Betänkande om vattuminskningen/Kapitel 066
§. 66. Hafs-vatnet och dess rörelser pröfvas vidare efter hypothesen, huru det kan bidraga til Bärgs-dannelse.
Men vi vele tils vidare lemna denna synnerliga meningen och föreställa oss Jord-klotet, sådant, som hypothesen i gemen kräfver; då får man supponera jorden jämn-grund och alt omkring täckt med 12 à 15000 alnars, eller 2⁄3 à 5⁄6 mils vatten. Et djup, hvarvid lärer blifva svårt at begripa, huru vattnet skal komma åt, at agera på sin botten, til at utholka den på det ena stället; och upvräka til en hiskelig högd samma utholkade ämne på et annat; så at man, efter de bekanta Naturens lagar, icke ser någon möjelighet, at på det sättet en gång några stränder kunde blifva utaf, än mindre bärg. Ty hvarken kunde vågens och vädrets verkan sträcka sig så djupt, eller hade man någon hjelp af hafsströmmar; emedan de då, efter all liknelse så vida inga ojämnheter på bottnen funnes, icke kunde existera. Jag kan likaledes icke finna, at någon annan rörelse, som vatnet då til äfventyrs ägt, kunnat til bärgens formerande något bidraga; ty vis centrifuga kunde ej göra vidare, än skaffa hela massan en figur af en emot Polerna platt Sphæroide.
Ebb och Flod rubbar icke en gång straderne särdeles. Låt honom då varit så stor som nu; hvad vil ändock en så makelig vatnets högning emot Månen, och dess tilbaka fallande i förevarande ändamål uträtta? Och om den än hade haft någon inverkan på botnen, som Hr. Buffon så högeligen påstår, så hade den visserligen ingalunda blifvit märkelig, efter samma lilla jord-ämne blott skulle flytta rum, utan at mera ökas på det ena stället, än det andra, emedan hvardera rummets mull af det följandes, hela cirkelen omkring, komme at ersättas; men om den ock skulle blifvit märkelig, så hade den ändock icke blifvit conform med ställningen af våra bärg, emedan då bara bärg skulle finnas svarande emot Månens gång i Zodiaquen, formerandes en sphæroidisk ring omkring jorden, hvars högsta rygg vore i sjelfva plano æquatoris belägen; men resten af jorden blefve aldeles bärglös.
Här vore altså föga liknelse, at få några ojämnheter, förrän vatnet på några famnar nåt aftagit; så framt man icke medgifver, at högder och ojämnheter varit i botnen förut, och altså vore Skaparens verk, för hvilken det icke lärer varit svårare, at aldeles i Skapelsen skilja vattnet och det torra samt altså låta bärgen med hela jordbrynets skapnad komma färdig fram, än at göra likadana ojämnheter på jorden under vatnet, eller såsom en hafs-botten, på det människorne skulle få det nöjet, at roa sig med Vattuminsknings hypothesen, hvilken dock eljest i mångfaldig måtto synes strida emot Skaparens vishet.
Om nu Hafvet ändock, oaktadt alt det, som sagt är, skulle komma at formera jordbrynet, så skulle det väl icke kunna ske på annat sätt, än det märkes agera på sina stränder; så at man, med all anstalt, ändock blefve utan bärg, åtminstone sådane, som vi nu äge, och jorden komme at bestå af lindriga sluttningar, kanske inemot som Vämlingebo-ryggarne beskrifvas; och det öfver alt. Ty som hafvets sätt at agera, eller orsaken vore enahanda, så blefve ock effecten lika.
Svårligen kunde ock Hafvets utskärningar, som nu mångestäds rönas, i sådane omständigheter göra någon ändring; efter genom Vattnets supponerade jämna minskning, orsakerne dertil vore i det mästa häfne.
Icke eller ser jag, at Sargazzo kunde skaffa oss andra slags Bärg: ty om Hafsböljorne skola kunna kasta Sand-hvarf öfver bäddningen af Snäckor, så måste den icke vara mycket hög öfver bottnen, och Hafvet icke mycket djupt. Man ser ju, at branta stränder stå aldeles orubbade, och Hafvet aldrig kan kasta sand derpå, som på de låga.
Det torde en gång blifva möjeligt, at med Mathematisk præcision determinera den styrka, som vågen kan använda på bottensandens updrifvande. Imedlertid lärer ändock förmodeligen ingen inbilla sig, at hafs-vågen kan lyfta dess botten-ämnen til den lodrätta högd upp, som våra verkeliga bärg äga.