Bröllopsmarschen
| ← Legenden om julrosorna |
|
Spelmannen → |
BRÖLLOPSMARSCHEN
NU SKALL JAG TALA OM en vacker historia.
För många år sedan skulle det firas ett mycket stort bröllop i Svartsjö socken i Värmland. Det skulle bli kyrkvigsel, och efteråt skulle det hållas gästabud i tre dagar. Och varje dag, som bröllopet varade, skulle det dansas från tidigt på aftonen till långt in på natten.
Då det skulle bli så mycken dans, var det av stor vikt att skaffa en bra spelman, och nämndeman Nils Elofsson, som ställde till bröllopet, gjorde sig nästan mer bekymmer över detta än över något annat. Den spelmannen, som fanns i Svartsjö, ville han nämligen inte kalla. Han hette Jan Öster, och nämndemannen visste nog, att han hade ett ganska stort rykte, men han var så fattig, att han ibland kom till bröllop i söndersliten tröja och utan skor på fötterna. Och en sådan trashank ville inte nämndemannen se i spetsen för brudtåget.
Äntligen beslöt han sig för att skicka bud till en karl från Jössehärad, som vanligen kallades Spelar-Mårten, och fråga honom om han ville komma och spela på bröllopet.
Spelar-Mårten betänkte sig inte ett ögonblick, utan svarade, att i Svartsjö ville han inte spela, därför att i den socknen bodde en spelman, som var styvare än alla andra, som funnos i Värmland. Då de hade honom, behövde de inte kalla någon annan.
När Nils Elofsson fick detta svar, tog han sig några dagars betänketid, och därpå skickade han bud till en spelman, som bodde i Stora Kils socken och hette Olle i Säby, för att fråga om han inte ville komma och spela på hans dotters bröllop.
Men Olle i Säby svarade på samma sätt som Spelar-Mårten. Han bad hälsa till Nils Elofsson, att så länge som det i Svartsjö fanns en så förträfflig spelman som Jan Öster, ville han inte fara dit och spela.
Nils Elofsson tyckte inte om, att spelmännen på detta sättet sökte tvinga på honom den han inte ville ha. Han ansåg nu, att det var en hederssak för honom att få en annan spelman än Jan Öster.
Några dagar efter att han hade fått svar från Olle i Säby, sände han sin dräng till spelman Lars Larsson, som bodde på Ängsgärdet i Ulleruds socken.
Lars Larsson var en välbärgad man, som ägde en vacker gård. Han var klok och betänksam, inte något brushuvud som de andra spelmännen.
Men han som de andra fick genast Jan Öster i tankarna och frågade hur det kom sig, att inte denne skulle spela på bröllopet.
Nils Elofssons dräng tyckte det vara klokast att svara, att eftersom Jan Öster var hemma i Svartsjö, så kunde de där få höra honom alla dagar. Då Nils Elofsson gjorde ett så stort bröllop, ville han bjuda folk på något bättre och rarare.
»Jag tvivlar på att han kan få något bättre,» sade Lars Larsson.
»Nu tänker ni visst svara detsamma som Spelar-Mårten och Olle i Säby,» sade drängen och berättade hur det hade gått honom hos dessa.
Lars Larsson hörde noga på drängens berättelse. Sedan satt han tyst en lång stund och funderade. Till sist gav han ändå ett jakande svar. »Hälsa till husbonden, att jag tackar för bjudningen och skall komma!» sade han till drängen.
Nästa söndag reste alltså Lars Larsson till Svartsjö kyrka. Han körde in på kyrkbacken just då bröllopsskaran skulle ställa upp sig för att tåga fram till kyrkan.
Han kom åkande i egen schäs med en god häst, han var klädd i svarta klädeskläder och tog fram fiolen ur en blankpolerad låda. Nils Elofsson tog väl emot honom och tyckte, att detta var en spelman, som han kunde ha heder av.
Strax efter att Lars Larsson var anländ, kom också Jan Öster gående upp till kyrkan med fiol under ärmen. Han gick rakt fram till skaran omkring bruden, alldeles som vore han kallad att komma och spela på bröllopet.
Jan Öster kom i den gamla grå vadmalsjackan, som man hade sett honom bära sedan lång tid tillbaka, men eftersom detta var ett så stort bröllop, hade hustrun gjort några försök att laga hålen vid armbågen och satt stora, gröna lappar över dem. Han var en lång, vacker karl och skulle ha tagit sig ståtlig ut i spetsen för brudskaran, om han inte hade varit så dåligt klädd, och om inte hans ansikte hade varit fårat och utgrävt av bekymmer och hård strid med olyckan.
När Lars Larsson såg Jan Öster komma, tycktes han bli en smula missnöjd. »Jaså, ni har kallat hit Jan Öster också,» sade han halvhögt till nämndeman Nils Elofsson. »Ja, det kan ju inte skada, att vi äro två spelmän på ett så stort bröllop.»
»Jag har visst inte bjudit honom,» bedyrade Nils Elofsson. »Jag förstår inte varför han har kommit. Vänta bara, så skall jag låta honom veta, att han har ingenting här att göra!»
»Då är det nog någon spektakelmakare, som har bådat honom,» sade Lars Larsson. »Men om ni vill taga mitt råd, så låtsa om ingenting, utan gå och bjud honom vara välkommen! Jag har hört sägas, att han skall vara en hetsig karl, och ingen kan veta om han inte skulle ställa till slagsmål och gräl, ifall ni sade honom, att han inte vore kallad.»
Detta förstod nämndemannen också. Det var ingen tid att börja bråka, då brudtåget höll på att ordna sig på kyrkbacken. Han gick därför fram till Jan Öster och bad honom vara välkommen.
Därpå ställde de båda spelmännen upp sig i spetsen av tåget. Brudparet gick under päll, brudens tärnor och riddare vandrade par om par, och efter dem kommo föräldrarna och släktingarna, så att tåget var både ståtligt och långt.
När allt var i ordning, gick en brudriddare fram till musikanterna och bad dem, att de skulle spela upp brudmarschen.
Båda spelmännen kastade fiolerna upp till hakan, men längre kommo de inte, utan så blevo de stående.
Det var nämligen ett gammalt bruk i Svartsjö, att den förnämste av spelmännen skulle ta upp brudmarschen och anföra spelet.
Brudriddaren såg på Lars Larsson, som om han väntade, att denne skulle börja, men Lars Larsson såg på Jan Öster och sade: »Det är Jan Öster, som skall börja.»
Men det föll inte Jan Öster in, att inte den andre, som var så finklädd som trots en herreman, skulle vara förnämligare än han, som kom i sin slitna vadmalströja rakt ur den usla stugan, där det inte fanns annat än nöd och fattigdom.
»Nej, för all del!» sade han bara. »Nej, för all del!»
Han såg, att brudgummen sträckte fram armen och stötte till Lars Larsson. »Lars Larsson skall börja,» sade han.
När Jan Öster hörde brudgummen säga detta, tog han genast fiolen från hakan och trädde ett steg åt sidan.
Lars Larsson däremot rörde sig inte ur fläcken, utan stod trygg och självbelåten kvar på sin plats. Men inte han heller lyfte stråken.
»Det är Jan Öster, som skall börja,» upprepade han. Han sade orden envist och segt, likt en, som är van att driva sin vilja igenom.
Det blev uppståndelse i skaran över dröjsmålet. Brudens far kom fram och bad Lars Larsson, att han skulle börja. Kyrkvaktaren kom ut i kyrkdörren och vinkade åt dem, att de skulle skynda sig. Prästen stod redan framför altaret och väntade.
»Du får be Jan Öster, att han börjar spela då,» sade Lars Larsson. »Vi spelmän hålla honom för att vara den styvaste ibland oss.»
»Det kan väl så vara,» sade bonden, »men nu hålla vi bönder dig, Lars Larsson, för den duktigaste.»
Också de andra bönderna samlade sig omkring dem. »Seså, börja nu!» sade de. »Prästen väntar ju. Vi bli till spektakel för kyrkfolket.»
Lars Larsson stod där lika seg och dryg som förut. »Jag vet inte varför folket i den här församlingen har så mycket emot, att deras egen spelman sättes högst,» sade han.
Men Nils Elofsson var alldeles rasande över att alla på detta sätt ville tvinga Jan Öster på honom. Han gick tätt in på Lars Larsson och viskade: »Jag förstår, att det är du, som har kallat hit Jan Öster, och att du har ställt till detta för att hedra honom. Men skynda dig nu att spela! Annars skall jag jaga bort den trashanken från kyrkbacken med skam och skada.»
Lars Larsson såg honom rätt i ansiktet och nickade åt honom utan att visa någon vrede. »Ja, ni har rätt i att vi måste få ett slut på detta,» sade han.
Han vinkade åt Jan Öster, att denne skulle komma tillbaka till sin förra plats. Därpå gick han själv ett par steg framåt och vände sig om, så att alla kunde se honom. Så slängde han stråken långt ifrån sig, drog upp sin slidkniv och skar av alla fyra fiolsträngarna, som sprungo av med en skarp klang.
»Inte skall det sägas om mig, att jag räknar mig för mer än Jan Öster,» sade han.
Men det förhöll sig så, att Jan Öster sedan trenne år gick och grubblade på en låt, som han kände bodde inom honom färdig, fast han inte kunde få fram den över strängarna, därför att han alltid därhemma gick bunden i gråa bekymmer och det aldrig hände honom varken stort eller smått, som lyfte honom över det dagliga slitet. Men när han hörde Lars Larssons strängar springa, kastade han huvudet tillbaka och drog in luft i lungorna. Ansiktsdragen voro spända, som om han lyssnade efter något, som kom till honom från ett avlägset fjärran, och så började han spela. Ty den låten, som han hade grubblat över i tre år, stod nu på en gång klar för honom, och medan dess toner klingade, gick han med stolta steg ner mot kyrkan. Och brudskaran hade aldrig förr hört en sådan låt. Den tog dem med sig med en sådan fart, att inte en gång Nils Elofsson tänkte på att hålla sig stilla. Och alla voro så glada både åt Jan Öster och Lars Larsson, att hela följet kom med tårade ögon in i kyrkan.