←  §9. Archiater Linnæi mening.
Betänkande om vattuminskningen, hvaruti denna läran efter den heliga skrift, naturens lagar och förfarenheten pröfvas, samt oriktig befinnes.
av Johan Browallius

§10. Strata, Lithogenesie och Bärgens ursprung, efter Linnæi tanka.
§11. Tvifvelsmål om Linnæi Minsknings-Mon.  →


[ 20 ]

§. 10. Strata, Lithogenesie och Bärgens ursprung, efter LINNÆI tanka.

Strata eller hvarfen så i jord som bärg, angifvas ock som bevis af vattuminskningen, efter de ei annorledes än under och genom vatten kunna blifvit danade[1]; såsom uti Hunnebärg, Mossebärg, Kinnekulle, Fahlbygden, Klefva-hed, Ombärg. &c. skal kunna rönas; ehuruväl Boserups hvarfen dermed icke komma öfverens[2]. Bärgen hafva altså, ända från låga kullar och til högsta Fjäll, fått sit ursprung under och genom vattuminskningen, [ 21 ]efter vår Auctors tanka. Han föreställer deras generation så, at de alla blifva rön af vattuminskningens både verkelighet och oumgängelighet[3].

På samma grund förklaras ock Lithogenesien, så at mästadelen, om icke alla jord- och sten-arter skola nästan kunna tjena til bevis af samma sats[4].

Efter den undervisning Auctor på åtskilliga ställen lemnat, kunne vi derom göra oss följande begrepp: Hafsvatnet är modren til alla jord och sten-ämnen: Leran är hafvets jord-sediment, och sanden dess Crystallisation; alt kalk-ämne på jorden är af ostrocodermatibus eller petrefactis; Urqueds-sanden är den som vi kalle Flygsand; den males med tiden til mo, hårdnar til sand-sten, hopgyttras til Grus, klapur och kullersten. Af kalk och lera blandade är Marmor.[5] eller kalksten; af kalk Bleke, af Bleke krita, af krita silex eller flinta. Af Dy och kärr-mylla blifver skifver, och af skifver åter mylla. Mica är vatnets foster[6], och tillika med Hornstenspat och Quartz en petra parasitica, hvars egenskap är, at växa där bärgen spruckit, och dem ihopläka. De sätta sig och födas utur vatten, som i refvorna stannat och med stenångor varit inprägnerat. Af Quartz och Spat genereras crystaller när salt tilkomma: Ädla stenar äro mästendels QUartz-crystaller. [ 22 ]Gråsten åter genereras af Pinmo, och måste vara tidens foster. Således kommer då alt af hafvet, och alt blottas genom vattuminskningen, hvilken på detta sättet kan blifva en nyckel til hela Lithologien. Bärgens ursprung conciperas sålunda: Hafvet släpper icke sit sediment, utan under lugn: Lugn orsakas genom Sargazo: derunder hålla sig de sälsyntaste kräk och muslor, eller testacea pelagica, hvilka växa och dö bårt til den myckenhet, at de tillika med hafvets sediment, fylla hafsbotnen inemot brynen af dess aftagande vatten: då få vågorna magt, at drifva sargazo bårt, och kasta sand på denna bäddning; hvilket alt sedan hårdnar til kalkbärg och sandsten; hvartil sedermera Gråbärg kommer af Pinmo. Sådant alt skal finnas af Gottlands, Ölands, Vestgötha och Skånebärgen, ja ock sjelfva Lapska fjällarna, som skola ligga på en kalkfot blandad med petrefactis och skifver. I detta Bärg-byggeriet skal syndafloden icke kunna äga någon del: efter et upvällande vatten icke kunnat kasta skalen så långt bårt ifrån det climat sargazo kräfver, eller lägga på dem de andra jordhvarfven i så jemn ordning: hvadan slutes, at jorden då detta skedt, stått under vatten och Haf, och der Bärg finnas sargazo vuxit[7]


  1. Se til ex. Vestg. R. p. 77. sq. Skånsk. Res. p. 143. sq. samt VII sq.
  2. Skånsk. R. p. 362.
  3. Syst. Nat. ed. 6. p. 219. Skånsk. R. p. 87.
  4. conf. l. proxime citata; item skånsk. R. p. VII. Vestg. R. p. 78.
  5. Syst. Nat. p. 219.
  6. Mus. Tess.
  7. Skånsk. R. p. 87. Syst. Nat. p. 219.