Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Sång öfver Kellgrens död
| ← Det Slutande Århundradet |
|
Julie → |
Dårar, Laster, fröjden Er!
Och du, tryckta rimmarskara,
Frälst ur sexton-årig fara,
Andas: — Kellgren är ej mer!
Tystnad är din Skald, o Vasa!
Grafvens natt det snillet har,
Ljusets Fiender! som var
Eder afund, och er fasa!
Till höjden Svears språk, med trenne Skalder gick.
Det ägde, af Dalin, de första rena dragen;
Af Maro-Gyllenborg, det styrkans värde fick;
Men först af Kellgrens röst, de lyriska behagen.
Voltaires och Popes rival, i sjelfva Vinterns land,
Philosophien hans blick, hans pil Satiren hvässte;
Och Gracerna, med blomsterband,
På honom Skämtets koger fäste.
Men din rival, Horats! med lyran i sin hand,
Han svenska Sången gaf ett dubbelt upphöjdt värde;
Och genljuden af Tiberns strand
Åt fjellarne kring Mälarn lärde.
Sorgens röst, från Helicon,
Svithiods Skalder, ljuda låten!
Sångmör, gråten eder son!
Gracer, eder älskling gråten!
Men hvad är skönheten af Bildningsgåfvans drag?
Hvad är af Sångens röst, det starka eller ljufva:
Hon oss förskräcka må, med Dunder-Gudens slag,
Hon må förtjusa oss med suckningens behag
Af myrten-skogens turturdufva?
Om Himlen, unge man, ej skänkte dig en själ
Med kraft att sig mot våld och dikt och flärd bemanna;
Ljus, i sin flygt upp till det sanna,
Och brinnande för menskors väl?
Hör Våldets röst ännu en blodad jord förfära;
Förnuftet ropa än mot dårarna om skygd;
Och Du, som yfs af hopp att Minnets lagrar bära,
Du lågar ej af harm? du rodnar ej af blygd?
Onyttig for din fosterbygd,
Du qväder, ljuf och feg, de veka nöjens lära?
Gå! du var född förutan dygd,
Och du skall dö förutan ära!
Om det var så han henne vann,
Den store Skald, hvars död hvart redligt hjerta
sårar,
Det vittna Fosterlandets tårar,
Det vittnar saknans suck från hvarje upplyst man,
Det vittnar er triumf, förförare och dårar!
Lasterna och Våldet ryste,
När hans hand på lyran slog;
Menskligheten andan drog;
Dygden under tårar myste;
Sanningen, förskönad, lyste;
Dårskap gret, Förnuftet log.
På denna fruktansvärda panna,
Der Snillet hota sågs i all dess hämde-makt,
Man läste kärlek för det Sanna,
Och dess förföljares förakt;
Från denna mulna blick, den ljungelds-stråle blänkte,
Som slog hvar gäck, hur högt han satt,
Och ända ner på Er, — vid återskall af skratt, —
Det heta löjets gnistor stänkte,
Förakteliga kryp i vitterhetens natt!
Laster, Dårar, fröjden Er!
Och du, tryckta rimmarskara,
Frälst ur sexton-årig fara.
Andas: Kellgren är ej mer!
Men du, som tankens ljus med själens höghet parar,
Som känner, för ett folk, hvad skänk af himmelen,
En Demosthenisk röst, som friheten försvarar,
Och en Voltairisk hand, som pryder sanningen:
Du gråt det rof som grafven vunnit!
Gråt sångens första Son, om du bär nit för den;
Men dubbelt gråt, om du som vän,
Som menniska och vis, hans värde känna hunnit.
Hvem ställde fram ett bröst som han,
Af vishetens egid försvaradt och bestråladt?
Han söng ej blott en Stadig Man,
Han var det: och det är sin egen bild han målat.
Af jordens klagan väckt, af hjertats känslighet
Att menskans rätt, att borgarns yrka,
Han skilde vördnans pligt från slafvens mållöshet,
Och öfvermodets skrål, från Patriotens styrka,
Med detta tämda nit, som tingens gränsor vet.
Af hyddan lika gömd för detta dubbla Rykte,
Som öste kransar ner, och dem tillbaka ryckte;
För Vett och Rätt, och Smak, ej för ett namn i strid,
Han njöt, med blygsamt hof, den smickrande minuten,
Och stod med tystnad blott, i orättvisans tid,
Uti sitt värde innesluten,
Ej stolt af sin förtjenst, men endast trygg dervid.
Nej Dårar! Sångens höjd var ej hans höjd af ära;
Nej, hon var rösten blott åt Philosophens lära.
Med hjertat, utan svaghet, godt,
Och ögat uppmärksamt på samfundslifvets lott,
Hvem delte dygdens qval med lifligare smärta?
Hvem slog förtryckarns barm med dristigare skott?
Hur varmt för all förtjenst, hur öppet detta hjerta!
Hur oupplåtligt strängt för dårskaper och brott!
Förnuft, af himlen sändt, att lysa våra dagar,
Du, som en stormig verld allena lugna kan!
Hvem stod mer fast vid dina lagar?
Hvem höll din fackla fram, med större mod än han?
Och du, den vises dygd, så ofta smädad vorden
Af skrymtarns eller svärmarns röst,
Förakt för dikt och skrock, och egen styrkas tröst!
Hvar skådar du, i dag, på den bedragna jorden,
Ett tempel, mera ditt, än denna vises bröst?
Högt, men sundt, sublima sinne,
Sådant var ditt tankesätt!
Baviers och Tartuffers ätt,
Skräna, skräna mot hans minne!
Rosenstein gör honom rätt.
Oxenstjerna och Behagen,
Suckande vid Urnan stå.
Sergel tecknar anletsdragen.
Gyllenborg, af sorg betagen,
Fäster kransen deruppå.
Med den glans Förtjenstens blifvit
Hos en rättvis efterverld,
Står hans namn, af Minnet, skrifvit.
Lyckan, — som en mindre gifvit, —
Rodnar för en sparad flärd.
Men låga Illska, du som följde
Hans lysande förtjenst, i sjelfva grafvens famn,
Och glansen af ett fruktadt namn
Med dina svarta vingar höljde:
Sätt ej ditt hufvud opp, ur träcken af din skam,
Sjung ej triumf! Alcides hvilar,
Men på hans hjelte-stoft, kanske, skall träda fram
En Philoctet, som har hans pilar.
Dygders och Förtjensters tropp!
Saknen, gråten eder broder.
Ner med Smickrets guda-stoder,
Resom Tacksamhetens opp!