Äktenskapets Komedi (1898)/28
| ← XXVII. |
|
XXVIII.
Bob gick en morgon med almanackan i hand
och funderade. Almanackan sade honom, att
det denna dag var hans hustrus födelsedag,
och han kom att tänka på, hur denna dag
firades förr i världen. Då brukade det stå
rosor på bordet, och bordet var prydt med en
hvit duk, garnerad med blommor. Rundt om
rosorna lågo små och stora paket, och det
var Bob och Georg, som hade lagt dit dem.
Bob gick och tänkte på detta, och hur han tänkte, så blef honom lusten öfvermäktig, och han gick ut för att göra uppköp. När han kom hem till middagen, lågo paketer hemma och väntade honom, och när han ätit, röjde Bob af ett bord inne i sitt eget rum och började göra det i ordning. Han prydde det med blommor, ställde ett rosenträd midt på bordet, och rundt omkring lade han paketen. Bob var alldeles lugn, när han gjorde detta, och det föll honom icke in, att icke Anna skulle komma. Men när allt var färdigt, och han själf satt i sitt rum, hvilket var prydt som till fest, då öfverföll honom en känsla af oändlig sorgbundenhet, och han erfor något, som liknade medlidande med sig själf. Han satt och tänkte på, om han skulle taga bort det alltsammans och gömma det. Men han kunde ej komma sig för. Han satt endast och såg på detta bord, hvilket påminde honom om så mycket, och han var icke längre så viss på, att Anna verkligen skulle komma. Men ändå ville han icke taga det bort. Om hon också icke kom, fick bordet gärna stå, som det stod. Ty det erinrade honom om den första gången, då han prydde ett sådant bord med blommor och ställde det i sitt rum.
Då lefde de båda i tanken på ett barn, som inom kort skulle komma. Och Bob hade gjort sig mycken möda med, att ingenting skulle fattas, som gjorde hans hustru glad. Han visste ju, att hon kunde glädja sig som ett barn åt hvarje liten sak, som kom från dem, hon älskade, och han mindes, hur hon berättat, att hon aldrig sörjt så mycket under hela sin barndom, som när man en gång glömt hennes födelsedag. I feber hade hon då gått och väntat, att någon skulle säga något, och när aftonen kom, och ingenting hade händt, gick hon ut i skogen och grät. Detta hade hon berättat just denna första födelsedag, på hvilken Bob nu satt och tänkte. Hon sade, att hon gått och varit rädd för att han också skulle glömma den, Och då hade Bob lett och sagt, att han skrifvit upp dagen i almanackan.
Hur glada de hade varit den dagen, och hvilken vacker septemberdag det var! Bob tänkte på alla de kulna dagar, som kommit sedan. Och han strök sig öfver pannan, som om han velat jaga de mörka minnena bort.
Men det ville icke lyckas honom denna gang. De kommo ett efter ett, och de bragte hans blod i jäsning. Han mindes bittra ord och stygga scener. Han mindes sina ensamma dagar och den förfärliga stunden, då hans olycka blef honom klar. Georg kom med bland minnena. Han såg gossen framför sig lifslefvande, som han stod i solskenet nedanför verandan, en hel liten karl för sig. Och Bob såg honom dö, ligga och famla med de små magra händerna på täcket och hörde honom hviska »mamma». Det skar i honom, och han var i uppror. Han gick upp från stolen för att slippa se det hela och ville gå ut.
Då hörde Bob, hur tamburklockan ringde, och utan att tveka, fylld af de mest stridiga tankar, gick han och öppnade.
Anna kom in, och Bob såg, att hon gick som i feber. Han hejdade henne i tamburen och lät henne lägga af öfverplaggen. Så förde han henne genom våningen och öppnade dörren till sitt eget rum.
Då såg han Anna famla med båda händerna framför sig, som om hon sökt efter ett stöd. Så sjönk hon ned i soffan midt framför bordet och brast i gråt.
Det fanns icke mycket kvar af Bobs upproriska känslor, när han såg detta. Han gick fram och lade handen på hennes axel utan att säga ett ord.
»Å, Bob», sade hon, »Bob! Det har ingen tänkt på, sedan du gjorde det.»
Det låg en sådan förtviflan i dessa ord, att Bob nästan kände sig rådlös. Han tog sin hand från hennes axel och satte sig midt emot henne.
»Skall du inte bryta dina paket?» sade han med ett försök att skämta.
Men Anna skakade endast på hufvudet.
»Låt mig sitta här och se på alltsammans och känna, att jag är hemma», sade hon.
Och innan nägon af dem rätt visste, hvad det gällde, hade de båda börjat att tala. De talade nu om det förflutna, om allt, som hade varit. De talade afbrutna och förvirrade ord, men ingen af dem kunde säga något, som den andre icke förstod. De anklagade sig själfva, och de talade på en gång, talade och hörde på samma gång.
Fru Anna stirrar framför sig, och hennes ögon blifva stora.
»Förstod du icke mitt bref, Bob?» säger hon. »Förstod du icke mitt bref?»
»Jag ville icke förstå det», sade Bob. »Jag vet, att jag icke ville det.»
»Jag förstod det icke heller själf», sade fru Anna, »icke då, när jag skref det. Men nu vet jag, att jag redan då innerst önskade, att du skulle skrifva åtminstone något, bara ett enda ord, som var sådant, att jag kunde bedja dig att få komma tillbaka. Jag skulle hafva gjort allt, hvad du hade önskat. Jag skulle hafva kommit som din tjänarinna, om du hade fordrat det. Ty jag hade ju gjort dig så mycket ondt, och jag visste ju, att jag aldrig, aldrig kunde göra det godt igen. Men jag gick ensam där nere, och jag vet nu, att jag hoppades få höra dig säga, att om jag själf ville, skulle du tåla mig i ditt hus. Mer kunde jag icke hoppas. Men att det var detta jag önskade, visste jag icke då.»
Bob kunde icke svara genast. Han mindes knappast sitt bref, visste blott, att han blifvit som en rasande, utan att tänka på annat, än att han skulle slå, och att han ville hämnas. Men det tycktes honom, som om han i detta nu såg en möjlighet, att allt skulle bli godt igen, och han frågade:
»Kan du ej komma tillbaka — nu?»
Anna skrek högt till, och hon räckte båda armarna emot Bob.
»Vill du det?» sade hon. »Är det möjligt, att du vill? Jag, som gjort dig allt ondt, jag, som har bedragit dig på din lycka, som har svikit dig och skymfat ditt namn.»
»Tyst», sade Bob. »Det finns en, som sofver i jorden, och som kanske kan höra oss. Tyst och stör honom inte.»
Bob visste ej mer, hvad han sade. Han sjönk ned med hufvudet i sin hustrus knä.
»Låt mig vara här», sade han. »Låt mig vara. Om det sker till lycka eller till olycka, det vet jag inte. Men jag vet, att du kom till ditt hem, och att du stannade där, när vår gosse dog. När du satt hos mig då, kände jag, att ingenstädes i världen utom hos mig hörde du hemma. Och han, som icke kunde hålla dig kvar, när han lefde, förde dig åter, när han dog.»
Och Bob kunde icke behärska sig längre. För första gången sedan Georgs död brast han i sin hustrus närvaro i häftig gråt, och han tyckte, att allt som var smärta och tyngd lossnade inom honom. Men om han grät af glädje eller af sorg, det visste han inte.
Han visste blott, att lifvet fört honom dit, där sorg och glädje utplånas eller förenas, och där lycka eller olycka synas små. Han hade kommit öfver det alltsammans, och hvad han nått var det, som är utan namn.
Afslutad Hustegaholm 29 juli 1898.