Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 011
§. 11. Tvifvelsmål om LINNÆI Minsknings-Mon.
Af alt detta synes väl, det vattuminskningen vunnit en stark försvarare uti vår storfrägdade Linnæus: det tyckes väl ock, som skulle han antagit det Celsianiska måttet[1]; men uti Skånska Resan förekomma likväl både rön och utlåtelser, som näppeligen dermed kunna förenas. Om Helsingborgs Flisan yttrar han sig således: Flisa en hård sandsten, som lät tälja sig, och hårdnar i luften, fans i precipicen af bärgen; och emellan denna flisa lågo tunna skifvor af lös Skifver. Flisan låter klyfva sig horizontelt, utom perpendiculaire tvär-snitt. ——— skifren lades emellan Sandstens hvarfven då sandstenen var flygsand och skifren mylla; men härtil fordras långa tider. Jag hisnar, då jag står på denna högd och ser neder för de långa tide-hvarf, som förflutit liksom vågarna i Sundet, och lemnat efter sig så nästan utnötta spår af den forna verlden, som nu endast äro i stånd at viska, sedan alt annat tystnat[2]. Vid Skillinge åter anmärkes följande: Sandstens generation af sand kunde aldrig tydeligare skönjas, än på ömse sidor af vägen der backen var igenomskuren, emellan trägården och landsvägen. Här sågos strata af den flygsand, som i hedenhös hopdrifvit, de der lågo helt klart för ögonen uti sina hvarf och blader interfolierade med fina och mörka tvärlameller, så at ingen ting fattades til sten mer än endast fastigheten, som på några ställen begynte fästa sandkornen; ja, här voro ock sjelfva tvär-snitten, som skuro perpendiculairt, färgade med ochra, äfven som sand-stens-flisan. De svarta tunna strata voro emellan Flygsands-hvarfven; hvarföre, om denna sandbacke skulle vändas til sten, så måste sandens strata blifva Cos, men de svarta strata af mylla, efter sin natur, skifver. Jag hisnar, när jag jämförer Helsingborgs bärg med dessa sand-strata, och ser mig tilbaka långt bårt åt så oändeliga tidehvarf, som kunnat af flygsands blåsning och flera gånger med jords öfverdragning göra så stora och så höga ting.[3] Tidehvarfven lära här vara räknade efter myckenheten af stratis, hvilken måste vara stor, efter tidehvarfven heta oändeliga. Men i dessa statorum formerande skal vatnet icke ägt någon del, utan vädret, som lyftat flygsanden och vegetabiliernas mylla, som blifvit bredd ymsom deröfver. Nu vet jag väl icke huru höga som Helsingborgs bärgen och Skillinge Sandbacken kunna vara öfver vattubrynen; men det märker jag, at de icke äro fjällar. Eljest är mig ock af Herr Prof. Leche, som noga tagit dessa orter i ögnasigte, berättadt, at Landryggen vid Helsingborg kan äga vid pas 20 alnars högd, och bärget högst 60. Det må nu vara huru det vil, så lärer stå fast, at bärget består af sådana stratis, som äro beskrefne. Om man altså supponerar, at samma strata ej gå djupare än til 20 alnar öfver hafvet, lika med förenämde sandrygg; så skulle deraf efter Vattuminsknings hypothesen och det Celsianiska måttet, följa, at grundvalen til bärget för 900 år sedan, stått under vatten, och flygsanden i följe deraf, efter den tiden måste begynt lägga sina hvarf. Men 900 år göra icke oändeliga tidehvarf, som man bör hisna före: icke ens dubbelt eller tredubbelt så många år, på den händelsen strata skulle först börjas 40 eller 60 alnar öfver hafvet, om bärget voro så högt. Så at fastän och icke särdeles många secler skulle tarfvats til denna flygsands blåsning och öfverdragning med jord, innan den hunnit göra desse stora och höga ting; så skulle de ändock med Celsianiska Vattuminsknings måttet ingalunda kunna bestå. Åtminstone kunna icke Vattuminskningen och flygsands blåsningen göra et deri, at bevisa det oändeliga tidehvarf äro förflutne. Sådant alt har icke kunnat undfly Archiatern Linnæi skarpsynta ögon; men efter han ändock sig sjelf ej yttrat, så måste jag stanna i ovisshet, hvad minsknings mon han admitterar, eller om icke desse och flere dylike rön, torde hos honom göra jämväl sjelfva satsen tvifvelaktig.