Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Nya Stafsättet
| ← Dalin |
|
Bevis på Språkets försämring → |
Något om det så kallade nya Stafsättet.
Ortografien har begynt att bli, sedan någon tid, ett allmänt talämne, och dagbladen att uppfyllas med skrifter derom. Ett af ryktet kungjordt arbete, bestämdt att efter möjlighet upplösa tvistfrågorna, rätta misstagen och stadga det ovissa i svenska stafningen, kan ej vara utan intresse för nationen, och ju närmare dess väntan synes vara att uppfyllas, ju mer bör man föreställa sig att deltagandet växer, och att uppmärksamheten blir allmännare. Som få lära gifvas, hvilka ej, vare sig genom vana eller eftersinnande, fattat någon enskilt mening i detta ämne, är äfven ingenting naturligare, än att en hvar nyttjar tillfället af närvarande tidpunkt, för att i skrift eller samtal yttra den. Hvem som har ett förslag, en tanke som han tror grundad, skyndar sig att framkomma dermed. Hvem som fruktar att finna måhända sitt bruk, sin öfvertygelse motsagda och ogillade, skyndar sig på lika sätt att i förhand lägga försvaret deraf inför publikens ögon. Det allmänna ryktet om en ny stafningslära medför olyckligtvis äfven misstanken om nyheter och förändringar. Man tror att en ny stafningslära måste nödvändigt vara detsamma, som ett nytt stafningssätt. Hvad hvar och en finner i de allmänna papperen afvikande från sitt bruk, sin princip, håller han för nya ortografien, till och med de största orimligheter. En skrifver och tycker att man borde bortlägga l i ljus, d i djup, h i hvilken, f i gifva m. m. Strax är man färdig att anse detta såsom ett förutsändt prof af det nya stafsättet. En annan gör sig qvick öfver bortkastandet af bokstafven c ur hela språket, och försäkrar att man ärnar skrifva hädanefter: Marsi, Luse, Tasitus, Sisero. Strax är äfven detta nya stafsättet. Några flera k än vanligt inkastade i dagbladen förorsaka en stor gäsning i sinnena, och en stafning småningom införd sedan långt tillbaka väcker nu först uppseende, såsom förebud till en fullkomlig sammangaddning emot all vedertagen ortografi. Allt försökes mot den öfverhängande faran, ända till satiren. Satiren är rätt god, af stort behof hos oss i många ämnen, och torde en dag finna sitt lämpliga rum äfven i detta. Men det är en pil som måste hafva udd, och ej kastas med den största oskicklighet. Det är ej nog att hafva ett i sin öfvertygelse rätt stafvadt infall: deri måste äfven finnas en gnista sundt förnuft; det måste ej vara en med stor möda framtrugad nonsens, till jemmer för det sunda vettet. Efter ett nyss förflutet tidehvarf, rikt på mästerstycken af detta slag, som borde hafva spridt smak och urskillning till alla klasser, är det sorgligt att se skrifvas med anspråk på qvickhet, och höra bifallas af en mängd läsare, att det går som visan säger: alla blefvo de kaptener; att Kontrakts-prosten var en väl studerad och hederlig man, så vida contract får stafvas med c; att någon tagit en stor konfiskation för en stor fångst af liderliga qvinnfolk; att akademien är tryckfel; och att, om bokstafven c förkastas, kunde mången enfaldig falla på Kalfvini lära. Må man låta öfvertala sig, att till all qvickhet fordras nödvändigt förnuftig mening, och att det är tusen gånger bättre att stafva ett ord med hvad oriktig bokstaf som helst, än att säga, eller hvad som är ännu värre skrifva, eller hvad som vore sämst af allt upprepa och prisa sådana osmakligheter.
För min del väntar jag, med ej mindre otålighet än andre, dessa reglor för svenska stafningen hvarpå Akademien säges arbeta, och som berättas vara snart färdiga att synas. Det är kanhända ej en lätt sak att afgöra stridigheter, hvaröfver man sedan hundrade år aldrig kunnat förena sig, och man torde ej böra fordra att finna allt af den fullkomligaste oemotsäglighet i ett ämne, hvari det är rart att någonting kan verkligen äga den. Det vore redan mycket att hafva undanröjt de missförstånd och de falska begrepp, hvilka, i detta fall som i andra, troligen hindrat den allmänna överensstämmelsen, och att hafva kunnat omsider bestämma, åtminstone de första grundsatserna med deras närmaste följder. Men om detta skett med klarhet och grundlighet: om reglor blifvit dragna ur språkets natur, som gifva ordning deråt, utan att, hvad fåfängt skulle försökas, omskapa det: om, med den kännedom af språkets behof, som ej kan ägas utan af dem, hvilka i flera slag af skrifart gjort sjelfva ett långt bruk deraf, föreskrifter blifvit stadgade, som hvarken motsäga dess närvarande odling, eller stänga dess vidare utbildning; som, med ett ord, blott göra möjlig den allmänna enlighet i skrifningen, hvarförutan ett språk alltid är närmare råheten än odlingen: då synes mig som de män, hvilka denna pligt ålegat, icke illa uppfyllt det kanske svåraste af alla vittra kall, och förvärfvat sig någon rätt, om ej till nationens välvilja, åtminstone till öfverseende med den menskliga ofullkomlighet, hvilken i deras verk likasom i alla andras torde kunna möjligen upptäckas.
Sådana äro, i detta ämne, en enskilt mans tankar, hvilka han understår sig frambära till våra qvicka hufvudens besinnande, i fall de skulle medgifva, att något besinnande behöfde någonsin föregå deras enskilta eller offentliga omdömen. Måhända skall man anse såsom ett bevis på ett inskränkt hufvud utan qvickhet, att på sådant sätt först behöfva inhämta kännedomen af en saks förhållande, innan man vågar yttra sig deröfver; och att ej töras i förhand gifva åt sina omdömen den ädla utflygt, som är oberoende af tingens verkliga beskaffenhet; men jag vet i sanning ej sätt att undvika denna förödmjukelse.
Hvad isynnerhet angår stafningen af antagna främmande ord, och deribland bruket af k i stället för c i sådana ord som direktion, direktör, aktör, kapiten, akademi, kredit, kontant m. fl., synes den mig vara en sak för sig sjelf, helt åtskild från den svenska stafningen, och böra anses såsom till det högsta ett blott bihang dertill. Att denna stafning begynt blifva sedan någon tid allmännare, torde mindre härleda sig från någon i förhand erhållen kännedom af en viss stafningslära, än från ett småningom infördt bruk, och det bifall dertill som hvar kännare af språkets fordringar måste nödvändigt lemna, äfven utan all kunskap om Akademiens stafningsgrunder. Förföljelsen emot denna oskyldiga bokstaf synes emellertid upplifvas, i den mån som dess rätt i svenska stafningen visar sig på vägen att erkännas. Jag har ofta undrat på en sådan ovilja deremot, och tror ej de största fiender af detta stafningsbruk bättre veta hvarföre de äro det, än man i allmänhet brukar veta orsaken till sina envisaste meningar. Det påstås väl, att vi af ett naturligt högmod älska ödmjukheten hos allt som möter våra ögon; och jag har tänkt någon gång, i brist af bättre skäl, att c gjort sin lycka hos mången, såsom den mest krökta och bugande bokstaf i hela alfabetet, då k deremot genom sitt raka och sturska utseende skaffat sig, efter verldens gång, idel missgynnare. Jag har likväl funnit k, efter någon vana dervid, en i grunden god och foglig bokstaf, som förträffligt uppfyller sitt kall, och förtjenar ingalunda de vrånga omdömen man derom utsprider. Man afmålar den i synnerhet, såsom en grof och plump pöbelbokstaf; men det är på sådant sätt som man ofta gjort förtjensten orättvisa. Utan skämt sagdt: ingenting synes i sanning oskickligare, orimligare, än att följa i samma språk två olika språkstafningar, och att skrifva hvart sjette, tionde, femtonde ord på utländskt sätt. Sådana ord som icke kunna umbäras i Svenskan, och som redan blifvit Svenska genom behof, uttal, böjningar, måste också nödvändigt på svenskt sätt skrifvas, icke på ett främmande språks, hvarigenom de för ögat och tanken beständigt skilja sig ifrån de öfriga, och likasom påminna om obehörigheten af deras bruk. Att ljudet k i en mängd antagna ord, till ex. kanon, kanal, klass, kontrast, kontrakt, kredit, kontor, kontant, kamrer, kansler, kalender, kaliber, ej låter teckna sig genom en annan ritning än det latinska c, efter orden äro ursprungligt främmande; denna ortografiska trosregel, inpreglad vid skrifboken, bibehåller sig sedermera genom omsorgen att ej synas i saknad af all främmande språkkunskap. En sådan omsorg är ej att lasta. Det är rätt snällt att veta hvarifrån ett ord härleder sig; men vårt eget språk har också sina fordringar af ordning och enstämmighet, som icke böra uppoffras åt begäret att visa denna lilla kunskap. Man borde besinna att det egentligen är ljudet, icke ritningen, som utgör det väsendtliga af ett bokstafstecken, och att behörigheten af det ena eller andra tecknet beror (så snart ordet är till allmänt bruk antaget) icke af det språks stafningsgrunder hvarifrån det är taget, utan af det språks hvar i det nyttjas. Det är helt säkert lika så förståndigt att skrifva direktion, prospekt, affekt, distrikt med k, ehuru de hafva c i deras latinska ursprung, som att skrifva med k betäckt af tectus, riktig af rectus, trakt af tractus, krita af creta, kammare af camera, krona af corona, och sjelfva ordet skrifva af scribere. När man hämtat sin språkodling ifrån nu den ena nationens litteratur nu den andras, är det för sent att vilja sedan utrota ordblandningen, och man får, under sådana omständigheter, ej ett på en gång rikt och enformigt språk, genom andra medel än ordlån och omstafning.
Utom den mängd främmande ord, hvaraf umgängstalet sjelfsvåldigt öfverflödar, räknar man de för språket nu mera omistliga, och som i skrift mer eller mindre ofta förekomma, till ett antal af flere hundrade. Den som ej sjelf gjort denna beräkning, tror den knappt. Emellertid finnes deri alldeles ingen öfverdrifning. Hvad tvifvelsutan skulle följa af stafningen med egna bokstafstecken vore, att denna mängd af främmande ord förlorade derigenom efter hand deras natur och utseende af utländska och oss otillhöriga. Den svenska ändelseböjning de redan antagit; en viss vändning åt svenskt ljud som de derigenom alltid erhålla, ändteligen vanan att skrifva och se dem skrifvas med svensk stafning: allt detta skulle göra att man snart, antingen förlorade helt och hållet spåren af deras utländska ursprung, eller åtminstone ej mera tänkte derpå. Så har skett med natur, kreatur, figur, moral, regel, exempel, person, titel, punkt, artikel, grad, kammare, sal, palats, port, fönster, tegel, park, frukt, grotta, qvarter, koftan, kappa, peruk, bälte, fransar, schatull, betsman, så, knif, pistol, musköt, pik, lans, skrift, pris, äfventyr, lyster, kullbytta, soppa, salt, socker, krem, stall, boll, koppel, kämpe, klocka, kloster, stat, krona, mantel, purpur, prins, prinsessa, prest, predika, messa, prost, biskop, erkebiskop, bibel, postilla, funt, altare, och man kunde göra listan så lång man behagade. Alla dessa ord hafva varit främmande, alla hafva blifvit oss tillhöriga genom egna böjningar, och stafning efter egna språkgrunder. Men om det således är just detta ändamål som måste i synnerhet åsyftas, hvad skall man då säga om de lärda mäns grunder som ideligen ropa: låtom oss för allt i verlden ej nyttja våra egna bokstafstecken i de antagna utländska orden, på det ej slutligen må hända derigenom, att man icke längre anser dessa ord för latinska eller fransyska, utan för egna och vårt språk tillhöriga.
Det märkvärdigaste af allt detta är tvifvelsutan den röst i ortografiska lagstiftningen som hedersnitet, eller hvad den goda gamla Holberg fordom kallade honetta ambitionen, synes vilja tillegna sig. Young, som skref på sin tid en hel bok satirer öfver hedersbegäret, och som synes med oafbruten uppmärksamhet hafva följt och utspejat alla fenomener af denna ädla sinnesrörelse, tyckes likväl ej hafva gjort sig det minsta begrepp om dess möjliga inflytande på stafningen af ett språk. En sednare erfarenhet ersätter i den delen Youngs okunnighet Den bevisar att från segrar och statsplaner intill bokstäfver, är ingenting för högt öfver, eller för lågt under den menskliga ärelystnaden. Och likasom man säger att det allmänna, till allt utspridda naturlifvet är det samma i sjelfva solen, och i det minsta grässtrå som växer på marken, så finna vi äfven hedersdriften, fastän något olikt till föremålen, likväl alltid samma häftigt verkande passion, — hos den korsikanske löjtnanten, som gör i våra dagar tre världsdelars beundran, och hos den svenske, som blott begär att få sin titel stafvad på fransyskt sätt. Det starkaste motståndet emot en mera förnuftsenlig ortografi än den man hittills följt, förutsäges verkligt från en och annan af dem, hvilka, genom forntidens lån af främmande embetsnamn, kommit i en afundsvärd besittning af utländska, isynnerhet fransyska titlar. Man lär våga allt, gissas det, för den fransyska bokstafveringen af sin karakter; lär ej så lätt uppoffra rättigheten att skrifva Lieutenant, på ett motvändt sätt till uttalet som säger Löjtnant, och att stafva med c likasom med eur eller queur, sådana titlar som Directeur, Controlleur, Fabriqueur; fastän c i svenska ord aldrig har detta bruk, och fastän ljuden ör och kör i vårt språk ingalunda tecknas på förenämda sätt. Som den fransyska titelstafningen, genom en viss oläslighet för den olärda hopen, förmånligt utmärker sig ifrån vanliga svenska ord, så anses den äfven meddela i mån deraf en större glans åt dessa titlars lyckliga innehafvare. Den pryder, påstår man, en utanskrift, ett visitkort, ett notifikationsblad, en artikel i tidningarne, helt annorlunda än simpel svensk stafning, och hör derigenom, som all annan heder, till förtjenstens belöning. Utom dem som i allmänhet anse för mycket olärdt och snöpligt, att ej skrifva en viss större del af svenska språket på latin eller fransyska, har detta gamla prydliga bruk således äfven ett slags helt egna och särskilta försvarare, hvilka strida för osvenskan deraf, såsom för en dem tillhörig personlig hedersrätt. Om det sker i detta fall som i alla andra, att det tysta förnuftiga omdömet gör ej buller, och att blott den som ropar höres: om man således har ingen rättvis orsak att hålla några stojande röster för den allmänna meningen; bevisa likväl flera anledningar och äfven offentliga blad, att sådana verkligt gifvas, hvilka betrakta sysslorna såsom betydligt förringade genom svensk bokstafvering, och anse den utländska ritningen såsom en äganderätt, tillagd innehafvaren genom fullmaktens klara lydelse, hvaraf ingen således har att frånkänna någon ett enda fransyskt strek. Förgäfves lemnade sjelfva den store beskyddaren och förädlaren af sitt språk, den odödlige Konung Gustaf III, det mest talande vedermäle af kärlek för modersmålet, då han ibland sina konungsliga omsorger derföre, äfven vid inrättandet af nya embeten och värdigheter, nästan alltid iakttog att gifva dem svenska namn, såsom Statsfru, Öfverste-Kammarjunkare, Ordens-Ombudsman, Fogat, m. fl. Förgäfves tyckas dessa efterdömen hafva bort utsprida aktning för vårt eget språks fordringar, och leda småningom äfven till våra utländska titlars försvenskande, åtminstone så mycket som kan ske genom stafningens enlighet med det öfriga språket. Man vill, i anseende till dessa sistnämda titlar, hvarken det ena eller det andra; hvarken svensk öfversättning eller svensk bokstafvering. Man vore säkert ej nöjd med att kallas Herr Hufvudman, Herr Anförare, hellre än Herr Capitaine; Herr I stället varande, Herr Andre Hufvudman, Herr Andre Anförare, hellre än Herr Lieutenant; Herr Styresman, Herr Förstyrare, hellre än Herr Directeur, o. s. v.; men man vill ej heller tillåta att, med bibehållande af de antagna titlarna, stafningen åtminstone rättas efter svensk ljudart och svenska språkgrunder. Hvad som skett utan allt klander med ett af de högsta embeten både i stat och kyrka, med sjelfva Erkebiskopstiteln (ursprungligen: Archi-Episcopus), får ej ske med Capitaines-, Lieutenants-, Directeurs-, Controlleurs-, Auditeurs-titlarna, ehuru den Erkebiskopliga titeln synes mig, om jag törs säga det, ingalunda eftergifva någon af dessa, hvarken i gravitet och allvarsam värdighet, eller i fordran på lärd etymologisk noggrannhet. De som förklara sig deremot, kunna ej nog förundra sig öfver orimligheten att invända emot ett fransyskt bruk svenska språkets fordringar, (likasom ett sådant språk som vårt hade några fordringar) eller huru man understår sig att af sådan orsak skära den ena eller andra fransyska hedersbokstafven af medborgare, och dömma dem, på eget ortografiskt bevåg, till simpel svensk titelstafning. Man håller ingen ortografisk lära, ingen Språk-akademi i verlden mera berättigad att indraga en half stafvelse af titeln, än ett halft qvartal af löningen, och synes föga benägen att, i sådana embeten och förrättningar, åtnöja sig hädanefter med en enda bokstafs sämre villkor, än man dervid hittills innehaft. Då odlingen af en nations språk visserligen utgör ett ej ringa moment af dess häfder, lär Historien ej förgäta det ortografiska krig hvarmed vår närvarande tid af denna anledning hotas. Hvad hon då ej heller torde underlåta att ihågkomma, det är, att samma behag till utländska titlar, samma öfvertygelse om deras företräde och den större ära de både till ljud och stafning medföra, röjt sig hos oss, äfven vid andra tillfällen än detta närvarande. Man omtalar ännu ifrån en äldre regering en inlaga till högre ort, af trägårdsmästarne i Stockholm, hvari de anhöllo att få kalla sig Orangeurer, eller om detta ädlare namn ej skulle beviljas, åtminstone Greuneurer, med eu i stället för ö, till befordrande af professionens större heder och uppmuntran.