Från gårdarna på ostsidan av älven hade endast några få män infunnit sig vid kyrkan. De voro rädda för att bron skulle ge sig av under tiden, så att de icke skulle kunna komma tillbaka till sina hem. Men uppe på andra stranden, i backen intill Laugarbrus lada, där det var litet lä för vinden, skymtade mellan snöbyarna en svart klunga folk. Ryktet gick att Sira Eirik hade sagt att han ville bära korset över bron och sätta det på östra älvbrädden, om också ingen tordes följa honom.

En snöskur sopade rätt emot, då processionen trädde ut ur kyrkan. Flingorna lågo som sneda streck genom luften — av bygden såg man endast skymtar — emellanåt litet av den svartnande sjö där vallarna brukade ligga, de drivande snömolnen som svepte längs fjällväggens rasblock och skogstungor, glimtar av fjällets hjässa [ 672 ]mot molnmassan på ett ställe högt uppe. Luften var mättad av älvdånet, som steg och sjönk, av suset från skogarna och av vindens tjut — ibland dundrade det dovt av genljud från det rasande ovädret inne bland fjällen och av brak från nyfallna snömassor som kommit i skridande.

Ljusen släcktes av blåsten, så snart de burits utanför kyrkans svalgång. Vuxna unga män hade i dag fått på sig korgossarnas vita skjortor — vinden slet i dem; de gingo en hel flock och höllo fanan; några måste hålla tag i duken, för att vinden inte skulle slita sönder den, medan tåget, framåtlutat, stretade nedför backen mot vädret. Men över stormens dån ljödo då och då några toner av Sira Eiriks skallande röst, under det han kämpade sig fram och sjöng:

Venite: revertamur ad Dominum; quia ipse cepit & sanabit nos: percutiet & curabit nos, & vivemus in conspectu ejus. Sciemus sequemurque, ut cognoscamus Dominum. Alleluia.[3]

Kristin stannade, hon som alla de andra kvinnorna, när processionen kom till det ställe där vattnet hade översvämmat vägen; men de vitklädda unga gossarna, djäknarna och prästerna voro redan uppe på bron, och männen följde efter nästan allesamman — vattnet nådde dem till knät.

Bron skakade och skalv, och nu varseblevo kvinnorna att norrifrån kom ett helt hus drivande nedåt mot bron. Runt och runt virvlades det av strömdraget, medan det fördes nedåt; det var halvt sönderbräckt, och timmerstockarna hade skilt på sig, men ännu hängde det ihop. Hustrun från Ulvsvolden tryckte sig intill Kristin Lavransdotter och jämrade sig högt — hennes mans två halvvuxna bröder voro bland korgossarna. Kristin ropade utan ord till Jungfru Maria och såg spänt mot skaran mitt på bron, där hon kunde urskilja Nåkkves vitklädda gestalt bland männen som höllo fanan. Nästan drunknad i larmet trodde kvinnorna sig ännu kunna urskilja Sira Eiriks röst som sjöng.

Prästen stannade på brovalvets krön och lyfte korset högt, då huset törnade emot. Bron skakade och gav efter — för folket på båda stränderna såg det ut som om den föll undan litet mot söder. Så gick tåget vidare, försvann bakom brons kullriga rygg syntes igen på andra stranden. Husvraket hade trasslat in sig i bråten av annat drivgods, som fastnat i brons nedre stockar.

Så, plötsligt som ett järtecken, silade silverglänsande ljus fram ur de vinddrivna skymassorna — den svällda strömmen blev mattblank som smält bly så långt man kunde se. Moln och dimma brusto sönder — solen bröt sig igenom, och när processionen kom tillbaka över bron igen, gnistrade strålarna på korset, på prästen [ 673 ]vita alba lyste stolans korslagda flikar underbart purpurblått. Dalen låg förgylld och vitglittrande liksom på bottnen av en grotta av svart mörker, ty uppe kring fjällens panna lågo ovädersskyarna, undanträngda av solstrålarna, och gjorde det svart inåt vidderna, dimman flydde in mellan höjderna, och den stora toppen ovan Formo stack upp ur mörkret, bländande vit av nyfallen snö. Kristin hade sett Nåkkve gå förbi. De genomvita plaggen hängde fastklibbade kring gossarna, medan de sjöngo ur fyllda lungor mot solskenet:

Salvator mundi, salva nos omnes, Kyrie, eleison, Christe, eleison, Christe, audi nos —.

Prästerna, korset hade tågat förbi, skaran av bönder följde efter i tunga, vattendränkta kläder, men de sågo sig omkring på vädret med undrande och strålande uppsyn, medan de togo upp sången — Kyrie, eleison!

Då såg Kristin — hon trodde icke sina egna ögon, nu var hon den som måste gripa tag i grannkvinnan efter stöd. Erlend var det ju som gick där i processionen; han var klädd i en drypande våt renskinnskolt med hättan dragen över huvudet — men det var han; han höll munnen halvöppen och ropade Kyrie, eleison om de andra — nu såg han rakt på henne, i detsamma han gick förbi — hon kunde ej riktigt tyda uttrycket i hans ansikte; det var som skuggan av ett leende över det —.

Tillsammans med de andra kvinnorna slöt hon sig till tåget uppåt kyrkbacken och stämde med de andra in efter de unga männen, som sjöngo litanian. Hon var ej medveten om annat än sitt eget hjärtas vilda hammarslag.

Under mässan såg hon en skymt av honom en enda gång. Hon tordes ej stå på sin vanliga plats, gömde sig i mörkret inne i norra skeppet.

Så snart gudstjänsten var över, skyndade hon ut. Hon sprang från sina tärnor, som voro i kyrkan. Därute låg bygden ångande i solen. Kristin sprang hemåt, utan att fråga efter att vägen nu var bottenlös.

Hon dukade sitt bord och ställde det fyllda mjödhornet framför husbondens högsäte, innan hon tog sig tid att byta ut de våta kläderna mot helgdagsdräkten — den mörkblå, utsydda klänningen, silverbältet, skorna med spännen och huvudklädet med de blå kanterna. Så föll hon på knä inne i kammaren. Hon kunde ej tänka, hon kunde inga ord finna själv, som hon gärna velat — om och omigen läste hon Ave Maria — sälla min Fru, käre Herre, Jungfruns son — du vet vad jag menar —.

Det dröjde och dröjde. Av sina tjänarinnor hörde hon att männen visst hade gått till bron igen — med bilor och hakar arbetade de för att få bort bråten av vrakgods, som satt sig fast — det [ 674 ]gällde att rädda bron. Prästerna hade också gått dit, sedan de lagt av sig sina skrudar.

Det var långt efter middagstimmen som männen kommo hem. Hennes söner, Ulv Haldorsson och de tre svennerna, en gammal man och två småpojkar, som voro på gården såsom socknens fattighjon.

Nåkkve hade redan satt sig till bords på sin plats, till höger om husbondens högsäte. Så reste han sig plötsligt, steg ut på golvet och gick bort mot dörren.

Kristin kallade honom halvhögt vid namn.

Då kom han tillbaka och satte sig igen. Färgen kom och gick i det unga ansiktet, han höll ögonen nedslagna, och rätt som det var måste han bita sig i underläppen. Modern såg att han ansträngde sig till det yttersta för att behålla herraväldet över sig själv — men han lyckades i alla fall.

Till sist var då också den måltiden slut. Sönerna vid innerbänken reste sig, kommo runt den tomma bordsändan med högsätet, rättade som av gammal vana litet på bältet, sedan de stuckit kniven tillbaka i slidan, och gingo ut.

När de alla voro borta, följde Kristin efter. I solskenet strilade det nu från alla tak. Det fanns icke en människa på tunet utom Ulv — han stod på stenhällen utanför sin egen stugdörr.

Hans ansikte blev underligt hjälplöst, när husfrun kom bort till honom. Han sade ingenting, då frågade hon stilla:

»Talade du med honom?»

»Icke många ord. Nåkkve och han talade med varandra, så att jag —»

Ett ögonblick efteråt sade han:

»Han var litet orolig — för er allesamman — när det blev sådan vårflod. Så hade han tänkt han måste hem och se hur här stod till. Nåkkve sade honom hur du ställt med det —.

Jag vet icke hur han fått höra — att du givit bort de skinnen han sände dig med Gaute i höstas. Han var vred däröver. Och så för att han fick veta att du hade skyndat hem strax efter mässan — han hade tänkt du skulle väntat och talat med honom —»

Kristin sade ingenting; hon vände om och gick in.


Denna sommar var det ständigt trassel och oenighet mellan Ulv Haldorsson och hans hustru. Ulvs halvbrors son, Haldor Jonsson, hade kommit till sin frände på våren och hade sin hustru med; han hade gift sig året förut. Meningen var nu att Haldor skulle leja den gård Ulv ägde i Skaun och flytta dit nästa fardag, men Jartrud var ond, ty hon tyckte Ulv hade givit brorsonen för goda villkor, och hon förstod det var männens avsikt att Haldor kanske genom en eller annan åtgärd skulle få äganderätt till gården efter farbroderns död.

Haldor hade varit Kristins skosven på Husaby, och hon satte [ 675 ]stort värde på den unge mannen, tyckte också om bustrun, som var en stilla, behaglig kvinna. Litet efter midsommar fingo de två unga en son, och Kristin lånade henne vävstugan, där husfruarna på gården själva brukat ligga, när de fingo barn — men Jartrud tog illa upp att Kristin själv gick barnaföderskan tillhanda som den förnämsta hjälperskan vid förlossningen — ehuru Jartrud själv var ung och alldeles oerfaren, varken kunde hjälpa en barnsängskvinna eller sköta ett nyfött barn.

Kristin var gudmor till gossen, och Ulv höll barnsölet, men Jartrud tyckte att han kostade alltför mycket på det och lade alltför stora gåvor både på vaggan och på moderns säng. För att lugna sin hustru litet gav Ulv henne högtidligt flera dyrbarheter av sitt lösöre: ett förgyllt kors med kedja, en pälsfodrad kappa med stort silverspänne till, ett fingerguld och en sölja. Men hon förstod att han icke ville ge henne en endaste teg av den jord han ägde, förutom det som varit hans vängåva och morgongåva då han äktade henne — allt det övriga skulle gå till hans halvsyskon, såvida han själv ej fick avkomlingar. Och nu jämrade sig Jartrud över att barnet var dödfött och det icke såg ut som hon skulle få fler — hon blev till ett åtlöje i hela grannskapet, för att hon talade om detta med alla människor.

Ulv måste be Kristin att Haldor och Audhild skulle få bo i arenstugan, när den unga hustrun blivit kyrktagen. Kristin samtyckte gärna. Hon undvek Haldor, ty hon kom att påminna sig så mycket, som det var pinsamt att minnas, när hon talade med sin sven från förr i världen. Men hon kom att prata ganska mycket med hustrun, ty Audhild ville nödvändigt gå Kristin tillhanda så mycket hon kunde. Och frampå sensommaren blev barnet mycket sjukt; då tog Kristin hand om det och skötte det åt den unga, oerfarna modern.

När de båda unga om hösten reste norrut, saknade hon dem, men mest den lilla späda gossen. Så oförnuftigt hon visste det var, så hade hon under dessa år ej kunnat annat än känna ett slags smärta för att hon med ens tycktes ha blivit ofruktsam — fast hon ej var någon gammal kvinna, inte fyrtio år ännu.

Det hade hjälpt henne att hålla tankarna borta från mycket som gjorde ont, att hon haft den unga, barnsliga kvinnan och spädbarnet att hjälpa och sköta om. Och hur tungt hon än tyckte det var att se Ulv Haldorsson ej haft bättre lycka med sitt gifte, så hade sakernas läge i gårdsfogdens stuga mycket dragit hennes tankar från vissa andra ting.

Ty efter Erlends uppförande på gångdagen förmådde hon knappat mera tänka på hur det hela skulle sluta. Att han inför allas ögon kommit till bygden och kyrkan och så rymt norrut igen utan att hälsa sin hustru med ett ord, det tycktes henne så hjärtlöst, så nu trodde hon att han till sist blivit henne likgiltig —.

[ 676 ]Med Simon Andresson hade hon icke växlat något ord sedan den dag under vårflödet då han kom för att hjälpa henne. Vid kyrkan hälsade hon på honom och talade oftast litet med sin syster. Vad de tänkte om hennes förhållanden och detta att Erlend flyttat upp till Dovre visste hon ej.

Men söndagen före Bartolomeusmässan var herr Gyrd av Dyfrin med Formofolket i kyrkan. Simon såg mycket glad ut, då han gick in till mässan vid sin brors sida. Och Ramborg kom bort till Kristin efter gudstjänsten, viskade ivrigt att hon var med barn igen och väntade det till Mariamässan i vår:

»Kristin, syster, kan du icke komma med hem och dricka med oss i dag?»

Kristin skakade sorgset på huvudet, klappade den unga kvinnans bleka kind och bad Gud låta detta lända föräldrarna till glädje. Men hon kunde ej fara till Formo, sade hon.


Efter brytningen med svågern hade Simon tvingat sig till att tänka att det var bäst så. Han hade en sådan ställning att han icke behövde fråga efter vad folk tänkte om hur han handlade i varje avseende; han hade hjälpt Erlend och Kristin, när det gällde, och det stöd han kunde giva dem här i bygden var icke så mycket värt att han finge göra sitt eget liv så trassligt för den sakens skull.

Men när han fick veta att Erlend lämnat bygden, blev det omöjligt för Simon att bibehålla det tunga, sega lugn han tillkämpat sig. Fåfängt sade han sig själv att det var då ingen som hade ordentligt reda på hur det hängde ihop med Erlends bortovaro — folk sladdrade så mycket och visste så litet. Han kunde då i alla fall icke lägga sig i detta. Orolig till sinnes var han likafullt. Emellanåt funderade han på om han inte borde uppsöka Erlend på Haugen, ta tillbaka de ord han sagt, när de skildes — så finge han sedan se om han ej kunde finna på någon utväg att ordna saken mellan sin svåger och hustruns syster. Men Simon kom inte längre än till att tänka på det.

Han trodde nu ej att någon kunde märka på honom hur orolig han kände sig. Han levde som han haft för vana, brukade sin sätesgård och ställde med sina andra egendomar, var munter och drack käckt i vänners lag, låg inåt fjället på renjakt, när han hade tid till det, skämde bort sina barn, när han var hemma, och aldrig föll det ett ovänligt ord mellan honom och hans hustru. För gårdens folk måste det snarast se ut som om ömheten mellan honom och Ramborg nu var större än någonsin förut, eftersom hustrun nu var mera jämn och lugn i sitt sätt och aldrig mer visade några anfall av dåligt lynne och barnsligt vredesmod för småsaker. Men i hemlighet kände Simon sig skygg och osäker i umgänget med henne — han kunde ej mera ta henne halvt som hon [ 677 ]vore ett barn, hon också, som han smågnabbades med och skämde bort. Nu visste han ej längre hurudan han skulle vara mot henne.

Därför visste han ej heller hur han skulle uppta det, då hon en kväll sade till honom att hon skulle få ett barn igen.

»Du är väl icke så särdeles glad åt det, du», sade han till sist och strök hennes hand.

»Du är nu väl glad, hoppas jag?» Ramborg smög sig närmare honom, hon tycktes mitt emellan gråt och skratt, och han log litet förlägen, då han drog henne till sig.

»Jag skall vara rimlig denna gången, Simon, och icke skepa mig så som förut. Men du skall bli kvar hos mig, hör du — om alla dina svågrar och bröder fördes bundna i en rad till galgen, så får du icke draga dina färde från mig för det!»

Simon log sorgset:

»Varthän skulle jag fara, Ramborg min —? Geirmund, den arme stackaren lär väl icke blanda sig i någon högmålssak — och han är väl den ende av mina svågrar och fränder som jag icke har kommit i träta med ännu —»

»Åh—», Ramborg drog på munnen hon också, medan tårarna runno. »Den ovänskapen er emellan har ej längre varaktighet än tills de behöva en handräckning och du tänker du kan giva den. Jag känner dig väl nu, husbonden min —»


Fjorton dagar därefter var det som Gyrd Andresson helt oväntat kom gården. Dyfrinsriddaren hade bara en enda sven med sig i följe.

Mötet mellan bröderna gestaltade sig så att de icke bytte många ord. Herr Gyrd lät förstå att han ju icke hade sett sin syster och svåger på Kruke under alla dessa år, och därför hade han nu äntligen kommit sig för att fara och hälsa på dem; och då han väl var i dalen, så tyckte Sigrid att han måste då också gästa på Formo, »ja, då tänkte jag, broder, att du är väl icke mera vred på mig än att du vill unna mig och min sven mat och husrum tills i morgon».

»Det kan du väl veta», sade Simon. Han stod och såg ned, mörkröd i ansiktet, »Det var — vänligt av dig, Gyrd, att du ville komma till mig.»

Bröderna drevo omkring tillsamman ute, sedan de hade ätit. Säden började gulna här i de sluttningar nedåt älven som voro vända mot solen. Det var så vackert väder — Lågen blänkte nog så stillsam nu med små vita glimtar nere i alskogen. Stolta, glänsande skyar drogo över sommarhimlen — solskenet fyllde hela dalbäckenet, och fjället mitt emot låg så ljust blått och grönt i ett värmedis och farande skuggor av skyarna.

Inne från hagen bakom dem dunkade det, när hästarna trampade på den torra marken — flocken kom sopande rätt igenom [ 678 ]aldungarna. Simon lutade sig över gärdesgården: »Få-å-len, fålen —! Han börjar bli gammal nu, Bronsvein», sade han. Gyrds häst sträckte fram halsen över gärdslet och nosade mot husbondens skuldra.

»Aderton vintrar» — Gyrd smekte hästen. »Jag tyckte så, frände — den där saken — det var alltför illa, om den skulle göra slut på vänskapen mellan dig och mig», sade han utan att se på sin bror.

»Det har harmat mig var dag», svarade Simon sakta. »Och tack för att du kom, Gyrd!»

De gingo vidare längs gärdsgården, Gyrd före, Simon traskade efter. Till sist slogo de sig ned vid kanten av en sliten gulsvedd, stenig ängsvall. Det doftade sött och starkt av de små volmar som lågo här och var, där lien kunnat skrapa med sig litet kort, blomsterblandat gräs mellan stenrösen. Gyrd berättade om förlikningen mellan kung Magnus och Haftorssönerna och deras medhållare. Simon frågade om en stund:

»Menar du — är det alldeles otroligt att någon av dessa Erlend Nikulaussons fränder skulle vilja fresta på att få honom helt förlikt och i kungens fulla nåd?»

»Jag förmår ej mycket», sade Gyrd Darre. »Och de äro honom icke blida, Simon, de som kunde förmå det. Ja, jag har föga lust att tala om detta nu —. Mig tycktes han en djärv och täckelig man, men han skötte illa sitt företag, mena de andra. Men helst ville jag icke tala om detta nu — jag vet att du håller mycket av denne din svåger —»

Simon satt och stirrade ut över de solvita glimtarna på lövträdens toppar nedanför backen och på älvens lysande glitter. Undrande tänkte han — ja, på ett sätt var det verkligen sant, vad Gyrd sade.

»Annars så äro vi nu ovänner vid den här tiden, Erlend och jag», sade han. »Det är en god stund sedan vi talades vid.»

»Tyckes mig du har blivit mäkta trätgirig med åren, Simon», sade Gyrd och skrattade till litet.

»Har du aldrig tänkt på», frågade han strax efteråt, »att flytta bort från dalen här? Vi fränder kunde stödja varandra bättre, om vi bodde närmare varandra.»

»Kan du tänka dig slikt —? Formo är ju min odalgård —»

»Åsmund på Eiken äger sin part i den gården med odalrätt. Och jag vet att han icke är ovillig att byta odal mot odal — han har icke slagit det ur hågen än, om han kunde få din Arngjerd till Grunde, på de villkor han nämnde —»

Simon skakade på huvudet.

»Vår farmors släkt har setat här på gården alltifrån hedenhös. Och det är här jag har tänkt att Andres skall sitta efter mig. Jag tror icke du är vettig, bror — skulle jag skilja mig från Formo!»

[ 679 ]»Nej, det är ju rimligt —», Gyrd rodnade lätt. »Jag tänkte endast — kanske — i Raumarike har du de flesta fränderna dina — och vännerna från ungdomen — om du kanske kunde tänka du skulle trivas bättre där.»

»Jag trivs här.» Simon hade också rodnat. »Här är det ställe där jag kan sätta pilten i ett säkert säte.» Han såg bort på Gyrd, och broderns fina, fårade ansikte fick ett förläget uttryck. Gyrds hår var nästan vitt nu, men han var lika slank och smidig i kroppen ännu. Han rörde på sig litet oroligt — några stenar i röset lossnade, rullade utför backen och in i säden.

»Skall du vräka ned hela röset över min åker?» frågade Simon skrattande och gjorde rösten barsk. Gyrd spratt upp, lätt och ledigt, räckte ena handen åt brodern, som var mera tungrodd.

Simon behöll broderns hand i sin ett ögonblick, sedan han kommit på fötter. Så lade han sin egen på broderns axel. Då gjorde Gyrd detsamma; med händerna löst lagda på varandras axlar gingo bröderna långsamt backarna uppåt mot gården.

De sutto tillsamman borta i Sämundstugan på kvällen — Simon skulle ligga hos brodern. Aftonbönerna hade de läst, men de ville tömma ölstånkan, innan de gingo till vila.

»Benedictus tu in muliebris — mulieribus — minns du?» skrattade Simon med ens.

»Ja — det kostade mig en mörbultad rygg några gånger, innan Sira Magnus fick ur mitt huvud farmors vrånga lärdomar» — Gyrd log vid minnet. »Hårdhänt var han också som djävulen. Minns du, bror, en gång då han satt och klådde sig på benen och hade lyft upp rockskörtet — du viskade till mig att hade du varit så illa vanskapt i benen som Magnus Ketilsson, så skulle du blivit präst du också och alltid gått i långrock —»

Simon smålog — han tyckte att han med ens såg för sig broderns pojkansikte, färdigt att spricka av undertryckt skratt, med rädda, ömkliga ögon: de voro ej stora pojkar på den tiden, och Sira Magnus var svårt hårdhänt, när han skulle aga dem —.

Värst klyftig hade inte Gyrd varit som barn. Ja, det var inte för manlig klokhets skull som Simon älskade Gyrd nu heller. Men han blev varm av tack och ömhet mot brodern, där han satt — tack för var dag av deras brödralag nu i snart fyrtio år — för Gyrd, sådan han var, den mest trofaste, sveklöse av män.


Så detta, att han fått tillbaka sin bror Gyrd, det tyckte Simon var som han i alla fall fått fäste med ena foten. Och nu hade hans liv länge varit rent orimligt vrångt och invecklat.

Det strömmade varmt igenom honom, var gång han tänkte på Gyrd, som hade kommit till honom för att gottgöra vad han själv brutit, då han red ut från broderns gård i vredesmod och med [ 680 ]okvädinsord. Det strömmade över av tack inom honom — han måste visa mer tacksamhet än mot Gyrd.

En sådan man som Lavrans — hur han skulle .ha tagit en dylik händelse, visste Simon nog. Han kunde efterlikna sin svärfar, så långt hans förmåga sträckte sig — med allmosegärning och dylikt. Så långt som till förkrosselse och beskådande av Herrens sår lyckades han inte komma, inte på annat vis än om han satte sig att stirra oavvänt på krucifixet — men det var icke så Lavrans hade menat. Ångertårar fick han icke fram — han hade nu väl icke gråtit mer än två, tre gånger, sedan han lämnat barndomen bakom sig, och icke när han särskilt bort göra det — de gånger då han försyndat sig svårt — med Arngjerds mor, då han var gift man — och så detta mandråpet förra året. Likväl hade han ångrat djupt, han tyckte han ångrade alltid av hjärtat sina synder, biktade samvetsgrant och gjorde noggrant bot efter prästens föreskrift. Han läste alltid med iver sina böner, var noga med att ge rätt tionde och rundliga allmosor — med särskilt frikostig hand för att ära Sankt Simon Apostel, Sankt Olav, Sankt Mikael och Jungfru Maria. För övrigt slog han sig till ro med vad Sira Eirik sagt, att i korset allena var frälsning, och huruledes en man eljest skulle möta och kämpa mot fienden, det styrde Gud och icke han själv.

Men nu kände han en åtrå att visa sin tacksamhet inför det heliga på ett mera innerligt sätt. Han skulle vara född på Jungfru Marias födelsedag, så hade hans mor sagt — han kom på den tanken att han nu skulle visa Drottens moder sin vördnad med en bön som han ej brukat läsa dagligen. Han hade fått upptecknad åt sig en vacker bön den tid han var i kungsgården, och nu letade han rätt på det lilla pergamentet.

Det var nog mera för att täckas kung Håkon än för Guds och Marias skull, fruktade han nu efteråt, som han skaffat sig några sådana småskrifter med böner och lärt sig dem, medan han var vid hirden. Alla de unga männen gjorde det, ty kungen hade den vanan att han förhörde kärtesvennerna om vad de kände till av slik nyttig lärdom, när han låg om kvällarna och icke kunde somna.

Håhå jaja — det var nu länge sedan. Kungens sovkammare i stenhallen på Oslo kungsgård. På det lilla bordet vid sängen stod ett ensamt ljus och brann — skenet föll över det fint skurna, vissnade och åldrade mansansiktet, som vilade mot de upptornade röda sidendynorna. När prästen slutat läsa högt och gått sin väg, tog kungen ofta själv boken, låg och läste med den tunga folianten stödd mot de uppdragna knäna. På två pallar borta vid den stora, murade eldstaden sutto kärtesvennerna — Simon fick nästan alltid vakten tillsammans med Gunstein Ingason. Det var trevligt i sovkammaren — elden brann klart och värmde utan att ryka, rummet tycktes så skyddat med det kryssvälvda taket och väggarna alltid klädda med bonader. Men sömniga blevo de av att sitta så — [ 681 ]först höra prästen föreläsa och sedan vänta, tills kungen föll i sömn; det blev nästan aldrig förrän inemot midnatt. När han sov, hade de tillåtelse att tura om med att vaka och dessemellan vila på bänken mellan eldstaden och dörren in till samtalshallen. Så sutto de och längtade efter det och kvävde gäspningarna.

Det kunde hända att kungen gav sig i tal med dem — det skedde ej ofta, men då var han ofantligt huld och vinnande. Eller också läste han upp ur boken ett tänkespråk eller några rader ur en sång, som han tyckte de unga männen kunde få nytta eller hälsobot av att höra.

En natt hade han själv vaknat av att kung Håkon ropade på honom — i beckmörker; ljuset hade brunnit ned. Utom sig av blygsel fick han blåsa liv i glöden och tända ett nytt ljus. Kungen låg och log så skälmaktigt:

»Snarkar Gunstein alltid så förskräckligt?»

»Ja, herre!»

»Du delar säng med honom i härbärget också, tror jag? Du kunde nästan med rimlighet kräva att en tid få till sängkamrat någon som bullrar mindre, när han sover.»

»Tack, herre — men det gör mig ingenting, herre konung!»

»Du måste väl vakna du, Simon, när detta tordön brister lös alldeles invid ditt öra — gör du ej det?»

»Jo, ers nåde, men då stöter jag till honom ganska osakta och vänder honom på andra sidan.»

Kungen skrattade:

»Jag undrar om I unge män förstån att slik sömnlust är en stor Guds gåva? När du hunnit till mina år, vän Simon, kanske du då minnes dessa mina ord —»

Det är ett ändlöst fjärran — klart skönjbart likväl, men icke som om det skulle vara han, som sitter här, som hade varit den unge kärtesvennen —.


En dag i början på advent, då Kristin var så gott som ensam i gården — sönerna körde hem ved och mossa — överraskades hon av att Simon Darre kom ridande in på tunet. Han hade till ärende att bjuda henne och hennes söner på gästabud hos sig under julen.

»Du förstår väl, Simon, att vi icke kunna detta», sade hon allvarligt. »Vänner kunna vi ju vara i våra hjärtan likaväl, du och Ramborg och jag — men en människa råder icke alltid själv över vad hon får göra, det kan du väl förstå.»

»Du kan väl icke mena att du vill driva det så långt att du icke far till din enda syster, när hon väntar sin nedkomst?»

Kristin hoppades att det skulle gå bra och bli till glädje för dem båda, »men jag kan icke svara dig säkert på det om jag kan komma».

»Det kommer att synas alla människor mäkta underligt», sade [ 682 ]Simon häftigt. »Du har ord om dig att vara den bästa närkvinna — och hon är din syster — och I två ären husfruar på de två största gårdarna här norrut i bygden.»

»Det har nu icke kommit så få barn till världen på storgårdarna här de sista åren, och jag har ännu icke varit ombedd att komma. Det är icke längre så, Simon, att det icke hålles för höviskt skick såvida ej Jörundgårdshustrun är med.» Hon såg att han blev mycket ledsen över hennes ord, och då sade hon: »Hälsa Ramborg att jag skall fara till henne och hjälpa henne, när tiden är inne — men till julgillet kan jag icke komma, Simon.»

Men åttondedag jul mötte hon Simon, när han kom till mässan utan Ramborg. Nej, hon mådde bra, sade han, men hon skulle vila och samla krafter, ty i morgon for han söderut till Dyfrin med henne och barnen — det var sådant fint slädföre, och då Gyrd hade bett dem och Ramborg hade sådan lust att fara, så —.


  1. Kusiner på mödernet.
  2. Gångdagen, böndag med procession, 25 april.
  3. »Kommen, låtom oss vända om till Herren, ty han har sargat oss, han skall ock hela oss. Han har slagit oss, han skall ock förbinda oss. Så låtom oss lära känna Herren, ja, låtom oss fara efter att lära känna honom.» Hosea 6:1, 3.