Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Gens comme il faut
| ← Bevis på Språkets försämring |
|
Om och till Föreläsaren i Konsternas Historia → |
Gens comme il faut.
A. Har ni länge vistats här i Wien, om jag får
fråga?
B. Alltför länge, alltför länge, min kära herre. Mina affärer sluta ej: det är förbannadt tröttsamt.
A. Ja, ja, ni leds. Det är med er som med mig; ni har ej tillfälle att se gens comme il faut.
B. Hvad är det för slag? Jag förstår intet Fransyskan.
A. Förstår ni intet Fransyskan? Gud bevars!
B. Ja, rasande plumpt! Jag inbillar mig dock, att dessa orden angå någon skillnad emellan menniskor. Jag hör dem brukas till höger och venster.
A. Så förhåller det sig. Homme comme il faut, gens comme il faut; dessa begge uttryck, min herre, utmärka allt hvad sammanlefnaden har fullkomligast i egenskaper, till skillnad från den stora rå myckenheten, som kallas på samma fina språk la canaille eller små-folket. Det ena slaget är till det andra som . . . likasom . . .
B. Likasom gräddan på mjölken. Är det icke så?
A. Riktigt: flyter ofvanpå, är fetast, och påstås ha den bästa smaken.
B. Jag förstår. Men sjelfva orden, i och för sig sjelfva, ändå för ro skull, hvad betyda de?
A. Gens comme il faut heter, efter orden, på klar och god högtyska öfversatt: folk sådant som det bör vara. Homme comme il faut, en karl sådan som han bör vara, eller som sig bör.
B. För statens och samhällets bästa, menar man väl då, hoppas jag?
A. Åh! tvifla ej derpå.
B. Nå godt Men är icke då vårt gamla goda tyska uttryck bra karl, bra folk, alldeles detsamma? Jag känner bönder på min hemort, dugtiga gubbar, som sköta sin jord förträffligen, rödja, odla, dika och plantera; de äro då schangs kåmm i få; och jag hoppas för min del vara, skam till sägandes, en åmm kåmm i få utan att smickra mig.
A. Nej, min herre. Stor skillnad. Detta namn tillhör hvarken er eller mig, eller de gode dannemännen, som ni berömmer.
B. Hvarken er eller mig? Hvad fan säger ni? Hvarken ni eller jag äro folk som sig bör? Hvad är ni då för en? För min del är jag en karl som sig bör; jag trotsar någon bra karl att bevisa mig annat.
A. Min herre; en man som sig bör, en homme comme il faut, i den bemärkelse som detta ord tages, måste vara . . . .
B. Hvad måste han vara?
A. Af slägt.
B. Det förstår sig. Också har jag hvarken fallit ner af skyn, eller vuxit på träd. Jag är af folk, sådan som ni här ser mig. Min far var Skomakare-Ålderman i Mark-Brandenburg, och min mor Perukmakaredotter från Eisenach.
A. Nej, min herre. Jag menar af stor slägt.
B. Stor eller liten, hvad gör det till saken? Huru många mostrar, systrar, svågrar och syskonbarn måste man då ha för att vara, efter er tanke, en karl som sig bör? Men kanhända menar ni många egna barn? Ja, det är sant. Det bevisar något.
A. Nej, min herre, sådan är icke heller min mening. Jag ville säga, att en man som sig bör måste hafva ett namn.
B. För tusan! Herre, gör ni narr af mig? Heter jag då ingenting, menar ni?
A. Åh! jo visst. Men ni har icke ett stort namn.
B. Hvad menar ni med ett stort namn? Är det ett som tar in ett stort rum på papperet, så vill jag låta er veta, att jag har den äran att heta: Alexander Caspar Jesperson Sturmenthal, men hette jag rätt och slätt Jöns En, som en af mina grannar, Hvad hindrade det mig att vara en man som sig bör, en åmm kåmm i få, som ni kallar det här i kejserliga residenset.
A. Mycket, min herre. Ni måste till den ändan först vara af adlig blod.
B. Hvarföre det? Det ser jag icke. Min blod är god och frisk. Den behöfver ingen annan egenskap. Jag tror icke att den vore bättre, om den vore sammangäst af kremer, såser och fina likörer. Min bror var fältväbel under den store Fredrik, följde sin officer i elden vid Rosbach, och stupade vid hans sida. Var hans blod, som flöt på slagfältet för konung och fädernesland, icke så god som andras? Och var han ej en karl som sig borde, en åmm kåmm i få?
A. Bevars, min herre. Långt derifrån. Herr fältväbeln var tvifvelsutan en käck man, en tapper fältväbel, men ej en man som sig bör, un homme comme il faut, låt deri rätta er, min herre. Man förstår dermed, här i Wien, en man af adlig börd, som har ekipager och lakejer, förstår att kläda sig, far till hofs, talar Fransyska, spelar högt spel, uppstiger till hedersställen, och lefver i den vackra verlden.
B. Lefver i den vackra verlden? — Hvad fan är det för slag? Har man nånsin hört maken! Liksom annat folk lefde på sophögen eller i grodsumpar. Jag kan försäkra er, min herre, att verlden der jag bor är rätt vacker; och att om någon lefver i den vackra verlden, så är det bönderna på min hemort. Ni skulle se våra åkrar, våra ängar och våra planteringar. Då skulle ni kunna tala om den vackra verlden.
A. Med den vackra verlden, min herre, förstås icke så mycket stället, som personerna. Den vackra verlden kan likväl ej gerna finnas utom hufvudstaden, för hofvets, assembleernas och spektaklernas skull. Hon går ej stort i grönan, och beser ej några åkrar och ängar. Hon går på bonade golf eller turkiska mattor, och beser det ädlaste i naturen, nemligen sig sjelf, i stora väggfasta speglar. Hennes stora omsorg är att kläda sig med smak, och hennes kännetecken är goda tonen.
B. Den goda tonen. För djef.. i våld, herre. Har man nånsin sett sådana inbillningar! Den goda tonen! Tror man då här i residenset, att vi tjuta som vargar på landsbygden.
A. Min herre, till den goda tonen är ej nog att hafva människoröst. Den består i ett ädlare språk (det fransyska nemligen), i ett mera belefvadt sätt att uttrycka sig, i konsten att säga ingenting med behag; och i ett helt olika sätt att vara med ert och mitt.
B. Helt olika sätt att vara? Till och med det? Vi gå ej på två ben vi andra, kan tänka, och maten förvandlar sig hos edra förnäma tvifvelsutan till myrrham och ambrosia?
A. Ni bedrar er. Med sätt att vara förstås här ingenting annat, än sättet att föra sig upp, det vill säga sättet att stå, gå, sitta, helsa, tala, svara, berätta, skämta, skratta i ett samqväm. Ty såsom allt detta utgör varelsens högsta och rätta ändamål, samt höjden af medborgerlig förtjenst, så innefattas också fullkomligheten i dessa höga ämnen af det enda korta uttrycket, sättet att vara, hvilket en man som sig bör måste hafva värdigt sin börd, sina titlar, och de hederstecken hvaraf han öfver er och mig upphöjes.
B. Jag hade trott, min herre, att titlar och hederstecken upphöja ingen, utan att dessa blott vore en utvärtes stämpel på den personliga förtjensten. Hvad man sjelf är, det, det min herre, har jag trott göra en menniskas rätta värde. Derföre har jag också alltid ansett den öfriga grannlåten såsom siratliga inskrifter på flaskorna hos edra luktkrämare, som utvisa likörernas olika dyrbarhet, men göra den ej. Också, när jag hört här i Wien karakterer af alla längder, sett band och stjernor af alla färgor och storlekar, har jag aldrig tviflat om deras deremot svarande värde, som blifvit dermed utsirade; och har alltid inrättat min vördnad efter den påsatta utanskriften. När jag t. ex. sett en enda liten stjerna i knapphålet på någon omkringvandrande dödlig, har jag, så brådtom jag än haft, alltid bugat mig åtminstone en gång i förbigående, tänkande vid mig sjelf: haf tack ärlige man för den stora nytta du gjort land och rike. När jag åter ibland mött någon med tvenne bredvid hvarandra, har jag två gånger bugat mig, tankande dervid: se der i det minsta två stora gerningar mer till landets ära och förkofran! Men när jag då och då vid sina tillfällen fått blicka anlete mot anlete dessa med prydnader helt och hållet öfversnöade personer, på hvilka någon gång allt hvad som synes är hederstecken, ansigtet undantaget; då, min herre, har jag tvärstannat midt i loppet, och utropat i min förundran: o hvilka otroliga saker lärer ej denna höga herren till landets väl hafva uträttat! Och om landet, Gud nåde, genom tidernas beskaffenhet, ändå icke är det lyckligaste, huru skulle det väl ha gått oss stackars folk, i fall alla dessa stora män icke lyckligtvis funnits hos oss? Man borde, tyckes mig, i någon vacker bok berätta för allmänheten alla dessa stora mäns stora gerningar. Sådant skulle föröka medborgarens vördnad och täflan. Ty likasom vi läse på vårt sedelmynt, när och hvarest den summa blifvit nedsatt i valuta, för hvilken papperet skall gälla, så borde man också någonstädes få kunskap om, när och hvarest det kapital af förtjenster blifvit inlemnadt till staten, för hvilket dessa herrar bära qvittenset uthängt kring halsen, öfver axlarna eller i knapphålet.
A. Min herre, det hör historien till att uppteckna allt detta, och för att ej vara partisk, nämner hon merendels ingenting derom nu så länge på ett eller par hundrade år. Många hafva visserligen uträttat hvad hon aldrig skall glömma. Men andra hafva den blygsamheten att för sjelfva historien evigt undandölja deras förtjenster, och skulle knappt med all möda sjelfve påminna sig dem. För öfrigt, min herre, var derom försäkrad, att aldrig det personliga värdet, det vill säga, hvad hvarje dödlig i sig sjelf är, någonstädes är eller kan vara strängare efterfrågadt än bland dessa, genom börd och hederstecken öfver allmänheten upphöjda personer. Man kan ej utan skamlöshet neka dem denna rättvisa. Är det till exempel ett ofrälse fruntimmer, som haft den äran att blifva en adlig herres laggifta husfru, ni skall ej komma i ett förnämt sällskap, der ni ej skall höra hviskas: hon är likväl i sig sjelf blott en Borgareflicka! Är det åter en adlig dam, som råkat missgifta sig med någon förtjent och hederlig man af ofrälse ståndet, så var viss, att strax få höra sägas med en ton af ädelt medlidande: hon är likväl i sig sjelf af folk! Händer det, som aldrig borde ske (för orsaker dem jag skall bevisa i en annan traktat framdeles), att någon som ej i sig sjelf är folk, blir det genom utmärkta natursgåfvor, eller oförmodad högre lycka, hvad är då bland folk som sig bör vanligare, än att på intet sätt låta förblinda sig deraf? Huru ofta har jag icke vid sådana tillfällen hört rättvisan framstå, och med en ädel oblyghet påminna, huru den karlen, oaktadt den lycka han gjort, likväl är i sig sjelf ingenting! Det är också för denna gilltiga orsak, som man vanligen nämner en sådan man med det väl passande ordet: Lycksökare; till en påminnelse att han icke genom annat än mödor och tjenster tvungit sig till ett ögonkast af den motvilliga lyckan, då hon deremot hos folk som sig bör, i kraft af medfödda rättigheter, infinner sig medan de sofva, och väntar vid deras säng, intill dess de behaga vakna och emottaga henne.
B. Allt detta vill då säga, min herre, att en sådan man, oaktadt den lycka han gjort, intet är ändå en man som sig bör, så framt han ej, i stället för att sjelf hafva skapat sitt värde, fått det till skänks af sin farfar, eller farfars far?
A. Alldeles. Men han kan komma att slutligen passera derföre, om han efter att hafva gjort de första stegen, pousserar sig med styrka, det vill säga på god tyska: knuffar eller kryper sig bra fram. Om han kläder sig präktigt; håller kusk och kammartjenare; låter smärre folk länge vänta på sig i förmaket; tröttnar ej att sjelf vanka oaflåtligen i de ännu högre förmaken; svettas tropligtigast i hofträngseln; har starka tår att lyfta sig på; framsticker, hvarhelst öppning gifves, ett väl pudradt hufvud och ett underdånigt leende ansigte; infinner sig flitigt på spektakler, assembleer, supéer; tränger sig mer och mer in i förnäma sällskap; sätter tålamodet emot deras första förakt, förställningen och smickret emot deras fortfarande stolthet; böjer sig gradvis för de högre och högre; blir gradvis rakare emot de lägre och lägre; håller mätresser, spelar högt spel, dömmer lättsinnigt öfver allting, och stämmer sitt tal dagligen en omärklig halfton högre i suffisans m. m.: se då, min herre, då göra så många sammanlagda förtjenster, att han slutligen besegrar fördomen, och att man glömmer hans första intet, öfvertygad att naturen ämnat honom till någonting högre, och att det varit af purt misstag som hon låtit honom födas utom vapenboken. Men sådana exempel äro rara, och med de egenskaper, som fordras för att tvinga lyckan till en gunstig blick, förenas sällan en så oblyg panna som behöfdes, för att riktigt våldföra henne. Blygsamheten förderfvar den bästa grundläggning.
B. Men, min herre, till ett sådant lefnadssätt, som ni här beskrifvit, synes mig utom oblygheten ännu fordras en liten sak, som man plär kalla medel. En man som sig bör, måste ju då tillika vara en rik man?
A. Ganska onödigt. Han gör kredit. Ingenting är förnämare.
B. Kan då en man som sig bör, som håller mätresser och ekipager, också låta bli att betala sin skuld?
A. Förträffligen, min herre, förträffligen, Nb. spelskulder undantagna. Dessa skulder kallas derföre hedersskulder, till åtskillnad från de öfriga, hvilka hos folk som sig bör icke angå hedern.
B. Ni gör mig förundrad. Men kan då en man som sig bör vara utan ära och seder?
A. Bevars Gud! min herre. Huru kan ni göra en sådan fråga? Har jag icke redan i början af vårt samtal ganska tydligen sagt er, att en man som sig bör måste nödvändigt hafva livré och karakter; måste nödvändigt äga, tillika med ett namn, verld och uppfostran; måste kunna göra sin kompliment med behag, presentera sig med frihet i ett sällskap, underhålla ett belefvadt samtal på fransyska m. m.? Huru skulle han då kunna vara utan ära och seder? Ja, min herre, ärans känsel är hos folk som sig bör merendels alltid så superfin, och till den grad utspridd öfver hela deras varelse, att den någon gång införlifvar sig med sjelfva kläderna. Det har händt att en smula pontak, spild på en manschett, derföre måst ibland dem aftvättas med blod, i stället för att den bland oss ofrälse går rätt bra ut med citronsyra. Af samma orsak är det äfven, som ni dagligen hör, att när någon obehörig råkat gifva en eller annan käppsläng åt en förnäm herres näsvisa dräng, så är det livré’t som hämnas, icke personen hvars skullror och refben uppburit oförrätten. Slängar gifna åt en rock med snören på, det är deruti som förbrytelsen ligger; hvad sjelfva ryggen beträffar som bär rocken, så kommer den icke i betraktande. Sådana äro Ärans helgade lagar; och skulle ni väl tro Sedernas mindre grannlaga? Men på hvad sätt kunna sederna fullkomligare röja sig, än genom den yttersta delikatess i ord och uttryck? En sådan herre kan redan hafva betalt sin mätress 12, 15, 20 qvartal; kan hafva i flera repriser släppt och återtagit henne; ja, han kan genom vissa onämneliga missöden, längesedan antingen hafva försatt henne, eller blifvit af henne försatt i det för begges helsa äfventyrligaste tillstånd, utan att under hela denna långa bekantskap någonsin hafva sårat hennes köns blygsamhet med ett enda ord ogilladt af sedernas grannlagenhet.
B. Ni upplyser mig småningom. Och jag har blott några öfriga frågor att göra er. Säg mig: en man som sig bör, behöfver han äga hvad man kallar sundt förnuft?
A. Alldeles onödigt. Det är långt bättre, om han i stället har den lyckan att till någon grad äga hvad man kallar caquet; det vill säga, konsten att tala utan att behöfva tankar.
B. Nå vidare. En man som sig bör, kan han vara emot medelmåttigt folk nedlåten och umgänglig?
A. Nej, det passar sig ej. Han kan väl emellan fyra ögon kalla er för sin bästa vän, och äfven omfamna er; men far ej efter kindbenet på honom i tredje mans närvaro. Han är förlorad till sin heder, om han vid sådana tillfällen låtsar mer än knappt märka er, och om han i brist af annan undflykt, ej hittar på att hvissla, tralla eller gapa kring väggarna.
B. Äro då ej alla förnäma, män som sig bör?
A. De borde vara det; men jag nödgas tillstå, att det gifves undantag, och att just de högsta i staten ofta äro de, som minst uppnå denna fullkomlighet, i anseende till den underliga fantasi de börjat få att sjelfve vara män af förtjenster och talanger, lika så väl som trots någon af lägre stånd. Det är snarast ibland förnämhetens litet lägre grader, som ni måste söka folk som sig bör, om ni vill finna denna egenskapen i hela dess äkta renhet. Jag har deremot sett regerande Herrar och deras närmaste rådgifvare, ofta bemöta förtjent folk af mindre namn med en välvilja och en aktning, som jag tror, Gud förlåte, snart skulle kunna utrota den urgamla och nyttiga tyska afundsjukan emellan de lägre stånden och det upphöjdare. Ni finner således, min herre, att ehuru alla förnäma verkligen äro födde att vara, efter den beskrifning jag här gifvit, folk som sig bör, kunna de likväl, äfvensom fordom Englarne, affalla ifrån sin medskapade fullkomlighet, och sådant sker förnämligast genom tvenne fel: 1:o när de nedlåta sig ända till högaktning, vänskap, umgänglighet, förtrolighet, med förtjent folk af ringare härkomst; 2:o när det pedantiska begäret får hos dem insteg, att i talanger, kunskaper och verkliga förtjenster täfla med de lägre klasser af medborgare, som naturen skapat att slafva i allmänna beställningar, lärda eller vittra yrken, och det mera. Ser ni, min herre, då nedsättes högheten, den goda tonens ädla tanklöshet förloras, och anseendet får slutligen ingen annan måttstock, än den lumpna personliga förtjensten.
B. Ännu en enda fråga. Säg mig, hvad tror ni: skulle en stor man kunna vara en man som sig bör, en åmm kåmm i få, efter det äkta rätta begreppet derom?
A. Min herre; naturens fenomener äro otaliga, men detta, jag nekar ej dertill, skulle vara ett af de sällsammaste.
B. Jag har nu ingen vidare upplysning att begära, och jag är, som mig synes, fullkomligen underrättad. Det är sant, jag trodde att tidernas närvarande skick fordrade hos folk som sig bör en helt annan beskaffenhet, Det har synts mig, att den som odlar fädernesjorden och den som försvarar henne, den som riktar samhället och den som upplyser det, vore egentligen och i förnuftig bemärkelse de som förtjente ett sådant namn; men jag ser och erkänner min villfarelse.
A. Det är förlåtligt att bedraga sig. Så rasande kan allt ting gå, att er mening synes en dag icke så orimlig. Allt förändras: sådant är de menskliga sakernas vanliga lopp. Tålamod, tålamod.