Adolfsfors/Kapitel 30
| ← »Att vara eller icke vara, det är frågan» |
|
»Generalmajoren av Finland» → |
SISTA AKTEN
En mörk novemberafton ett par år därefter satt den nyutnämnde professorn vid Helsingfors universitet i sitt komfortabla studierum, fördjupad i läsningen av en gammal indisk saga.
Ju längre han läste desto skarpare framträdde vecket mellan hans ögonbryn.
Han hade kommit till berättelsen om det av gud Brahma planterade stora fruktträdet.
Varje äpple, som trädet bar, inneslöt inom sitt rodnande hölje de båda livsbetingelserna: man och kvinna.
Förenade ända från fröet, mognade de under regn och solsken samman till en den härligaste frukt.
Men så kom skördetiden.
Och då föll det gud Brahma in att skämta.
Han skar itu varje äpple och blandade halvorna om varann.
»Den som nu kan hitta sin rätta halva igen» — skrattade han — »får mitt hederspris och därtill livets högsta goda och sällhet!»
Och så blev det ett letande och jämkande och skarvande och lappande — men orätta halvor fingo ändå de flesta.
Och hade icke den fullödiga sällheten försvunnit på samma gång som helheten…
Det knackade på dörren. Jungfrun kom in med ett brev. Han såg genast att det bar Åmots poststämpel och skyndade sig darrande att öppna det.
Ivrigt flög hans blick utefter raderna.
»Här har på sistone skett stora omvälvningar» — läste han — »särskilt hos våra grannar på Adolfsfors.
Kan du tänka dig att Fredrik Groth är död!
Den unga änkan har varit beundransvärd i sin aldrig svikande omvårdnad om maken. Till en början höll han själv mycket noga på, att hon för varje dag kom ut några timmar från sjukrummet, ordnade om att hon måste promenera till fots eller i vagn, men ju längre det led med honom, desto mera förlorade han — liksom andra sjuklingar — allt begrepp om tid, och så fort hon försvann ur hans åsyn för några minuter, blev han orolig och låg och kastade sig, ropande hennes namn.
På det viset blev hon mest sittande inne hos honom både dag och natt.
Också har hon blivit mycket förändrad till utseendet, det lilla ansiktet är nu mest bara ögon, två stora underbara ögon med en misstänkt strålglans — om av tårar eller av återskenet från en annan värld — därom kan jag ej yttra mig.
Det viskas även något om, att Grothens affärer icke äro så lysande, som man trott.
Efter allt byggande och alla kostbara anläggningar — av vilka vattenledningen inte dragit den minsta summan — alla festligheter och all utvecklad glans och prakt, så vore det ju inte heller så underligt.
Adolfines man, den unge juristen, som genast och på en gång tog ut sin avlidna frus hela förmögenhet ur Adolfsfors rörelsekapital, minskade också därigenom avsevärt husets bärkraft.
Visserligen var arvet efter ’gamle Grothen’ ansenligt, men det måste ju ta slut någon gång, då det inte förkovrades. och den saken förstod nog inte unge Grothen sig på. Brukspatron Santesson — på Eda — som tillika med gamla fru Groth varit förmyndare för barnen hade också låtit pengarna rulla ganska lätt.
Talar ryktet sanning, så blir det mer än synd om vår unga grannfru. Förutom sorgen får hon då också göra bekantskap med ekonomiska bekymmer — hon som hittills varit van att få sina önskningar uppfyllda, innan hon ens hunnit uttala dem.»
Allt annat i brevet gick honom spårlöst förbi. Blott en enda tanke gjorde sig åter och åter gällande.
»Ophelia var fri! Ophelia var fri!»
Skulle han skriva? Nej, inte än. Hennes sorg var ju hans glädje.
Själv hade hon ju också avböjt det… »det är bäst så», hade hon sagt.
Nu var han henne så tacksam att inte ens ett enda ord fått falla dem emellan, som anklagande eller hindrande kunde resa sig upp i deras väg, den väg som han nu hoppades att de skulle få vandra samman.
Störa henne ville han inte, tid skulle hon få på sig — all den tid konvenansen fordrade!
Men hans var hon, hans egen, därom, var han viss!
En lycklig tid började nu för den unge professorn. Han var som förvandlad. En liten fågel satt i hans bröst och sjöng de ljuvligaste visor.
Fastän det var både mörkt och kallt och människorna sprungo huttrande omkring på gatorna, tyckte han det var vår i luften.
Det stod som ett ljus omkring de enklaste saker han såg i butikerna, där han nu gick och valde ut saker åt henne och det nya boet, han höll på att bygga.
Han hyrde en stor ny våning med utsikt över sjön på Västra Esplanaden. Arbetsrummet hade inbyggda fönster. Där i fönstersmygen skulle hon bestämt tycka om att sitta och se ut på den livliga skeppstrafiken, medan de små fingrarna sysslade med knyppeldynan — som han redan installerat på dess plats!
Bredvid hans skrivbord stod också hennes stol.
I andanom såg han henne sitta där. Vad det gick lätt att arbeta!
Så fyllde han dag efter dag det nya hemmet, förskönade det med tavlor och konstsaker. Blott några få rum voro tomma. Dem skuile hon själv möblera alldeles efter sin egen smak, tänkte han.
Vintern gick.
Då snötäcket började smälta, fick han åter ett brev från »Annero».
»Det gick såsom man trodde», skrev ingenjören. »Grotharnas välde på Adolfsfors är slut, och egendomen har måst försäljas.
Men utan att klaga gick den unga frun och tog farväl av allt.
’Det var så gott att Fredrik slapp se och vara med om allt detta’, sade hon. ’För honom betydde den yttre apparaten så mycket mer än för mig.’
Nu har hon flyttat till Stockholm.
’Jag bor i ett litet hus, mycket mindre än smedshuset där hemma’, skriver hon, ’men jag är så glad och nöjd åt min lilla lugna vrå. Med några få gamla fina möbler, som jag har kvar, och blommorna, ser det ganska inbjudande ut.
Så tycker åtminstone mina gamla vänner, som åter börjat söka upp mig. När får jag glädjen! att ta emot er?
Men ett förbereder jag eder på. Ni få ströva långt ut på malmen, Ladugårdslandet, som det kallas, innan ni finner mitt nya lilla hem —.’
De nya ägarna till Adolfsfors äro två norrmän. Men iag tror inte, att herrar Pay och Nielsen länge bli herrar på täppan — därtill äro de båda kompanjonerna för olika.
Den ene är liten och mörk och tjock. Han har pepparbruna ögon och små, men fruktansvärt energiska händer, som se ut att kunna roffa åt sig åtskilligt.
Den andre är lång och ljus, en grann karl men verkar goddagspilt. Han dröjer gärna vid glaset, påstås det. De bo i var sin våning. Den ene är gift — men visst så litet som möjligt! Unga frun sitter mest ensam hemma.
Ofta komma de farande utefter vägarna — med spann.
Hästarna ha silverbeslagna selar och ekipaget ser mycket fint ut, men herrarna själva?!!
Harskramlor — skulle jag vilja säga.
Det värsta är dock, att de nog tillhöra den kategorien, som ’spekulera i skog och ta rubb och stubb!’
Ännu har jag inte torts tala om mina misstankar för min Anna.
Dels för den ensamma fruns skull, dels för Ophelias, som tycker om att få underrättelser från Adolfsfors, har Anna någon gång farit dit och hälsat på de nya grannarna.
— — —
P. S. Här har nu nära nog hänt en skandal.
I går då herr Nielsen — den ene av kompanjonerna heter så — for här förbi, frågade han Anna, om hon ville göra honom sällskap till Adolfsfors. Hon samtyckte och de foro i väg i bästa sämja.
Men kan du tänka dig, då de kommo uppför Adolfsforsvägen in i den ståtliga granalléen du minns — vad får Anna se!
På ömse sidor om vägen ligga de höga granarna — fällda!
Anna blev likblek, fattade tag i tömmarna och höll inne hästen.
’Vem har gjort detta’, ropade hon, sig själv knappast mäktig.
’Åh er det ikke nydeligt’, försökte han skämta, men då han såg hur uppskakad hon var, blev han visst en smula skamsen själv och fortsatte:
’De maa tro Frue; her skal bli sa meget penere, da vi faar birk istedet.’
’Och sådant får ske… sådant kan då få försiggå i Sverige, utan att — lagen ingriper’, avbröt Anna, darrande av harm.
Och då han lugnande tog sig för att kärvänligen klappa henne på handen, fortfor hon:
»Stanna människa — jag måste ur — rör mig inte — ni har blod på händerna — skogens blod ropar högt utav marken! Nu förstår jag er hustrus fånge! — skogens förbannelse vilar över ert hem — den kan ni icke undgå — farväl’ — och därmed hoppade hon ur mitt på vägen.
’Er De gal, Frue, jeg har vel rettighed att gjöre med min eiendom vad jeg vil’, utbrast han.
’Er egendom’, upprepade Anna, ’tror ni då, att Adolfsfors bara är — bara betyder — pengar! Det visar just hur litet ni i verkligheten äger av det ni påstår er äga!
Men hur ni förvaltar edra pund, vad ni gjort med en av våra vackraste egendomar, det skall ni en gång för samtid och eftervärld svara för!’
Därmed vände hon honom ryggen och gick tillbaka.
Efter den betan förstår du, att det nu är slut med umgänget på Adolfsfors —.»
Professorn satt länge med brevet framför sig. Så tydligt såg han fru Anna och scenen på landsvägen framför sig.
»Det är sant, att det finns bara två slags människor», tänkte han, »människor med och utan entusiasm. Och hur fattig skulle icke världen ha varit, om vi saknat de förra! Men så länge den omutliga rättskänslan finnes och rättfärdighetskravet slår ut i lågande eld, lyser ännu eldstoden för oss i natten.»
Men så gingo tankarna åter till henne… till det lilla hemmet långt där ute på malmen. Han såg henne gå där bland sina blommor.
Han var nästan glad åt att alla Grothens pengar voro borta.
Det var ju ett så mycket större privilegium för honom att nu få ge henne allt sitt!
Bara isarna ville lossa, så båtarna kunde komma över havet! Hans längtan växte med varje dag.
Och äntligen en vacker vårdag stod han högt uppe på kommandobryggan, då båten gled allt närmare och närmare in mot »Mälardrottningen» — hennes stad!
Aldrig hade den synts honom så fager som nu med sitt glittrande vatten, sina rena och strålande gator, sina knoppande träd. Alla människor han mötte tyckte han också sågo goda och vackra ut.
Men vad skulle han ta sig till så här tidigt? Ännu kunde han inte gå till henne på visit.
Så kom han ihåg urklippen han bar i plånboken. Hon skulle få kvittera dem med att spela Ophelia för honom.
Han log som en skolgosse.
Då skulle hon också ha blommor, han skulle bekransa henne!
Han frågade efter en blomsterhandel och gick in och valde ut en stor lagerkrans, som fick band i de finska färgerna.
Själv bar han så kransen gata upp och gata ner letande sig fram mot »Ladugårdslandet». Ju längre han kom inåt malmen, desto mindre blevo husen, som klättrat uppför bergsknallarna.
Nu är han inne på hennes gata och börjar titta efter numret.
Då får han i en öppen port syn på en man, som han tycker sig känna igen… är det inte f. d. ynglingen från Hagaparken — taskspelaren?
Men både på den korrekta dräkten och hållningen ser han ögonblickligen, att han nu blivit en upprättad människa. Fasligt blek och allvarlig var han ändå! Eftersom han just stod där, så var det nog Ophelias hus.
Han nästan sprang uppför den lilla branten.
Uttryckande sin glädje att på detta vis få återse en gammal bekant, hälsade han vänligt på den mörke mannen och seende upp mot husnumret fortsatte han:
»Vår gemensamma vän, fru Ophelia, bor ju här? Nu är det äntligen min tur att få göra henne min uppvaktning.»
»Ni kommer tyvärr — för sent…» svarade den mörke mannen ansträngt.
»Hon har således flyttat», sporde professorn förvånad. »Då kanske ni kan säga mig varthän?»
»Dit» — svarade den andre, i det han sträckte handen mot höjden — »dit, där hon hörde hemma!»
»Inga teaterfasoner nu, min herre», utstötte professorn, och sökte tränga sig förbi honom, »jag har inte tid med sådant — jag som väntat så länge!»
»Ni måste höra mig», återtog den andre och grep honom om axlarna.
»Ophelia är död —»
Professorn vacklade, slaget var för häftigt.
Nu var det f. d. taskspelaren, som, sökte stödja och lindra.
»Jag visste ni skulle komma… med första finnbåten, därför har jag stått här och väntat. Ophelia själv har talat med mig om er. Hon dog med edert namn på sina läppar.»
»När — när dog hon?»
»För tre dagar sedan —.»
»Såg ni henne före hennes död?»
En solglimt gick över den mörke mannens bleka ansikte då han svarade:
»Ja, lyckligtvis fick jag se henne, fick följa med slutet av hennes liv, liksom jag bevittnade hennes första steg på den bana, som om den fortsatts, skulle fört hennes namn till odödligheten.
Ni vet måhända, vilket dyrbart minne hon sände mig, efter det vi båda sammanträffade vid Adolfsfors?
Nåväl, det att hon trodde på mig, att det verkligen på Guds gröna jord fanns en människa, som trodde på mig och det kall, som ändå var mitt, det hjälpte mig upp ur dyn.
Jag vände mitt smutsiga hantverk ryggen och skyndade tillbaka till Stockholm, där jag så småningom på nytt vann inträde vid teatern.
Då jag hörde att även Ophelia återkommit hit, vågade jag — eftersom jag dock nu ärligen tjänade mitt dagliga bröd — att besöka henne.
Ni skulle sett så vänligt och kamratligt hon tog emot mig, så utan alla ceremonier! På några få ögonblick rent av glömde jag bort alla de år, som lågo emellan vår teatertid och den förnyade bekantskapen. Sedan var det nästan som förut.
Som jag var den ende av hennes bekanta, som träffat er, talade hon också ibland med mig om er. Och jag förstod, att ni var den lycklige — som hon älskade. ’Då det blir vår’, sade hon så ofta — och log sitt mest strålande leende.»
»Var hon länge sjuk — hade hon svåra plågor?»
»Nej, det vill säga, hennes hälsa var nog förut undergrävd genom det myckna vakandet vid mannens sjukbädd, men slutet kom efter blott två dagars svår kamp mycket hastigt och oväntat. Dödsorsaken var maginflammation.
In i det sista talade hon om er, och fantiserade om, att hon lovat spela en scen ur Hamlet för er…»
Nästan medvetslöst stirrande mumlade professorn blott: »för sent — för sent — att jag skulle komma för sent!»
»Vill ni inte att jag skall föra er upp till henne», frågade den mörke, och så stapplade de i väg! uppför trappan till Ophelias hem, där professorn blev lämnad ensam med den döda.
Mitt på golvet låg hon i sin vita kista. Så lugn och fridfull hon såg ut, som en marmorbild från antikens dagar! Men de underbara ögonen, »som voro födda att gråta», de skulle icke mera öppna sig här på jorden. Skådade de nu månne ljusare nejder, där inga tårar mera finnas till?
Ömt började han smeka hennes långa ljusa hår, som i två flätor föll ned över axlarna.
Då först upptäcker han lagerkransen, som han ännu krampaktigt håller i andra handen.
Intensivt lider han på några få minuter på nytt igenom all sin brustna lycka, alla sina härjade förhoppningar. Allt som varit glider förbi hans minne. Han ser Ophelia, som han såg henne första gången på scenen.
Plötsligt skrattar han… »ja visst, ja, du har hållit ditt löfte… du har kompletterat den sista akten av Hamlet… du har nu låtit mig få skåda Ophelia i likkistan…
Men min älskade, min älskade, varför valde du just denna sorgliga scen?»
Medvetslös sjönk han mot golvet.