Carl Gustaf af Leopolds samlade skrifter/Tal emot äktenskapsskillnader
| ← Om Sällheten eller Osällheten af det menskliga lifvet |
|
Om Jagt. Text och betraktelse → |
Tal emot Äktenskapsskillnader.
Hållet inför folket i Athén[1].
Jag känner hela faran, Athenienser, att synas inför eder såsom talare. Jag vet hvilka mästare J ägen i denna konst. Men desse store män, hvarföre tvingar mig deras tystnad, att i dag bryta min? Min ålder har framskyndat redan långt öfver det trettionde året, utan att jag någonsin tillförene deltagit i edra öfverläggningar.
Vore frågan om ett förbund med Philippus; eller att i kamp för krigsäran uppoffra mot Spartiaterna 10,000 ädla ynglingar, skulle jag lemna åt Criton, eller Lycosthenes, eller Cimon Isocratis lärjunge, att inför eder afgöra eder stats fördelar. Det närvarande ämnet är af en annan natur. Det angår de innersta banden af eder stat, som J stån färdige att upplösa: det angår hvar medborgares husliga sällhet, som J landförvisen ur edert samhälle. Det är dens rätt att här tala, som under hela sin lefnad icke ägt ett annat begär, eller sökt en annan lycka.
Hvad tänken J, Athenienser, då J upprifven äktenskapen, och inskrifven deras förakt ibland edra lagar? Veten J ej, att ett folks förfall alltid följer sedernas? Att den allmänna styrkan är en sammansättniug af den enskilta? och att en upplöst huslefnad måste ändteligen blifva de största väldens undergång? Eller då J gån att med edra härar möta edra trotsande fiender, hvarföre bannlysen J ej äfven från eder krigskonst denna förening af leder, dessa inre band af sammansatt styrka, som J tvertom med så stor omsorg underhållen?
Eder stad är full af olyckliga äktenskap. Och hvem känner det ej? Välan, ropen J, hvilken dårskap är ej då, under dessa lagar, äktenskapets eviga band? Edra fäder, Athenienser, voro emellertid lycklige genom denna dårskap; hafva de ej ägt er vishet, eller ägen J ej mera deras dygder?
Jag har hört edra sofister. Hvari består, fråga de, äktenskapets väsende? I kärlekens nöjen. Välan, tillägga de, nöjets väsende är frihet. Eller om samhällsordningen verkligen fordrar tvånget af en borgerlig inrättning, hvarföre gör man af denna inrättning ett lifstidsok? Tillåtom åtminstone den olycklige att bryta sina fjettrar.
Så, Athenienser, så tala edra fåfänge vise; så gensvara edra trolösa makar och edra lättsinniga ynglingar. Mig synes, som frågan vore om en högtidsmåltid, dit man skyndar för att frossa, och hvarifrån man flyr med vämjelse, då man är öfverlastad.
Men naturen är starkare än förvillelsen. Det fordras, för att utrota henne, århundradens ursinnighet. Medborgare, undantagen edra hustrur och edra barn, för hvilken uppoffren J edert blod? För hvilken försvaren J dessa murar, inom hvilka sedan de tappraste ibland eder föga finna andra, än mäktiga som förtrycka, rivaler som förfölja, eller otacksamma landsmän, som uppoffra er åt någondera?
Hvarföre suckar den biltog dömde? Eller hvarföre släpar han sig i en mantel, höljd af stoft, med rifna hår och blekt ansigte inför eder, att bönfalla om förskoning? Är det åsynen af edra stoder, edra skådespel och edra präktiga fester, som han bäfvar att förlora? Athenienser, bedragen eder ej. I någon gömd hydda sitter visserligen en hustru som han älskar, gråtande lutad öfver sin nyfödda son, eller en af ålder darrande mor, hvars ögon skola slutas innan hans återkomst. Undantagen dessa band, och han äger ej mer ett fädernesland, eller han finner det allestädes bättre, än der han förföljes.
Naturen gjorde männen att uppoffra sin möda åt samhället, och satte hans belöning derföre i den husliga sällheten. Athenienser, misstron en medborgare, som föraktar denna sällhet.
Alla borgerliga omsorger, varen derom försäkrade, blifva den förutan beständiga offer: och hvilket hjerta uthärdar dem? Blott ett sådant, hvars fåfänga betalar, eller ville betala sig med er frihet, ert blod, eller edra skatter. J hafven ägt ibland eder hjeltar utan seder. De hafva lyst, de hafva gjort eder stad fruktansvärd; men de hafva skakat den. Viljen J känna en god medborgare? Sen till om han högaktar naturens första pligter. Gifven akt på honom, såsom man och husfader. Undersöken hans ståndaktighet emot maka och vänner. Tron mig, tron eder egen erfarenhet. Det är ur skötet af en värdig huslefnad, som de utgått, dessa manliga själar, hvilkas vishet grundat eder borgerliga styrka, eller hvilkas bröst varit statens säkraste murar emot dess fiender.
Förekasten mig ej äktenskapets oordningar. I alla samhällen finnas sådana: och likväl lefva vi i samhällen. Skullen J väl återgå till skogarne, derföre att tyranner stundom undertrycka eder, eller inbördes krig bloda edra torg och edra altaren? Svaren mig, J föregifne verldsvise, hvilket behof, hvilken njutning gaf naturen åt menniskan, hvarifrån ingen oordning härleddes, ingen olycka drog sitt ursprung, kort, hvars verkning till väl eller fara icke blifvit satt i beroende af hennes egen pröfning och visa förhållande? Hvilan, sömnen, dessa välgörande drufvor, åt hvilkas uppfinnare J egnat altaren, sjelfva den nödvändiga föda, som ger krafterna och lifvet, hafva de ej alla sina offer, det vill säga, sina dårar, som med ett tanklöst begär deråt öfverlemna sig? Hvarföre påstån J då, att bland så många ämnen, finna äktenskapets sällhet ensam oberoende af den nödvändiga vishet, utom hvilken hela naturen blir menniskan fiendtlig?
J påstån det ej, svaren J. J viljen blott möta dessa oordningar i den punkt, der de begynna, för att just der afskära deras lopp. Derföre inskränken J giftermålets förbindelser till de friaste villkor. Bedragne tänkare! tron J då vinna edert ändamål der igenom, att J gören vänskapen, hjertats förtjusning, och den husliga sällheten till ett kontrakt på tid? Derigenom, att J förändren äktenskapet till ett lättsinnigt försök, utan följd, som hvar dag kan vågas och rättas? Derigenom, att J, långt ifrån att öka, förminsken nödvändigheten af inbördes foglighet och förekommande omsorger? Derigenom ändteligen, att J från åtnjutandet å ömse sidor utesluten ägandet, som ensamt fäster hjertat, och borttagen, äfven från den frivilligaste förening, säkerheten, så nödvändig till all sällhet?
Skönjen J då ej, medborgare, att J ej blott, som J menen, till formen förändren, utan i dess natur tillintetgören denna samhällets första inrättning? Sen J ej, att det af denna fega upplösning djupare skall förstöras, än af despoters förtryck och krigens härjningar? Och ett sådant förslag emottagen J med begärlighet? Några lättsinniga hufvuden underkufva eder. De våga till er undergång, hvad ingen tyrann dristat, hvad inga härar kunnat, och finna icke näpst, icke afsky, utan bifall!
Hvilken är den ibland eder, Athenienser, som, utan rörelser af en ljuf känsla, återkallar i sitt minne det tak, hvarunder hans barndom skyddats? den jord, hvars färgor gladde hans första blickar? den mor, vid hvars bröst han smakade lifvets första sällhet? den far, vid hvars hand han, ännu stapplande, emottog de första intrycken af er vackra stad? de syskon ändteligen, de jemnårige, bland hvilka han framlekt åren af sin oskuld? Är det ej vid dessa namn, dessa personer, dessa ämnen, som fäderneslandets uppvaknande kärlek i sitt första ursprung fäster sig? Är det ej från dessa första lycksaliga känslor, som vänskapen, troheten, ädelmodet, alla mensklighetens ädlaste rörelser, likasom från deras rot utsprida sig? Välan, medborgare, hvad tanken J, då J utsätten denna rot för faran, att i sjelfva sitt späda ämne för trampas eller uppryckas? Och hvad annat gören J, då J småningom förskingren de första ursprungliga samhällen, i hvilkas uppvärmande sköten den blott kan födas och tillväxa? Då J gören, till böjelser, tänkesätt, lefnadsöden, edra afkomlingar till redan från vaggan öfverlåtna offer af en vild äfventyrlighet, hvilken, tron min spådom, eller tron snarare eder egen lättsinnighet, icke skall fela att gränslöst utbreda sig.
Athenienser! viljen J för er stat känna värdet af naturens heliga rörelser? Viljen J undervisas huru långt edra sofisters drömmar från henne afvika? Betrakten då denna modiga yngling, återkommande ur striden, höljd af lagrar och blod. Hvart hasta hans första fjät? Vill han ej först krönas af en fars bifall, hvars namn han hedrat? först öfverstråla med skenet af sin ära den lyckliga mor, som skänkt honom åt fosterlandet? Detta begär, det första i hans hjerta, har det ej gjort hans mod och er seger? Eller om hans bröst gömmer ett ännu lifligare; om det öppnat sig för kärleken; om det retas af högmodet, att i kraft af förtjenster röra en skönhet; för hvilken ibland dem har han vågat dessa bragder af mod? uppburit dessa djupt inskurna sår? genombrutit dessa skogar af fiendtliga svärd? Månne för den, som darrar att för alltid fästas vid hans öden? som vill försöka att några månader fördraga honom? Nej, medborgare, nej, för den endast, som evigt, evigt ej vill andra öden, än dem hon finner med honom; som med honom, lycklig eller förlorad, störtar sig ovillkorligt i bojan af oupplösliga skyldigheter, och som, ett af begge, måste göra hans lefnads sällhet, eller sin lifstids olycka.
Så känner naturen. Men tron henne förvillad. Upplösen dessa husliga föreningar, det vill säga (ty sådant är menniskohjertat), gören dem upplösliga. Utplånen småningom ur tänkesätten lättsinnighetens vanära. Gören äktenskapet till en fest åt nöjet, makars sammanlefnad till ett försök på tid. Öppnen vägarna dem emellan för misstroendet, svartsjukan, egensinnigheten. Bespotten religionen af deras band. Låten slägterna uppväxa, utan ämnen för hjertats första känslor, utan begrepp om husliga förbindelser, utan att från första åren genomträngas af deras varme; och allt, varen derom försäkrade, allt skall omsider förstenas till en kall likgilltighet. Källan till alla ädla rörelser skall förtorkas. Makar skola blifva främmande för makar; föräldrar för barn. Och under det alla slägter på detta sätt omkastas i en oupphörlig förblandelse, i en beständig vexling af ingångna och brutna förbindelser; under det att all helgd derifrån bortskämtas; under det sjelfva samfundslefnadens behof förqväfves i dess första ursprung; skall slutligen ingen fästas till andra än sig sjelf, hvar och en bli sin egen verld, allt sant deltagande, alla lyckliga känslor, och med dem alla stora dygder, försvinna ifrån tidehvarfvet. Ja, sjelfva sedekänslan skall löpa fara, Athenienser, att slutligen ibland eder utrotas, likasom vi stundom sett den medborgerliga utplånas under vissa tyranniska regeringar.
Jag tillägger blott ett ord. Sederna äro nog upplösta. Dem felas gränsor, icke frihet. Det är tid att styrka äktenskapets helgd, i stället att försvaga den. Lättsinnigheten gaf någon gång egenskaper, men dygder, dygder, dem skänker blott naturen i dess höga enfald. Viljen J förekomma olyckorna af omogna val? Blifven sjelfve visare. Söken icke edra makar för retelsen, guldet, eller namnets högmod. Söken dem för vänskapens sällhet, och J skolen finna den i deras armar, eller sjelfve skapa eder den genom edert vett. Brister eder denna sista tillflykt, detta egna värde; till hvilka lagars gunst viljen J då fly, för att ej behöfva det?
Jag slutar, Athenienser, och jag väntar eder dom. Tänken icke öfver mitt tal — utan öfver eder Stats öde.
- ↑ Det lär knappt behöfva anmärkas, att ofvanstående rubrik icke innehåller någon historisk verklighet, och att detta lilla stycke i grunden icke är annat, än ett slags försök att imitera den grekiska talekonsten.