Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Minnesteckning
← Dramatisk Scen |
|
På Wikipedia finns en artikel om Nils Lorens Sjöberg. |
Minnesteckning[1].
Den 13 i förliden månad afled här i Stockholm och begrofs den 19 påföljande, i S:t Marie Magdalene kyrkojord, Expeditions-Sekreteraren Herr Nils Lorens Sjöberg, En af de Aderton i Svenska Akademien. Under de första åren af detta blads tillvarelse, var han en af dem som genom sitt snille bidrogo till framgången deraf. Man lär finna billigt, att det, efter hans afgång, egnar åt honom den första gärden af rättvis aktning och åminnelse.
Sjöberg föddes i Jönköping den 4 December 1754, af ringa och fattiga föräldrar. Horatii ord: ”Severæ Matris arbitrium recisos portare fustes,” skillra ungefärligen hans första ungdomstid. Först vid fjorton års ålder sattes han i skola i Jönköping; men senheten af denna början ersattes snart genom flit och utmärkta natursgåfvor. Den bekante Lektor Sjögren var vid denna tid sysselsatt med att författa sin allmänt kända Latinska Ordbok. Han hade, bland sina lärjungar, fästat en särdeles uppmärksamhet vid den lofvande ynglingen, och nyttjade hans hand vid utgifvandet af detta arbete; hvaraf den unge Sjöberg redan tidigt samlade ett förråd af klassisk språklära, som hans ovanliga minne sedan under hela lifstiden behöll oförminskadt. Efter sex års vistande vid skolan i Jönköping, begaf han sig till Akademien i Lund, hvarest en redan utmärkt grundläggning ännu vidare stadgades. Hans medel till bergning här blef det vanliga att, som man kallar det, konditionera; men hans icke vanliga vinst deraf tvenne vänner för lifstiden, då ännu hans lärjungar, men hos hvilka det första tidiga intrycket af hans värde aldrig utplånades. Hans böjelse bestämde honom i början till Prest-ståndet; men ett misslyckadt predikoförsök, som måste afbrytas för häpenhet och häftande uttal, vände hans håg på en gång från Predikstolen. Sedan han tillbragt vid lärosätet några väl använda år, och med beröm aflagt de kunskapsprof som hans nya lefnadsval fordrade, skildes han från Akademien år 1782, för att i hufvudstaden anträda den civila tjenstebanan. Han begynte den såsom Extraordinarie i Utrikes Expeditionen af Konungens Kansli, och slutade den med erhållen fullmakt såsom Expeditions-Sekreterare, hvilken år 1812 i nåder tilldelades honom. Åtskillige af hans jemnåriga eller yngre hafva, på de olika fördelningarne af denna bana, gått honom mer eller mindre förbi, till uppkomst och lycka; om hvilka, till större delen, torde kunna sägas med skriftens ord, att ”the hafva redo fått sin lön.” För Sjöberg återstår ännu talangens ära och efterverldens rättvisa omdöme.
Ännu då han lemnade Akademien, hade han icke på minsta sätt gjort sig känd såsom författare, och hade nästan ingenting skrifvit. Troligtvis ansåg han en dyrbar lärotid icke böra förspillas på ett förtidigt rimbråk, som, likt missbruket af alla omogna krafter, endast uttömmer dem. Blott ett enda litet poem[2] hade likasom på försök undfallit honom, hvilket år 1780 åtnjöt den uppmuntran, att af Kellgren upptagas i Stockholms-Posten, och som genom tankarnas redbarhet, likasom genom stilens besynnerligt enkla behag, verkligen förebådade en skald af eget slag och icke ringa värde. Men ännu behöfde han dertill den närmare väckelsen af berömda efterdömen. Efter sin ankomst till hufvudstaden fann han sig snart omgifven deraf, och begynte här såsom blygsam försökare den vittra bana, hvilken, efter föga mer än fyra års förlopp, skulle föra honom till det högsta målet af heder, som i detta yrke kunde hos oss upphinnas, till ett rum i den nyligen instiftade Svenska Akademien.
Det händer sällan, att den längre bekantskapen med en författares skrifter icke något förminskar intrycket deraf, och att de ännu efter 30 till 40 år behålla i den posthuma samlingen de lifliga färgor, som i deras första framträde utmärkte dem. Sjelfva Kellgrens Löjen ingifva läsaren kanhända icke mer den gränslösa beundran, hvarmed de i sin första nyhet uppfyllde alla våra landsändar. Ett sådant aftagande bifall är dock icke alltid en följd af det nyares större förträfflighet; utan lika så ofta af mättheten på det gamla. Kanhända fordrar då billigheten att, vid slutdomen om en auktors förtjenst, till en viss del återställa honom detta äldre beröm; och desto mera, ju mindre det varit på hans tid att till ett lätt pris erhålla. Så förhöll sig dermed, om annars någonsin, på Sjöbergs. Svenska Vitterheten hade ägt Creutz och Gyllenborg, och deras närmaste lärjunge, den så högt och så rättvist berömde Oxenstjerna, stod redan på höjden af sin ryktbarhet. En ny epok hade inträdt med Kellgren. Hans namn glimmade som ett norrsken öfver landet; och vid hans sida framträdde en ny sångmö, af de blygsammaste anspråk, men med ingen ringare bestämmelse, än att göra en dag sitt köns och sitt språks odödliga ära. Hofvet skyddade vitterheten och anförde den. Publiken, van att följa de storas efterdömen, deltog med liflighet i dessa sinnesnöjen; förstod redan att åtskilja det goda och släta; hade derigenom blifvit sträng i sina fordringar, och njöt skrattfester i det nya dagbladet Stockholms-Posten, att se den Kellgrenska satirens gissel sväfva dagligen, icke blott öfver plattheten, oförmågan, skrytet, nonsenset; men äfven öfver sjelfva talangen, när den utsväfvade på ett sjelfkärt och obändigt sätt. Sådan var tiden då Sjöberg började. Kanhända var det hos oss aldrig svårare att förvärfva sig ett namn i Vitterheten, eller vådligare att röja ett vanmäktigt anspråk derpå.
Ett talrikt sällskap i hufvudstaden hade, från längre tid tillbaka, förenat sig till en Areopag i dessa yrken, och utsatte årliga belöningar för täflingen. Sjöberg skref Atheisten, Jordbrukaren, Skaldekonsten, och segrade trenne år efter hvarandra. Hvad som framför annat utgjorde värdet af de pris han erhöll, var, att det egentligen var Kellgren, som både tilldömde och utdelte dem. När han i Atheisten (det första, men föröfrigt kanhända ej det bästa af Sjöbergs stycken) läste den sublima tiraden: ”Gud är den själ, som rör naturen” &c.; och kort derefter poemet Handeln af samma skald, fattade han för honom en högaktning, som sedan aldrig förändrades, och som den personliga bekantskapen snart bidrog att lifligare underhålla. Nu började äfven Stockholms-Posten att frambära flere af Sjöbergs smärre försök, och deribland ett temmeligt antal öfversättningar från Horatius. Bättre än i vissa af dessa ansågs han likväl hafva lyckats i öfversättningen af Popes vackra eklog, Messias, hvari han syntes hafva hunnit sitt original närmare, både i anda och verskonst. Äfven i det skämtande skaldeslaget försökte han sig nu, och lyckades deri stundom till den grad, att ett eller annat af dessa stycken troddes i början hafva Kellgren sjelf till författare: ett misstag, åtminstone motsvarigt i heder emot de pris han redan tillvunnit sig.
När Kongl. Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-Akademien år 1786 ånyo upplifvades, utdelades af henne, på sjelfva förnyelsedagen och i Konungens närvaro, den enda belöning i skaldekonsten, som af detta berömda samfund blifvit någon sedan den stunden tilldömd. Prisämnet var: Stockholms försvar af Christina Gyllenstjerna; och det blef åter Sjöberg, som här segrade. Ändteligen instiftades Svenska Akademien samma år; och hela allmänheten var nyfiken att se, åt hvilken denna vittra domstol skulle, på sin tillstundande högtidsdag, skänka den första lagern i skaldekonsten. Äfven denna ära blef Sjöbergs smickrande lott, för hans bekanta Ode öfver Gustaf Adolfs anträde till Regeringen; och det var ånyo Kellgren förbehållet, att, såsom Akademiens första Direktör, öfverlemna honom belöningen. De få ord, hvarmed detta skedde, tillryckte sig på ett förunderligt sätt alla närvarandes bifall, och bibehöllos länge i den allmänna hågkomsten. Sjöberg hade trenne gånger tillförene emottagit af Kellgrens hand samma slags hedersbevisning. Det är nu fjerde gången, m. h., sade den odödlige skalden, som en tidigare lycka räddat mig från faran att vara er medtäflare, för att tillställa er en belöning. Han hade knappt uttalat, förän en allmän handklappning återskallade i den akademiska högtidssalen, ifrån hoftribunen till de yttersta bänkarna: ett uttryck af bifall och lifligt deltagande, som på detta rum sedan aldrig mera låtit höra sig.
Sjöberg hade gjort sig för ofta och för mycket utmärkt, för att icke fästa på sig sjelfva Akademiens närmare uppmärksamhet. Ännu var hon icke fulltalig i sin första uppsättning. Den adertonde fåtöljen saknade innehafvare, och man tänkte på Sjöberg dertill. Det bör nämnas, för märkvärdighetens skull, att Konungen sjelf var den enda som förklarade sig häremot. Sjöberg vore ännu en ung man, som nyss inträdt i verlden, och hans namn för nytt för att äga fullt akademiskt anseende. Hans Maj:t ville, att han åtminstone ännu en gång eller annan skulle täfla om något af de akademiska prisen. Valet hölls, och hvad som borde synas otroligt, men dock skedde, det utföll till Sjöbergs fördel. Författaren till Handeln, till Skaldekonsten, till Sången öfver Christina Gyllenstjerna, sådant var innehållet af nästan alla valsedlarna; och Konungen, såsom Monark och Beskyddare, bekräftade, utan onåd eller förebråelse, hvad han, såsom deltagare i Akademiens öfverläggningar hade för sin del ogillat. Konungen hade likväl med ett slags halft allvar förutsagt, att han, i händelse af Sjöbergs val, icke ärnade tillägga honom någon af Akademiens pensioner. Man uppläste för Hans Maj:t poemet Handeln, och äfven pensionen beviljades utan svårighet.
Den sista, ännu hittills lediga, Akademiska stolen intogs nu af Sjöberg, efter vanligt bruk, med ett inträdes-tal; men hvars egentliga ämne icke skulle vara lätt att bestämdt uttrycka. Han sjelf sade sig ärna tala om dem, som infört Snillet i verlden; och skillrade verkligen några af verldens stora snillen. Ingen af Sjöbergs skrifter är kanhända så helt och hållet han sjelf, som detta inträdestal. Det finnes deri nog värde af äkta snille, för en ännu större ära, än den som talaren gick att emottaga; men också nog egenheter, uraktlåtelser och söndrigheter i behandlingen, för att göra tadlaren glädje, och förse honom med ett förråd af skenbara grunder.
Sjöberg hade varit den första, som af Kellgren emottagit en af Akademiens tvenne belöningar. Han blef nu den första efter honom, på hvars lott det föll att ånyo utdela dem. Ifrån samma rum, inför hvilket han, på Akademiens första högtidsdag, inställt sig såsom prisgill täflare, höjde han, på den nästföljande, sin röst såsom Akademiens Ordförande, och afkunnade hennes domar. Begge dessa tillfällen blefvo för honom på särskilt sätt märkeliga. Han hade, vid det ena af dem, njutit den med ingen annan jemförliga äran, att belönas nästan vid sidan af Torstensons krönta loftalare. Han åtnjöt nu en annan, kanske ej mindre ensam i sitt slag, den, att i Akademiens namn belöna Birger Jarls beundrade äreminne, och kungöra upptäckten af nationens största talang i vältaligheten.
Nu hade hans vittra lycka och anseende uppnått sin höjd. Man har af honom, sedan den tiden, blott några få nyare stycken. Monumenterna, det sista af dem, äro tankemassor af stort och ädelt värde; men hvaraf huggningen skall, må hända, finnas sakna fulländning och sorgfällighet.
Karakteren af Sjöbergs poetiska snille utgjordes icke af denna rika skapande inbillning, som uppför omkring sig hela stora skådespel af lifliga diktsyner; men hans själ rördes med djup känsla af alla menniskotankens och menniskolifvets stora föremål. Samfundens utgång ur mörkrets och råhetens ålder; menniskorättens seger emot despotismens våld och samvetsvåldet; nationernas välstånd och ära genom frihet, lagar, stridsmod och arbetsflit; Regenters, hjeltars och snillens odödlighet; dessa voro de ämnen som uppeldade honom, och hvaråt han egnade sin sång. Hvad hans talang angår, så var den hos honom naturens frikostiga skänk, ymnigt närd af Homers, Virgilii, Horatii, Tassos, Miltons, Racines och Popes rika förråd. Ingen, efter Kellgren, har tvungit ur Svenska lyran djupare och skönare toner, än några af dem, som Sjöberg låtit höra. Men egentligen sagdt, hade han mera njutit och uppeldats af förenämde stora mönster, än begrundat dem med artistens ändamål och sorgfällighet. Deraf kom, att hvad han var genom inspirationen, var han icke i lika grad genom konstfärdigheten; och att, då han icke lyftes och fördes af ingifvelsen, uttryckte han sig ofta svagt eller oriktigt; någon gång med ringare skicklighet än den öfvade medelmåttan. Också ser man nu mera denna sistnämda sällan öppna hans skrifter, utan att finna någon anledning till smickrande jemförelser, och utan att säga sig sjelf: bättre skulle jag hafva uttryckt detta — och detta — och tvifvelsutan allt det öfriga. Snart sagdt, hvarje nybegynnare läres att misskänna hans värde, och tror sig med lätt möda öfverträffa honom; under det att knappast någon stor skald hos oss finnes, eller skall finnas, som vid läsningen af vissa bland Sjöbergs stycken, icke skall känna sig färdig att fråga sig sjelf, om han någonsin gjort något af mera stor och redbar förtjenst.
Sjöberg liknade sina skrifter. Begges karakter var densamma: djupt inre värde under en yta, som ingalunda glänste af slipning. Ingen var mera naturens menniska och mindre tidsformernas. Men om man, i hans yttre väsende, dröjde att upptäcka den utmärkta mannen, dröjde man ej att, vid närmare bekantskap, fatta för honom en högaktning som alltid ökades, emedan rättvisan deraf alltid bekräftades. Man kan säga, att heder och rättskaffenhet utgjorde hans själs väsende. Helt och hållet utan fåfänga och egennytta, således utan alla de ömtåligheter, småagg och fiendskaper, som söndra menniskor, var han från sin sida i fred med alla. Men han var af en mild natur, icke af en vek och osjelfständig; den eftergifnaste i samtal och umgänge, den oböjligaste i egna öfvertygelser; ur stånd att hata och skada, men icke derföre vapenlös emot oförrätter; ty hans förakt var skarpt och hade rättvisans oföränderlighet. Olyckan och bekymret funno aldrig en öpnare famn, och ägde alltid allt hvad han sjelf ägde. Den som skrifver detta, vet honom, vid ett sådant tillfälle, hafva frånskänkt sig en besparad summa, som flera rika skulle ansett sig frikostiga att hafva sammanskjutit. På lycka och välstånd tänkte han väl knappast någonsin; men han ägde i högt mått hvad som ersätter dem, konsten att umbära. Hans enda passioner voro friheten, lugnet, läsningen; och denna sista behöll alltid samma föremål. Himlarymdens omätliga stjernriken, och de lysande klotens rörelsebanor, dem han ägde nog insigt att med vettenskapligt öga följa och beundra; jordens haf och länder, med deras stora, omvexlande naturscener; folkslagens skiljaktiga slägtarter och omhvälfvande öden; menniskokraftens stora företag i samhällsbildning, hjeltebragd, båtande odlingsvärf och vettenskapskultur; tilläggom seklernas mästerstycken i skaldekonst eller vältalighet: sådan var den verld af upphöjda föremål för tanken eller känslan, hvilken Sjöbergs sinne gladdes att få ostördt bebo, om ock till pris af lyckans förmåner; och hvartill han med korta stunders afbrott alltid återkom. Utom den, existerade verlden för honom blott i kretsen af några få, men starkt tillgifna vänner, af hvilka han aldrig förlorat någon, utan genom döden. Under de sista åren af sin lefnad, qvarhölls han oafbrutet inom sin boning af rheumatiska plågor. Blott några få dagar före sin död, erfor han äfven ett annat särskilt illamående och lät, efter förnyade anfall deraf, kalla sin läkare, som var tillika hans ungdomsvän. På samma gång med denne inträffade ännu en annan vän, den äldste och närmaste af alla. Man tog plats vid hans säng, afhörde berättelsen om hans tillstånd, och läkaren gjorde några frågor, som genast och med riktighet besvarades. På en gång uteblefvo svaren. Han var redan afsomnad; utan att någon minsta rubbning i anletsdragen hade förrådt öfvergången emellan de begge lifven.
Man har förebrått Sjöberg att hafva skrifvit alltför litet, och att ej allenast hafva upptagit, bland sina skrifter, några stycken af ett visst lättsinnigt slag; men äfven att, vid en senare ålder, hafva ökat antalet deraf. På den förra beskyllningen gifves intet svar för dem som tro, att en poet bör kunna göra vers så länge han lefver, likasom man kan tala och gå så länge man lefver; och som ej vilja förstå, att föga någon poetisk författare skrifver mindre än han kan; men väl de fleste vida deröfver. Hvad den sednare förebråelsen angår, kunde väl deremot anföras, att flere berömde skalder hos andra nationer, såsom Boccaccio, La Fontaine, Wieland och Pope, behandlat just samma ämnen som Sjöberg; men det är bättre att ärligt medgifva sanningen. Att i allmänna skrifter vända osedligheten till skämt och rolighet, är kanhända något ännu sämre än dess hemliga tillvarelse. Detta slag af poetisk rolighet var för detta, hos några skalder, en elak vana härledd från vissa äldre italienska och fransyska efterdömen; men som synes böra hvarken försvaras eller dömmas för strängt.
Sjöbergs namn har kunnat, likasom andras, något bortblekna, sedan det upphört att underhållas; äfven, till en del, genom de revolutionära begrepp i vitterheten, som sedan några år tillbaka blifvit satta i omlopp, mest likväl, måhända, genom de flesta läsares större förmåga, att märka de små felen hos en författare, än att inse den stora förtjensten som han möjligtvis äger. Men detta namn är ej ett ibland dem som kunna dö, så länge språket lefver. Det rum han i Svenska Akademien innehaft, har, sedan dess stiftelse, för trettiosex år tillbaka, icke tillhört någon annan. Den som utses att efter honom intaga det, skall i den minnesgärd han blir skyldig sin företrädare finna ett af de bästa tillfällen, att för egen del visa prof af en vitter domares tvenne vigtigaste egenskaper: insigter och oväldighet.