Carl von Linnés resa till Skåne 1749/17 juli

←  16 juli: Ängelholm

Carl von Linnés resa till Skåne 1749 av Carl von Linné 17 juli: Skillinge

18 juli: Össjö, Rössjöholm  →

Julius 17

Resan ifrån Ängelholm till Skillinge åt öster, kvart 4.

Tuvor betäckte nu på åtskilliga ställen betesmarken, vilka varit sällsynte för oss på hela resan ifrån Kristianstad, dock märkvärdigt på slätten. Orsaken till dem var ofelbart en vegetabilisk uppfrysning, om vilken vi talt tillförene (p. 34), ty här vuxo små enbuskar, som stadigt kuppas av folk och kreatur, till dess de änteligen förgås, då den kvarblevne roten ruttnar och uppfryser och gör således tuvor; men alla desse tuvor hava icke blivit födde i fjol.

Liarne, med vilka gräset avslogs, voro både här och annorstädes i Skåne mest överallt av sin egen skapnad (Herr baronen Hårlemans Dagbok p. 48) och särskilde ifrån dem, som brukas upp i landet, varigenom slåtterman fick gå mera rak och behövde icke vid vart slag böja och sträcka kroppen. Skaftets längd var, mätit ifrån spitsen till högra eller nedra handtaget, så långt som ifrån armhålet till spetsen av längsta fingret eller ifrån vänstra handtaget till spetsen så långt som ifrån axeln till jorden. Bredden emellan bägge handtagen var 2 kvarter eller så långt som tvärtöver skuldrorna med axlarna inräknat. Skaftet böjdes i krok åt nedra sidan men rättades emot ändan. Högra handtaget stod ovanpå lian framåtböjt som en krok. Vänstra handtaget stod på framsidan och böjde sig åt högra handen. Basis av skaftet går med en smalare ända i bukt över vänstra armen, som under slåendet något litet lyftas av vänstra armen, ty vänstra handen förer handtaget under skaftet, när karlen skall slå gräset.

Harv, som bruktes här på orten, var hopsatt av tvenne delar. Var del består av tre stockar, som äro huggne i fyrkant, och i vardera stocken äro 8 tänder eller träpinnor, vilka alla äro runda, kvarterslånga och löst insatte. Andra harvar sågos här hopsatte allenast av 4 stockar, såsom figuren utvisar.

Harvdräkten, som här brukas, var mycket bekvämlig för dess många leder men kunde dock långt mera enkel inrättas. Kroken, som drog harven, var 1 aln lång, tvärstycket bak efter hästarna 1½ aln, och det som kom emellan skakeln hophäftade kroken och tvärtstycket 1 aln långt.

Skillinge, en vacker sätesgård, som hölt 2 ryttare, av framledne landshövdingen baron von Hyltéen anlagd, låg ett litet stycke från landsvägen, där man kunde se gården igenom en genomgraven backe tvärtöver trädgården. Bredevid landsvägen var en skön port upprest, på vilken stod en Herkules uti sin lejonhud och hade i handen en klubba och i den andra en sköld, på vilken stod: Samuel von Hyltén Friherre till Skillinge (därpå stod vapnet och därinunder): Invidia & Inimici illustrant. På sidorne stodo Ceres och Hoppet uthuggna.

Baron Hyltéen hade mest ånyo anlagt denna gård, så att föga tecken var efter hans förra skick. Vid detta arbetet hade salige herren visat, att han varit ofelbart en av de störste ekonomer i Skåne, och härav såg man tydeliga prov vid trädgården, stängsel, holländeri, stuteri, vattudrag, av vilka många andra kunnat taga sig anledning till goda inrättningar.

Trädgården var anlagd norr om huset nedför en hög backe med många avsättningar och bestod av följande kvarter, som alla voro par om ställt på bägge sidor om gången. En grön deklivitet instängd inom en häck av Sabina. Lustkvarteret med en klippt gran uti avsättningen vid varje hörn. I centro stod Pallas på ena sidan av gången och Venus på den andra. På yttra sidan vid vardera desse kvarter var en skön bågegång av avenbok, klippt som ett valv, och därutom en grön bassäng.

Avenbokshäck, 5 alnar hög, ovan klippt i figurer, avskilde tvärtföre ifrån undre delen av trädgården det som var mera höglänt. Härifrån sluttade en grön vall till en fyrkantig damm med 4 höga granpyramider på vardera sidan.

En manshög avenbokshäck avstängde trädgården tvärtföre, och en grön vall sluttade neder åt en fyrkantig damm, men buxbom var planterad på sidan av vägen. Övra raden av 8 höga, klippta granar med en grön vall, som sluttade neder till en grön avlång grav. Vid gången var en statua av lejon.

Fyra horisontella, vidlöftiga kvarter, omgivne med buxbomskant. En vacker fontän sprang upp i reservoaren men gröna bräddar. På sidorne åt gången var en ligusterhäck, men på hörnen åt fontänerne voro täcka nischer av avenbok.

Nedersta kvarteret var instängt med en häck och därutom omkring en hög avenbokshäck.

Utomkring desse kvarter låg en stor grav eller damm.

Lindar inneslutade hela trädgården, vilkas blommor denna tiden gåvo en härlig lukt.

Köksträdgården låg högt och öster om lustträdgården med många fruktträn, där man utur ett centro, som var omgivit med de högsta träd, vilka voro uppdragne som en hög mur, kunde se över hela lustträdgården igenom 8 alléer, som alla lupo åtskilt från ett centro.

Vattukonsten leddes ifrån en å öster om gården, där en reservoar var uppdragen och omgiven med en fastare vall till ett bösseskotts diamter. Härifrån leddes vattnet genom trummor och pumpstockar under jorden till den stora fontänen neder i trädgården, som kastat vattnet 33 alnar högt. Ovanpå själva gården var en bassäng med en skön fontän. På ladugården var en timrad kummer 1½ aln hög, som alltid blev full av friskt springande vatten, där kreaturen kunde stadigt dricka. Även lopp detta vattnet till stallen, bryggstuvan, holländeriet och till en artigt anlagd gåsestiga.

Holländeriet var inrättat efter holländska sättet, där kärnan drevs med våg såsom en gunga. Vångar voro 9 stycken upptagne utur en stenig mark, vardera till 50 tunnelands vidd. De med oändeligt arbete undanröjde stenar användes till murar och stängsel. Således kunde betet för korna indelas, då de släpptes uti en ny vång, så fort de uppätit den förra, som åter växte till, intill dess ordningen kom andra gången till densamma, sedan alla de andra blivit utbetade.

Stuteriet var här vackert och ansenligt.

Sandstensgeneration av sand kunde aldrig tydeligare skönjas än på ömse sidor om vägen, där backen var igenomskuren emellan trädgården och landsvägen. Här sågs strata av den flygsand, som i hedenhös hopdrivits, de där lågo helt klart för ögonen uti sina varv och blader interfolierade med fina och mörka tvärlameller, så att ingenting fattades till sten mer än endast fastigheten, som på några ställen begynte fästa sandkornen; ja, här vore ock själva tvärsnitter, som skoro perpendikulärt, färgade med ockra, ävensom sandstensflisan. De svarta, tunna strata voro emellan flygsandsvarven, varföre om denna sandbacka skulle bändas till sten, så måste sandens strata bliva cos, men de svarta strata av mylla efter sin natur skiffer, såsom vid Hälsingborg ses uti höga, branta berget åt staden, vilka äro av sandsten, interfolierade med skiffer. Jag hisnar, då jag jämförer Hälsingborgs berg med dessa sand-strata och ser mig tillbaka långt bortåt så oändeliga tidevarv som kunnat av flygsands blåsning och flere gånger med jords överdragning göra så stora och så höga ting.

Mannagryn samlades här årligen och bruktes till mat. De meste mannagryn komma ifrån Polen, varifrån de säljas till Preussen, Leipzig och andra orter i Tyskland och något litet till Sverige. Gräset, som bar desse gryn, är icke bekant i botaniska vetenskapen såsom sädesgräs, så att vi icke ägt tillförlitelig kunskap om den plantan, som givit oss de polske mannafrön. Ty lät jag för några år sedan igenom professor Ludwig i Leipzig förskriva frön, dem jag sådde i Uppsala trädgård, då av dem ett allmänt gräs uppväxte, det jag lätteligen kunnat tro vara hopblandat med de rötta frön av något försenade. Men här fick jag tydeligen bliva övertygad, vilket gräs giver oss de rätta mannagryn. Svinsvingel kallas i Uppland och gåsgräs i Småland det rätta mannagräset, som är Festuva panicula ramosa erecta, spiculis subsessibus teretibus muticis, Fl. Sv. 90. Gramen aquaticum fluitans, multiplici spica, Bauh. Pin. 2, Scheuchz. Hist. 199 och är Gramen mannæ esculentum prutenicum, Læs. Pruss. 108. Detsamma gräset, men icke något annat, som jag även tydeligen såg av de nyssnämnde frön, som uppvuxo i akademiträdgården, är allmänt i Sverige på stora sidlänta ängar, vid floder och diken och jämte vägarne i mogravar, där bladen som flyta ätas av svin, och axen flitigt utkramas av gässen. Det växer på de fleste ställen så mycket, att man av det kunde samla flere tunnor mannagryn med ringa möda, därest nationen bleve van vid denna oss ännu nya sädesbärgning. Efter midsommardagen och i rötmånaden mogna frön på detta mannagräset, vilka samlas på det sättet, att man tager ett fint, alnsbrett såll, som har så små hål, att grynen icke kunna slippa igenom. Sållet hålles med bägge händerna jämte varandra, så att 4 fingrar stå inom sållets karm och tummen utanföre. Med detta sållet slår man axen åt höger och vänster om morgonen bittida, medan daggen ännu ligger på gräset, eller straxt efter det regnat, då frön med sina skal bliva liggande vidklifsade och fästa sig in i sållet, att ett par personer kunna på detta sättet, där detta frodigt växer, inom ett par timmars tid samla hela skäppan. De således samlade kornen torkas på ett lakan i solen och bevaras. Reningen eller malningen, att mannagrynen må släppa sina skal och bliva klara samt gula, sker uti en trämortare.

Trämortaren är en perpendikulär, rund eller åttkantig ekestock, 1½ aln hög, 2½ kvarter bred, mitt ovanuti utholkat med ett runt, avlångt och nederuti smalare hål (cavitate convexa) av 2 kvarters diameter och 3 kvarters djup.

Stötarna till denna mortel äro tvenne stycken av bök, som på bägge ändar äro runda och någorlunda spetsige samt så tjocka, att man som knappast kan med de två första finger gripa om dem. Vardera av desse stötar äro 2 alnar långa och mitt på smalare, att man kan hålla om dem med bägge händer.

Stötningen sker, då man lägger en näva hackelse i bottnen på mortelen och däruti en näva av de torkade frön, åter en näva hackelse, då tvenne personer ställa sig att stöta alternative, så fort de kunna, dock ej hårdare än att stöten uppdrages allnast utur halva hålet, att ej kornet må hoppa ut. Detta fullföljes så länge, att kornen änteligen mista sina skal eller glumas, då de sedermera risslas och dröftas uti en vanna. Sedan man således fått dem tämmeligen rena, och de svarta frön på detta sätt vunnits, tages en näva hackelse och kastas i morteln och en näva svarta frön, åter en näva hackelse och den andra näven svarta frön, änteligen tredje näven hackelse, varpå detta stötes, till dess fröen bliva gula, då de risslas eller dryftas. Skulle desse frön icke vara överallt gula, lägges en näva av frön återigen emellan 2 nävar hackelse, då de stötte risslas och dryftas, så att man har dem helt gula. Under stötningen aktas, att man stöter mitt i botnen, eljest stänka kornen på sidan och spillas, vilket kunde förekommas, om en liten karm gjordes omkring öppningen och hålet på mortelen. De gula frön bevaras sedermera, så länge en vill. Av dem kokas ordinärt välling, utan att de söndermalas, fast alla kornen äro hela. När man vill koka ett kannefat fullt med välling, tages därtill allenast 3 tékoppar mannagryn, vilka kokas i mjölk 2½ timma, röres väl om, då man får en välling, som är mycket smakelig, nästan som sagovälling. Efter en skäppa rensade gryn, får man merendels 2 kannor gula gryn. Jag skulle tro, att man i Sverige kunde få mera mannagryn än som i Polen, om man dem med lika flit samlade, och mången därigenom skulle umbära sagogryn, som begynt alltför mycket komma i bruk så fjärran ifrån dess ort, att man må frukta, det européerna snart torde äta upp alla stammar av palmträdet Cycas uti Indien.

Spartium procumbens Fl. 589 växte här på några ställen, så invid trädgården som även ibland den häcken, vilken tillförene blivit anlagd i stället för gärdesgård på ena sidan av gärdet, varest hon på bägge ställen växte helt vid.

Röd pil kallades här Salix foliis oppositis (pag. 283), vilken växte rätt ymnog väster om trädgården.

Mur var anlagd omkring ägorne hög och fast, och jämte honom voro aspar planterade på inra sidan långsåt, allt omkring. Här vistes en åker av ett tunnelands utsäde, som givit 45:te kornet.

Kvarnen, en kvart ifrån gården, var mycket konstigt anlagd. Här begynte landet bliva mera skogfullt, och torpen hade fått namn av Pultava, Bender, Jassy, Bocherest.