Adolfsfors/Kapitel 29
| ← Middagsbjudningen |
|
Sista akten → |
»ATT VARA ELLER ICKE VARA, DET ÄR FRÅGAN»
Så hände det sig, att traktens »finske gäst» och Adolfsfors »Ophelia» träffades litet varstans på bjudningar och kalas. Och för varje gång upptäckte de alltjämt nya beröringspunkter, nya gemensamma glädjeämnen som kommo deras hjärtan att slå i samma takt.
Men vackra sagor äro sällan långa.
Den unge docenten fick budskap från Helsingfors, som påkallade hans omedelbara hemkomst.
Resa utan att få säga farväl till henne, som sedan så många år varit hans skönaste och djupaste hemlighet, kunde han dock icke.
Därför måste enspännaren fram och — fast det var själva midsommarafton — for han i väg till Adolfsfors på avskedsvisit.
Den stora vita gården låg där helt övergiven och ödslig med i aftonsolen eldflammande fönsterrader.
Tomt syntes det också vara inomhus. Främlingen hade ingen annan råd än att bege sig av på upptäcktsfärd ur rum i rum.
Sakta gick han uppför trappan till övervåningen. Dörrarna stodo öppna, även de som från vita salongen ledde ut till balkongen. Äntligen innanför skära förmaket fann han husets värdinna sittande i gröna kabinettet framför björksekretären.
Hon satt och läste i ett litet häfte, som han tyckte såg ut som tidningsurklipp.
Då hon hörde någon komma, lade hon hastigt in det i en utdragen sekretärlåda.
Så såg hon upp och kom emot honom med utsträckta händer och strålande ögon.
»Ni är så välkommen», sade hon, »jag sitter här alldeles ensam, min man har måst resa till Stockholm i och för en affärsangelägenhet.»
Han tog hennes framsträckta händer.
»Ha också alla i huset rest med honom», skrattade han. »Jag tror ni är den enda levande varelsen i hela slottet. Dock är jag glad att finna slottsfrun på sin plats.»
»Tjänarna äro ute och fira midsommar, förstår ni», log hon. »Jag är ensam hemma och vaktar huset.»
»Jo det var en skön väkterska», skämtade han, »som sitter i den allra längst bort belägna vrån — och varken hör eller ser! Jag undrar just vad det kunde vara som så helt upptog er?»
Hon tog fram häftet, men höll det bakom ryggen.
»Ni tycker nog, att jag är bra barnslig», sade hon, »men vems fel är det också att minnena från förr nu alltjämt hemsöka mig!»
Hon höjde skämtande pekfingret och log förebrående.
»Är det mitt fel, så bör jag väl också få se den där förborgade skatten», skrattade han.
En fanfar kom dem båda att rycka till.
»Nu komma spelmännen och folket», sade hon, gav honom i detsamma det lilla häftet, och skyndade själv ut på balkongen.
Det var urklipp ur teaterrecensioner, som docenten nu började girigt studera. Han njöt av att känna igen varje drag som skildrades, tonfallet i hennes röst, rörelsernas mjuka behag.
Särskilt dröjde han vid Ophelia. »Mademoiselle Ramsten ger rollen utan all förkonstling», hette det, »i vansinnesscenen får man ett gripande intryck av ett stackars hjärtas inåtvändhet, av en värld, hemlighetsfull och oförstådd av andra, men där hon lever, glädes och lider, så att sinnet liksom lyftes över oanade och dunkla vidder…»
Han lade långsamt ihop häftet och gick efter henne ut på balkongen.
»Tack», sade han varmt, »jag har läst dem med mycket nöje. Det fattas dock vissa urklipp i er samling.»
Förvånad såg hon upp emot honom.
»Det tror jag knappast», sade hon. »Så noga jag kunde, tog jag reda på allt i den vägen.»
»Ja men ni kanske inte beräknade, att ert rykte också flög över Bottenhavet. Och där borta i Finland satt också någon, som klippte ut vad som sades om — den Ophelia han så mycket älskade!»
Båda stodo alldeles tysta.
Musiken kom närmare och närmare, och snart började midsommarfirarna ringla in genom trädgården.
»Lillbana» — där dansen och trakteringen väntade — låg på andra sidan om huset, mitt för ena flygeln. Men då de hade upptäckt »frua» på balkongen, togo de vägen omkring för att få hälsa på henne.
Rättaren tog ordet och tackade henne för all den glädje hon beredde dem. Taktfasta leverop hördes.
Hon log sitt vackraste leende emot dem och tackade dem i sin tur för den så från hjärtat gående hyllningen.
»Ser ni», sade hon åt främlingen, som rörd stod där vid hennes sida, »de där båda, som gå i första ledet, den mörke och den ljuse, äro bröderna Warg. Likaså olika som de äro till utseendet, likaså olika äro de till sin läggning, den ene allvarlig för att inte säga svårmodig, den andre lika glad i alla väder. Båda ha granna röster. Ni skulle bara höra Olle sjunga: ’Sjutton år tror jag visst att jag var’», sade hon strålande och började smått trampa takten med den lilla foten.
»Och där är Skäras», fortsatte hon — »han som är blind på ena ögat — men så ser han så mycket bättre på det andra, humorn formligen gnistrar därur, och otaliga äro de ordstäv han ger upphov till.
Där komma alla smederna, mästersmederna först och lärlingarna efteråt: Svarten och Hellström och Hellberg och Lunk och Barfot.
De där vackra ungdomarna äro Mjölnar-Anders och hans systrar, och den där mörka skönheten med det burriga håret och skimret i ögonen är Stina i Mosstuga — en född sagoberätterska — därför har hon också alltid så många barn omkring sig, den lilla hon nu håller i hand är Kerstin från Lernäs, min särskilda favorit.
Och han, den långe, som går och ser ut som en militär, är Erland Olsson. Eftersom han tar sig så bra ut på kuskbocken, så måste det alltid vara han, som skjutsar svärmor», tillade hon skrattande. »Och där komma Segol och Nord och Rahm…»
»Jag tror ni känner dem allihop», avbröt hamn henne en smula förvånad.
»Känner ja» — återtog hon än mer förvånad, »skulle jag inte känna mitt eget folk, känna och älska dem!
Bekantskapen med värmlänningarna har varit den allra största glädjen, som mitt äktenskap skänkt mig», fortfor hon — men i detsamma skulle hon velat bita av sig tungan för att de orden undsluppit henne, för att hon därmed blottat deras samlivs fattiga innebörd.
Men mannen vid hennes sida låtsades varken se den glödande rodnad, som spred sig över hennes drag ej heller märka det tvära avbrottet. Han fortsatte helt lugnt:
»Ja, att värmlänningarna äro särdeles älskvärda och gästfria, det har också jag fått erfara under den tid jag varit här.»
»Jag tänkte särskilt på folket», återtog hon. »Livets omedvetna poesi, som är så gripande, den finner man oftast här i de små hemmen, och därtill en takt och finkänslighet, som man mången gång saknar hos dem, som anse sig stå åtskilligt högre upp på rangskalan.
Men så är folket också så ovanligt begåvat, deras fantasi är så livlig och tankarna så rörliga. Mången filosof skulle ni finna här uppe i våra skogar!
Aldrig skall jag heller glömma huru kärleksfullt de togo emot mig, då jag kom hit, tillade hon.
»Åh ja, det var nog inte så svårt, tänkte han, då han såg på henne.
Som hon nu stod där med den tunna vita klänningen som ett moln omkring sig och den vackra blicken lysande av godhet, så ville han minnas henne, så skulle han föra hennes bild — osedd och ovetande för alla — med sig i sitt hjärtas allra innersta hem till det avlägsna Finland.
Hon böjde sig en smula utanför balkongräcket och vinkade åt de sist försvinnande leden. »Måtte de nu alla få en riktigt rolig kväll, utropade hon.
»Vad ska’ vi båda nu göra», frågade hon, »ska’ vi musicera eller kanske först sitta här en liten stund och njuta av utsikten i aftonbelysningen.»
Då hon i detsamma satte sig, följde han genast exemplet.
»De där urklippen, ni talade om, skulle ni vilja ge mig dem nästa gång ni kommer hit», frågade hon drömmande.
Han reste sig åter.
»Gärna», sade han hastigt, »men då hoppas jag ni också vill ge mig något i gengäld?»
Hon såg undrande upp.
»Vad kan det vara som ni vill ha av mig — jag som intet har att ge», svarade hon dröjande.
»Åh jo», sade han bedjande, »ge mig en relik, som jag kan få gömma i mitt minnesskrin! Låt oss fira denna midsommarafton med att ni spelar en av edra favoritroller!»
»Nej, nu tror jag rakt att ni blivit litet tokig», utropade hon och slog till ett klingande skratt. »Vad skulle vi då göra, frammana Hamlets ande eller någonting annat i den högre stilen?»
Knappt hade hon yttrat de sista orden, förrän högljutt larm och buller ekade från dansbanan.
»Vad kan det vara?» frågade hon ängsligt.
»Svara mig först på min begäran», bad han ivrigt, »så skall jag strax gå och ta reda på vad som står på!»
»Nåväl min herre, jag lovar er, att jag skall spela en scen som Ophelia nästa gång ni kommer till Sverige, om jag får urklippen», sade hon.
»Måtte det bara inte hänt en olycka där nere», tillade hon oroligt.
»Tack», sade han och böjde sig iförbifarten ned över hennes hand, varpå han hastigt sprang utför trapporna och fram till folkhopen, vars skrän och skratt blivit allt högljuddare.
»Det är bara en taskspelare, som kommit hit och nu håller på att göra sina konster», sade Erik Korp till svar på hans fråga.
»Gå och tala om det för frun», uppmanade honom främlingen och trängde sig därvid en smula fram.
Trasig och smutsig stod taskspelaren där — en mänskospiilra, ett stackars löjligt subjekt, som måste vara löjlig för att leva —
Röda trasor fladdrade både kring hans dräkt och trollstav. Det svarta håret växte vilt och tovigt, och ur munnen flödade strömmar av ord, vers och glosor på främmande språk allt i hög falsett.
»Vänd dig om, taskspelare, och trolla för herrn här», utropade Olle Warg, »visa nu dina lustiga konster!»
Och taskspelaren vände sig om.
Med bugningar, nigningar och skutt kom han fram mot den främmande. Trollstaven balanserade han på det yttersta av sitt finger.
Den löjliga figuren vämjde honom.
Men så hör han några ord, deklamerade med tillgjord dyster teaterröst, som kommer honom att ta ett steg tillbaka.
»Att vara — eller icke vara, det är frågan!»
Så ser taskspelaren upp, och deras ögon mötas. Blickarna stå stilla ett ögonblick i varandras, och en glimt tändes hos dem båda.
»Är Sverige då trolleriets land, de hemlighetsfullt sammanflätade ödenas land», tänker främlingen, »huru återser jag inte de båda människor, som jag så särskilt mindes!»
Men taskspelaren hade långsamt sänkt sin stav. Dess spets pekade nu mot marken och de granna trasorna släpade i gruset. Och så småningom böjdes det svartlurviga huvudet i djup förkrosselse.
»Hej taskspelare, har du glömt dina konster, upp med staven och trolla», skrek Petter Wärme, som blivit glad av traktering och ledig helgstämning.
»Han har visst blivit sjuk», sade främlingen, »bäst att låta honom vara i fred, jag skall ta hand om honom!»
»Kom», viskade han till taskspelaren, »låt oss gå några steg, så komma vi in i en syrénberså, där ni kan få vila ut, fri för alla blickar.»
Och där fick han så småningom höra, hans historia: huru den fattige ynglingen, som en gång så glädjestrålande gått med röda rosor i händerna, sjunkit allt djupare och djupare.
Livet hade mist allt sitt värde för honom, då Ophelia försvann ur hans åsyn. Då först hade han förstått, att han ägde ett hjärta — som ej var någonting värt, och vad nyttade allt egentligen sen till? Ingen frågade efter, om han levde eller var död!
»Ni misstar er», sade docenten och lade handen om den andres sänkta panna, höjande upp hans huvud.
»Själv har jag hört Ophelia med av rörelse darrande stämma undra över hur det gått er i livet. Skulle ni vilja se henne nu?»
»Se henne — aldrig mer! Skulle jag då ha flytt från Stockholm och dragit land och rike omkring för att jag skulle slippa möta henne — så som jag nu ser ut!»
»Vet ni vad detta ställe heter?»
»Ja, Adolfsfors har jag hört.»
»Vet ni vem, som bor här?»
»Nej — det intresserar mig inte.»
»Åhjo, det gör det nog, här bor — Ophelia!»
Taskspelaren sprang upp. Medan blodet långsamt färgade hans bleka ansikte mörkt, tog han med darrande hand av sig sin trasiga mössa.
»Det skulle alltså gå därhän», viskade han hest, »att jag skulle släpa min skam och min förnedring ända fram till din dörr, Ophelia! Så måtte väl måttet vara rågat!»
Han gick.
»Vart går ni?» ropade den andre efter honom.
»Till helvetet — min herre», svarade han avvisande.
När docenten omsider stod upp för att gå, snärjdes hans fot av någon grannlåt.
Det var trollstaven, som taskspelaren glömt.
Midsommaraftonens drömfyllda skymning började
falla på.
Folket med spelmännen i teten hade under skratt och glam tågat bort från den lövomkransade »lillbana» ned till »storbana» på bruket.
Som Ophelia givit alla tjänsteandar ledigt, hade hon själv skyndat ner för att ställa supén i ordning. Hon dukade fram den på den stora öppna verandan utanför matsalen.
Vildvinet, som från dess sida klängde upp mot balkongen därovanför, var knappast fullt utslaget, men på ömse sidor om de uppslagna matsalsdörrarna stodo två stora nerier i blom.
Just då hon fått allt färdigt, kom gästen, som hon med en inbjudande gest bjöd ta plats vid sin sida.
En hel värld av poesi steg upp från trädgården framför dem.
I mitten på den ännu späda sammetsmjuka gräsmattan spelade vattenkonsten sakta. Syréner och jasminer sände ut hela strömmar av vällukt. I närheten av den lilla vita lekstugan satt en taltrast och slog drill på drill.
På ömse sidor om rosengången stodo ett par smärta popplar liksom på vakt. Deras kronor vajade nu sakta för den svaga aftonbrisen, viskande den gamla visan: »Ingen slipper här fram, här fram, förrän han säger sin kärestas namn!» Från fjärran hördes bruset från forsen.
Slutligen bröt Ophelia själv tystnaden — inte den tystnad, som skiljer, utan som binder!
»Nå den befarade olyckan var ju icke så farlig», log hon. »Vi höllo på att frambesvärja Hamlets vålnad, men efter vad jag hörde av budet ni skickade mig, så lär ju vålnaden helt enkelt visat sig i en taskspelares gestalt!»
»Ni säger mera sant än ni tror, min fru, inföll docenten med allvarlig röst. »Kan ni gissa med vilka ord vålnaden först tilltalade mig. Precis med Hamlets egna: ’Att vara eller icke vara, det är frågan!’»
»Nej men är det sant eller skämtar ni bara?»
»Fullkomligt sant. Taskspelaren var ingen annan än — er forne vandrande riddare! Den stackars karlen tycktes blott nu göra längre och bittrare vandringar än fordom, då han kretsade fram och tillbaka i den cirkel, där ni var medelpunkten.»
»Vad säger ni — är det möjligt — ni har alltså talat vid honom», utropade hon bestört.
»Ja —.»
»Och han ville inte komma hit?»
»Nej det ville han inte —.»
»Stackars min gamle vän, vad skall jag kunna göra för honom», mumlade hon och började hjälplöst fingra på en medaljong, som hon bar i en fin guldkedja om halsen. »Pengar är vad han mest behöver förstås — men pengar från mig skulle än ytterligare såra honom.
Nu vet jag», sade hon i detsamma de reste sig från bordet.
Hon knäppte av den dyrbara medaljongen. »Jag skall sätta mitt porträtt i den här och skicka honom den jämte en liten hälsning.»
»Ni kanske ursäktar, att jag försvinner på ett par ögonblick. Jag ville gärna genast få i väg ett bud till honom, medan han ännu är kvar här på trakten.»
»Men jag skulle väl kanske också gå nu», sade docenten en smula frågande.
»Åh, skulle vi inte musicera litet först», avgjorde hon. »Jag kommer strax tillbaka.»
Han gick in och slog sig ner framtör flygeln, slog an några ackord och lät fingrarna göra några löpningar. Så svällde en vacker, fyllig barrytonröst ut. I de gamla vemodiga finska folkvisorna lade han in hela sin själ, i toner tolkande, vad han inte annars vågade säga.
Och hon, som sakta kommit tillbaka och slagit sig ned i rummets mörkaste hörn, böjde allt djupare och djupare sitt huvud — och grät.
Så reste han sig äntligen upp och gick fram emot henne.
Hon reste sig likaledes och deras händer möttes.
Blodet forsade vilt i hans ådror, och han måste göra våld på sig för att inte stormande sluta den lilla vita gestalten intill sig.
Men han behärskade sig och sade blott stelt formellt:
»Så återstår mig då ingenting annat än att säga er farväl och tacka er för den här tiden!»
»Tack själv», mumlade hon knappast hörbart.
»Tillåter ni — att jag någon gång skriver till er», frågade han vidare.
Hon såg upp på honom — och i hennes, ögon läste han all hennes inneboende längtan, men så sänkte hon åter blicken och sade flämtande — han tyckte sig höra hur den lilla fågeln slog vingarna mot gallret — »nej — ni ska’ inte skriva — det är bäst så!»
»Men» — tillade hon — »jag får höra från er genom edra vänner och släktingar här på ’Annero’ — och ni får också genom dem underrättelser från mig.»
Han bugade, förde hennes hand mot sina läppar och — så var han borta.
Det sista han såg, då vagnen körde utför alléen, var en vit gestalt, som från balkongen vinkade till avsked.
Men så fort vagnen var ur sikte brast hennes självbehärskning.
Med stelt uppspärrade ögon vände hon sig långsamt om mot det stora eleganta rummet, som nu syntes henne så öde och skrämmande tomt.
»Burfågel», mumlade hon bittert, »själv har du gjort dig till burfågel, och ändå har du vingar, stora starka vingar, som nu kunde burit dig högt ovan molnen till lyckans förlovade land — de tusen sjöarnas land…
Mer kanske är det ännu icke för sent…» hennes blickar flögo vilt mot stallet, där hon visste ridhästen ännu stod sadlad sedan middagsturen… »om jag skulle… om jag skulle», flämtade hon.
»Nej, nej, nej», skrek hon plötsligt, »inte svika, inte svika…»
I skakande gråt sjönk hon ned och blev liggande med huvudet mot armarna på balkongräcket.
»Den som vore gammal, riktigt gammal», kved hon, »det är så svårt att vara ung och behöva börja… från slutet. Då det börjar för andra är allt slut för mig… slut!»
Men enstämmigt förklarade sedan flere midsommarfirare, att de den natten sett »vita frun» på balkongen och sådant bådade icke gott för Adolfsfors!