Äktenskapets Komedi (1898)/27

←  XXVI.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XXVII.

XXVIII.  →

XXVII.

Bob var nu alldeles ensam, men han var mindre olycklig, än han varit, när gossen lefde. Om någon sagt honom att så var, är det troligt, att han skulle afvisat ett sådant påstående som något alldeles orimligt. Men hemligheten var, att Bob allt sedan han och fru Anna sutto samman vid barnets dödsbädd, upphört att känna bitterhet. Han hade sett henne lida, och han hade kommit att böja sig inför den tanken, att ingen har rätt att vänta, att andra skola göra honom rätt. Hur den tanken kommit att växa upp inom honom, visste Bob icke. Men när den kom, gjorde den honom på ett obeskrifligt sätt godt. Därför vårdade han denna tanke och behöll den, och han fann en sällsam tröst i att tänka på, att han icke kunde vänta sig, att alla skulle göra honom rätt. Bob gaf sig själf skulden för sina lidanden, och han gjorde det därför att han då tyckte, att lifvet liksom blef lättare. »Det är jag som fordrat för mycket», tänkte Bob. »Det har varit så med mitt förhållande till alla människor. Det är mitt eget fel, att jag känt mig säker. Ty ingen kan gifva mer än det, för hvilket hans natur räcker till. Sådant skall man se och förstå. Eljest hämnar det sig. Men hvem det är som hämnas, veta vi icke.»

Så långt hade Bob kommit med sig själf, och Georg hade nu varit död i öfver en månad.

Under denna tid var fru Anna kanske ännu mera ensam än Bob. Åter och åter vände hon tillbaka till den tanke, hvilken en gång drifvit henne att lämna sitt hem: »Jag lefver först och främst för min egen skull, och mitt lif är mitt eget.» Denna tanke blef henne med hvarje dag alltmera främmande och kall, och hon kunde icke fatta, att den en gång ägt makt öfver hennes känslor och handlingar. Hon grubblade på denna tanke, och i isande tomhet såg hon, hur hennes lif glidit vilse.

Hennes första samtal med Gösta efter Georgs död hade icke följts af flere. När makarna träffades, fylldes rummet af något, som liknade en hotfull tystnad, och när tystnaden bröts, byttes den i ord, hvilka svedo och smärtade.

Fru Anna var rådlös och hemlös. Hon kände ej igen sina egna tankar, och hon fruktade människor, som om alla varit hennes fiender.

Då hände det en dag, när Bob satt hemma en eftermiddag, när fönsterna stodo öppna, och vårluften strömmade in, att fru Anna ringde på tamburklockan till sitt forna hem och att Bob själf gick och öppnade. Bob blef först så häpen, att han ingenting kunde säga. Han stod och stirrade utan att få fram ett ord, och något som en kall hand sammansnörde hans hjärta.

Då hörde han henne säga:

»Får jag komma in till dig?»

Och Bob hörde, att hennes röst darrade af rörelse. Den var bedjande som ett barns, och den lät så besynnerligt klanglös. Som en knif skar den tanken igenom Bobs själ: »Hon lider, hon behöfver mig, och då kommer hon». Men så såg han på henne igen, och då glömde han den onda tanken, som förr plågat honom, och som han trodde sig ha uppryckt med roten ur sitt hjärta.

»Hur kan du tro något annat?» sade han.

Och han lät henne gå före sig in med en känsla, som om alltsammans varit en dröm.

Anna gick långsamt in genom rummen, och Bob förstod, att hon såg på det alltsammans, och att hon var fylld af minnet. Hon såg ut, som om hon hade glömt Bob, och han gjorde icke en rörelse för att störa henne. När hon satte sig ned, såg Bob, att hon grät.

Han lät henne gråta ut och satt tankfull och betraktade henne.

»Jag måste få tala med dig, Bob», sade hon. »Jag har ingen att tala vid.»

Anna såg, att han ville säga något. Men hon hejdade honom.

»Säg ingenting», sade hon. »Ty du kan ännu ingenting säga. Jag kan inte lefva, som jag har gjort under dessa sista veckor, utan att ha någon att tala till.»

Åter ville Bob tala, och åter afbröt honom Anna.

»Nej», sade hon, »nej! Säg ingenting. Det började samma dag som Georg var död. Och det har fortgått dag ifrån dag. Jag skall aldrig kunna förklara det för dig. Jag kom hem härifrån, och jag tänkte bara på Georg. Det var alldeles mörkt inom mig, och jag hittade inte reda på mig själf. Han förstod, att jag sörjde. Hur jag sörjde, kan han aldrig förstå. Men jag tror, att det var då, det började. Ty sedan dess ha han och jag knappast talat till hvarandra annat än de ord, som vi icke kunnat undvika. Han går bort, när han ätit frukost. Han är borta till middagen, borta till kvällen. Jag går där ensam, Bob, och det är som om Georg förföljde mig. Hvad skall jag göra? Hvad skall jag göra! Kan du säga mig det?»

Bob hörde henne tala, och han glömde allt, som hade varit. Det försvann ur själfva hans känsla, och allt blef honom så allvarligt, att han icke ens kunde tänka på annat, än att hvad som nu hände honom, var enkelt och naturligt. Han gick fram till henne och fattade hennes hand, och Anna lutade sitt hufvud mot hans axel och grät.

Bob lät henne ännu en gång gråta ut, och han kände sig lycklig öfver att kunna göra det. Han var glad att se, att Anna blef lugnare, när hon var i hans närhet, och sittande vid hvarandras sida, talade de båda om hur allt dem emellan hade kommit, och hur ingen lycka fanns för någon af dem att nå. Bob förstod, att Anna var olycklig, och att Gösta på något sätt var hård emot henne. Det var icke svartsjuka, som framkallade denna hårdhet, han var endast hård, emedan det plågade honom själf att se hustrun sörja.

»Tänk dig», sade Anna. »Han ville hindra mig från att gå i sorgdräkt. Han sade, att det väckte uppseende.»

Och Bob hörde på alltsammans. Han tog det på sig och lät sitt hjärta tala, fastän det sved inom honom, och fast han förstod, att efter detta skulle han icke få en lugn stund i hela sitt lif. Som hon nu satt där, var hon för honom densamma, som hon alltid varit, och dock var hon en annan. Hon tänkte mera klart, uttryckte sig mera säkert och distinkt. Bob märkte det, när hon ändtligen kunde tala, utan att synas upprörd, och han tyckte, att hennes ord ibland föllo lindrande äfven öfver honom själf.

»Den mannen är af ett annat slag än både du och jag», sade Anna. — Hon talade om Gösta, men hon undvek att nämna hans namn. Det lät, som om hon upprepat något, hvilket hon förut sagt sig själf.

»Hans känslas termometer», fortfor fru Anna, »kommer aldrig öfver ett visst gradtal. Han lägger en kall hand på kulan och håller kvicksilfret nere. Han lider af hjärtats kyla, och därför är det omöjligt för dig eller mig att någonsin kunna förstå honom. Han har kommit emellan oss och krossat både dig och mig. Åh, hur väl jag nu tycker, att jag kan fatta det! Och ändå förstår jag honom inte. Han förstår icke häller oss, men han gör oss mera ondt, än det är möjligt för någon att göra honom. Han har sin kyla, som skyddar honom, och genom den är han stark. Jag tror på sista tiden, att det finns två slags människor, hvilka äro åtskilda som genom en mur, hvilken ingen kan komma öfver.»

Hon teg, och Bob satt och tänkte öfver, hur underligt det var, att Anna här satt och talade just samma tankar, hvilka förföljt honom själf under hela lifvet, och som han känt sig lycklig att vara kvitt. Men han afbröt henne icke. Han erfor en egendomlig tillfredsställelse vid att höra Anna uttala dessa tankar just nu, när hennes eget lidande blifvit henne öfvermäktigt. Det var, som om hon gaf honom själf rätt på den punkt, där han gifvit sig orätt, och det kom för Bob som en lättnad, hvilken han på något sätt fann sig hafva att fordra.

Anna fortsatte:

»Jag har tänkt så mycket dessa dagar, och jag tror, att när två människor älska hvarandra, är det alltid den ene, som tager, och den andre, som ger, Bob. Och mellan dig och mig var det alltid du, som gaf. Jag förstod det icke då. Men jag tror, att jag fått lära det nu. Ty mellan honom och mig har det varit jag, som gifvit och gifvit och gifvit. När jag så kom en dag och behöfde få något tillbaka, då fick jag ingenting. Ty — wo nichts ist, da hat der Kaiser sein Recht verloren. Jag har kanske varit för dig hvad han nu är för mig. Jag vet inte.»

Hon afbröt sig med ett leende och reste sig upp för att gå.

»Är du ond på mig, för att jag kom?» sade hon.

»Nej», sade Bob och räckte henne sin hand.

»Jag kunde icke annat», svarade Anna.

När hon gick, kom Bob åter ihåg, hur han en gång sagt, att han älskat henne därför, att han ej kunnat lida, att andra skulle behandla henne med hårdhet. Och han tänkte på, hur det gått till, att en annan man någonsin kunnat få rätt att taga hårdt i henne.

Då erinrade han sig plötsligt den dag, då Gösta berättat honom om sin ungdomskärlek, och att han då lofvat att icke berätta detta för sin hustru. Men samma afton hade han brutit sitt löfte, och det hjälpte icke, att han gjort det i bästa mening. »Kanske är det min skuld alltsammans!» tänkte Bob. Och åter fann han en tröst i att taga skulden på sig. Det föreföll honom, att detta på något sätt upprättade hans hustru, och därför tyckte Bob också, att han nu åter kunde tänka på henne.

Det blef häller icke sista gången, som Anna kom på besök i sitt forna hem. Under våren och den sommar, som kom, upprepade hon besöken ofta. Hon kom aldrig på bestämda tider, och hon underrättade aldrig på förhand, när hon skulle komma. Hon kom oförberedt, som hon först hade gjort. Men hon kom därför icke oväntad. Ty Bob väntade henne alltid, och hvar dag hon icke kom, blef honom slutligen en missräkning. Men när hon till sist kom, tyckte han alltid, att han just då hade väntat henne.

Och vid dessa möten talade de om allt, som nu rörde dem bägge. De talade om Georg och fördjupade sig i frågan, om de en gång skulle återse honom eller icke. De talade om Annas äktenskap och om hennes och Göstas förhållande till hvarandra. Allt som händt, sedan de träffades sist, berättade Anna för Bob. Genom hennes berättelser kunde han följa hennes nya äktenskap nästan dag för dag, liksom se genom fönstret i detta främmande hem, hur människorna därinne gingo om hvarandra som främmande, och hur oviljan växte mellan dessa två, hvilka bundits samman och nu plågade hvarandra till döds.

Blott om det förflutna undveko de som genom en tyst öfverskommelse att tala. Detta förflutna, allt som en gång varit dem emellan, vidrörde de aldrig mera. Det förflutna var dem en stängd port, genom hvilken de icke fingo följa hvarandra.

Bob förstod nog, att människor skulle finna det underligt, om de visste, att han hade hemliga möten med sin förra hustru och blef hennes förtrogne just i den sorg, hvilken hon fick bära, emedan hon lämnat honom för en annan man. Men aldrig fann han själf detta underligt. Ännu mindre kom han på den tanken, att det skulle kunna på allvar kallas löjligt. Han bars af en sinnesstämning, hvilken låg högt öfver allt, som var hvardagsaktigt och smått, och därför blef allt, som hände, för honom endast naturligt och mänskligt.

»Är det inte underligt, att du och jag kunna träffas så här?» sade Anna en dag.

Bob skulle önskat, att Anna icke gjort honom denna fråga.

»Hur skulle du annars kunna lefva?» sade han.

»Ja, men tror du, att några andra människor än vi gjort, hvad vi båda nu göra?»

»Det som har verkligt värde i lifvet», sade Bob, »sker nog aldrig två gånger på samma sätt.»

»Det heter ju, att intet är nytt under solen», genmälde Anna.

»Ja», svarade Bob. »Men man kan också säga, att det sker endast nytt. Jag vet icke, hvilket som är det rättaste.»

Som alla människor, hvilka bäras af en stor känsla och på samma gång grubblat mycket, fann Bob, att ingen människas öde liknade hans. Och när han var ensam, kunde denna känsla fylla honom med en onämnbar styrka.

Under dessa dagar såg Bob sitt lif som samladt i en enda brännpunkt, i hvilken ljuset var dämpadt, så att han tyckte sig kunna skåda in däri utan att blinka. Han hade trott sig kunna hata, och han hade arbetat på att göra sig hård. Han hade stängt alla goda och varma tankar ute från sitt hjärta, och han hade försökt att göra sig själf sådan, som han inbillade sig, att alla andra människor voro utom han. Och hur hade det gått? Hatet hade smält inför en makt, som är större än både kärlek och hat. Döden hade kommit och tagit hans käraste på jorden, och inför dess allmakt blef hans eget öde litet. Hans hårdhet hade mjuknat af sig själf. Ty den var endast påtagen för att skydda honom själf mot att förintas af sin egen vekhet. Och han, som en gång velat förbanna det band, som oupplösligt kedjade honom fast vid de människor, hvilkas öden gripit in i hans, han tyckte sig nu kunna gifva sitt hjärteblod endast för att kunna bereda några timmars lättnad åt den kvinna, hvilken slagit hans lycka i stycken, men som han nu insåg, endast hade gått vilse och blifvit olycklig liksom han.

»Lille Bob» hade ju kamraterna brukat kalla honom. Hvarför kom han att tänka på detta just under dessa dagar? Hvarför dök detta minne upp midt i det lif af spänning och smärtblandad fröjd, hvari han nu lefde? Var han då endast lille Bob? Och skulle han aldrig blifva annat? Lille Bob som yngling, lille Bob som man, lille Bob ännu, när hans hår blef grått och ansiktet fullt med rynkor!

Hvad var det, som grep honom mäktigare och mäktigare? Lefde det ännu en sångfågel innerst i hans bröst?

Bob rådde icke för sitt eget hjärta. Ty det behöfdes blott, att någon behöfde honom, så stod han redo att bära andras bördor och glömma dem han burit.

Lille Bob! Lille Bob! Det bästa var, att du själf icke förstod det.