Wikisource

Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 009

< Betänkande om vattuminskningen
←  §8. Wallerius, Kalm, Chydenius, Hårleman, Hasselquist.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius
§9. Archiater Linnæi mening.
 §10. Strata, Lithogenesie och Bärgens ursprung, efter Linnæi tanka.  →


[ 16 ]

§. 9. Archiater LINNÆI mening.

Vår förträffelige Röne-idkare och almänne Mästare i Botaniquen Herr Archiatern och Riddaren Carl Linnæus, äger icke mindre min än hela lärda verldens fullkomliga högaktning. Hans nit för sanningen vet jag vara så både enväldig och oväldig, at han lärer blifva den förste, som gillar min gensägelse, i fall jag, för giltiga skäl skul, icke skulle i Lithologien och Vattminsknings satsen med honom kunna göra aldeles et. Han är den som gifvit vattminsknings hypothesen sin högsta glans, medelst dess tillämpning til Natural historien, och [ 17 ]i synnerhet Lithologien. Hvad skulle icke Linnæi eldiga snille, lyckliga inbilnings kraft och rika förråd af rön kunna vid et så fruktbart ämne uträtta? Jag nämner honom sist, icke som skulle han senare, än andre mina Landsmän, lagt handen vid Vattuminskningen; utan efter om honom är mäst at säga, och han, fast han til äfventyrs förr än Celsius råkat på denna tankan, dock jämväl, så vida jag vet, är den siste, som sig yttrat, samt i hvilkens händer satsen fått sin nyaste form. Redan år 1741 har Herr Linnæus under sin Gotlands Resa, som dock ej förän år 1745 kom i dagsljuset, upteknat flera rön, at bevisa Vattuminskningen; såsom Blåkullans högsta klippor vid Öland[1], Gotlands åsen[2], Coral-stränderna vid Capelshamn[3] och udden vid Vamlingebo[4]. Uti Orationem de Telluris habitabilis incremento, hållen år 1743, som sedermera är inryckt uti andra delen af Amænitatibus Academicis[5] synes detta ämne vara med flit drifvit. Auctoren sätter der, at af början hela jordklotet varit täckt med vatten, undantagandes en liten Ö, som lemnas åt Paradiset, och at jorden sedan småningom blifvit blottad, landad och til sin bryn formerad under ständig Vattuminskning, i den mon, som dess invånare hunnit föröka sig: huru härefter skal gå, synes vara utmärkt med Senecæ Tragædi i början stälte ord; hvilka egenteligen lyda sålunda:

[ 18 ]

— — — — — — venient annis
Secula feris, quibus oceanus
Vincula rerum laxet & ingens
Pateat tellus, Tiphysque novos
Detegat orbes; nec sit terris
Ultima Thule[6]

Sammanhanget visar, at Seneca talar om Jord-skorpans particuliere ändringar och uplandningar; som ock Herr Linnæi Discours i detta talet egenteligen går ut på landets tilväxt, dock så, at vattuminskningen med det samma involveras.

Skälen, hvarpå han bygger, äro Bothniska hamnarna och Wamtingebo-ryggarna[7]; Norbothniska och Celsianiska Afvägningarna[8]; Thors- och Ho-burgen[9]; petrefacta af Snäckor vid Bohus, i Rättvik och Dalarna samt Helsinge-Snäck-myllan[10]; Randen i Våhla-fjället[11]; Flodernas Xanthi och Simois, samt Luhleå-Älfvens aftagande[12]. Hvarjämte Auctor dock anmärker både at floderne skära sig årligen djupare ned[13], och at hafvet årligen blifver djupare[14]. Ytterligare anföras Rön, at bevisa vatnets styrka til Jord-klotets ändringar, såsom stenarna vid Slite och Kyllei på Gottland[15]; Förströdde Gråbärgs-stenar, som äro tilkomne i djupet, och upvräkte af vattnet[16]; främmande marmorstenar af Carls-ö slaget vid Hoburgen[17]; [ 19 ]En stor Skimmer-sten der sammastädes[18], och en upvräkt Sten-häll vid Fullerön[19].

Men det som faller mig något främmande och hårdt före, är at synda-flodens verkan på Jord-skorpan med dessa orden vräkes: Den som tilskrifver Synda-floden alt detta, som snart kom och snart gick bårt, han är sannerligen främmande i Naturens kännedom och sjelf blind, ser blott med andras ögon, om han något ser[20].

Uti Västgötha Resan tryckt år 1747, förekomma följande rön för Vattuminskningen: nämligen Aranäs udden[21]; Lotsarnas berättelse vid Marstrand eller på Körn[22]; Skalbergen vid Uddevalla[23] som visa strata af snäckor, hvilka i hafvet på negden finnas.

Skånska Resan utgifven år 1751 innehåller åter nya och märkvärdiga rön i samma ämne. Balsbärget bestående af testaceis pelagicis[24], hvilket synes förnämligast gifvit anledning til en ny theorie om Bärgens generation. Bernsten vid södra Byringe by tre alnar under jorden, dock 16 á 20 alnar öfver en dervid belägen sjö, men mångdubbelt högre i anseende til hafvet: hvilket dock är Friherrinnan Stael von Holsteins observation, hvaraf en slutsats göres med följande ord: De, som ej noga alt betrakta, kunde af detta enda skäl finna sig öfvertygade om vattnets årliga förminskande, och hafvets större [ 20 ]högd för några tusende år sedan: hvilka bägge delar vid våra Parnasser så ohemult bestridas[25]. Med Fläskegrafven skal Vedhygge kalkbrott[26] komma öfverens, och jämväl kalkbrottet i Öretorp[27] visa sig äga samma ursprung öden och art.


  1. ↑ p. 129. sq.
  2. ↑ p. 168 sq.
  3. ↑ p. 190 sq.
  4. ↑ p. 256.
  5. ↑ p. 430.
  6. ↑ Medeæ act 2. sc. 3. p. edit Janson 160¨ 159 sq.
  7. ↑ p. 443. n. 28 & 29.
  8. ↑ p. 444. n. 33.
  9. ↑ ib. n. 31.
  10. ↑ ib. n. 34.
  11. ↑ p. 446. n. 41.
  12. ↑ ib. n. 42.
  13. ↑ ib. n. 42.
  14. ↑ p. 445. n. 37.
  15. ↑ p. 443. n. 30.
  16. ↑ p. 444. n. 32.
  17. ↑ p. 445. n. 38.
  18. ↑ ib. n. 39.
  19. ↑ p. 446. n. 40.
  20. ↑ p. 445. n. 36.
  21. ↑ Vestg Res. p. 19.
  22. ↑ ib. p. 185.
  23. ↑ ib. p. 197. & 200.
  24. ↑ Skånsk. Res. p. 84—88.
  25. ↑ ib. p. 125.
  26. ↑ ib. p. 392. sql.
  27. ↑ ib. p. 394.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Betänkande_om_vattuminskningen/Kapitel_009&oldid=426935”