Antiqvarisk tidskrift för Sverige/Del 5/Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagen
| ← Tolkning af runeindskriften på Rökstenen i Östergötland |
|
Om Rökstenen → |
| Wikisource: Ur Antiqvarisk tidskrift för Sverige, del 5, sidd. 149–160. Tryckt 1874, utgiven 1878. — Fortsättning finnes i Ännu några ord om de hedniska edsformulären i Norden (utgiven 1878, å nyo 1905 med tillägg) där flera exempel givas, och motargumenter bemötas. |
Hedniska edsformulär i äldre Vestgötalagen.[1]
Af Leopold Fredrik Leffler.
De edsformulär (munhaf), som förekomma i äldre
Vestgötalagen, visa sig vid en strängare granskning af
deras språkliga form, ursprungligen hafva haft en i
väsentlig mon olika betydelse mot den, som man hittils
tillagt dem. Vi skola i det följande framlägga bevisen
för detta vårt påstående.
I äldre Vestgötalagen, Af Mandrapi 1, § 2 förekommer edsformeln Sva se mær gud hull, strax derefter skrifven Sva se mær guð hol, och Af Mandr. 3 pr. alldeles lika som på förra stället samt Af vaþæsarum 4 likaså, dock holl för hull. I yngre Vestgötalagen återfinnes samma formulär på trenne ställen i Dræpare bolkær (III och VIII) men ej här fullständigt utskrifvet utan förkortadt till s. s. m. g. h. Hos Rydqvist (Svenska Språkets Lagar II, 50) anföres detta uttryck såsom exempel under det maskulina guþ. Det kan emellertid icke undgå att väcka uppmärksamhet, att hull (el. hol), så framt guþ vore mask., här stode högst ovanligt för hulder. Rydqvist har sökt förklara detta (a. st. IV, 345) såsom ett fall af konsonantisk assimilation; han yttrar, efter att hafva anfört flere exempel på assimilation af ld till ll, »I VGL. I till och med hull och holl för hulder, holder nu huld». Här skulle således ett, såsom Rydqvist sjelf antyder, ovanligt fall föreligga, då nominativ-märket r assimilerats med föregående ll. Hos Rydqvist skall man emellertid icke finna något enda härmed jämförligt fall upptecknadt. Att nominativ-märket eller verbal-ändelsen r i fornsvenskan, liksom i fornnorskan, ja oftare i det förra språket, assimilerats med (eller bortfallit efter) ett föregående enkelt l, är väl bekant, och härpå anföras ock af Rydqvist flere exempel (a. st. IV, 346), såsom fornsv. dal för dalr, stol för stolr, gal för galr. Men att ll assmilerat ett följande r i de nämnda fallen är i fornsvenskan lika oerhördt som i fornnorskan. Liksom fornnorskan alltid har kollr, fellr, allr, har ock fornsvenskan, särskildt Vestgötalagen, alltid med bibehållet r: kolder eller koller, falder, alder (eller alþer). Hos Rydqvist finnes ock under substantiven staller, bilder, fiælder, kolder, walder[2], skiolder, verben skælla, gialda, valda, falla, halda (bestyrkta presensformer scieldr, giælder el. giæller, valdær, falder, halder), samt adjektiven milðer, vilder el. viller, sniældær el. sniller, fulder el. fuller[3], skyldær el. skyller intet enda exempel anfördt på former utan nominativ- eller personalmärket -r. I fornsvenskan kan visserligen ett böjningsändelsens r i gen. och dat. sing. samt gen. plur. falla bort efter ll, t. ex. fulli, fullar för fullri, fullrar. Men detta kan ej gälla såsom skäl för antagande af samma bortfall i nomin., då det redan i VGL. så väl som i många andra fornsvenska urkunder förekommer äfven efter andra konsonanter än ll, såsom k, d, m. fl. (se Södervall, Hufvudepokerna af Svenska språkets utbildning s. 19), och sålunda visar Sig vara icke en af den föregående konsonanten framkallad fonetisk process — såsom assimilationen af enkelt nr, lr, sr i dessa fall i frno. (och till en del äfven i fsve.) eller bortkastandet af r efter n eller s med föregående konsonant i frsve. (Södervall, a. st.) och i sista fallet redan tidigt i frno. (Wimmer, Oldnordisk Formlære s., 52) måste anses vara — utan helt enkelt en begynnelse till upplösning af det äldre fornskicket i kasusböjningen, något som icke i fornsvenskans första period får utsträckas till adjektivens nominativmärke. (Se Södervall a. st. sid. 18 jämförd med sid. 61—62).
Då sålunda hull (holl), såsom vi nu anse oss hafva ådagalagt, icke kan i det ifrågavarande edsformuläret fattas såsom nom. sing. mask., återstår ingen annan möjlighet än att fatta det som nom. plur. neutr. Guþ måste således äfven stå i nom. plur. neutr., som det i gamla tider var, då det betecknade de hedna gudarna (jfr i Gotlands Historia troþu a haiþin guþ).
En bekräftelse på riktigheten af denna uppfattning vinner man, om man undersöker, huru det ifrågavarande edsformuläret lyder i yngre fornsvenska urkunder. I de öfriga landskapslagarne hafva vi icke funnit det, men i Magnus Erikssons Landslag återfinnes det i Þingmala Balk. I och lyder så: sua se mik guþ hulder. Likaså finnes det i Magnus Erikssons Stadslag, Konungxbalken I, § 1, der det lyder: Swa se mik gudh huldher. Här finna vi alltså den nyare konstruktionen med gudh och hulder som nom. sing. mask. Man har, synes det, icke längre förstått det gamla konstruktionssättet och ombildat formeln, så att den skulle passa för den nya betydelse, som man inlade i den, hvilken fordrade att guþ skulle vara mask.
På likartadt sätt förhåller det sig nu med ännu ett edsformulär i vårt gamla språk. I äldre Vestgötalagen, Af Mandrapi, 1 § 3 heter det: Biþia sva sær guþ hull, samma balk 3, § 1: Biðia sua sær gud holl, Af særæ malum bolkar 1: byþia sva sær gud hol. På 17 ställen till i äldre Västgötalagen hafva vi funnit denna formel, hvaraf 14[4] hafva formen holl, 1[5] hol och 1[6] hull[7], i allt med de tre föregående 19 ställen, der en form af adjektivet hulder (holder) förekommer, som endast kan vara nom. sing. fem. eller nom. eller ack. plur. neutr. Efter biþia skulle vi här vänta ackusativ och derför ock formen hollan, om guþ, såsom Schlyter i Glossariet till Vestgötalagen anger, endast vore maskul. sing. i denna lag; men då guþ, såsom vi af det föregående funnit, äfven förekommer, och just i ett annat edsformulär, såsom neutr. plur., passar formen holl, som då ock blir ack. plur. neutr., förträtffligt härtill. Mot denna förklaring skulle nu kunna invändas, att redan i äldre Västgötalagen exempel finnes derpå, att adjektivet bortkastar ändelsen, när det vid verb, som förenas med två ackusativer, står såsom en närmare bestämning till predikatet, så dömæ hanæ ugill, Bardaghæ balken 8 (exemplet anfördt af Södervaull, a. st. s. 19). Detta exempel står emellertid, så vidt vi kunnat finna, alldeles enstaka och strider mot öfriga ställen i denna lag, der adjektivet förekommer såsom predikatsackusativ, t. ex. latæ dömæ han fridlösæn, Bardbalk. 1, § 2; dömæ ugildæn han, Af Mandr. 1, § 3, 8 (3 ggr), 9, þiuuæ bollkær 3 pr.; sic trolekæn sværiæ, Retlosæ bolkær 1; lösæn latæ (þiuf), Þiuuæ b. 5, § 1; kallær han forfallalösan, Kirkiu b. 14, § 3[8]. Alla dessa fall med regelbunden konstruktion synas nu tala för, att man, då så är möjligt, också bör uppfatta det 19 gånger återkommande biþia sva guþ holl (hull, hol) som fullkomligt regelbundet, d. v. s. med det predikativa adjektivet stående i ack. plur. neutr. och följaktligen äfven guþ i ack. plur. neutr. Det må för öfrigt anmärkas, att exemplet dömæ hanæ ugill är ej fullt analogt med det ifrågavarande fallet, ty den feminina ändelsen -a kunde lättare falla bort än den maskulina -an, hvilket också öfverensstämmer med det historiska förloppet i svenskan under tredje perioden af dess utveckling, då, enligt Södervall a. st. s. 89, »femininets ändelse -a (i ack. sing.), hvilken för öfrigt mindre användes, försvinner långt tidigare», än den mask. -an, som »förekommer ända in i 18:de årh.» — Ville man i det ifrågavarande exemplet söka förklara ugill som nom. sing. genom någon stark ellips, passar denna förklaring dock icke på — — guþ holl, då, såsom vi ofvan visat, holl i nom. sing. mask. måste på Vestgötalagens språk heta holder.
Kunde man nu visa, att i yngre fornsvenska urkunder edsformuläret biþia sva guþ holl vore, på samma sätt som vi ofvan visat vara förhållandet med formeln sva se mær guþ holl, ändradt i öfverensstämmelse med en nyare åskådning, som fordrade ett maskulint guþ, vunnes härigenom fullständig bekräftelse på den uppfattning, vi i det föregående sökt göra gällande. Vi skola nu visa, att så verkligen är förhållandet. Men först hafva vi att anföra det 20:de exemplet på denna formel ur slutet af äldre Vestgötalagen, det näst sista i denna skrift. Det lyder så: biþi sva sær guþ hollæn Þiuuæ bollkær 14. På detta enda ställe i äldre Vestgötalagen finna vi således adjektivet i ack. sing. mask., hvadan guþ således här. fattats som sing. mask. Att likväl denna konstruktion, som kommit in i slutet af äldre Västgötalagen och strider mot 19 andra ställen, är nyare, tro vi skola framgå af det följande.
I yngre Vestgötalagen förekommer ifrågavarande edsformulär på mångfaldiga ställen, ehuru i dennas äldsta handskrift alltid angifvet endast med förkortningen b. s. s. g. h. 22[9] sådana ställen hafva vi antecknat. Af dessa kan man icke bestämdt veta, huru formeln i Vestgötalagens yngre språk har lydt, ty af det två gånger utskrifna bithia sik sua guth hollan, Kirkyubalker III och XXV, får man icke draga några slutsatser rörande lydelsen af de öfriga ställena, enär Kyrko-balken är hämtad från en yngre handskrift — det ofvan anförda exemplet har ju ock th för þ — än det öfriga af yngre Vestgötalagen. Man finner emellertid häraf, att den yngre handskriften har den form, som vi velat göra gällande som den yngre. Det samma är nu förhållandet i åtskilliga andra yngre handskrifter, i hvilka formeln är fullständigt utskrifven. Så har codex L, som enligt Schlyter är skrifven omkring år 1470, i Kirkyu balker III: hwll, men XXIX: bedhy sik swa gudh hullan (Schlyter, VGL. s. 83, not 47 och s. 91, not 15). I K. b. XV har så väl denna kodex som kodex K, enligt Schlyter skrifven i förra hälften af 15:de århundradet: bithi sik sua gud hollan (Schlyter s. 87, not 23). I de »anteckningar af okänd författare», hvilka Schlyter utgifvit tillsamman med Vestgötalagarne, återfinna vi slutligen tvänne gånger ifrågavarande edsformulär, men — märkligt nog och för riktigheten af vår uppfattning vittnande — här affattadt i samma form, som det hade i äldre Vestgötalagen, nämligen så lydande: biði swa sær guð hol, IV, 18, § 2, 13. Dessa anteckningar äro nämligen betydligt äldre än de nyss nämda handskrifterna; de äro enligt Schlyter skrifna omkring år 1325.
Af de öfriga landskapslagarne hafva Östgöta- och Skånelagarne i stället, för detta edsformulärs guþ hull (eller hollan): guþ hialpa, hvaremot det i Södermannalagen återfinnes under följande form: (om konungen) biðiande sik sua guð hullan baðe til sial ok lijf, Additam. 1, § 3; vidare (om lagmannen): biðiande sik ok allum almoghanum sua guð hullan, Additam. § 5. I de öfriga landskapslagarne hafva vi ej funnit detta edsformulär, men i Magnus Erikssons Landslag fins det på fyra ställen och der lyder det: sua biþer iak mik gupþ hullan, Kunungxbalken V, § 8 och, likasom i Söderm.-L., VI, § 5; biþia sik sua guþ hullan, Eghnobalken XII och Þiuuabalken XIX, i fiere handskr. här hialpa[10] i st. f. hullan. I alla dessa yngre skrifter finner man alltså, som man kunde vänta, den yngre formen.
Ett ytterligare talande bevis för, att hullan, såsom vi här påyrkat, är den yngre och holl den äldre konstruktionen, skola vi till slut anföra. På alla de 11 yngre ställen, der vi funnit hullan eller hollan, stå ock, på nyare vis, ackusativformerna sik och mik i st. f. de äldre dativformerna sær och mær, hvilka senare deremot återfinnas pa alla de 19 ställen i äldre Västgötalagen, som hafva holl[11] samt på de ställen i »anteckningar af okänd författare»," som hade holl. Ett undantag härifrån gör blott det enda ställe i äldre Västgötalagen, som har hollæn; här står nämligen sær.
Den iakttagelse, vi här gjort rörande användningen af mik och mær, slår äfven in på det första edsformuläret, som vi ofvan sid. 149, 151 anfört. Den af oss såsom äldre uppvisade konstruktionen med holl åtföljes alltid af mær, den yngre hulder af mik (se exemplen sid. 4 samt 7—8).
Det är visserligen sant, att denna förändring af mær, sær till mik, sik kräfves af det yngre språket för öfrigt i de skrifter, i hvilka dessa senare former förekomma, men just denna omständighet, att edsformulärens språkliga form i detta fall moderniserats, talar ju för vårt antagande att man äfven i huldær och hollan har att se yngre former, samt afgjordt emot att man i dessa sistnämda, befintliga i yngre skrifter och stående tillsamman med andra yngre språkformer, skulle hafva att se de äldre, men deremot i de uti äldre skrifter och tillsamman med andra äldre språkformer stående holl, hull de yngre afstympade formerna.
Vi erinra slutligen om ett tredje edsformulär, som förekommer i äldre Vestgötalagen en gång och, så vidt vi känna, blott denna enda gång i svenskt fornspråk, nämligen det bekanta: guþ hylla at sær ok at græmia, Af Mandrapi 1, § 2. Af likheten i åskådning och till en del äfven i uttryck (hylla—hull) med de förra formulären draga vi den slutsatsen, att denna edsformel är lika gammal som de båda andra ofvan afhandlade, hvaraf är sannolikt, att guþ äfven här är att fatta som neutr. plur.
Den bevisning, vi nu framlagt, synes oss afgörande tala derför, att guþ i äldre Vestgötalagens edsformulär är neutr. plur. Det har varit nödvändigt att vara något omständlig, att noggrant väga skälen för och emot. då det gält att bevisa detta hittils äfven af våra främste forskare förbisedda förhållande.
Vi gå nu att tillse, hvad denna användning af guþ såsom neutr. plur. i de ifrågavarande edsformulären innehär. Vi ha redan erinrat om, att detta ord användes i denna form, då det betecknade de hedna gudarne. Då det i det gamla språket, fornnorskan såväl som fornsvenskan, användes om de kristnes Gud, är det deremot alltid mask. sing. Häremot skulle nu ordets användning i de ifrågavarande edsformulären strida, så framt de kristnes Gud verkligen här åberopades. Men den tolkning, som hittils gifvits af dessa ställen, hvarigenom denna betydelse inlagts i dem (»Så vare mig Gud huld» och »bedja så sig Gud huld»), grundar sig, såsom vi ofvan visat, på ett missförstånd af den språkliga formen. Och då nu ordet guþ visar sig här hafva den samma. form, som eljest användes om de hedna gudarne, synes det vara all anledning att antaga, att det äfven här afser dessa. att sålunda dessa edsformulär förskrifva sig från heden tid och heden tro samt att de här, liksom så många andra rättssedvänjor, bibehållits in i den kristna tiden, men med tillämpning på den kristne Guden; hvilket också småningom på sätt, vi ofvan uppvisat, föranledt en omändring af den språkliga formen.
Oaktadt inga andra exempel härpå finnas i fornskrifter, vore det emellertid väl icke alldeles omöjligt, att guþ kunnat till en början begagnas i neutr. plur. äfven om den kristne Guden, om det fornnorska goð, n. pl., såsom Vigfusson förmodar (Oxford-ordboken s. 207 under art. goð), icke syftade på »a plurality of gods», utan »as the Hebrew אלהים, to the majesty and mystery of the Godhead», i hvilken händelse det ju mycket lämpligt kunde begagnas i plur. om den kristne Guden. Men mot denna tolkning af det hedniska goð strida bestämdt sådana ställen som Völuspås:
þá géngu regin öll
á rökstóla,
ginnheilög goð,
och strax nedan goðin öll, v. 23 (Bugges upplaga), samt v. 26, der þórr säges ej hafva med de andra gudarna gått á rökstóla:
þórr einr þar vá
þrunginn móði
hann sjaldan sitr o. s. v.
Att goð derför i hednisk tid betydt gudar, gudamakter liksom regin, rögn, bönd, höpt, synes säkert. Det passar då ej om den kristne Guden.
Med de ifrågavarande edsformulärens hedniska ursprung stämma äfven uttrycken holl och græmia om guþ. Det förra ordet begagnas om hedniska gudamakter i äldre Eddan, t. ex. holl regin (Lokasenna 4), hollar vættir (Oddrunargratr 9), och det senare återfinna vi äfven i Eddan i uttrycket: gremþu eigi goð at þér (af Brage yttradt till Loke, då han utfor i smädelser mot åsarne, Lokasenna 12), ehuru väl båda dessa ord senare äfven begagnas om den kristne Guden (se Oxford-ordboken under gremja och hollr), hvilken användning såsom vi finna, har hedniska anor.
Det må vidare märkas, att græmia guþ, såsom vi förut påpekat, blott en enda gång förekommer i fornsvenskan, hvilket äfven talar för att det här är ett gammalt hedniskt uttryck som lefde qvar med svagt lif.
Af det föregående finna vi alltså, att Vestgötalagens edsformulär innehålla en önskan, att de hedniska gudamakterna måtte vara edens afgifvare hulda. Detta förhållande saknar icke sin kulturhistoriska betydelse såsom visande, hurusom hedniska tänkesätt och former bibehöllo sig långt in i kristen tid. Det ger oss äfven en inblick i rättegångssättet under den rent hedna tiden, det visar oss, hvilken utomordentlig vigt den hedniske nordbon lade vid eden, då icke en viss gud, utan samtliga gudamakter vid den samma åberopades. Och bibehållandet af detta hedniska edsformulär i oförändrad lydelse i äldre Vestgötalagen ger oss anledning att förmoda, att denna vördnadsvärda urkund lika väl bibehållit många andra hedniska rättssedvänjor.
Efterskrift.
Sedan ofvanstående var affattadt och färdigt att afsändas, har förf. hos Cleasby-Vigfusson under artikeln gramr funnit följande uppgift: »Gramr, wrath, esp. of the gods, in the heathen oath formula, sé mér goð holl ef ek satt segi, gröm ef ek lýg, whence the Christian, Guð sé mér hollr ef ek satt segi, gramr ef ek lýg, N. G. L. ii. 397, 398.» Den senare formeln förekommer flerstädes i de norska lagarne, så på det första af de nu nämda ställena ordagrannare återgifven: Guð se mer hollr ef ek satt sæghi gramr ef ek lygr, och på s. 398 flere gånger under formen sua se mer guð hollr sem ek sat (el. satt) segi (el. segir) gramr ef ek lygr. Men hvarifrån Cleasby-Vigfusson fått edsformulärets hedniska lydelse eller uppgiften om ett dylikt hedniskt edsformulärs tillvara, veta vi icke. Finnes det någonstädes i den isländska litteraturen, är det ju ett afgörande bevis — så vida flere bevis behöfvas — för riktigheten af vår ofvan framstälda åsigt om Vestgötalagens motsvarande edsformulärs hedniska ursprung. Af de nordiska lagarne är denna sistnämda den enda, som har bibehållit denna edsformels äldsta form med guþ i neutr. plur. Ty liksom de norska lagarne har ock Grågåsen sing.: se guþ hollr þeim er heldr griðom. en gramr þeim er grið rýfr (I, 114, s. 205 i Finsens edition). I de danska lagarne hafva vi icke funnit detta formulär (Jyske Lov har svå hjalpæ hanom guth II, 4 och hjalpæ mik svå guth ok then helghæ bok II, 43). För öfrigt kan här anmärkas, att i Grågåsen förekommer goð såsom neutr. sing. i uttrycket þeim se goð gramt (II, 112, s. 192 hos Finsen), samt att en handskrift af de norska lagarne har på flere ställen gramt i st. f. gramr i de ofvan anförda edsformulären.
Med hvad vi ofvan yttrat om uttrycket græmia guþ såsom antagligen af hedniskt ursprung kunna jämföras sådana i isländsk poesi förekommande uttryck som gramr er yðr Óðinn, mér skyli Freyr gramr, Dönum váru goð gröm. (Se Cleasby-Vigfusson under gramr).
- ↑ Det i denna afhandling använda stafsättet är redaktionens, icke författarens.
- ↑ val förekommer i nom. utan r i sammansättningen grundval, der vi äfven nu ha enkelt l (i motsats till frno. grundvöllr).
- ↑ full förekommer i nomin. äfven utan r (se ä. VGL., Af Mandr. 14, 1), men det är här, såsom Lyngby har uppvisat (Antiquarisk Tidskrift utg. af Nord. Oldskrift-Selskab., årgång. 1858—60, sid. 269), ett helt annat ord än fulder, nämligen det frno. fúll (för fúl-r).
- ↑ Kirkiu Bolkær 12, § 2; Giptar bolker 9, § 5, 6, 7; Retlosæ bolkær 5 pr., 3 pr., 2 ggr, 9 pr.; Jordþær bolkær 2, § 1, 2, 7 pr., 15 pr., § 1: samt Þiuuæ bollkær 17.
- ↑ Retlosæ bolkær 9 pr.
- ↑ Giptar bolker 7.
- ↑ Till det 17:de (20:de) stället komma vi längre fram.
- ↑ Jämför ock kallar han sannæn at væræ Af Mandr. 3, § 2; vittnæ han sannæn þiuf væræ, Þiuuæ b. 3 pr.
- ↑ Kirkyubalker XV, XXIX; Af vaþæ sarum bolkær XII; Dræpare bolkær III, XIX; giptæ bolker XIIII, XVI; Retlosæ bolker XVII, XX; Þiufua bolker XI, XLVIII, LII; iorþæ balkær II, III, XV, XXXIIII, XXXVI; additam. 11 pr, § 6, 9; 12 § 1 (2 ggr). Stundom är biþi sik utskrifvet och blott g. h. (en gång h. g.) förkortadt. 2 ggr är h uteglömdt, hvilket Schlyter anmärker.
- ↑ Magnus Erikssons Stadslag har ock i Konungxbalken 1, § 1: Swa bidhir iak mik gudh til hielpa.
- ↑ För fullständighetens skull må anmärkas att i Jordþær bolkær 2 § 1 sær är öfverhoppadt, men i § 2 utsatt.