Alina Frank; Bland bränningar; Röda fanan/BB2
| ← I. Från Yngve till Alrik |
|
III. Från Yngve till Alrik → |
II.
Från Agda till Gundborg.
Min snälla Gundborg, hvarför är du ej här?
Jag trodde ej, att det skulle vara så roligt vid
en badort, som jag nu funnit det. Jag stiger tidigt upp, vandrar längs stranden och hör på
vågornas sång. Det är en förträfflig musik, vid
hvilken jag aldrig kan tröttna, och likväl ser jag
gärna, att tant Herlefsson, den snälla, präktiga
tant Herlefsson, kommer och söker upp mig vid
stranden. Hon har alltid något af värde att tala
om. Hennes klara förstånd och goda hjärta göra
lifvet behagligt för alla som äro i hennes närhet,
och för mig är hon, tycker jag, särskildt god.
Jag har henne att tacka för mycket och skall aldrig glömma hvad hon gjort för min andliga utveckling. Om hon också icke lyckas med mig, är det sannerligen ej hennes fel. Tant Herlefsson påminner mig också alt för lifligt om min mor, och jag älskar henne ännu mer för den skull. Våra morgonvandringar vid hafskusten skall jag aldrig glömma. De äro mina käraste stunder på dagen, utan att jag därför har ledsamt en enda af dagens öfriga timmar.
Vi bada, vi deltaga i sällskapslifvet, vi göra utflygter till fots och på vattnet, vi göra musik i sällskapssalen och där dansa vi också, ty vi hafva riktigt glada små danstillställningar med mycken ungdom, vackra flickor i fina, alldeles icke osmakliga drägter, må du tro — åh, du kunde där få en hel mängd idéer om klädseln. En och annan mycket allvarsam herre eller mycket tadelsjuk fru eller fröken finner nog anledning till klander, men hvad bryr ungdomen sig om deras giftiga tungor? Hufvudsaken är att halva roligt medan man är ung och då man ej gör något ondt därmed, hvarken åt sig själf eller andra.
Jag är säker på att kunna finna många ganska förståndiga flickor bland alla dessa yrhättor, som dansa hvar enda kväll, blott man hade tid att studera dem litet och de själfva hade tid att låta studera sig. Det är icke alla som hafva en tant Herlefsson hvilken kunnat vänja dem att tänka äfven på lifvets allvar.
Huru det är med herrarne, skall jag däremot låta vara oafgjordt. De äro nästan alla mycket artiga, mer än tillbörligt artiga, tycker jag. En och annan är dock motsatsen till artighet, och dem tycker jag alldeles icke om. Artig skall en karl vara. Tycker du icke det också? Men han skall icke vara så artig, att han därmed jagar bort hvarje allvarligt ord mellan man och kvinna, ty då misstänker jag att han tror, det vi icke förstå oss på något allvarligt samt att hans artighet är endast en täckmantel för en ogynsam tanke om oss.
»Det är en liten toka», hörde jag här om aftonen en af våra herrar i badsällskapet yttra om en af de unga flickorna här, en liten snäll och älskvärd varelse, men hvilken föreföll den stränge herrn alt för obetydlig, medan hon tycker om att roa sig.
Det yttrandet stack mig, jag kan ej neka det, ehuru jag visst icke står i någon särskild förbindelse till den »lilla tokan». Men jag kan icke lida att man dömer så där efter blotta skenet. Om man själf ej känner håg för ett oskyldigt nöje, har man därför ej rätt att fördöma andra för att de vilja roa sig.
»Gud bevare mig för en sådan kvinna!» utropade en annan gång samme herre, då talet föll på ett fruntimmer, för hvars offentliga verksamhet alla borde känna aktning.
Då kunde jag icke afhålla mig från att fråga den stränge herrn, huru han ville hafva kvinnorna, om de ej finge visa sig glada och hågade för nöjen samt ej häller verka på ett allvarligt sätt för högre syften.
»Jag vill hafva dem naturliga», sade han, men då jag vidare ansatte honom med mina frågor, tycktes han ej riktigt kunna göra reda för det där naturliga.
Det är just skada, att karlarne ofta tala så styfva och stolta ord, i synnerhet när det är fråga om oss kvinnor, utan att kunna visa upp tillräckliga grunder. Gud bevare mig från att påstå, det herrarne sakna logik, ty det vore naturligtvis alt för djärft af ett fruntimmer, hvilket förutsättes att själf alldeles icke veta hvad logik vill säga; med nog förefalla de mig ofta nog ganska svaga i slutledningen.
Den herrn, om hvilken jag nu talat, är i själfva verket ganska älskvärd — det kan jag väl skrifva till dig utan att missförstås — men han tyckes arbeta på att göra sig så litet älskvärd som möjligt. Du känner honom kanske. Hans namn är Yngve Falk, en af hufvudstadens mest bekante »herrar af societeten». Han är ännu ung, men tyckes vara mätt på verlden, och det finner jag löjligt. Jag tror icke, att han vill endast väcka uppseende, utan att det är hans verkliga allvar, men det är ett allvar, åt hvilket man ej kan annat än skratta. Han skyr sällskap, och det torde väl äfven vara därför han håller en båt för sig ensam och med den far långt ut i skären, där han ligger hela dagen. Då och då möta vi honom, när vi segla omkring till fisklägena, men kan han undvika oss, så gör han, och det finner jag mindre artigt af en person, som åtminstone varit verldsman.
Jag skulle bra gärna vilja komma i ett allvarligare samtal med honom, ty jag är säker på att han kan föra ett sådant, men det tyckes vara omöjligt. Han undviker hvarje försök därtill från min sida, liksom fruktade han att få höra något obehagligt. Han undviker äfven tant Herlefsson och hennes man. Nå, vi vilja visst icke truga oss på honom, men jag skulle misstaga mig bra mycket, om ej hos herr Falk funnes något mer än han vill låta höra och något annat än missnöje med oss stackars kvinnor af de bildade klasserna.
Du frågar huru han ser ut. Åh jo, rätt bra. Man skulle till och med kunna kalla honom en vacker karl, om han ej ständigt såge missnöjd ut, och det klär honom alldeles icke.
Kanske att du förvånar dig öfver, det jag så mycket skrifver om den herrn, men därom får du alldeles icke tänka illa eller tro att jag är förälskad i honom. Uppriktigt sagdt, vet jag ännu icke hvad kärlek är. Jag vet åtminstone icke på annat sätt än hvad jag läst därom. Åt detta skrattar du kanske och inbillar dig själf mycket väl kunna redogöra för kärleken; men då bedrar du dig, min kära Gundborg. Låt oss, framför alt, vara sanna och uppriktiga! När jag en gång får känna verklig kärlek — jag förmodar mig nog komma dit — skall jag ej underlåta att underrätta dig och mycket samvetsgrant bikta mig. Det gör jag icke för någon annan än möjligtvis för tant Herlefsson. Men du är ju min bästa vän och min jämnåriga. Du är min snälla, kära, älskade Gundborg, för hvilken jag ej har någon hemlighet och hvilken jag vet förstår mig.
Nej, jag är visst icke kär, men jag känner deltagande för den der hr Falk, ehuru jag tycker honom vara bra öfverdrifven i sina åsigter. Han är onekligen en bekantskap att göra ... Men nu måste jag sluta. Jag har, finner jag nu, icke skrifvit om ens hälften af hvad jag ämnat, men du får ej tro att det är hr Falks fel. Låt mig nu snart få bref från dig och glöm ej din egen Agda.
——————