Agneta Horns lefverne/Agneta Horns själfbiografi/1642—1643
| ← 1633—1641 |
|
1644: jan.—maj → |
| På Wikipedia finns en artikel om Agneta Horn. |
Anno 1642 i januari tog åter fru Ebba Leijonhufvud
mig till sig ifrån min mormor, att jag måtte följa henne
hem till Kägleholm, till min förra plåga, den jag en tid
har varit fri före. Och var det inte rätt mycke goda dagar,
jag hade där, men så vore di juledagar emot de förra,
som jag hade hos henne. Men så visste jag väl, på
hocken sida hon var om mig.
Och droge vi till Kägleholm. Men i april kommo tiender, att min herr far var lös ur sitt fängelse, som han har sutti uti in på 8. året; och har så Gud hört min bön, som jag så flitigt har bidit honom om.
Först i maj drog fru Ebba till Tidö, och så tog min mormor igen mig. Och fru Ebba var så ond, att jag inte följde henne till Stockholm; men min mormor akta inte det, utan behölt mig kvar.
Och blef jag sedan i samma månan sjuk af vintkopporna[1] och var rätt svag. Så sade di för min morfar, att jag var död heller ock inte någet hopp om mitt lif, hvaröfver min morfar var mycket bekymra — att jag nu har lefvat så länge och nu denna tiden, min far skulle komma hem, att jag nu skulle dö. Sände för den skull till Tidö och lät höra, om det var sant. Men när lakejen kom från Stockholm med brefvet till min mormor, så gick jag, som skulle vara död, i trädgålen och hade stora blaser[2] på mig efter mässlingen, som inte än då vore läkta. Och när min morfar fick di tienderna, att jag lefde och var bättre, var han mycket glad.
Och droge vi sedan i juni till Stockholm.
Och den[3] augusti kom min herr far utur sitt långliga fängelse hem till Stockholm och blef förd med stor process i min morfars hus. Och alla glädde sig mycket åt hans hemkomst och fägnade honom mycket, men ingen var så glad heller hade så stor orsak därtill som jag.
Ty jag förgat då all min förra vedervärtighet och kom intet i hug, att hon har varit så stor, som hon lell har varit. Och tyckte mig att Gud har vändt all min förra sorg i en stor och utur viset glädje, och att ingen olycka nu kunde vara så stor, som komme mig tillhanda, att hon skulle kunna mycket bedröfva mig, så länge Gud ville unna mig min herr far, utan hela världen dansa nu på en sillenacka för mig. Ty jag fick allt det mitt hjärta önskade och begärde, och min herr far lät mig ingenting fattas, utan jag fick allting fullt upp till en kort tid. Ty jag var hans enda barn och därtill en mycket kär dotter och därtill en så from far. Och alla ärade mig mycket för hans skull, och hölt han mig mycket grant och väl, så jag tyckte, jag nu var i himmelen emot mina förra dagar. Och alla de, som tillförende hafva hatat mig, de begynte nu till att klerna med mig.
I en summa lyckan hof mig så högt, som hon på den tid högst kunne komma med mig.
Och var jag di samma dagarna, när min herr far kom hem, fulla tretton år. Och har min herr far intet sett mig i elfva år, i hvilka år jag har haft mången hjärtans hård och bitterlig sur dag och stund. Och halp det inte, fast jag var enda barn och min herr far var en förnämd man och hade mycket godt och därtill hölt mig mycket kär och gärna hade sett, att jag har farit bättre och att de har hållit mig af hans medel som en furstedotter. Men så fick jag lell i anseende af allt detta intet i min tunga och olyckeliga barndom dansa på roser, utan fast mycket mer på hvassa tistel och törne, som mig som oftast stunge så mycke hårdt, att mitt hjärta måtte under tiden blödt däröfver.
Och efter min olycka har varit så mycket stor, ty visste jag så mycket mer till att glädja mig åt min stora lycka och skatta henne så mycket högre än eljest, om jag intet har visst af något ondt. Och var jag så hjärtelig glad, att Gud af sin stora godhet har gifve mig den stora lyckan, att jag ock en gång såväl som alla andra måtte få se min herr far. Och hugnade jag mig så åt honom, att jag däröfver förgat all min barndoms vedervärtighet och tackade Gud allena af allt mitt hjärta, som intet har dragit sin hand ifrån mig och icke heller förgätit mig i mitt elände, utan har sett på mig med sina barmhärtighets ögon och har hulpit min kära herr far hem i landet till mig igen.
Därföre vill jag upplyfta mina händer till Gud och med mitt hjärta och mun lofva och prisa Herran, som alltid så väl emot mig gör, och vill nu säja: ”Lofvat och prisat vare Herren min Gud, ty han hafver hört mina böns röst och hafver gifvit akt på mina tårar. Ty Herren är min tröst och mitt beskärm. På honom hoppas mitt hjärta.” Och: ”Mig är hulpit, därföre vill jag tacka Herranom.” Och: ”Mitt hjärta är gladt, ty Gud hafver förvandlat mig min klagan uti en stor fröjd, och du öfvergifver mig icke i mina nöd.”
Och vill jag nu bedja Gud dag och natt innerlig och af allt mitt hjärta, att han täcktes af sin stora mildhet emot mig till att bevara min käre herr far, mig fattiga barn till tröst i dessa min unga år, och att han måtte hafva hugnat af mig. Herre, för dig är allt mitt begär, och min suckan är dig inte fördold. Hör mina bön, Herre, och förnim mitt bidjande och akta på mina bön, det jag af allt mitt hjärta ödmjukelig beder dig om: att du ville af dina stora barmhärtighet unna mig min käre herr far!
Och var nu min herr far i Stockholm och tyckte mycket om mig och klädde mig på nytt både till hand och fot. Och då akta jag inte mera mina lappota kläder utan tänkte, att det skulle så vara allt bortåt för mig. Och hvar gång min far drog på slottet, kom han in i min mormors hus och såg på mig, huru jag mådde, och fråga om mig någenting fattas, att jag man skulle sända i hans hus och låta begäras, så skulle ingen neka mig det. Och tyckte han, att det inte var sant, att han såg, det jag lefde, för glädjes skull. Och jag var inte mindre glad öfver min stora lycka, utan hvar gång jag såg min herr far tyckte jag, att hela världen var min.
Och lyckan höjde mig då så högt, att jag var som högst. Och skattade jag mig då att vara lycklig, att ingen kunde hafva henne högre, än jag då hade henne.
När fru Ebba Leijonhufvud hörde, att min herr far var hemma, kom hon till Stockholm och hälsade på honom. Och när hon har varit där 3 vecker, bad hon, att jag skulle få lof att följa henne hem till Ekebyhof. Ty måste jag strax fort och följa med henne.
Och strax därefter kom min herr far till oss, och följde vi honom till vägs på båt till Bror Andersson på Bro. Och hade vi så när blifvit borta om afton. Och ved jag såg, att det ville gå kull, fick jag så stadigt i min herr far och tänkte: ”Där du blir, där må jag ock blifva.” Men så halp Gud oss lell, att vi komme till lande.
Och när vi komme till Bro, reste min herr far till Örebro till att hälsa på dronningen, och vi blefve kvar på Bro.
Och begynte fru Ebba och fru Anna Thott till att brygga ihop, att di ville gifta min herr far med fru Kirstin Brahe, och hölt det så hemliget, att jag inte skulle få veta däraf. Men så gick det inte så lönliget till, att det intet spordes, ty min herr far sade själf för mig och frågade mig, hurudan hon var. Och jag sade honom hela handelen om hennes sinne, så mycket jag visste.
Och när vi vore på Bro, hotade de mig, om jag skulle säja någet ondt om henne för min herr far. Och det skulle lell gå fort; skulle jag veta, att jag väl finge betalning därföre. Och jag låddes, som jag inte bekymra mig därom, antingen min herr far ville hafva henne heller inte.
Och droge vi till Ekebyhof och vore där alltintill november. Så blef fru Ebba sjuk, så måste vi till Stockholm. Då var min herr far hemkommin ifrå Örebro och gäste i fru Ebbas hus. Och kom fru Anna Thott med dit. Och så böde di fru Kirstin till måltides och ville så, att min herr far oförvarandes skulle få se henne; och di skulle så tala henne till. Men jag blef det varse och varna min herr far, att han inte skulle komma hem den dagen, det han ock gjorde. Och måste hon gå den gången bort med lång näsa. Och vore de mycket onda på mig och skyllte mig därföre, att jag var orsak därtill.
Och sade di åt mig till att locka mig till att öfvertala min herr far därtill (efter di väl visste huru högt min herr far älskade mig, att han intet gärna skulle fly mig en ond styfmor), att de ville fly mig en styfmor, som aldrig finge några barn, på det att jag skulle få ärfva alltihop efter min far. Därpå jag svarade, att min herr far väl var så gammal, att han kunde se hvem han ville hafva till hustru och måtte taga hvem han ville. Gud försörjde väl mig!
Och sade jag: ”Är hon from och god, så skall jag älska, ära och tjäna henne för min herr fars skull och bli hos henne. Men är hon ond, så skall min herr far längst behålla henne, och jag går till min mormor och blir hos henne och inte bites med min styfmor, utan vill alldeles låta min herr far sörja därföre. Ty han tog hustru för sig och inte för mig. Därföre bekymrar det mig intet stort. Jag må icke heller, om Gud vill låta mig lefva, länge lita därpå, utan Gud vet väl någet hål för mig, fattig barn, som han alltid har visst.”
Därpå fru Ebba svara: ”Ja, kanske du menar fru Brita De la Gardie vet väl hål för dig, men det skall slå dig felt.”
Och jag svara: ”Antingen det är hon heller en annan, kan jag intet veta; men om jag får ond styfmor, jag blir inte hos henne.”
Och när min herr far hörde det, svarade han, att han aldrig ville hafva hustru, om hon inte kunne förlikas med mig, så att jag inte kunne vara i huse hos honom, ty jag var honom född af hans mycket kära hustru, och var jag för den skull hans enda hugnat och glädje.
Och blef fru Ebba så bitterlig ond för di orden och sade: ”Käre, ja, låt man det där stycke höra sådane ord af dig! Du känner henne intet så grant som jag, och hon behöfver väl en ond styfmor, som med allvar tar hop med henne.”
Men så, huru jag bryggde hos min herr far, så gjorde jag honom alltid kunskap om deras råd, att giftermålet slogs i en pannekaka och blef inte af.
Och drog fru Ebba ifrån Stockholm och talte fru Kirstin till. Men min herr far begynte i december måna till att fria till jungfru Sigri Bielke. Och när fru Ebba hörde det, blef hon så ond på mig och skyllte mig därföre, att jag har förhindrat det, utan ville hafva en, den jag kunde leka med. Och bekymra jag mig inte mycke om, hvem min herr far ville hafva, utan jag mente: ”Själf göra, själf bära, han skall själf blifva därved.”
Och strax min herr far begynte till att fria, begynte ock min ostadiga lycka till att ändra sig, att det begynte till att åter blifva knappare för mig; men så var jag inte ovan därved. Därföre tyckte mig inte heller underlig därom, utan lät mig allt nöja därmed, ty jag väl visste, att det inte annars skulle gå för mig. Ty tillförende hade min herr far ingen kärare än mig; och har han fått en kärare, så var jag inte heller så enfaldig, att jag icke kunde göra mig den räkningen, att det inte kunde annars vara, än att det kärast var, det fick ock det mesta och det bästa, och jag det som öfver blef. Så gaf jag mig till freds därmed, allenast jag hade min herr far.
Sedan kom jag hem till min mormor och var hos henne till min herr fars bröllop.
Anno 1643 den 20 april blef min herr far förlofvat
i riksskattmästarens hus, och strax därefter, den 9 juli,
stod hans bröllop i Stockholm. Och tog fru Ebba
Leijonhufvud mig den samma dagen utur min mormors hus
och sade hvarken tack heller annat för mig.
Och var jag annars mycke lustig och glad, att jag intet akta, — hvad mig gick öfver, så var jag lika token —, men den dagen var mig omöjelig till att en gång [le], ehuruväl det förtröt mig mycket, att alla märkte att jag var bedröfvat och inte den gången som alltid kunne bita in min sorg. Så fråga mig någon, hvi jag inte var så lustig den dagen som alltid. Och jag sade, att jag inte kunne veta; men så hade jag denna dagen hvarken orsak så mycke till att glädja mig, ”efter jag ser, att en annan står i min mors ställe, det jag heller har önskat, att min egen mor har stått där. Men efter ock inte annars kan vara, så vill jag önska, att hon, som där står, måtte blifva god, för annars hänger på denna dagen all min lycka och olycka till en tid. Och när jag tänker på allt sådant, så kan det ock inte annars vara, än att jag icke något lite bedröfvat mig däröfver.”
Och var jag sedan allt bortåt hos min styfmor och kom inte i 14 dagar till min mormor, efter min styfmor var sjuk. Och om jag begärdes lof till att gå till min mormor, svarade mig strax den elaka fru Ebba: ”Käre, ja, äntelig den, I sku äntelig hem — och din mormor! Det skall inte vara, utan du skall bli här och akta på din mor och inte gå hem till mormor.”
Tordes jag för den skull intet begäras lof till att gå bort, utan när min mormor drog till Tidö, så fick jag lof på en natt till att gå till henne och bjuda henne fara väl.
Och vi droge till Örebro till Hindrik Horns bröllop. Och såg jag inte min mormor förrän om hösten, när Bjelkenstjerna var brudgumme.
Och var jag sedan allt stadigt i Stockholm hos min herr far och styfmor. Så gäste vi hos fru Ebba Leijonhufvud, som Gud alltid har skickat mig till en stor och odrägelig plåga. Så försumma hon sig inte heller nu, ty nu tyckte hon väl det var tid för henne till att hjälpa mig fort ur askan och i ellen. Och lade mig för den skull mycket ondt till både hos herr far och styfmor, att de inte skulle kosta så mycke på mig, det gjordes inte behof.
Och så begynte åter min mycket svåra lycka till att blifva mig mycket tung på nytt igen. Men, hvad mig gick emot, så lät jag aldrig märka mig så någen såg, att det gjorde mig ondt, och talade inte heller om för någen människa hvarken för morfar heller mormor; utan när de fråga mig, huru mig gick hemma, sade jag, allt väl gick det mig. Och var jag alla dagar, när någen såg mig, så hjärtelig glad, att ingen annat visste än det skedde af allt hjärta, men i mitt hjärta kände jag väl annars. Ty jag hade då inte stor orsak till att vara glad. Men så bet jag så i mig, hvad jag hade i sinne, och sang alltid:
|
Alla mina sorger dem träder jag under min fot; |
Och ställte jag mig så i denna min vedervärtighet, att alla som mig umginges och visste hvad jag hade för orsak till att vara glad och lell sågo att jag inte lät någenting bedröfva mig, så att någen märkte det, undra för den skull på mig, att jag så väl kunde vara glad, efter jag var så mycket ung och lell kunde så väl skicka mig i min sorg och så väl dölja det, som så hårdt och tungt låg i mitt hjärta, att det har måst brista på mig.
Men jag dansade och sprang allt för ett som en galin get och lät inte bekomma mig. Ty jag hade ett sådant inbundit sinne, att jag ingen människa ville låta se, att hvad mig gick emot, att jag aktade det. Och satt mången gång så hjärteligt bedröfvat, att mitt hjärta har mått bruste, när jag kom ihåg all min förra olycka och sedan min korta lycka och nu åter min nya olycka. Så att det plåga mig mången gång så hårdt, att det har mest frätt mig mitt hjärta bort. Men till att se på mina utvärtes affekter, så var ingen gladare än jag.
Men när jag kom i min säng, när alla andra låge och sufve, då betalte jag med mina arma ögon allt det mig har gått emot, och det jag har glädt mig öfver om dagen, det grät jag öfver om nättren. Och ingen visste att jag grät, utan min piga. Henne klagade jag min nöd före och ingen annan. Den samma pigan hade jag med mig ifrån min mormor, och hon var all min tröst och den enerste den jag torde klaga min stora sorg före.
Ty det begynte till att gå mig så mycket tungt och knappt i allting, så att det som förr har varit mig för ringa, det var mig nu för godt. Och begynte det nu inte bättre till att gå för mig, än det har varit förr.
Och i oktober blef min Gertru sjuk; och skilde di pigan ifrån mig och sade, att hon hade en elak sjukdom, det hon inte hade. Så måste jag mista min goda piga, antingen jag ville heller intet, och den jag hade all min tröst af.
Miste så henne och fick ingen annan igen, utan måste lita på min styfmors piger. Så vet Gud, huru riktigt det gick till för mig. När hon skulle kläda på mig heller laga någet åt mig, så fick hon andra sysslor till att göra, och under tiden fick jag väl gå från den ena och till den andra, bedja, att de ville fästa i nål på mig heller tvätta ett kläde åt mig, och fick ändå ingen till att göra det. Men så länge min mormor var i Stockholm, så lät jag allt göra i hennes hus, men där emellan så gick det galit nog för mig. Och hade jag ingen, den jag kunde klaga före, utan Gud allena, och han gaf mig ett godt tålamod, det jag ock rätt hjärtelig bad honom om.
Och då begynte jag till att rätt se, hvad det är för en lycka till att hafva mor heller ej, och det lärde jag nu till att döma, efter jag ock tog till med åren. Och ehuru svårt mig förr har gått i min späda barndom och sedan, det har jag intet rätt mycke förstått och tänkte ock, att det skulle inte annars vara, efter jag inte hade min far hemma. Men nu sedan han kom hem och jag en gång var godt van, föll det mig så mycket svårare, än om det har allt bortåt hållit ett lag.
Och såg jag väl, huru det gick andra, som mor hade, och huru det gick mig, som ingen hade, och när jag allt sådant betänkte, tog jag mig före för den skull till att gråta efter min saliga fru mor hela nättren igenom. Och så ofta jag hörde min saliga fru mor nämnas, heller om jag såg någet, som henne har hört till, så var mina ögon fulla med tårar; och kunde jag komma undan, att jag fick vara allena, så grät jag, så länge jag orka och kunde hafva en tår i mitt öga, så att jag undrar, att mina ögon har räckt till, att jag icke längesedan har gråtit ut dem.
Och aldra mest hölt jag på om nättren, på det att ingen skulle märka, att mig gick någet till mens. Men huru väl jag beflita mig om, så mycket möjelig var, till att hålla min sorg hemmelig, så kunde jag lell inte hålla min gråt så hemmelig, att de ju någet märkte, att jag så mycket bitterlig grät alla nätter, ty jag blef så blek och mager, och ingen visste hvad mig fattas.
Och eljest hade jag dem väl, som bure tienderna fram och aktade med all flit efter mig, hvad jag tog mig före både natt och dag, ty jag låg i min styfmors förmak, och där låg hennes piger inne med, så att jag ingenting i denna världen fick tala heller göra, det de icke sade henne.
Och så fick hon veta, att jag så mycket grät och sade det för min goda vän fru Ebba Leijonhufvud, som all tid var på min sida. Och hade hon mig före, hvarföre jag så grät om nättren, om jag tyckte, min styfmor var mig alltför from.
Men jag sade, att hon var god nog, och jag grät inte annat än öfver min stora olycka, att jag så bittig har måst mista min mor. Och när jag kommer henne i hug, heller jag ser, huru det går dem, som mor har, emot mig, som ingen har, så är det mig omöjelig, utan jag måste hemliget gråta däröfver, och har för den skull aldrig villat gråta uppenbart, att jag icke skulle göra någon till förtret därmed, att jag så grät, det jag inte kunne ändra.
Då svara mig fru Ebba och andra flera, att det inte var sant, att jag grät efter min fru mor, ty jag har väl hint till att gråta ut i 12 år, som min fru mor har varit död; och var min gråt inte däraf, utan af blotta infödda arghet och ondska, den som så stor var hos mig, att hon inte så lätt var till att klå ur mitt elaka hufvut och sinne.
Och sedan annat mera, som hon skyllde mig före, att jag grät, och sade därtillmed att: ”Din gråt kommer en god del däraf, att Cruusen skall draga bort, men det är en fåfäng sorg för dig. Du skalt aldrig få af honom.”
Och för allt detta, som hon skyllte mig, både det ena och det andra, skall Gud vara mitt vittne, att jag var så oskyldig, att jag aldrig grät af ondska heller någondera sak, som hon skyllde mig för, tänkte på, utan om de gjorde mig något emot, befallte jag Gud alltihop.
Och när jag såg, att jag intet vant heller uträttade med min myckna gråt, mera än jag fördärfvade mina goda ögon, och hade ändå lika mycke, som jag hade förr, det var ingenting, så befallte jag Gud alltihop och gaf mig rätt väl till freds med allt, hvad Gud ville lägga mig på; och var så obekymmersam, att jag aldrig önska mig hvarken det ena heller det andra, utan lefde i den fasta och stadiga förtröstning till min goda Gud, att han väl såg, hvad mig nyttigt kunde vara till själ och lif. Och det var jag försäkrad på i mitt hjärta och själ, att han visst i sinom tid skulle gifva mig glädje och hvad mig gjordes behof, och kastade jag fördenskull all min omsorg på honom; och sökte jag nu i dessa mina unga och vedervärtiga år till att kunna skicka mig både i mot- och medgång och till att låta mig nöja och vara till freds med Guds vilja.
Och bad jag ock Gud rätt flitigt därom, att jag måtte kunna vara tålig ved allt det mig påkom i mina unga år, på det att det intet skulle falla mig så svårt, om jag i framtiden, när jag komme till mina år, kunde råka i någen stor sorg och olycka — den jag väl vet inte blir ute för mig — att jag dess bättre kunde stå ut därmed, efter jag var van af barndomen till att lida och tåla allt. Och därmed öfvervant jag allt det mig gick emot, och sedan att Gud af sina stora godhet emot mig gaf mig tålamod till att draga min olycka. Vant jag mycket mera med det, att jag var tålig och alltid glad i allt det mig påkom och under min stora vedervärtighet, än om jag har varit otålig, så att någen har sett det. Men när jag var allena, så kunde jag väl vara otålig under tiden, men så visste ingen af det.