Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Hammarsköld
| ← Gens comme il faut |
|
Dramatisk Scen → |
Om och till Föreläsaren i Konsternas Historia.
Under det att konsternas domare, den stridbare Herr Hammarsköld, briljerar nu för tiden med sin polemik ibland sjelfva Rikets Ridderskap, och i ärenden, för hvilka han kan sägas vara på visst sätt född, och på visst sätt intet född, sysselsätta vi oss, vi andra konstälskare, med frågor tillhörige vår lägre krets, men likväl ej orimliga. Se här en, till Herr Hammarsköld sjelf, som vi med en mun göra honom.
Hvad i all verlden tänkte ni på Herr Hammarsköld, då ni från trycket utgaf edra Föreläsningar? Sedan er muns väder redan hade fått i god fred beledsaga dem till alla närvarandes öron, och den hulda luften emottagit hela innehållet, hvarföre anförtro dem åt er största ovän, den läsbara bokstafven? Visste ni ej huru den lilla förrädarn dagligen förvandlar det luftiga förflygande menniskotalet till stelnad sottis på papperet, hvari kritiken hugger sina fula märken? Hade ni verkligen glömt detta, så har ni åtminstone blifvit på ett temligt kraftigt sätt erinrad derom.
Vårt hopp var naturligtvis, att af ert kungjorda lärdomsverk få lära, om ej konsternas äkta kritik, åtminstone någon del af deras märkvärdigheter och sanna historia. Men om man skall tro recensenten i Stockholms-Posten, (och hvem tvingas ej att tro honom?) så innehålla ju dessa så kallade Föreläsningar, utom plundrade bitar ur Winckelmann och Goethe, ingenting annat än idel förflugna omdömen, falska uppgifter och svärmande nonsens. Kunde man tro att ni skulle våga upphäfva er, jag vill ej säga till domare och undervisare, men till bestraffare och tuktare i ett kunskapsyrke, som ni så platt intet förstod? Nu efteråt, sedan vi köpt odugligheten, få vi först veta att sådant är ert manér och har alltid varit det, äfven i vitterheten, hvari ni skall hafva på lika sätt företagit er att preceptorera. Men man är ej domare, hvarken i vitterhet eller målningskonst — derför att man målar papperet fullt. Ni har utgifvit, säges det, ett latinskt lärdomsprof, fullt af skamliga fel emot grammatikan; — en ynkelig tragödia (som den goda, gamla Messenius uttrycker sig); — ännu ynkligare Poetiska Studier; — några sanslösa Bref om Plotinos; — jemte diverse andra skrifter och Bidrag, som aldrig bidragit till någonting, utom till godt pris på makulatur. Allt detta, sant eller ej, angår dock ej edra Föreläsningar, och rör ej oss, som väl köpt dessa sistnämda, men ej edra Poetiska Studier, ej er ynkeliga tragödia o. s. v. Alltså blott om Föreläsningarna.
Med den kännedom ni borde äga af publikens tankar om edra snillefoster, och för att det oaktadt ändå bli läst, var det i sanning ej så illa uttänkt, att sjelf framträda såsom uppläsare af ert sista opus. Detta var åtminstone allt hvad en ihärdig auktor kunde göra såsom yttersta försöket. Men i förnuftets namn, Herr Hammarsköld, borde ni ej då hafva berättat oss riktigt, åtminstone det mest triviala af konstens historia? åtminstone den ringa del deraf som ni blott behöft ögon och öron för att ej kunna misstaga er om? Man tycker sig falla ner ur skyn, när man läser recensionen i Stockholms-Posten, och har svårt att hålla sin förtrytelse inom blotta åtlöjets gränsor.
Är det möjligt Herre, att ni kunnat tala om skulpturverket i Slottskyrkan, såsom om en målad altartafla? Och detta i sjelfva Stockholm, inför en samling af der bosatta artister, och knappt femtio steg ifrån stället och konstarbetet som ni talar om?
Flatnar ni ej sjelf, att med skymfande omdömen om en förtjent artists arbeten hafva kungjort oss hans död, ja till och med årtalet deraf, under det han ännu då, när detta af er offentligen utpredikades, lefde hedrad bland konstens vänner midt i hufvudstaden, och var som det påstås sjelf ett åhörande vittne till er löjliga okunnighet?
Men icke nog ännu. Efter att i trots af sjelfva Kongl. Akademiens bifall och belöning hafva utfarit, intill sinnesyrsel, emot den oförgätlige Åkerström och hans tafla, rodnar ni ej, säg oss det, ända upp till öronen, då ni nu efteråt öfvertygas, att ni ej ens vetat ämnet som denna tafla föreställer, utan tagit, till allas åtlöje, Adonis för Anchises?
Det lönte väl mödan att klänga sig opp på ett stort bord i Börssalen och göra sig derigenom en aln högre, för att med deklamatorisk emfas uppläsa inför publiken alla dessa skrattvärda misstag eller förståndslösa utsväfningar. Sant är, att ni blifvit strängt straffad, och att ni råkat i händerna på en för er farlig man, en man af förstånd och insigter, som med all sin foglighet dock icke handhaft er lösligen. På något försök till vederläggning lärer väl föga vara att tänka, sedan edra många och grofva misshugg i omdömen och uppgifter blifvit med så klara bevis lagda för publikens ögon. Men skulle derföre allt vara förloradt? Jag tror det icke, om jag annars rätt känner ert hjeltesinne.
Skulle det ej gå an, till ex., att i tysthet hopsmida någon liten tjenlig libell om de vackra konsternas tillstånd i Sverige, vare sig under namn af Öfversigt, eller Eldbränder, eller annan snillerik titel, hvari det blef lätt att icke allenast hämna sig på den omilda granskaren, men äfven att, så djupt man ville, nedsätta en viss del af våra berömda artister, ja till och med sjelfva Akademien? Man behöfde ju blott sedan i lika tysthet öfversända verket till någon värdig kamrat utrikes, någon dansk eller tysk Molbech, för att till en början på hans språk utgifvas. Derefter kunde ju en svensk öfversättning deraf lätteligen hos oss föranstaltas, och skriften sålunda komma att passera för en utländsk produkt, ett prof af främmande kännares tankar om våra artister och vår Akademi. Utom fördelen att kunna på detta sätt nersmutsa hos utlänningen hvilket förtjent svenskt namn man behagar, vinner, man härigenom äfven den, att kunna, till allas stora förundran här hemma, tilldela sig sjelf utrikes beröm.
Ni förstår, hoppas jag, min herre, att det icke är jag som föreslår er en sådan utväg, och att jag ej annat gör, än blott upprepar hvad jag hört väntas, i likhet med förra exempel som man påstår sig äga. Hvad, jag tvertom för min del tycker, att ni af äldre och nyare rön hade kunnat lära, det är, att det publika förnuftet, sedan det en gång finnes, låter hvarken förgalna, eller qväsa, eller ideligen topprida sig; och att om det af bristande uppmärksamhet, af förakt för galenskapen, af väntan på sansning, länge tiger, lyfter det likväl gång efter annan jernhanden från sidan på sig; hvarvid alltid händer att den fräcka charlatanen kommer, Gud vet huru, framstupa på hufvudet, eller på hvad hos sådana författare bär namnet deraf.
Men hvad nu helst i den delen må hafva skett, eller varda skeende, så står alltid fast, min herre, att ni gjort er för mycket besvär med målningskonsten i ert fädernesland och med dess idkare, för att af dem glömmas, och för att ingen tecknande hand skulle draga försorg om er egen åminnelse. Det är med hoppet och nyheten derom som jag kan för denna gången i synnerhet fägna er. Ni vet, — efter ni påstår veta något om konsterna — att målningen har likasom poesien sina stunder af gladare lynne, på hvilka hon, från sin vandring i hjeltarnas verld, icke sällan med penslarna i hand nedstiger i den motsatta. Redan talar man verkligen om produkten af ett sådant gladare ögonblick, och vill hafva sett utkastet till en liten tafla, som i sitt slag lofvar att förtjena uppmärksamhet. Då jag ej har skäl att tvifla på den underrättelse jag derom fått, och då den blifvit mig under ingen slags tysthetspligt meddelad, kan jag ej neka mig det nöjet, att i min ordning meddela den.
Den omtalta taflan, (så skrifver man mig till) kommer att föreställa Börssalen uppfylld af åhörare, hvaribland några äro porträtter. Främst står ett stort bord omhöljdt med ett klädestäcke; midt på bordet en hederlig ländstol, och framför denna ett mindre bord ofvanpå det större. I ländstolen ofvanpå bordet sitter Föreläsaren, lång och mager som sjelfva föreläsningen. Allt detta skall vara, påstår man, efter naturen. Det emblematiska af kompositionen följer nu.
På ryggstycket af ländstolen, å ömse sidor om Föreläsarens supponerade tänkande del, sitta, såsom symbol af hans själs krafter, Odens tvenne korpar Sinne och Minne, begge i sofvande ställning. Öfver hans hufvud ser man icke, som på en annan stor mans tafla, Nordstjernan , i begrepp att oförtöfvadt begifva sig ner på rocken, utan på ett litet afstånd öfver honom sväfvar i stället en Genius, eller (som det efter nuvarande bättre smak torde böra heta) en Ljus-Alf med en pappersrulle i handen, hvaraf bladen, som litet sprida sig, utvisa numrorna 298, 302, 6, 13, 18, 19, 31, 34, för förra och innevarande år af Stockholms-Posten. — Genien, hvars ansigte röjer en blandning af allvar och ironisk natur, framhåller med ena handen nyssnämda pappersrulle, och pekar leende på Föreläsaren med den delen af andra handen, hvaråt Persii naiva Öfversättare gifvit på sitt ansvar namn af Fyskamsfingret.
Hvad tidsmomentet angår, så berättas händelsen vara tagen i det ögonblicket, då Föreläsaren talar om den målade altartaflan i Kongl. Slotts-Kapellet, och skola alla dragen af Föreläsarens ansigte mästerligen uttrycka det själens tillstånd, då man icke vet hvad man säger.
Andra påstå likväl oriktigheten af denna uppgift, och försäkra att händelsen är tagen i det ögonblicket, då Föreläsaren, efter flere smädande utlåtelser om en viss förtjent konstnär, kungör hans död såsom timad i Stockholm år 1811. Man ser i detta ögonblick å ena sidan artisten, som sjelf närvarande i församlingen uppreser sig till allas stora gamman, midt inför talarens ögon, lång och synbarlig, med aftäckt hufvud och skrattande ansigte: å andra sidan Föreläsaren, som bestört och förvirrad, men alltid ur stånd att låta rätta sig, fortfar att likafullt hålla mannen för död 1811 och tror fullt och fast att det är den dödas hämnande skugga, som ur grafvens famn uppträder emot honom midt i föreläsningen. Effekten häraf skall vara riktigt komisk, försäkrar man. Det förmenta spöket, draperadt i en lång hvit slängkappa, med ena armen framsträckt derur, synes likasom ärna sig framåt bordet, under det man gent emot, ofvanpå bordet, ser Föreläsaren, som af fasa öfver en sådan opponent, med bakstjelpt nacke, stirrande ögon och frånstötande armar, visar sig i fullt begrepp att utropa med Macbeth, vid åsynen af Banquos skugga:
Bort hiskeliga hamn, låt jorden skyla dig!
Bedragande fantom, som Satan iklädt sig,
Din barm är tom på lifvets låga. —
Ja, stå der, grafvens lögn, och blig!
Du har ej blod, ej merg, ej skådande förmåga,
I de der ögonen, hvarmed du glor på mig.
De som minnas verserna hos Shakespeare, försäkra att de stå likasom skrifna i Föreläsarens ansigte. Föröfrigt vet jag hvarken huruvida taflan sedan blifvit fullbordad, eller om så är, huruvida den kommer att synas på någondera af de vanliga Expositionerna. De fleste anse den vara ämnad att såsom gravyr åtfölja Herr Hammarskölds Föreläsningar. Andra tro dock ej att detta kan vara ändamålet, sedan sjelfva snillefostret redan i födseln ynkeligen omkommit; med mindre så vore, säga de, att goda kopparstick kunde möjligtvis tjena till samma bruk som balsamiska kryddor, nemligen att bevara lik ifrån förgängelsen.