Balstämning
| ← Erotik och idyll |
|
En middag → |
Balstämning.
Hon hade stigit uppför de hala
marmortrapporna utan missöden, utan ansträngning,
endast buren af sin stora skönhet och sin goda
natur. Hon hade intagit sin plats i de rikas och
mäktigas salar, utan att ha betalt inträdet med
sin ära och sitt goda rykte. Och ändå var det
ingen, som kunde säga hvarifrån hon kommit,
men det hviskades om att hon var djupt
nedifrån.
Som ett hittebarn i en utkant af Paris hade hon svält sig igenom sin barndom i ett lif mellan last och armod, som endast de, hvilka känna det af erfarenhet, ha något begrepp om. Vi andra, som ha vår kunskap från böcker och berättelser, måste taga fantasien till hjelp för att få en föreställning om det ärftliga eländet i en stor stad; och ändå äro kanske de förfärligaste taflor, vi utmåla för oss, bleka mot verkligheten.
Det var i sjelfva verket endast en tidsfråga, när lasten skulle gripa henne, liksom ett kugghjul griper den, som kommer för nära en maskin, för att, sedan den virflat henne rundt i ett kort lif af skam och förnedring, med en maskins obevekliga punktlighet släppa af henne i en vrå, der hon okänd och oigenkänlig kunde sluta denna vrångbild af ett menniskolif.
Då blef hon, som det stundom händer, »upptäckt» af en rik och högt uppsatt man, i det hon som ett fjortonårigt barn sprang öfver en af de bättre gatorna. Hon var på väg till ett mörkt rum inåt gården vid Rue de quatre vents, der hon arbetade hos en fru, hvars specialitet var balblommor.
Det var ej blott hennes utomordentliga skönhet, som fängslade den rike mannen; hennes rörelser, hennes väsen och uttrycket i dessa halffärdiga drag, allt tycktes honom antyda, att här fördes en strid mellan en ursprungligen god karaktär och en begynnande fräckhet. Och som han egde den öfverflödiga rikedomens oberäkneliga nycker, beslöt han göra ett försök att rädda det stackars barnet.
Det var ej svårt att bemäktiga sig henne, eftersom hon ej tillhörde någon. Hon fick ett namn och sattes i en af de förnämsta klosterpensionerna, och hennes välgörare hade den glädjen att iakttaga, att de onda skotten vissnade bort och försvunno. Hon utvecklade en älskvärd, litet indolent karaktär, ett felfritt, stilla väsen och en sällsynt skönhet.
Då hon blef fullväxt, gifte han sig derför med henne. De lefde i ett mycket godt och fredligt äktenskap. Oaktadt den stora skilnaden i ålder hade han en obegränsad tillit till henne, och hon förtjenade den.
Äkta makar lefva ej så nära inpå hvarandra i Frankrike som hos oss; deras anspråk äro derför ej så stora och deras missräkningar mindre påkostande.
Hon var icke lycklig, men nöjd. Hennes karaktär egnade sig för tacksamhet. Rikedomen tråkade icke ut henne; tvärtom, den gladde henne mången gång på ett nästan barnsligt sätt. Men det anade ingen, ty hennes väsen var alltid säkert och värdigt. Man anade blott, att det ej stod rätt till med hennes börd; men då ingen svarade, upphörde man att fråga: man har så mycket annat att tänka på i Paris.
Sitt förflutna lif hade hon glömt. Hon hade glömt det på samma sätt som vi ha glömt rosorna, sidenbanden och de gulnade brefven från vår ungdom, derför att vi aldrig tänka på dem. De ligga nedlåsta i en låda, som vi aldrig öppna. Och ändå — händer det någon enda gång att vi kasta en blick i denna hemliga låda, då skulle vi genast märka, om det saknades en enda af dessa rosor eller det allra minsta band. Ty vi minnas alltsammans till punkt och pricka: minnena ligga der lika friska — lika ljufva och lika bittra.
Så hade hon glömt sitt förflutna lif: låst in det och kastat nyckeln ifrån sig.
Men om natten drömde hon ibland förskräckliga drömmar. Hon kände åter, huru den gamla hexan, som hon hade bott hos, ruskade henne i axeln för att jaga ut henne i den kalla morgonen till frun med balblommorna.
Då for hon upp i sängen och stirrade ut i mörkret i den dödligaste ångest. Men så kände hon på sidentäcket och de mjuka kuddarne, hennes fingrar följde de rika skulpteringarne på hennes präktiga säng; och i det små sömniga englabarn långsamt drogo undan det tunga drömtäckelset, njöt hon i fulla drag detta egendomliga, obeskrifliga välbefinnande, som vi känna, då vi upptäcka, att en elak och hemsk dröm endast var en dröm.
⁎
Tillbakalutad mot de mjuka kuddarne for
hon till den stora balen hos ryske ministern.
Ju närmare man kom målet, desto långsammare
gick färden, tills vagnen hann fram till den
kompakta queue’n, der det blott gick steg
för steg.
På den stora öppna platsen framför hotellet, som var rikt upplyst af marschaller och gaslågor, hade samlat sig en stor mängd menniskor. Icke allenast promenerande, som hade stannat, utan hufvudsakligen arbetare, dagdrifvaro, fattiga fruntimmer och tvetydiga damer stodo tätt sammanpackade på bägge sidor om vagnsraden. Skämtsamma anmärkningar och grofva qvickheter på det simplaste pariserspråket haglade ned öfver de fina herrskaperna.
Hon hörde ord, som hon icke hade hört på många år, och hon rodnade vid tanken, att hon kanske var den enda i hela den långa vagnsraden, som förstod dessa pariserdräggens gemena uttryck.
Hon började se på ansigtena omkring sig; hon tyckte, att hon kände igen dem alla. Hon visste hvad de tänkte, hvad som föregick i alla dessa tätt sammanpackade hufvud, och småningom strömmade en här af minnen in öfver henne. Hon försvarade sig så godt hon kunde; men hon kände ej igen sig sjelf denna afton.
Alltså hade hon ej förlorat nyckeln till den hemliga lådan; motsträfvigt drog hon ut den, och minnena öfverväldigade henne.
Hon mindes huru ofta hon sjelf — halft ett barn — med lystna ögon hade slukat de fina damer, som foro utstyrda till baler eller teatrar, huru ofta hon i bitter afund hade gråtit öfver de blommor, hon mödosamt satte ihop för att pryda andra. Här såg hon samma ögon, samma outsläckliga, hatfulla afund.
Och de mörka, allvarsamma männen, som med en halft föraktlig, halft hotande blick mönstrade ekipagen — hon kände dem alla.
Hade hon ej sjelf som liten flicka legat i en vrå och med uppspärrade ögon lyssnat till deras tal om lifvets orättvisa, om de rikas tyranni, om arbetarens rätt, som han endast behöfde räcka ut handen för att taga.
Hon visste, att de hatade allt — ända ifrån de välfödda hästarne och de högtidliga kuskarne till de blanka, lysande vagnarne; men mest dem, som sutto inuti — dessa omättliga vampyrer och dessa damer, hvilkas smycken och grannlåt kostade mera guld än ett helt lifs arbete inbragte en af dem.
Och medan hon betraktade vagnsraden, som långsamt rörde sig genom folkmassan, dök ett annat minne upp, en halft förgäten bild från hennes skollif i klostret.
Hon kom plötsligt att tänka på berättelsen om Farao, som med sina stridsvagnar ville följa judarne genom röda hafvet. Hon såg böljorna, dem hon alltid hade förestält sig röda som blod, stå som en mur på begge sidor om egypterna.
Då ljöd Moses’ röst, han utsträckte sin staf öfver vattnet, och det röda hafvets böljor slogo tillsamman och uppslukade Farao och alla hans vagnar.
Hon visste, att den mur, som stod på ömse sidor om henne, var vildare och rofgirigare än hafvets vågor; hon visste, att det blott behöfdes en röst, en Moses, för att sätta detta menniskohaf i rörelse, så att det förödande vältrade sig fram, öfversköljande hela rikedomens och maktens glans med sin blodröda bölja.
Hennes hjerta klappade våldsamt, hon tryckte sig darrande in i hörnet af vagnen. Men det var icke af ångest, det var för att de der ute ej skulle se henne; ty hon blygdes inför dem.
För första gången i hennes lif stod hennes lycka för henne som en orättvisa, som någonting hon blygdes öfver.
Var detta hennes plats, i det mjuka, eleganta ekipaget, bland dessa tyranner och blodsugare? Hörde hon ej snarare till hatets barn, den böljande massan der ute?
Halfförgätna tankar och känslor reste sitt hufvud likt rofdjur, som länge varit bundna. Hon kände sig främmande och hemlös i sitt lysande lif, och med ett slags dämonisk längtan mindes hon de förfärliga ställen, hvarifrån hon kommit.
Hon grep i sin dyrbara spetsschal; det kom öfver henne ett vildt behof att förstöra, att rifva någonting i stycken — då vek vagnen af genom hotellets portal.
Betjenten ryckte upp dörren, och med sitt välvilliga leende, sin lugna, aristokratiska värdighet steg hon långsamt ned från fotsteget.
En ung attaché-aktig figur störtade fram och var lycklig, då hon tog hans arm, ännu mera hänryckt, då han trodde sig märka en ovanlig glans i hennes blick, men i sjunde himlen, då han kände hennes arm darra.
Full af stolthet och hopp förde han henne med utsökt behag uppför de hala marmortrapporna.
⁎
»Säg mig, min fru, hvad det är för en
vänlig fé, som vid er vagga gaf er den
underbara gåfvan, att det är någonting egendomligt
med er och med allt, som vidrör er. Om det
också bara är en blomma i ert hår, så har den
en egen charme, som om den vore fuktig af den
friska morgondaggen. Och när ni dansar, är
det som om golfvet ginge i vågor och fogade
sig efter edra steg.»
Grefven var sjelf helt förvånad öfver denna långa och lyckade komplimang, ty han hade eljest ej lätt för att uttrycka sig i sammanhang. Han väntade också, att den sköna damen skulle antyda, att hon senterade hans artighet.
Men han hade missräknat sig. Hon lutade sig öfver balkongen, der de njöto af aftonsvalkan efter dansen, i det hon stirrade ut öfver mängden och de ännu ankommande vagnarne. Hon tycktes icke alls ha uppfattat grefvens bravour, deremot hörde han henne hviska det oförklarliga ordet: Farao.
Han ämnade just beklaga sig, då hon vände sig om; hon tog ett steg mot salen, stannade midt framför grefven och såg på honom med ett par stora, underliga ögon, som han aldrig förr hade sett.
»Jag tror knapt det var någon vänlig fé — knapt nog någon vagga — till städes vid min födelse, herr grefve. Men i hvad ni säger om mina blommor och min dans har er skarpsinnighet gjort en stor upptäckt. Jag skall berätta er hemligheten med den friska morgondaggen, som fuktar blommorna. Det är tårar, herr grefve, som afund och förnedring, ånger och svikna förhoppningar ha gråtit öfver dem. Och då ni tycker, att golfvet går i vågor, medan vi dansa, så är det derför att det skälfver under millioners hat.»
Hon hade talat med sitt vanliga lugn, och efter en vänlig helsning försvann hon i salen.
Grefven stod qvar alldeles förbryllad. Han kastade en blick öfver folkmassan. Det var en syn, som han ofta hade sett; han hade sagt många dåliga och mindre goda qvickheter om detta månghöfdade vidunder. Men först i afton föll det honom in, att detta vidunder egentligen var den obehagligaste omgifning man kunde tänka sig för ett palats.
Främmande och generande tankar tumlade om i herr grefvens hjerna, der de hade god plats. Han hade alldeles tappat koncepterna, och det dröjde en hel polka, innan han återvann sin stämning.