Äktenskapets Komedi (1898)/I-2

←  I.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) II.

Berättelsen  →

II.

Sämkvämet som åtföljde Bob Flodins examensfest och i synnerhet det besynnerliga tal, han själf hållit, gaf anledning till många utläggningar och många förklaringar. I början voro alla kamraterna gripna af den omedelbara värme, med hvilken den lille mannen talat, och det fanns till och med ett par bland hans vänner, som sade högt ifrån, att man utan att veta det, hade misshandlat Bob. Man hade till den grad rent egoistiskt gått upp uti att njuta af hans prestationer, att man alldeles glömt honom själf. Det var stor skam, och det borde godtgöras för framtiden. Bob var en känslig natur, som fick tagas annorlunda än de flesta. Han måste behandlas med finhet, och kamraterna erkände, att de måhända ej alltid varit så hänsynsfulla emot Bob. I första hetten steg omdömet om hans person ända därhän, att han förklarades vara en genial känslomänniska, som stod öfver dem allesammans. Denna mening, hvilken utgick från de tongifvande i kretsen, gjorde sig under de första dagarna helt och hället gällande.

Bob visste icke, hvad kamraterna pratade om, men han kände, att ett omslag skett till hans egen förmån. Han kände sig som en annan människa, eller rättare — han kände sig som den människa, han alltid hade varit. Det kom något på en gång öppet och fint öfver hans väsen, och kamraterna funno till sin förvåning, att detta klädde honom vida bättre än hans förra forcerade munterhet. Detta medförde å sin sida en hel och genomgående förändring i tonen bland alla dem, hvilka tillhörde denna krets. Det var, som om umgänget och samvaron gifvit dem alla växt. Intressena vidgades, och meddelsamheten blef större. Långa timmar kunde förflyta under samtal, hvilka aldrig föllo ned till gyckel, men buros uppe af en lefnadsglädje, som tycktes gömma spirorna till en gryende vår.

Bob var öfvertygad, att han räddat hela sitt lif. Han var sysselsatt med att lägga sista handen vid sin gradualafhandling, och han kände sig till mods, som om hela lifvet legat honom öppet. Med en tacksamhet utan gräns tog han emot den vidgade sympati, hvilken syntes flöda honom till mötes från alla de människor, han sökte och brydde sig om. Och en dag, när majsolen sken öfver Fyris, öfverraskade han sig med, att han stod i sitt rum och såg ut öfver den lilla trädgården utanför fönstret, leende af lycka, utan att själf veta hvarför.

Samma dags afton sjöng Bob för första gangen sedan den minnesvärda examensfesten i kamraternas krets. Han märkte en viss förvåning, när han började, men denna upptäckt gled förbi hans själ som ett moln, hvilket han tvang sig själf att glömma. Lille Bob sjöng under växande stämning visa på visa, och glädjen steg omkring honom som ekot af hans eget hjärtas klingande jubel.

Då var det en af kamraterna, som höjde sitt glas mot lille Bob och sade:

»Nu är du dig själf igen. Skål lille Bob! Nu känner vi igen dig.»

Lille Bob hörde orden, men han förstod dem icke. Han log sitt gladaste löje och drack glaset i botten. Så sjöng han igen. Och sällskapet skildes icke förr än långt efter midnatt.

Men när Bob denna afton kom hem, kände han inom sig, att någonting under kvällens lopp på ett obeskrifligt sätt hade smärtat honom. Han förstod icke först hvad det var. Men han kände smärtan växa inom sig. Det var, som om något hvasst satt sig kvar inom honom och växte och växte. Bob sökte i sitt minne. Och han fann till sist kamratens ord. Hur var det? »Nu känner jag igen dig.» Hvad menade han med det? Hvad kunde han mena?

Bob gjorde sitt bästa för att slå de sorgliga tankarna bort, och han lyckades också somna ifrån dem. Men när han vaknade, hade hela rummet med alla dess föremål fått en kylig, klarvaken, torr och oharmonisk färg, och solen, som föll in genom fönstret, sken icke som förr. Den såg ut som en gul, kall dager utan värme. Hvad är det? tänkte lille Bob. Hvad är det?

Då mindes han. Och långsamt ordnade sig hans tankar.

Bob ville emellertid icke tro på dessa tankar, och han arbetade energiskt på att blifva dem kvitt. Han arbetade med sig själf, han satte sig till motvärn. Han ville icke tro, hvad han såg. Han slöt ögonen till med våld, stängde in sig och skref på sin gradualafhandling. Han visste med sig, att om han komme till den klarhet, han fruktade, innan afhandlingen var färdig, skulle han aldrig komma så långt, att den kunde sändas till tryckeriet.

Men under denna tid blef Bob skygg och tillbakadragen. Han höll sig borta från kamraternas sällskap, så ofta han fann möjlighet att komma med en förevändning, och när detta icke lyckades, var han i början sluten och tyst. Naturligtvis väckte detta någon undran och gaf äfven anledning till mer eller mindre närgångna frågor. Men då inträffade det allra mest besynnerliga. På dessa frågor svarade Bob icke alls. Han gaf sig i stället till att vara rolig. Han sjöng, han berättade, han var munterheten själf. Han blef dag från dag allt mera lik den gamle Bob ifrån fordom. Hans ögon kunde numera nästan ingen få syn på. Ty så långt kröpo de in i hans hufvud, och så ofta skrattade han.

Men samma dag Bob fått sin afhandling färdig och lämnat manuskriptet till tryckeriet, då gick han hem på sitt rum, satte sig ned och tänkte öfver hela sitt lif.

Han blef ense med sig själf, att han hela tiden vetat om och förstått allt hvad som inträffat, fast han ej förrän nu velat se det i hela sin skärande klarhet.

En narr hade han varit, som trott, att han kunde tala ur sitt hjärta till människorna. En oförbätterlig narr. De hade hört på honom och fångats af klangen i hans ord, som de förr fångats af farten i hans glädtighet och smittan i hans skratt.

De hade trott, att de förstodo honom, och isen hade smält i en krets af människor, som sträfvat att komma hvarandra nära. Alla hade varit lyckliga under några dagar, och Bob själf hade varit lyckligast af alla. Åh, så onämnbart lycklig! Men så hade dagarna gått, och med dagarna som gingo, utplånades det första intrycket. Så kom den gråa hvardagsdagern långsamt och omärkligt tillbaka och under dess allt nivellerande välde började människorna se på hvarandra och fråga sig:

Inte kan detta vara möjligt? Inte kunna vi upphöra att tro på, hvad vi själfva se?

Och under denna centnertunga allmakt klämdes Bobs lilla obetydliga öde tillsammans. Klangen af hans ord var borta, och deras mening hade ingen tagit på allvar.

Bob kände sig ensam och föraktlig mera än någonsin förr, och han kunde icke begripa, att han en gång varit så dum och försökt att tala andra till rätta i deras uppfattning af honom själf. Lille Bob skämdes öfver sin glädtighet och öfver sitt allvar, öfver sin öppenhet och öfver sin förställning, öfver hela det arma lilla jag, som han tyckte, att hvarken han själf eller någon annan någonsin skulle kunna begripa.