Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Språkets försämring
| ← Något om det så kallade Nya Stafsättet |
|
Gens comme il faut → |
Bevis på Språkets försämring. Af Kollega Skolmark.
Hvem som älskar sitt modersmål kan ej annat än med smärta se, huru det i skrifningen mer och mer afvikit ifrån sina rätta etymologiska stafningsgrunder. Sådant har väl skett i margfaldig måtto, men isynnerhet i anseende till bruket af vokalerna å och o. Man skrifver nu nästan allmänt med å en mängd sådana ord, som efter språkets oryggliga grundlag, vokalslägtskapen, tydligen borde skrifvas med o. Man skrifver hål, spår, tåla, spånad, råge, då man likväl borde skrifva hol, spor, tola, sponad, roge. Man skrifver låge i stället för loge, såla i stället för sola, tåg i stället för tog, bågar i stället för bogar, trågen i stället för trogen, bådar i stället för bodar, att ej uppräkna flera. Det skäl som dertill tages af tydlighetens fordran, och af behofvet att i skrift åtskilja ordens olika uttal eller betydelse, förtjenar intet minsta afseende.
Att å måste brukas när ordet har a eller ä i stammen, till ex. tvång af tvang, våld af välde, men deremot o när stam- eller slägtordet har u eller ö, till ex. brott af bruten, sorg af sörja, detta är en allmänt upprepad etymologisk regel, grundad på slägtskapen emellan vokalerna a, å, ä, på ena, samt emellan vokalerna o, u, ö, på den andra sidan. Men denna regel gör likväl icke tillfyllest. Det kunde frågas huru man skall teckna ljudet å i sådana ord, som hafva till stamvokal ingen af dessa sex nyssnämda vokaler, utan någon af de tre e, i, y?
Dertill svaras: tydligen höra vokalerna e, i, y till en och samma slägt med o, u, ö. Beviset är lätt. Af u uppkommer y, såsom i hus, hysa; af y blir i, såsom i klyppa, klippa; af i, e, såsom i frid, fred. Då nu vokalerna e, i, y, u, o, ö således stå med hvarannan i alldeles samma fortlöpande slägtlinia, följer ovedersägligen att ljudet å rätteligen tecknas med o, icke blott i de ord som hafva u eller ö till stamvokal, utan i alla sådana som hafva i stammen någon af de sex vokalerna e, i, y, u, o, ö.
Också erkänna etymologerna icke allenast denna vokalslägtskap emellan o och de tre vokalerna e, i, y, men de lägga den äfven till grund för stafningen, så ofta de ej förledas derifrån af främmande och obehöriga skäl. Sålunda skrifva de t. ex. och visserligen med rätta bora, (icke båra) af arab. berren, grek. περαν, lat. terebrare; trolla (icke trålla) af isländska ordet trilla, hvarifrån sedan trylla, trulldom, och slutligen trolla; roge (icke råge) af isländska ordet hreykia; storm (icke stårm) af isländska ordet stirma, flare; roffa (icke råffa) af rifs, rapina, hvarifrån roff eller rof, id qvod vi eripitur, och hvarifrån sedan de begge orden röfva eller roffa. Exemplen kunde till stort antal förökas.
Sådan är då, enligt språkgrund och efterdömen, den verkliga etymologiska lagen för bruket af å eller o i svenska stafningen. Men hvad särdeles förtjenar att beklagas, det är de lärdas egen lama eftergifvenhet för bruket och dess förvillelser. Alla prisa de enhälligt den etymologiska stafningsgrunden såsom den enda rätta; men nästan ingen af dem har vågat med fullkomlig trohet efterfölja den. Sjelfva vår stora Ihre, ehuru djupt han sökt i de etymologiska forngrunderna, stafvar likväl merendels efter bruket på sin tid, eller det från längre tid antagna. Således skrifver han t. ex. mått, måtto, med å, icke som det fordom rättare skrefs mott, motto, såsom ursprungligt af metta, mete, mez, mezzin, hvarifrån det fransyska mesure. Likaså låge, icke loge, (fordom loghe) fastän af luceo, ehuru isländskan har loge, anglo-sax. leg och engelsk. lowe. På samma sätt påla, icke pola, fastän af pul, labor. Ändteligen äfven på samma sätt hån, håna, fastän han sjelf erkänner att det efter etymologiska skäl borde skrifvas hon, hona. Men huru vi skola på sådant sätt få någon med rätta etymologiska grunder enlig språkstafning, det lemnas till hvars och ens eftersinnande.
Ehuru få således de lärde män varit, hvilka med fullkomlig trohet och i hela sin vidd följt den äkta och rätta stafningsgrunden, hafva dock sådana gifvits, fastän bortglömda och förgätna genom tidernas oförrätter; och jag kan ej neka mig, att med någon stolthet nämna ibland dessa min egen farbror, en margkunnig man som lefde för ungefär 30 år sedan. Af en särdeles lycklig händelse har jag på hans landtgård, hvaraf jag nu är i besittning, öfverkommit en gammal minnesbok, hvari han från ungdomen antecknat sina göromål och andra små dagliga händelser. Endast såsom ett prof huru fullkomligen denna lärde man kände språkets etymologi, i synnerhet vokalernas slägtskaper, och med hvad noggrannhet han rättade stafningen derefter, till och med i de minsta anteckningar, vill jag utur denna dagbok här anföra några få ställen.
Oktobris d. 4. ankommo de nya Smolandsoxarna. Gick strax att bese dem och anmärker med nöje att jag fann dem bola. Lät ginast föra dem till bosen. En af dem är en förskräcklig romare.
D. 6. ejusd. Var jag på Concert hos N. N. Som sångerskan skulle stiga fram, snafvade hon framstupa, hvarvid hände att den ena ton kom alldeles ur led. På gatan träffade jag en ung person af vackert utseende, som tillböd mig ett skönt löshor för 9 daler kp:t. Lät anbudet fara. När jag kom hem tillbaka till min gård, gick jag vilse i skymningen, och råkade i snor ända upp till midjan.
D. 9 ejusd. Fick jag bref ifrån min brorson i Upsala, som disputerat under ChemiæProfessorn angående Sopors natur. Lona hade han behöft, skrifver han, till Præsidis förnöjande. Samma dag lät jag öppna odern, och log hela dagen, emedan jag var mycket illamående.
D. 11 ejusd. Reste min bror, fendricken, som legat en tid här på landet för att sköta sina sor. Skickade med honom till staden tu par stöflor, jemte annat skotyg som behöfde solas. Samma dag lät jag uppgräfva mosen.
D. 13 ejusd. Några äreförgätna bofvar hafva i natt borttagit mina ro-stenar. Det är hårdt att blifva så förhonad, men att låta uppspana och straffa dem skulle ej bota mig. Samma dag skref jag till min fästmö, utom annat som rörde vår bosättning, att min loge brann beständigt, och att ingenting kunde utsläcka den.
D. 19 ejusd. Begrofs min gamla vän N. N. Vägen var elak, och processen, som blifvit temmeligen väl plägad i grafölsgården, anlände so och so fram till kyrkan. Vid samma tillfälle rådfrågade jag Doktorn angående min magplåga. Han sade mig att jag borde afhålla mig från skolmat, och i det stället dricka stolvatten.