Adolfsfors/Kapitel 28
| ← Hur »Ophelia» blev fru Groth |
|
»Att vara eller icke vara, det är frågan» → |
MIDDAGSBJUDNINGEN
På vägen från Åmot och Annero kom ett ekipage körande. Skratt och livliga röster förrådde ungdom på lustfärd.
Det var ett nygift par och deras finske gäst — en ung docent — som förbi finlövade björkar och blommande ängar färdades fram mot Adolfsfors.
»Nej se», utropade främlingen betagen, då de svängde över bron, varunder älven forsade, »se vilken vild, vacker dalgång! I sanning höga berg och djupa dalar, man skulle nästan kunna tro sig vara i Schweiz!»
»Och ser du, där åt andra hållet ha vi Ränkens vackra sjö», påvisade den unge ingenjören. »Endera dagen ska' vi fara den runt, det är en sådan lagom lång utfärd! Jag hoppas vi fortfarande som hittills få strålande väder!»
»Den där ståtliga gården heter Noreborg», fortsatte den unga frun.
»Ja — och för icke så långt tillbaka tillhörde den också Adolfstors och kallades då Nore eller nedre Adolfsfors», vidtog ingenjören. »Litet högre upp ligger Noresund, som du frågade efter. Det är alldeles riktigt, att din landsman, vår store Armfelt, där haft några slags manipulationer med ’norrbaggarna’. Fast nog tror jag han oftare höll till på Adolfsfors. Dess vittomtalade, vackra och snillrika värdinna var nog mer lockande för en man med hans kynne!»
»Vet du, inte tror jag, att hon kunde vara vackrare än den nuvarande», framkastade hans unga hustru.
»Jaså är det en sådan skönhet», frågade docenten intresserad.
»Skönhet — vet jag precis inte om det är rätta ordet — åtminstone om man därmed menar något strängt regelbundet eller linjerent. Men säkert är, att en själens skönhet äger hon, en skönhet, som strålar fram ur två underbara ögon, och därtill har hon en fängslande, bedårande charme, som gör det svårt för en att slita sig lös ur hennes trollkrets.»
»Aj aj, det låter farligt det där. Är inte fru Anna rädd?»
»Nej inte det ringaste — hon är så god, den unga brukspatronessan, hon skulle aldrig vilja göra en människa något ont!»
»Nå hennes man — brukspatronen, hurudan är han?»
»Tja — man glömmer alltid brukspatronen, då man ser hans fru — för övrigt är det nog ingen, som känner honom så noga. Innan han blev gift, förde han ett fullkomligt enstöringsliv, ville aldrig vara med ute, läste visst mest. Nu har han alldeles vänt om bladet, och den ena festligheten avlöser den andra på Adolfsfors. Du ska’ se, att middagen blir splendid, champagnekorkarna komma att smälla i taket, och sällsynta viner komma att läska din strupe! Allt annat är också i samma stil, både servis och betjäning. Allt ska’ vara som ett slags appendix till värdinnan! På det viset vill han visst hålla henne skadeslös för Stockholmslivets befarade saknade förströelser och nöjen!»
»Han är alltså mycket kär i henne?»
»Kär ja — karlen är galen och svartsjuk som en turk! Till och med på sin hund! Bara hennes lilla hand smekande glider över hundens päls, får hans husbondes ögon ett uttyck, som om han hungrade efter just den smekningen.»
»Ja, inte tror jag, att den unga frun haft så roliga dagar precis», utbrast fru Anna. »Förutom detta, så inte skulle åtminstone jag velat börja mitt äktenskapliga liv under svärmors kritiserande ögon! Hon bodde kvar i undervåningen och styrde och ställde med allt som förut, under det att de unga bodde ovanpå. Och varje dag gick unga frun till ’dukat bord’, som det heter, i sitt eget hem!»
Nu hade man kommit till en brant uppförsbacke, och hästen stannade av sig själv. Han var van vid, att resenärerna skulle ha det vettet att gå av, då det bar uppför.
Ingenjören och hans unga fru hoppade också genast ur. Den finske gästen såg en smula frågande ut.
»Det bär uppför, ser du, och då gå vi alltid ur, men du kan gärna sitta kvar!»
»Åh, det fattas bara det, då unga frun går», skrattade docenten och hoppade likaledes ur.
Han blev gående vid hennes sida, under det att Pålle och ingenjören flera gånger sneddade vägen och först hunno uppför backen.
Pålle vände på huvudet och nosade på ingenjörens ficka.
Jo han hann allt få sin sockerbit, innan det åter bar av!
Vägen gick nu genom skogen. Hög och mörk låg den där, hemlighetsfullt lockande. Mellan de raka smäckra furustammarna, här och var blandade med jättestora granar, såg man den mjuka björnmossan utbredd som det vackraste täcke, fläckvis bestrött med buketter och slingor av linnéa, som fyllde luften med sin doft.
»Ett sådant härligt land, en sådan härlig skog ni ha», utbrast finnen och andades djupt.
»Ja det ha vi», svarade fru Anna, »bara vi nu få ha den i fred för skogsskövlarna», kom det lidelsefullt. »Det börjar spörjas underliga saker om folk, som säljer skog, också här i bygderna! Tvi» — utbröt hon och — spottade.
»Men Anna då» — förebrådde mannen.
»Ja kära du, börja inte något resonemang om dem, det lider jag inte höra», fortsatte hon, och rösten darrade, »i mina ögon är och förblir de blott ärelösa rackare, som för en snöd penning kan förstöra ’fattigmans tröja’, fåglarnas bon, landskapets skönhet! Fosterlandsförrädare är rätta ordet för dem!»
Hennes ögon blixtrade.
»Är unga frun så het», skämtade docenten, men då han såg en misstänkt skvallrande tåreglans, pekade han på myren, som nu kom till synes och frågade:
»Ha ni gott om hjortron här?»
»Ja då», utbrast ingenjören, »ännu ha vi — som väl är — all skogarnas och myrarnas rikedom i överflöd!»
En liten förstulen smekning kom i detsamma hans unga fru att le på nytt.
»Men hur var det med gamla fru Groth», återtog docenten, »hon bor alltså kvar på Adolfsfors?»
»Nej det gör hon inte. Dottern Adolfine, som blev gift med prosten Almqvists son, juristen, sjuknade ganska betänkligt strax efter giftermålet. Det sägs, att hon förkylde sig och tog skada för livet vid den stora branden på Adolfsfors, men man vet inte riktigt, hur allt det där hängde samman. Nog av, hennes enda längtan var att få lämna det nya hemmet nere i Östergötland och få komma åter till Adolfsfors och mamma.
Och det gav gamla frun idéen till ett nytt bygge. Du vet, att det är hon som byggt upp Adolfsforspatronernas palats, nu ville hon ha full frihet för sina gamla dagar också, och fördenskull satte hon i gång med byggandet av änkepatronessornas — Erlingsrud!
Namnet är för resten bekant sedan Manhemsförbundets dagar, då Jonas Wærn där på torpet drömde sina utopiska drömmar.
Men du ska’ snart få se, att gummans drömmar blev en skön verklighet!
Bara vi svängt om bron över älven, se vi det vackra stället. Ja där ser du parkudden i sjön och trädgården, som hon anlagt — och där det vita huset, som i stilen något påminner om Adolfsfors. För min del tycker jag nästan, att själva läget här så alldeles nära Hugnsjön är vackrare.
Nå vad tycks?»
»Den gumman har smak, det ser jag. Här skulle man vilja bo, här vid älven och sjön med de blånande bergen omkring!
Vad är det som ligger där på höjden?»
»Det är Köla prästgård — och där på näset ser du Köla kyrka.»
»Bedårande alltsammans — nå lever gumman lycklig i sitt paradis nu då? Har hon dottern hos sig?»
»Adolfine kom visserligen hem till Adolfsfors men blott för att dö. ’Den 25 juni blev hon jordisk brud, den 25 juli blev hon himlens’, stod det i dödsannonsen.
Men sedan dess har gumman Groth aldrig varit sig riktigt lik.
Ensam bor hon också på sitt Erlingsrud, fast i dag är hon naturligtvis på Adolfsfors.
Fortfarande är hon dock den första på kalasen, den som anger tonen, och först drager hon också ’avsted’, må du tro, hennes vagn ser man alltid: i têten!»
»Det var mig en dundergumma att ha hunnit med mycket!»
»Skulle tro det! Du skulle sett henne på det stora bröllopet på Adolfsfors, då Anna — andra dottern — gifte sig med Fridolf Schauman, hur hon styrde och ställde med allt! Furstligt skulle det vara!
Ja det var många av oss som just på den tiden råkade ut för Amors pilar. Den lille guden måtte själv ha varit med och byggt på västra stambanan! Förutom vi, så gifte sig Hahr med fröken Fleetwood på Sälboda och Fägerskiöld med sin Sofia Adelskiöld, alla nästan samtidigt. Vad vi hade roligt och vad det dansades! Du kan tro att vi till och med spelade teater på Åmots järnvägsstation.
Men för att återgå till det Grothska bröllopet så ville inte fru Groth, att Anna — eftersom det gått så olyckligt för Adolfine — skulle, som hon, vigas i Köla kyrka, utan i stället skedde vigseln i vita salongen, där man hade arrangerat ett blomsteraltare med brudpäll och allt. Brudgummens farbror — biskop Schauman — hade också kommit ända från Finland för att viga dem. Ja det var en fest, som mani aldrig glömmer!»
Mellan leende ängar och fält, där klövern stod tät och lyste grann i solskenet, svängde vägen utefter älven upp genom en lång granalleé och sedan bar det uppför genom den ståtliga björkalléen. På krönet låg herrgården vit och stolt, färdig att mottaga de anländande gästerna.
På vagnens gungande fjädrar fördes så den finske docenten till den, som han minst av alla trodde sig få se uppe i Värmlands djupa skogar!
Och ödet ledde honom vid handen genom rum efter rum, där de lågo i fil — de vita dubbeldörrarna stodo uppslagna och gäster vandrade fram och åter — tills han kom in i skära förmaket, där värdinnan tog emot.
Men då han fick se den mjuka gestalten i den vita tyllklänningen, och det milda, vemodiga anletet, som han så ofta skådat i sina drömmar, så var han nära att förlora kontenansen.
Han visste själv icke, hur han betedde sig, han kände blott att bommarna, som han fällt ner för sitt innersta, sprungo upp. Årslång längtan drev blodet med rasande fart genom hans ådror.
Till all lycka anmälde betjänten i detsamma att middagen var serverad.
Ophelia bjöd honom sin arm, och så bar det av till middagsbordet i nedre våningen.
Han fick sin plats vid hennes högra sida. Han hör sorlet och glammet ikring sig, tar för sig av de kringbjudna rätterna, höjer sitt glas mot de festklädda gästerna — allt med samma känsla av overklighet.
Hans Ophelia här…
Hur det nu var, föll talet på Finland, och det kom honom att vakna.
»Ack de tusen sjöarnas land» — hörde han henne utropa — »det landet har jag alltid längtat att få se. Som liten flicka grät jag otröstligt all harmens och smärtans tårar över att det funnits svenskar, som utan strid kunnat uppge Sveaborg, Ehrenswärds i klippan sprängda ointagliga Sveaborg, Finlands bästa värn!»
»Ja», instämde brukspatronen, som hittills varit påfallande tyst, »hade Armfelt varit överbefälhavare i stället för Cronstedt, så hade det förräderiet, den outplånliga nesan, aldrig behövt övergå oss — trots kungens galenskap!»
»Åh kanske det är bäst att var och en ser till Cronstedtaren i eget bröst, så att vi icke förråda det som blivit oss anförtrott», kom det omotiverat skarpt från gamla brukspatronessan vid övre bordsändan.
»Så sant så, skål brukspatronessan», inföll hennes granne, prosten.
Samtalet blev allmänt och livligt.
»Har det hänt er någon gång», vände sig, värdinnan till den finske gästen, »att ni under edra resor kommit till ställen, som ni tyckt er sett förut någonstädes?
Då jag varit ute, har ofta oförmodat för mina ögon upprullats tavlor, som jag tyckt mig känna igen, fast jag bevisligen aldrig varit där förr — om inte i drömmen.»
»Ja väl min fru», svarade docenten, som hittills icke med ett ord vidrört sina minnen från Stockholm.
»Det har senast i dag hänt mig att en tavla, som jag såg för fem år sedan, åter visat sig för min syn, blott ännu mer betagande än jag någonsin sedan sett den i drömmen. Men det är ej en landskapstavla utan ett porträtt! Och just nu i detta ögonblick, försäkrar jag er, att jag njuter oerhört av anblicken av detsamma.»
Därvid såg han kanske något för djupt in i hennes vackra ögon, ty en icke så lindrig rodnad purprade hennes kinder, då hon svarade:
»Ni får förlåta mig, min herre, men jag vet verkligen inte rätt, hur jag skall förstå edra ord. Här på väggarna finns ju inga porträtt.»
»Nej icke på väggarna, men vid — bordet har jag funnit ett mycket väl träffat porträtt… av en ’Ophelia’, som en gång från scenen berett mig en konstnjutning, som jag aldrig kan glömma.»
Häpet vemodigt såg hon upp på honom, så djupnade ögonen av en oförställd glädje.
»Har — ni — sett — mig — som Ophelia??»
Ivrig och glömsk hade hon höjt rösten.
Men i detsamma varseblev hon mitt över bordet mannens missnöjt förvånade blick, vilken ögonblickligen kom henne att tystna.
Men strax började hon åter tala, nu med grannen på sin vänstra sida, mot en gäst snett över höjde hon förbindligt sitt glas, hon lyssnade småleende till ett tal, som hölls till hennes ära, hon skrattade och skämtade med än den ena än den; andra. Först strax före uppbrottet sade hon lågmält och brådskande några ord till den finske gästen:
»Min man tycker inte om att det talas om min teatertid. Men efter middagen skall jag visa er litet ikring, då kunna vi språkas vid, om ni så vill!»
⁎
I den stilla juniaftonen vandrade åter i Maja Ugglas park en sjön Adolfsforsfru och en Finlands son.
Under blommande hägg och syrén och fallande körsbärsblom vandrade de, båda alltjämt tysta, han betagen av en underlig drömstämning, hon försjunken i sina minnen.
Men så begynte den unge docenten tala, fritt och obehindrat, han måste dra nytta av de kort tillmätta minuterna.
Han berättade om sin sångarfärd till Sveriges huvudstad, huru han tillbragt den sista dagen ute i Haga, om den unge mannen med de röda rosorna, vilken kommit honom att gå och se på »Ophelias» debut, han beskrev augustinatten ombord på »Finland», när han och hans längtan gingo åt motsatta håll.
De hade över den vita bron, som spände sin båge över till den lilla holmen, kommit fram till bänken vid »tebordet».
Då de där satte sig ned, såg docenten till sin förskräckelse att Ophelia grät.
»Förlåt mig», sade hon, »det kom så mycket på en gång — så mycket, som nu är så långt borta — så långt skilt från mitt liv.
Min debut som Ophelia tror jag var mitt livs kulminationspunkt. Jag dyrkade konsten, och det var mig en sådan fröjd att få spela.
Dittills omhuldad av alla — av både kamrater och lärare — trodde jag, då jag trädde in på scenen, att blott idel välönskningar följde mig. Strax förut hade jag också av en fattig kamrat fått emottaga den där buketten ni talade om.
Stackars gosse — Gud vet på vilka vägar han nu vankar! Efter min förlovning lär han ha försvunnit totalt. Sedan dess har ingen hört något ifrån honom. Det var emellertid en sådan god och finkänslig yngling.»
»Men ni talar om er debut som er kulminationspunkt?» frågade docenten förvånad. »Ledsnade ni då sedan vid scenens konst?»
»O nej, vid konsten tröttnade jag aldrig», utropade Ophelia, »men varför jag kanske helst dröjer vid Opheliaminnet, är att det står så rent och fagert för mig. Jag var så fullt uppe i min roll — och då allt var slut, och jag blev framkallad, och man applåderade mig så våldsamt, då erfor jag en glädje, som jag aldrig känt så oblandad varken förr eller senare.
Redan dagen därpå fick jag erfara vad ramlade illusioner ville säga, då de första tecknen till avund och intriger röjdes. Vilket pinsamt intryck det gjorde på mitt oerfarna hjärta, kan jag inte säga er!»
»Men er konstnärsbana erbjöd er väl också mycken glädje och fröjd?»
»O ja, vilken fråga», utropade hon entusiastiskt, »mer fröjd, mer glädje, mer hänryckning än jag nu tycker mig kunna bära», fortsatte hon. »Och då jag tänker tillbaka på denna underbara tid, försvinna skuggorna till ett intet emot solskenet, som då belyste min väg.
Men jag var ung då och därför utövade livets små förvecklingar och sorger ett så mycket mäktigare intryck på mig än vad de nu skulle kunnat åstadkomma — nu då jag lärt känna och prövat på dess stora», tillade hon sorgset.
»Men nu få vi lov att gå till de andra», fortsatte hon med helt annan röst. »Jag är rädd att de tycka sig ha en bra försumlig värdinna, som spatserar omkring med en enda gäst och lyssnar till sagor och minnen från en tid som — jag vet ej varför — ej får ha funnits för brukspatronessan på Adolfsfors!»
Och så gingo de sakta tillbaka.
Men fastän Ophelia gick omkring och talade glatt och förekommande med envar, förrådde dock den drömmande blicken, att hjärtat och sinnet voro på annat håll.
När junikvällen gått över till nordens ljusa sommarnatt och värd och värdinna stodo där ute på trappan för att ge gästerna en sista avskedshälsning, då hade hon också sagt docenten några ord, som alltjämt ljödo för hans själ.
De följde honom, när vagnen rullade tillbaka, de följde honom, när han blickade upp mot de bleka stjärnorna, de följde honom, när han väl krupit i säng under sina vänners gästfria tak.
»Kom snart tillbaka», hade hon sagt, »jag längtar att tala med någon, som förstår och älskar konsten, jag längtar att få tala om gamla kära minnen!»
Han kände på sig, att han skulle bli välkommen, till Adolfsfors, och en hemlig stor lycka genomdallrade hans väsen vid tanken på Adolfsfors Ophelia.