Berättelser ur svenska historien/Gustaf II Adolf/79
| ← Svenska krigsrörelserna i det öfriga Tyskland |
|
Wallensteins förening med kurfursten af Bäjern → |
SJUTTIONDENIONDE KAPITLET.
WALLENSTEIN ÅTERGÅR I KEJSARENS TJÄNST.
Under den tid, som Gustaf Adolf var sysselsatt med eröfringen af Rhenländerna, Schwaben och Bäjern, hade man öfver hela Tyskland försport ryktet om en betydlig utrustning, hvilken uti österrikiska arfstaterna bedrefs under Wallensteins anförande. Tid efter annan hade man väntat att se denna fruktansvärda fiende framträda på täflingsbanan och mäta sig med Gustaf Adolf; men hittills hade han legat orörlig, sysselsatt endast med att sätta sin här uti så fruktansvärdt skick som möjligt. Det sågs på rustningarna, att han icke föraktade sin motståndare. Ändteligen vid denna tiden var han färdig och begynte röra sig framåt, hotande men långsamt. Gustaf Adolf nödgades, med afbrytande af sin segerbana, samla de kringspridda tropparna och möta den nya fienden.
Innan vi företaga oss berättelsen om detta märkvärdiga möte, torde icke vara otjenligt att i korthet framställa Wallensteins under tiden hafda öden, såsom varande af icke ringa inflytande på händelsernas gång.
Efter afsättningen i Regensburg hade denne fältherre, såsom vi redan berättat, dragit sig tillbaka till sina i Böhmen liggande egendomar; låtsande med undergifvenhet foga sig i det honom träffade missödet. De, som närmare kände hans omättliga äregirighet och häftiga lynne, anade dock den storm af vrede och hämnd, som rasade under den lugna ytan. Brutna ljud deraf trängde också vid obevakade ögonblick fram, och nådde verldens öron. Så berättades det att han vid något tillfälle hade yttrat, det afgrundens andar måtte få magt med honom, om han någonsin mera tjenade det otacksamma kejserliga huset. Han på en gång retade och gäckade sina motståndare genom den utomordentliga prakt, hvarmed han nu mer än förut omgaf sin person. Hans hofhållning och palats öfverträffade sjelfva Ferdinands; och utom det vanliga sällskapet, följdes han af en mängd officerare, hvilka efter den fordna wallensteinska härens upplösning, tjenstlediga och missnöjda, samlade sig kring deras förra anförare, af honom med furstelig gästfrihet emottagna och underhållna, också färdiga att för honom med undersåtlig trohet uppoffra krafter och lif.
Som en tigande gåta låg emedlertid Wallenstein sjelf orörlig i midten af detta lysande hof. Gustaf Adolf började utbreda sina vapen i Pommern, uti Mecklenburg, uti Mark. Man väntade och måhända derföre trodde sig hos Wallenstein skönja spåren af skadeglädje öfver Tillys motgångar och kejsarens växande förlägenhet. Rykten utspriddes, att han med protestanterna och med svenska konungen förde hemlig brefvexling, åsyftande Österrikes fall och sitt eget upplyftande på böhmiska thronen o. s. v. Detta är dock alltsammans ännu en helt och hållet obevisad gissning.
Genom slaget vid Breitenfeld och svenskarnas derpå följande hastiga framsteg blef kejsaren försatt uti en ganska obehaglig ställning. Tilly hade förlorat både eget och andras förtroende, och kunde ej mera med hopp om framgång användas, åtminstone icke mot den segrande Gustaf Adolf. Pappenheim, Altringer, Fürstenberg m. fl. saknade ännu nog anseende. Endast ett nytt namn kunde gifva nytt hopp. Men detta nya namn, hvilket kunde det vara, om icke det gamla namnet Wallenstein, omgifvet af en ännu ofördunklad vapenglans, och af soldatskarornas kärlek och hopp. Hans vänner inom kejserliga rådet började äfven höja sina röster, beklaga det förhastade afskedet och lifligt yrka, det han återigen borde sättas i spetsen för tropparna. Dervid mötte likväl ett starkt motstånd. Jesuiter och spaniorer yrkade, att kejsarens son, konung Ferdinand, understödd af någon erfaren krigare, borde utnämnas till fältherre. Såsom arfvinge och förmodad efterträdare, vore han den mest passande person att sig detta värf åtaga, och skulle såsom sådan lättast finna både furstar och folk beredvilliga att understödja deras blifvande beherrskare. Han skulle också derigenom komma i tillfälle att ådagalägga den stora skatt af förstånd, mod och skicklighet, som ännu, för allmänheten okänd, hvilade inom hans bröst. — Att deremot taga Wallenstein vore i många hänseenden betänkligt. Man skulle derigenom uppreta hela tyska riket, som värre än döden hatade och fruktade denne fältherre. Kurfurstarna sjelfva, hvilka i Regensburg gjort allt för hans afsättande, skulle nu genom återupptagandet tvingas till det yttersta. Det vore dessutom högst oförsigtigt att lemna hela sin lycka i händerna på samma person, som man nyligen så djupt förolämpat; serdeles då denne är, såsom Wallenstein, känd för ytterlig stolthet och hämndlystnad. Hans vid afsättningen låtsade undergifvenhet borde ingen bedraga. Hans hemliga underhandlingar med Sverge och Holland, hans yttrade hotelser m. m. visade nogsamt, hvad han bure i hjertat o. s. v. Maximilian af Bäjern, underrättad om dessa öfverläggningar, skref till kejsaren och förklarade: det han hoppades, att den karlen, som på kurfurstarnas begäran blifvit från fältherrevärdigheten afsatt, icke skulle utan deras samtycke till samma plats åter upphöjas. — Mot allt detta invände Wallensteins försvarare, att konung Ferdinands bristande krigserfarenhet kunde ådraga riket olycka, honom sjelf skada och skam i stället för den väntade äran. Det vore också försigtigast att från hans person afvända allt det missnöje, den förbittring, som måste åtfölja de oundgängliga utskrifningarna af gärder och folk. Wallenstein vore deremot vid sådant redan van, och egde dessutom ingen kärlek att förlora. Slutligen och förnämligast att Wallenstein vore den enda man i verlden, som hade nog anseende att först kunna samla, bilda och tillsammanhålla en krigshär, och sedan med hopp om framgång föra densamma mot de segrande svenskarna. Vigten af detta sista och hufvudsakliga skäl kunde icke nekas: och då Wallenstein var på en gång fruktad, men oumbärlig, beslöt man att genom en slags medelväg förena de stridiga meningarna. Den unge Ferdinand skulle blifva öfverfältherre och Wallenstein hans närmaste ledare och råd. Ett sändebud afgick till Prag för att utforska, huruvida denne sednare kunde förmås att åter ingå i kejsarens tjenst. Man förteg dock visligen den del af förslaget, att han skulle stå under konung Ferdinands öfverbefäl; han blef endast inbjuden till Wien för att om dessa ärender med kejsaren närmare öfverlägga. Wallenstein gaf bestämdt afslag, förebärande som ursäkt en svår fotgikt, hvilken hindrade honom från både resor och krigsrörelser. Ferdinand skref ånyo, beklagande sjukdomen och sig sjelf, som derigenom nödgades sakna en så utmärkt fältherres hjelp. Han hoppades dock, att Wallenstein icke skulle öfvergifva sin kejsare i dess närvarande nöd; begärde derföre och anhöll, det Wallenstein ville komma till Wien eller till någon närmare ort, hvarifrån underhandlingen lättare kunde fortsättas; bad honom också dermed skynda; eljest kunde sakerna undertiden så förvärras, att de sedermera aldrig åter upphjelpas kunde. Wallenstein lofvade nu att begifva sig till staden Znaim; till hofvet kunde han deremot alldeles icke komma; som det gissades derföre, att man efter riksdagen i Regensburg icke tilldelat honom titteln af Durchlauchtighet, hvilken honom dock som hertig öfver Mecklenburg med rätta tillkom. På samma gång medföljde äfven till Wallensteins tillgifne anhängare, furst Eggenberg, en skrifvelse, hvari denne uppmanades att förmå kejsaren till andra tankar och derigenom befria Wallenstein från det förhatliga uppdraget. Straxt derefter, det var vid nyårsdagen, kom dock samme Eggenberg, på kejsarens vägnar, till Znaim och underhandlingarna öppnades. Wallenstein talade om lyckans obeständighet, om ovännernas förföljande blickar, om lugnets behag, om nyttan att i ensamheten begrunda det förflutna och bereda sig på det tillkommande. En annan gång yttrade han sig häftigare: han vore värd att i all evighet utskrattas, om han åtoge sig att godtgöra alla Tillys och Maximilians begångna fel. En annan gång åter, att kejsaren låtit afhugga sin högra arm och nu vore tvungen att fäkta på värja med den store Gustaf Adolf. Oaktadt man sökte hålla saken hemlig, hade han likväl utspejat, att hofvet i Wien ämnade sätta honom under konung Ferdinands befäl. För att i tid förekomma alla sådana planer, förklarade han högt och bestämdt: Jag vill icke en gång stå under Gud sjelf, om han också i egen person skulle stiga ned för att anföra våra krigshärar. Efter detta och mycket annat talande lät han ändteligen förmå sig till följande löfte. Han skulle uti Znaim åt kejsaren samla och ordna en krigshär af 40,000 man, detta inom tre månaders tid, räknadt från början af året 1632. Deremot fordrade han, att samma troppar skulle under tiden stå under hans enskilda befäl och icke vara förbundna till några krigsrörelser; slutligen att sjelf efter dessa tre månader helt och hållet befrias från allt vidare besvär med denna besvärliga sak. Man kom öfverens om härens samlande och Wallensteins öfverbefäl, men den sista punkten lemnades oafgjord. Ferdinand hoppades att, då hären blifvit samlad, lättare kunna förmå Wallenstein att behålla öfverbefälet. Denne sednare åter förutsåg, att de sålunda bildade tropparna skulle af ingen annan kunna anföras, och att han sjelf således skulle vid den tiden kunna betinga sig hvad villkor, som honom behagade.
Nu kringspriddes uti Österrike och hela Tyskland underrättelsen, att Wallenstein åter värfvade en krigshär till kejsarens tjenst. Verkningen var underbar. Först skyndade till Znaim alla tjenstlösa på Wallensteins gods lefvande befälhafvare. Snart kommo äfven andra, och så såg man inom kort församlade Gallas, Montecuculi, Tieffenbach, Holk, Piccolomini, Terzky, Isolani m. fl. Dessa åtogo sig, dels att fylla gamla, dels att uppsätta nya regementer, och fingo dertill af Wallenstein fullmagter, ofta penningeunderstöd. Han utbetalade för sådana ändamål mer än tvåhundradetusen riksdaler ur egen kassa. Till dessa fanor och till Wallensteins lycka och namn strömmade från alla sidor stora skaror, icke blott gamla krigare, utan äfven bönder, gerna bytande lian mot svärdet. Serdeles var detta händelsen i Österrike. De nya och stora rustningarna föranledde motsvarande krigsgerder, hvilka mången ansåg fördelaktigare att som soldat emottaga, än att som bonde utbetala. Redan fram uti Februari voro trettiotusen man samlade.
De föreskrifna tre månaderna voro snart förflutna, och valet af den blifvande fältherren kunde icke längre uppskjutas. Wallenstein ville endast eller åtminstone heldst underhandla genom Eggenberg; men som denne låg sjuk, affärdade kejsaren tvenne andra sändebud. De återkommo med nej. Kejsaren, hans thronföljare och flere anhöriga skrefvo om igen och bådo Wallenstein för deras egen och för hela romerska rikets räddning lemna sitt bifall. Äfven nu svarades: nej, dock mildradt genom löftet att stanna qvar vid hären till början af April, då man hoppades att Eggenberg skulle kunna infinna sig. Denne, ehuru af gikt sängliggande, måste låta på hästbårar frakta sig från Grätz till Znaim, hvarest nya underhandlingar öppnades. Äfven nu vägrade Wallenstein, anförande sina fienders aldrig hvilande förföljelser. Endast nöden hade tvungit kejsaren till nu tagna mått och steg. Om det lyckades Wallenstein att upphäfva denna orsak, skulle kejsaren straxt vara färdig att åter honom uppoffra; och detta än snarare i händelse af olycklig utgång. Då inga föreställningar hjelpte, bad slutligen Eggenberg, att som vän få visa honom vådan af ett fortsatt vägrande. Det var alltid i och för sig sjelf vådligt att tvinga sin öfverhet till sådana förnedrande böner, till sådant erkännande af begången orättvisa, hvartill kejsaren redan låtit beqväma sig. Wallenstein kunde sjelf dömma, med hvad känslor Ferdinand, oaktadt så många sjelfvilligt undergångna förödmjukelser, ändå skulle nödgas mottaga ett afslag. Han borde besinna, hvad man efter slika uppträden hade att vänta af öfverheten, och derföre taga sig sjelf till vara. Å andra sidan vore kejsaren färdig att, till hvad pris som heldst, köpa Wallensteins bifall. — Om det är så, svarade denne sednare, så begär jag tjugufyra timmars betänketid för att derunder fatta mitt beslut.
Efter deras förlopp framlade han sina fordringar, utan hvilkas fulla beviljande han förklarade sig alldeles icke emottaga något befäl. De voro följande:
1:o Hertigen af Friedland, ensam och med uteslutande af hvarje annan person, vare sig hvem som heldst, skall vara öfverfältherre för hela icke allenast kejsarens utan också spanska konungens krigsmakt.
2:o Öfverbefälet skall tillhöra hertigen af Friedland utan något slags undantag.
3:o Kejsaren får aldrig i egen person infinna sig vid krigshären, än mindre taga sig någon rättighet att deröfver befalla.
4:o Kejsaren skall, utan alla undflykter, lofva att såsom ordinarie belöning gifva hertigen ett af de österrikiska arfländerna.
5:o Åt samma hertig skall som extraordinarie belöning tillerkännas länsherrerätten öfver alla länder, som uti Tyskland blifva eröfrade.
6:o Konfiskationsrätten uti riket skall helt och hållet tillhöra hertigen, med förbigående af så väl kejserliga hofrådet, som rikskammarrätten i Speier.
7:o Uti alla lifssaker äger hertigen af Friedland ensam och uteslutande magt och myndighet. Äfven kejsarens frihetsbref gälla icke utan hertigens bekräftelse.
8:o Frihetsbref för förfallen egendom får endast hos hertigen sökas och af honom utfärdas. Kejsaren är allt för mild och ger frihetsbref åt hvar och en, som har en vän vid hofvet. Så försvinna de medel, af hvilka krigsfolket skulle soldas och underhållas.
9:o Vid den förr eller sednare blifvande friden skall hertigens af Friedland bästa bevakas, äfven i afseende på Mecklenburg.
10:o Hertigen af Friedland skall förses med hvad nödigt är till härens underhåll och krigets fortsättande.
11:o Österrikiska arfländerna skola stå honom öppna, så till genomgång som återtåg.
Eggenberg häpnade vid genomläsandet af dessa villkor och började göra invändningar; men Wallenstein afbröt dem straxt och bestämdt. Eggenberg måste resa utan att kunna afpruta den minsta punkt. Vid hans ankomst till Wien, undertecknade Ferdinand straxt och till allas förvåning de förelaggda villkoren. Han dolde dervid djupt sina tänkesätt, yttrande hvarken välbehag eller missnöje; men det är ej svårt att gissa de känslor, som derunder herrskade i hans bröst.
Det var mot slutet af April, som öfverenskommelsen mellan kejsaren och Wallenstein träffades. Straxt derefter vände sig den sednare mot den i Prag liggande saxiska krigshären, och inom tre veckor fanns deraf icke en enda soldat inom Böhmens gränsor.