Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Det Slutande Århundradet
| ← Ord till Begrafningsmusiken |
|
Sång öfver Kellgrens död → |
SKALDE-SÅNG.
Tu Marcellus eris.
Stormen har fattat det menskliga sinnet.
Folkslagen uppstå med rytande mod;
Taflor af thronfall och strömmande blod,
Lemnas åt minnet.
Taflor af vålds-brott och pligters förakt;
Upproret lösryckt ur fjättrade hvilan;
Helgade hufvuden, lagsvuren makt,
Fallna för bilan.
Altaren brutna med fräckt barbari;
Flyktande skaror, kring sköflade länder;
Röfvade skatter, som hopat sig i
Mördares händer.
Hafvet, med åskande krigsmoln betäckt,
Ögat med blixtrande flottor förfärar;
Rundt omkring jorden det räknar, förskräckt,
Drabbande härar.
Mars, med förödelsens fackla i hand,
Kastar, med fart af den stormande ilen,
Längst ifrån Themsen dess flygande brand
Ända till Nilen.
Våldet har närt sig af Belgiens merg,
Fåfängt försvaradt af flödande dammar,
Sveitzerland, inom dess trotsande berg,
Blöder – och flammar!
Tyskland, likt hafvet i stormarnas stund,
Svallar, och kringvräker sunken och bergad;
Latien står, likt en vanhelgad lund,
Skymfad och härjad.
Verldsrymdens stora förfärande kropp
Darrar, från Nubiens öknar, till polen;
Hämd-Gudens åskor i östern gå opp,
Icke mer solen.
Höljd under Frihetens blodstänkta dok,
Villan sitt gift bland nationerna sprider;
Märkta med Natt stå, i verldsödets bok,
Kommande tider.
Gudar! hvad lott, för en framtid, af Er,
Är då bestämd öfver folkslagen vorden?
Skola då lag-pligt och samfund ej mer
Finnas på jorden?
Skall af förtjenster, af vishet och mod,
Fåfängt mot stormens förstörelser kämpas?
Eldsmassan hvälfva sin tändande flod,
Utan att dämpas?
Skola vi lemna blott armod och brott,
Villande läror, dem bifallet kröner,
Blodade fält, brända tempel och slott,
Åt våra Söner?
Skall, åt en framtid, ej skänkas af oss
Någon, som stor och bland folken i ära,
Lär dem att qväfva de mördande bloss,
Som dem förtära?
Någon, som sjelf utaf visheten lärd,
Hjelte och Kung inom fredliga bygder,
Segrar på villan, med bättre än svärd,
Segrar med dygder?
Seklet fullbordar sitt hvälfvande lopp,
Mörker och blod öfver tidshjulet stannat:
Skall det, — ej lyst, vid en strimma af hopp,
Börja ett annat?
Okända makter! hvart förs jag af Er?
Öppnas mig skuggverlden eller det höga?
Till hvilka rum, som jag känner ej mer,
Kallas mitt öga?
Rycks jag till Delphos prophetiska trakt,
Fräjdad i dikternas glänsande dagar? —
Eller till templet, der Ödenas makt
Skipar dess lagar?
Hör jag ej folkskarors täflande rop?
Flamma ej hvalfven af glindrande stjernor?
Ser jag ej bedjande ynglingars hop?
Offrande tärnor?
Allt hvarpå ögat förs häpet omkring,
Sväfvar likt skyhafvets luftiga strömmar:
Vistas jag än ibland verkliga ting, —
Eller bland drömmar?
Öde! Hvars fruktade thron blifvit satt,
Att öfver stoftverldens hvälfningar råda!
Kallar du mig, att i framtidens natt,
Bäfvande skåda?
Hvem är Hjeltinnan som röjs för min syn,
Rodnande ljuft, som den börjande dagen?
Sköon, som Cytherens Gudinna i skyn,
Följd af Behagen?
Hvilket det kungliga Barnet hon bär,
Leende vaggadt vid moderligt sköte?
Hvem den Gemål, som dem lågande, der,
Flyger till möte?
Blixtrande fram genom skarorna, nyss,
Ses han vid Barnet välsignande stanna;
Trycker en önskande faderlig kyss
Uppå dess panna!
Bönhörda folk, under skallande fröjd,
Hälsa en ättling af älskade Kungar,
Medan kanonen till skyarnes höjd
Dundrande ljungar.
O, om dess lott blir att styra, en dag,
Någon af jordrymdens skakade bygder,
Skall då hans välde bli — tryggt genom lag?
Kärt genom dygder?
Röst ifrån templet af Ödenas tolk:
”Gläds! detta Barn — (ljuda dånande orden)
”Lofvas din thron, oförvillade folk!
”Lofvas åt jorden!
”Han går att skänkas åt stormande dar,
”Han, som skall högt ibland hjeltarnes söner,
”Vinna sitt rum; — af en konungslig Far
”Väntad, med böner!
”Han, som med fädrens förtjenster och mod,
”En gång skall visa hvar styrande like,
”Hur man, mot folkyrans krossande flod,
”Hägnar ett rike.
”Han som skall se, efter härjning och mord,
”Villan som sansar sig, ryser och gråter,
”Och en förbränd och med blod färgad jord,
”Grönskande åter.
”Mildhet skall bo i hans fredliga barm;
”Vakande vishet stå krönt vid hans sida;
”Härarne fly för hans väpnade arm,
”Tvingad att strida.
”Kriget skall släcka sin mordiska brand;
”Hungern fly bort ifrån armodets vaggor;
”Öppnade haf bära, strand ifrån strand,
”Tryggade flaggor.
”Themis skall stå med sin upphöjda våg,
”Och, efter dom af dess darrande vigter,
”Mäta oryggligt, åt hög, som åt låg,
”Fordran, och pligter.
”Slukande yppighet tvinas och dö;
”Hjertan och altaren ges Religionen;
”Oskuld och Seder i drägter af snö,
”Skina krig thronen.
”Sanningen fri, utan skrytande hot,
”Hedra palatsen, och nalkas från kojan;
”Illskan, som härmar den, — under dess fot,
”Bita i bojan.
”Frihet — och Trygghet af välmåga närd,
”Famnas och dansa kring blomstrande länder;
”Straff-Guden trampa sitt obrukta svärd,
”Släppt ur dess händer.
”Så skall han styra; och Förstarnas ätt,
”Lära af honom att thronerna pryda;
”Folken med skyddad, men lagbunden rätt,
”Lära, — att lyda.
”Larfven af Sannings och Frihetens vän,
”Fåfängt blir mer af förstöraren länad;
”Konunga-kärlek på jorden igen,
”Vakna, förtjenad.
”När efter vapnens mångåriga dån,
”Våldskraftens, kämpande, svigtar och tynas,
”Då skall han skänkas dig, hjeltarnas Son,
”Då skall han synas.
”Hamnar af Fjäder, dem sednaste verld
”Ännu skall ge den beundran de kräfva,
”Skola, kring vaggan, med kronor och svärd,
”Skyddande sväfva.
”Kär, af en Farfars uppkallade namn,
”Stor, af dess Ryktes kringglänsande dager,
”Skall han, i Minnets och Konsternas famn,
”Dela dess lager. —
Rösten hör opp. Men kring hjeltarnas Son,
Vidt öfver skaran, som lyssnande bäfvar,
Hvalfvens än hörda prophetiska dån
Ljudande sväfvar.
Lofvade skänk åt ett bedjande land!
Framtida Spegel af Konunga-pligten!
Nej, du är ej, med en smickrande hand,
Skapad af dikten!
Ljugande himlars bedrägliga gunst,
Sände ej Sång-Mön hit ner, från det höga,
För att med bildningens magiska dunst,
Gäcka mitt öga!
Alltid ett Storm-Sekels lyktande lopp
Märktes af himlen med ljusnande strimmor,
Som man ser färg-bågen, odlarens hopp,
Uppgå bland dimmor.
Alltid bland Vålds-krafters kämpande gny,
Växte den arm, som dem snart skulle styra;
Föddes den röst, som böd tystna och fly,
Stormarnas yra.
Klarnen för jorden, j dagar af ljus!
Dar, då hon, omklädd i skönare drägter,
Bär, på förstörelsens bortgömda grus,
Visare slägter!
Nedstig till dem, i vår mötande famn,
Frids-Drott, som lofvar åt saknande bygder,
Under en Farfars odödliga namn,
Guld-Tidens dygder!
Dock Du är ej, (tackom himlarnas bud!)
Endast för hoppet ett föremål blifven:
Du är på en gång, af ödenas Gud,
Bådad — och gifven.
Väntade Barn! om min önskan är hörd,
Om Du i dröm ej blott visas åt jorden,
Är Du den Gustaf, hvars lyckliga börd
Firas af Norden.
Ren, kring ditt hufvud, jag dikt-molnet ser
Skingras, som skyar dem vindarna sprida:
Sanningen ohöljd står qvar, — att ej mer
Lemna din sida.
Lyckliga, bönhörda Fädernesland,
Skynda med blomster, låt kransarna knytas,
Innan, af Ryktenas väntande hand,
Lagrarna brytas!