Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Dramatisk scen
| ← Om och till Föreläsaren i Konsternas Historia |
|
Minnesteckning → |
Dramatisk Scen [1].
- (En gata i London. Kon. Henric VI:s lik inkommer, buret i en öppen likkista. Gentlemen, med hillebårder till vakt. Lady Anna, såsom sörjande.)
Anna. Nedsätten, nedsätten er hedervärda börda, (om heder kan gömmas i en likkista) nedsätten den, medan jag efter likfärdspligt begråter den dygdiga Lancasters förtidiga död. Arma iskalla beläte af en helig Konung! Bleka aska af Huset Lancaster! Blodlösa lemning af detta kungliga blod! Vare mig lofligt att påkalla din hamn, till åhörare af stackars Annas klagorop; hustru till din Edvard, till din slagtade son, mördad af samma hand som gjorde dessa sår. Se, i dessa fönsteröppningar, genom hvilka ditt lif tog sin utgång, ingjuter jag nu mina ögons hjelplösa balsam. O! förbannad vare den hand som gjorde dessa öppningar! Förbannadt det hjerta som hade hjerta att göra dem! förbannadt det blod som ur dem tömde detta blod! Mera gräsliga åkommor drabbe den hatade usling, som gjort oss till uslingar genom din död, än jag ville önska huggormar, spindlar och grodor, eller något giftigt kryp som lefver! Får han barn, blifve det ett missfall, ett vidunder, i förtid framkommet, hvars stygga, onaturliga uppsyn skrämmer vid första anblicken den glada modren; och blifve det en arfvinge till hans olycksalighet! Får han en gång hustru, blifve hon mera eländig genom hans död, än jag blifvit genom min unga makas och din! Kommen, och nu till Chertsey med er helgade börda, hemtad från Paul’s för att begrafvas der: och alltid så ofta tyngden tröttar eder, hvilen, medan jag gråter öfver Kung Henriks lik.
Gloster. Stannen J som bären liket, och sätten det ifrån er.
Anna. Hvilken svart trollman har genom sina besvärjelser uppkallat denna fiende, för att störa uppfyllandet af ett kärleksverk?
Gloster. Skurkar, sätten liket ifrån er, eller vid St. Paul gör jag icke ett lik af hvem som ej hörsammar mig.
En Gentlem. Herre, tillbaka, och lät likbåren passera.
Gloster. Plumpa hund! Stå du, när jag befaller. Lyft hillebården från bröstet på mig, eller vid St. Paul lägger jag dig icke med ett hugg till mina fötter, och sparkar dig, tiggare, för din skamlöshet.
Anna. Huru! J darren! Ären J alla betagne af fruktan? Ack! jag lastar er icke. Ty J ären dödliga, och dödliga ögon kunna ej uthärda djefvulens åsyn. Vik bort du helvetets rysliga tjenare. Du hade blott makt öfver hans dödliga kropp: hans själ kan du ej få; derföre, din väg!
Gloster. Sötaste helgon, för barmhertighet, var ej så fördömdt ond.
Anna. Styggaste djefvul, för Guds skull, bort härifrån och lemna oss i fred. Ty du har gjort den lyckliga jorden till ditt helvete, fylld med förbannelserop och djup veklagan. Om det gör din vällust att skåda dina gräsliga bragder, betrakta då denna profbit af dina slagterier. O! J ädle män, sen, sen den döda Henriks sår öppna sina blodstockade munnar och blöda på nytt Rodna, rodna, du klump af smutsig vanskaplighet, ty det är din närvaro som utpressar detta blod ur kalla och tomma ådror, hvari intet blod finnes: det är din omenskliga, onaturliga gerning som framkallar detta högst onaturliga utflöde. O Gud, som gjorde detta blod, hämna hans död! O jord, som dricker detta blod, hämna hans död! Antingen, o himmel! slå med din blixt mördarn till döds; eller, du jord, gapa vidsträckt, och förtär honom skyndsamt, som du nu uppsväljer denna goda konungs blod, hvilken hans helvetes arm har slagtat.
Gloster. Lady, ni känner inga lagar af kristlig kärlek, som belönar ondt med godt, och förbannelser med välsignelser.
Anna. Bof! Du känner hvarken gudomlig eller mensklig lag. Det ges intet så grymt vilddjur som ej röner någon rörelse af medlidande.
Gloster. Men jag röner ingen sådan rörelse, och är alltså intet vilddjur.
Anna. Underbart, när djefvulen talar sanning!
Gloster. Mera underbart, när Englar äro så ondsinta! Gudomliga mönster af qvinnofullkomlighet! Värdes tillstädja mig att för dessa pådiktade illgerningar få, vid stund och läglighet, försvara mig sjelf.
Anna. Vidtstinkande smitta af manlig styggelse! Värdes tillstädja mig att för dessa bevista illgerningar, vid stund och läglighet, få förbanna ditt förbannade sjelf!
Gloster. Skönare än någon tunga kan nämna dig! Unna mig ett tåligt ögonblick för att få ursäkta mig.
Anna. Vederstyggligare än något hjerta kan tänka dig! Du kan ej göra någon ursäkt antaglig, utom den att hänga dig sjelf.
Gloster. Genom en sådan förtviflan skulle jag anklaga mig sjelf.
Anna. Men genom din förtviflan skulle du finna ursäkt; sedan du på dig sjelf utöfvat en värdig hämd, för de ovärdiga mord du begått på andra.
Gloster. Säg, att jag ej dödade dem!
Anna. Ja så! Då äro de icke döda? Men döda äro de, djefla-träl! och genom din hand.
Gloster. Er man har icke jag slagit ihjel.
Anna. Ja så! Då lefver han ännu.
Gloster. Nej, han är död, och föll för Edwards hand.
Anna. Du ljuger i halsen på din själ. Drottning Margareta såg ditt mordiska svärd rykande af hans blod: samma svärd som du en gång stötte emot hennes bröst, fastän dina bröder slogo spetsen till sida.
Gloster. Jag var uppretad af hennes smädliga tunga, som lade deras brott på mina obrottsliga skullror.
Anna. Du var uppretad af ditt blodiga sinne, som aldrig drömde om annat än slagterier. Slog du ej ihjel Konungen här?
Gloster. Jag medger det.
Anna. Du medger det, Piggsvin! Då medgifver också Gud, att du må bli fördömd för denna förbannade gerning. Åh! Han var älskvärd, mild och dygdig.
Gloster. Så mycket tjenligare för himmelens Konung, som nu har honom!
Anna. Han är i himmelen, der du aldrig skall komma.
Gloster. Derför täcke han mig, som skickade honom dit; ty han passade bättre för det stället än för jorden.
Anna. Och du passar för intet ställe utom helvetet.
Gloster. Jo, för ändå ett ställe till, om ni vill höra mig nämna det.
Anna. Någon fängelsekula?
Gloster. Er sängkammare.
Anna. Vike all hvila från det rum der du ligger!
Gloster. Så lär ock ske, intill dess jag ligger hos er.
Anna. Det hoppas jag.
Gloster. Och jag vet det redan. Men täcka Lady Anna, för att sluta denna skarpa snillefäktning oss emellan, och gå öfver till en litet lindrigare metod, säg mig: orsaken till dessa dödliga olyckor inom huset Plantagenet, orsaken till Henriks och Edvards död, är ej den lika så klandervärd som utföraren deraf?
Anna. Du var orsaken till denna förbannade påföljd.
Gloster. Er fägring var orsaken till denna påföljd: er fägring som förföljde mig i sjelfva min sömn, och hade jagat mig att företaga hela verldens mord, för att fä lefva en enda timme i ert ljufva sköte.
Anna. Om jag trodde det, så berättar jag dig, mandråpare, att jag med mina naglar skulle klösa den der fägringen från mina kinder.
Gloster. Dessa ögon skulle ej kunna uthärda förstöringen af en sådan skönhet. Ni skulle ej skada den, om jag stod bredvid. Som hela verlden upplifvas af solen, så jag af er fägring: den är mitt dagsljus, mitt lif.
Anna. Svarta natten öfverskugge ditt dagsljus, och döden ditt lif!
Gloster. Fördöm dig ej sjelf, sköna varelse, du utgör begge delarna.
Anna. Jag önskade att så vore, för att bli hämnad på dig.
Gloster. Det är en missämja af högst onaturligt slag, att vilja hämnas på den som älskar dig.
Anna. Det är en missämja af högst billigt och naturligt slag, att vilja hämnas på den som mördade min make.
Gloster. Han, Lady, som beröfvade dig din make, gjorde det for att hjelpa dig till en bättre.
Anna. Någon bättre andas intet på jorden.
Gloster. Den lef ver, som bättre älskar er än han kunde.
Anna. Hans namn?
Gloster. Plantagenet.
Anna. Det var han sjelf.
Gloster. Samma namn, men af en bättre natur.
Anna. Hvar fins den?
Gloster. Här. (Hon spottar åt honom. Gloster fortfar)
Hvarföre spottar du åt mig?
Anna. Jag ville, för din skull, att det vore dödande gift.
Gloster. Aldrig kom gift ifrån ett sötare ställe.
Anna. Aldrig dröp gift ifrån en styggare padda.
Gloster. Dina ögon, ljufva Lady, hafva smittat mina.
Anna. Jag ville att de vore basilisker, för att lägga dig död ner i ögonblicket.
Gloster. Jag ville, att de vore det, for att få dö i ögonblicket Men nu döda de mig med en lefvande död. Ja, dessa dina ögon hafva dragit salta tårar från mina, och utskämt deras anseende genom flödet af barnsliga droppar. Dessa ögon som aldrig göto någon ångerfull tår, — icke ens när min fader York och Edvard greto att höra de ömkeliga stöningar som Rutland gaf ifrån sig, då den svartlagda Clifford skakade sitt svärd emot honom; — icke heller när din krigiska fader förtäljde oss, lik ett jemrande barn, den ynkeliga historien om min fars död, och stannade, tjugu gånger för att snyfta och gråta, så att alla närstående hade till slut fullvätt kindbenen på sig, och stodo likasom trän drypande af regnet: äfven i detta sorgfulla ögonblicket föraktade mina manliga ögon att fälla en enda svag tår. Men hvad ej alla dessa sorger kunnat framtvinga ur dem, det har din fägring gjort; den har gjort dem blinda genom gråtning. Aldrig bad jag för någon orsak, hvarken vän eller fiende; min tunga kunde aldrig lära sig några milda, blidkande ord; men nu sedan din skönhet blifvit priset derföre, nu bönfaller mitt stolta hjerta och tvingar min tunga att uttala min bön.
Lär ej denna spotskhet äfven åt dina läppar; ty de äro gjorda för att kyssas, Lady, icke för att uttrycka ett sådant förakt. Om ditt hämdfulla hjerta ej kan förlåta, se! här lemnar jag dig detta skarpuddade svärd. Täckes dig att sänka det i detta trogna bröst, och att derifrån utsläppa den själ som tillber dig, så nedlägger jag det blottadt och färdigt till det dödliga stygnet, och tigger på mina knän ödmjukeligen om döden.
Nej, gör nu slut. Det var jag som dödade unga Edvard.
Men det var ditt himmelska ansigte som dref mig dertill.
Tag upp svärdet, eller tag upp mig till nåd igen.
Anna, Stig opp, skrymtare; fastän jag önskar din död, vill jag dock ej vara den som afrättar dig.
Gloster. Då befall mig döda mig sjelf, och jag vill göra det.
Anna. Det har jag redan gjort.
Gloster. Det var i din förbittring. Säg om det ännu en gång, och förr än ordet är utsagdt, skall den handen, som af kärlek till dig dödade din kärlek, döda af kärlek till dig en långt trognare kärlek. Till begge deras död skall du bli orsaken.
Anna. Jag ville att jag kände ditt hjerta.
Gloster. Jag bär uttrycket deraf på min tunga.
Anna. Jag fruktar att begge äro falska.
Gloster. Då var aldrig någon man uppriktig.
Anna. Godt, godt, tag upp ert svärd.
Gloster. Säg då att min fred är gjord.
Anna. Det skall ni få veta framdeles.
Gloster. Men får jag lefva i hopp?
Anna. Alla menniskor, hoppas jag, göra det.
Gloster. Värdes bära denna ring.
Anna. Att taga, är ej att gifva.
Gloster. Se huru denna ring kringsluter ditt finger. Så äfven omsluter ditt bröst mitt fattiga hjerta. Bär begge två, ty begge två äro dina. Och om din stackars trosvurna tjenare har lof att bönfalla om en gunst af din nådgifvande hand, så bekräftar du hans sällhet derigenom for alltid.
Anna. Hvad är det för en gunst?
Gloster. Att er må täckas öfverlemna denna sorgliga förrättning åt mig, som har större orsak att medfölja såsom sörjande, och att ni ville genast vända tillbaka till Crosby-Place, dit jag, efter att hafva högtidligen jordat den ädle Konungen i Chertsey kloster, och fuktat hans graf med mina ångerfulla tårar, skall med all pligtig skyndsamhet begifva mig för att åter se eder. För flera orsaker, som jag ej nämner, anhåller jag, bevilja mig denna bön.
Anna. Af allt mitt hjerta, och mycket gläder mig dertill med, att se er hafva blifvit så botfärdig. Tressel och Berkley, följen mig.
Gloster. Skänk mig ett farväl.
Anna. Det är mer än ni förtjenar. Men sedan ni lärt mig att smickra er, så inbilla er att jag redan sagt er detta farväl.
Gloster. Tagen upp liket, Gentlemen.
2 Gentlem. Till Chertsey, ädle Lord?
Gloster. Nej, till Hvita Munkarna. Vänten mig der till dess jag kommer.
Gaf nånsin qvinna bort sin hand i det lynnet? Lät nånsin qvinna i det lynnet vinna sig? Jag vill ha henne, men vill ej behålla henne länge. Huru! Jag som mördade hennes man och svärfar, för mig lyckas likväl att vinna henne midt under hennes hjertas yttersta hat, med förbannelser i munnen, tårar i ögat, och inför sjelfva det blödande vittnet af hennes förbittring! Hon med Gud, sitt eget samvete och begges dom emot mig; och jag deremot å min sida, utan en enda vän som förordar för mig, sjelfva rena Satan och några skrymtande blickar endast undantagna. Och likväl ändå få henne! — Hela verlden hade jag hållit mot ingenting! Ha!
Har hon då allt redan förgätit sin Edvard, den manliga prinsen, hennes herre och make, som jag, för omkring tre månader sedan, i min vreda ifver nedstötte i Tewksbury? Någon mildare och älskvärdare ung ädling, så frikostigt bildad af naturen, så tapper, så vis och utan allt tvifvel så verkligt kunglig, kan ej hela vida verlden mera framvisa. Och nu, nu vill hon förnedra sina ögon att se på mig, som fällde i sin gyllene blomma denna ljufva prins, och gjorde henne till ensam innehafverska af en sorgfull bädd! På mig, hvars alltihop intet kan jemföras med hälften af Edvard! På mig, som är så halt och vanlytt! Jag sätter mitt hertigdöme emot en tiggarepenning, att jag hela tiden bortåt misstagit mig om min person. På min själ finner hon mig icke, fast det är för mig sjelf otroligt, en underbart hygglig karl. Jag vill göra mig mödan att skaffa mig en spegel, och hålla i min tjenst ett eller par dussin skräddare, för att studera på moder att utpryda min lekamen. Ty, sen jag nu har kommit mig i gunst hos mig sjelf, vill jag väl kosta på något litet för att bibehålla den.
Skin klart, o sol! tills jag en spegel får,
Att jag må se min skugga, när jag går.
- (Han går ut.)
- ↑ Meningen med denna scen ur Shakespeare, äldre än någon af de öfversättningar från denna författare som vi nu äga, var blott att lemna en profbit af hans manér och tragiska stil. Kanhända blir den till detta ändamål ännu icke alldeles öfverflödig. För öfversättningens pålitlighet hoppas man kunna ansvara. För öfrigt protesterar öfversättaren emot allt skrik om partiskhet och hemligt hat emot någondera trosbekännelsen i dramatiken. Han förklarar, att han för ingendera yrkar någons bannlysning eller utrotande ur samhället; och att han anser en medborgare för möjligtvis lika ärlig och bra man, lika kompetent att vittna och ärfva, att bekläda embeten och förvalta egendom; antingen han med en svensk författare betraktar Shakespeare såsom en skogsman i litteraturen, med starka senor och skarpa sinnen, men med läten som någon gång såra örat; eller efter tysk dom såsom en Guda-rese, som med jettesteg genomilat skådebanan, och mot hvilken alla som jemte eller efter honom beträdt densamma, icke utgöra annat än en dvergslägt, långt under jemförelsen.