Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 014
§. 14. MAILLETS skäl uti Telliamed.
Men efter jag så ofta kommer at tala om Telliamed, och den boken, fast hon hållits fal på våra Boklådor, ändock torde vara mindre bekant; så lärer jag icke göra illa, om jag, så kärt som ske kan, berättar dess innehåll. Skälen för Vattuminskningen äro här med mycken flit, fynd, och snille sammansökte och förestälte; man råkar många tilfällen, at känna igen den berömde Auctoren til Egyptens beskrifning: i synnerhet öfverhopar han sina Läsare med rön, som angå Naturalhistorien af vår Jords yttre skorpa, i hvilka dock Auctorens imagination icke synes äga mindre del, än Naturen.
Han utröner, at jordens torra dels skepelse är aldeles lika med det, som höljes af vatnet. Med berättelse om en samlad förfarenhet genom mångfaldiga, förmodeligen imaginaire, anstalter, beviser han hafs-strömarnas kraft och verkan i hafsbotnen til sådana ojämnheters formerande, som våra Landskaper å daga lägga: genom långvariga famillerön och i Vattubrynen bygde luft-slott, uptäcker Indianen vatnets verkeliga aftagande. Han bestyrker det samma med en oändelig hop anmärkningar öfver jord-brynen, hafs botnen, stränder, bärg dalar, näs och öar &c. både uti Asien och Africa och i synnerhet Europa; hvarest snart ingen ting förekommer, som icke i hans idée blifver bevis til hela jordenes danelse under och igenom en allmän Vattuminskning. De til hafsstränderna gräntsande tracter finner han både til ämnen och structur så lika med hafsbotnen, at de på högden när, samt at det ena är land, och det andra hafsbotten, icke kunna skiljas åt; hvaraf han sluter til deras enahanda ursprung. Särdeles gör han sig mycket omak at bevisa, det bärgens yttra skick så väl som deras inre sammansätning och textur, deras ställning och anseende, jämte de ämnen, hvaraf de bestå, komma dermed öfverens, och bära ojäfaktiga tecken af hafvets och dess strömmars vanliga verkan. Allaslags stenar lika så, som hos Telliamed ej annat äro, än congelationer eller sammangyttringar af de ämnen, som hafvet fournerar; hvarpå prof af enlett och månglett marmor anföres, som tillika skal bevisa, at stenarne icke af dessein eller et styrande vist upsåt äro så danade, utan af en blind slump ihopgrodde. Alle jordstrata och bäddningar, med deras horizontale läge, ordning och ämnen, som äro enahanda med dem, hvilka hafvet, dageligen brukar i sin botten och vid sina stränder, yrkas likaledes; i synnerhet antages för ostridigt, at Lera och Gytja är hafvets sediment med sina åtskilliga blanningar, hvaraf både bärg och dalar bestå.
Ytterligare anförer han: Öar förenade med fasta landet: nya öar och klippor upkomne och blottade: upgrundade och förlorade hamnar: städer af hafvet lemnade; nya tilkomne landsträckningar &c. Salta sjöar och brunnar, bittra vatten, bärg-salt och salt-grufvor långt från hafvet, blifva, såsom dess lämningar, äfven bevis til satsen, jämte andra märken, som hafvet och dess courants allena säges tilkomma, hvaribland i synnerhet conchylier och petrefacta åberopas: bäddningar deraf emellan hvarf af sand, ja ock hela bankar af coquillager i horzontailt läge; men förnämligast sådana lemningar af hafs- och landt-djurs samt örters kroppar, hvilka så väl i bärgens massa, som deras superficie, så väl lågt neder åt foten, som mäst i toppen deraf, finnas.
På dessa och dylika flera med många omständigheter utförde, och jämväl ofta til orter och ställen namngifne rön och märken, fotar nu Maillet sin sats, at våra Jord-tracter med bärg, dalar och slättmarker äro allesammans hafvets foster, formerade genom dess vattens ämnen och kraft, samt genom Vattuminskningen, under oräkneliga secler, sådane som de nu finnas, framkomne och blottade.
Han medgifver väl derjämte, at floder och bäckar föra gytja och göra Uplandningar; nekar ej eller, at successive tilfällige orsaker af luft, Vattufloder, jord-bäfningar, med mera, åstadkommer några ändringar; men han håller för oemotsägeligen bevist, at likväl hufvudsaken kommer an på hafvets verkan och på Vattuminskningen.
Sjelfva Vattuminsknings måttet har han, efter sina gjorda afvägningar vid Rudera uti Karthago och Alexandria funnit högst 3 fot, 4 tum på 1000 år, eller som han sedan antager, jämt 3 fot, som vatnet på 10 Secler öfver hela Jordkretsen skal minskas.
Jag vet icke huru et så litet mått, som i anseende til tiden blifver föga märkeligt, kan anses för svarande emot alla hans stora anstalter och det djerfva systeme han på Vattuminskningen bygger; men deri tyckes likväl lysa någon försigtighet, at en så liten minskning och sparsamt mått tämeligen befriar honom ifrån controll; ty, som han sjelf håller före, at kunskapen om det, som skedt är, hos Människo-slägtet, på et par tusende år vid pass, aldeles försvinner, så skal altid detta måttet kunna blifva i mörker, efter det ej öfverstiger den ändring, som i vattubrynens högd eljest förmärkes.